Analys om Iran, Tyst diplomati
Iran avrättar ännu en fånge – allt mer bråttom att få ut Djalali
Iranska myndigheter avrättade på måndagen tysk-iraniern Jamshid Sharmahd, som 2020 frihetsberövades av iranska myndigheter. Forskaren Susanne Berger som länge engagerat sig för svenskar fängslade utomlands, vill nu att regeringen agerar.
Av Susanne Berger 30 oktober, 2024
Nyheten om att den iranska regimen avrättat den 69 årige Jamshid Sharmahd – en tysk-iransk mjukvaruingenjör och oppositionsaktivist – slog ner som en blixt.
Det fanns ingen förvarning till hans familj, inget sista telefonsamtal eller brev, ingen chans att säga adjö. Denna meningslösa grymhet riktad mot hans nära och kära var utan tvekan avsiktlig. Det skickar en tydlig signal till västvärlden att den iranska regimen känner sig kapabel att agera med fullständig straffrihet och att den inte tvekar att hävda sin makt.
Detta borde ge kalla kårar till alla demokratiska samhällen – alla cirka 30 som finns kvar i världen.
Jamshid Sharmahd kidnappades 2020 av IRGC (Iranska revolutionsgardet) från ett hotell på flygplatsen i Dubai. Han ställdes inför rätta med hjälp av fabricerade anklagelser om terrorism (för sina kontakter med oppositionsgruppen Tondar, som Iran betraktar som en terroristorganisation) och dömdes till döden. Enligt Iran låg gruppen bakom ett dödligt bombdåd mot en moské i staden Shiraz 2008. Tre män har tidigare avrättats för attentatet och ytterligare två har dömts till döden. Sharmahd har förnekat någon som helst inblandning i dessa dåd.
Under de senaste dyra åren har Jamshid Sharmahd delat samma öde som tusentals politiska fångar i Iran, som tvingas utstå fysisk och psykologisk tortyr dagligen in Irans fängelsesystem system, inklusive svår isolering, hot mot familjemedlemmar, brutala misshandel, utpetning av ögon, svält och våldtäkt.
Trots detta känns Sharmahds avrättning i detta ögonblick som ett slag i magen.
Sharmahd bodde flera år i Hannover, Tyskland, min hemstad. Man inser plötsligt att detta är ”en av oss” – en tanke man kanske vill avfärda, men i slutändan helt enkelt inte kan.
För Sverige borde också Sharmahds öde brännas. Likheterna med fallet Ahmadreza Djalali – en svensk-iransk läkare och docent inom katastrofmedicin som har suttit fängslad i Iran sedan 2017 – är allt för skrämmande för att ignorera. Liksom Sharmahd har Djalali dubbelt medborgarskap och även han har fängslats med hjälp av fabricerade anklagelser och dömts till döden.
Förra året lämnades Sharmahd utanför ett kontroversiellt fångutbyte mellan USA och Iran. Ett utbyte som involverade att regimen fick tillgång till sex miljarder dollar i frysta iranska tillgångar. Iranska tjänstemän krävde senare en separat betalning på 2,5 miljarder dollar för Sharmahds frigivning – något som USA vägrade.
Allvarliga brister präglade också det avtal som Sverige ingick i somras, när regeringen beslutade att spela ut sitt enda trumfkort och frige den iranska massmördaren Hamid Nouri i utbyte mot två svenska medborgare (svenska diplomaten Johan Floderus och affärsmannen Saeed Azizi). Djalali lämnades utanför, trots att han redan då var Sveriges längst hållna fånge i Iran och dessutom riskerade att avrättas.
De missade chanserna att befria Sharmahd, Djalali och flera andra amerikanska och europeiska fångar understryker tragiskt nog det internationella samfundets oförmåga att hitta en fungerande strategi för att effektivt motverka transnationellt förtryck och internationellt gisslantagande.
Sharmahds familj, särskilt hans dotter Gazelle, kämpade outtröttligt för hans frigivning och för att få USA och Tysklands regeringar att agera för honom. I åratal misslyckades Tyskland med att ta itu med Sharmahds situation offentligt och ignorerade hans familjs vädjan att ta en tydlig ståndpunkt.
Nu, först efter hans fruktansvärda död, antar den tyska regeringen en starkare hållning. Tysklands utrikesminister Annalena Bärbock fördömde offentligt mordet på Sharmahd. Hon beordrade också Tysklands ambassadör i Teheran att återvända hem för omedelbar konsultation och kallade in Irans chargé d’affaires i Berlin.
Det tyska utrikesministeriet meddelade att det överväger ytterligare åtgärder, inklusive skärpning av de ekonomiska sanktionerna. Den bilaterala handeln mellan Tyskland och Iran ökade faktiskt under 2023/24. Andra åtgärder som övervägs inkluderar utvisning av iranska tjänstemän och en eventuell stängning av Irans generalkonsulat.
För familjerna till gisslan framstår allt detta ändå som meningslöst: helt enkelt för lite, för sent.
På plattformen X citeras Sharmahds dotter Gazelle (@HostageAid) i ett uttalande där hon kräver en förklaring till varför inte pappan var en del av miljarddollaravtalet för det senaste fång- och gisslanutbytet och varför inte en tysk-amerikansk journalist med dödsdom prioriterades?
Hon vill också se bevis på att han död och få klarhet i omständigheterna kring avrättningen, dessutom menar hon måste nu Tyskland och USA omedelbart hämta hem Jamshids kropp för en värdig begravning och säkerställa att regimen inte utnyttjar kroppen som förhandlingsobjekt.
Mariam Claren, dottern till Nahid Taghavi, en 70-årig människorättsaktivist fängslad i Iran sedan 2020, sparade inte heller krutet när hon kommenterade de tyska insatserna.
– Detta av en stat utförda mord hade kunnat förhindras om den tyska regeringen verkligen velat det. Jamshid Sharmahds blod klibbar inte bara på den Islamiska republikens [Irans] händer, skrev hon (@mariam_claren) den 28 oktober 2024, på X.
Sverige bör definitivt ta denna avrättning på allvar.
Svenska tjänstemän måste nu mobilisera alla tillgängliga krafter för att skydda Ahmadreza Djalali och försöka rädda honom. Det finns inte en sekund att förlora.
I dessa insatser bör svenska tjänstemän söka nära samordning med EU för att förhandla fram ett avtal som frigör alla europeiska gisslan. Samtidigt behöver de dra betydligt större offentlig uppmärksamhet till Djalalis situation och kommunicera på tydligast möjliga sätt till den iranska regimen att de ser brotten mot honom som en förolämpning mot hela det officiella Sverige.
Konkreta åtgärder kan inkludera återkallelse av studentvisum och uppehållstillstånd för personer med kopplingar till den iranska regimen; utvisning av iranska diplomater och avbrytande av konsulära tjänster; tillfällig avstängning av en del passagerar- och fraktflyg till och från Iran; samt avstängning av utvalda handels- och finansiella transaktioner. Dessutom kunde transit-visum stoppas för utpekade personer.
Jamshid Sharmahds avrättning är också en påminnelse om att i nästan alla fall av politiskt gisslantagande leder misslyckandet att konfrontera situationen beslutsamt från början till än mer komplicerade och farliga förhållanden senare.
Det skickar inte bara fel signaler till autokrater utan uppmuntrar dem ytterligare.
Detta är precis vad som har hänt i fallen med den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som suttit fängslad i Eritrea sedan 2001, och den svenske förläggaren Gui Minhai, som dömdes till tio års fängelse 2018 efter att ha kidnappats av kinesiska säkerhetsagenter i Thailand 2015. Dawit Isaak har hållits utan åtal eller rättegång i 23 år, och båda männen har hållits isolerade, utan kontakt med omvärlden, i flagrant brott mot internationell humanitär rätt.
Det är tydligt att hoppet om att problemet på något sätt skulle lösa sig själv över tid inte har realiserats. Däremot ledde den svenska regeringens betydligt mer beslutsamma agerande 2011 – när två svenska journalister satt fängslade i Etiopien på terrorismanklagelser – till att de släpptes efter relativt kort tid, 438 dagar.
Förhoppningsvis kommer svenska tjänstemän att dra nytta av dessa erfarenheter och tydligt förmedla till den iranska regimen hur mycket Ahmadreza Djalali betyder för dem och att Iran kommer att möta allvarliga konsekvenser om han inte släpps omedelbart – och verkligen mena det.
Susanne Berger är grundare av Raoul Wallenberg Research Initiative (RWI-70) och knuten till Raoul Wallenberg Centre for Human Rights i Montreal, Kanada. För Blankspot har hon tidigare skrivit om Iran och situationen för fängslade svenskar men också om ny forskning kring Raoul Wallenbergs försvinnande.
