Israeliska och amerikanska uppgifter hävdar att iranska kurdiska styrkor i Irak inom kort kommer att ansluta sig till angreppet mot Iran. Men vilka motiv har de att göra det och vad har kurderna att vinna på det? Josephine Forthmann reder ut vad som ser ut att vara nästa steg i kriget.
Av Josephine Forthmann 9 mars, 2026
I bergen som sträcker sig längs gränsen mellan Irak och Iran rör sig små grupper av beväpnade män mellan baser som länge fungerat som tillflyktsort för iranska kurdiska oppositionsrörelser.
Under de senaste dagarna har området blivit centrum för intensiva diplomatiska och militära kontakter. Uppgifter från flera internationella medier rapporterar att USA, via CIA, för samtal med kurdiska miliser om att förse dem med vapen och stöd för att öppna en ny front mot den iranska regimen.
Uppgifterna har också cirkulerat i israeliska medier där det närmast hävdas att det redan finns en uppgörelse med kurderna om att de ska ansluta sig till kriget.
Det sker samtidigt som Iran genomfört flera robot- och drönarangrepp mot mål i irakiska Kurdistan, där ett stort antal projektiler har slagit ner i närheten av städerna Erbil och Sulamaniyah.
Strategin är välkänd i regionen: att använda lokala aktörer för att sätta press på en motståndare utan att behöva sätta in amerikanska markstyrkor.
Planen, enligt källor nära diskussionerna, är att kurdiska styrkor ska angripa iranska säkerhetsstyrkor i landets västra provinser. Tanken är att binda upp Irans militär längs gränsen mot Irak och samtidigt skapa utrymme för ett bredare uppror inne i landet.
Det handlar om grupper som KDPI, Komala och PAK, organisationer som i åratal levt i exil i irakiska Kurdistan men som fortfarande har nätverk inne i Iran. Flera av dem deltog tidigare i strider mot IS och har därför en viss militär erfarenhet.
Men bakom den strategiska kalkylen ligger en historia som många kurder känner alltför väl: stormakternas stöd som kan försvinna lika snabbt som det uppstod.
En gammal strategi
Att kurdiska rörelser hamnar i centrum för USAs planer är inget nytt. Redan på 1970-talet beväpnade CIA kurdiska rebeller i Irak i syfte att försvaga Saddam Husseins regim. Mellan 1972 och 1975 levererade USA omkring 20 miljoner dollar i stöd och över tusen ton vapen till rebellerna.
Men när Iran och Irak 1975 nådde en uppgörelse, den så kallade Algiers-överenskommelsen, upphörde stödet abrupt. Upproret kollapsade och hundratusentals kurder tvingades på flykt.
En amerikansk tjänsteman beskrev senare logiken bakom operationen med orden: “covert action should not be confused with missionary work.” Med andra ord: kurderna var ett verktyg i ett större geopolitiskt spel. Med den lärdomen i bagaget har kurderna begripit att de måste formulera vilken vinning de själva får av spelet.
Samma ambivalens återkom efter Gulfkriget 1991, när USA uppmuntrade uppror mot Saddam Hussein men sedan länge stod passivt när den irakiska armén slog tillbaka innan en senare amerikansk no-fly-zon till slut skyddade kurdiska områden i norra Irak.
Och så sent som 2019 drog USA tillbaka sitt stöd till kurdiska styrkor i norra Syrien när Turkiet inledde en offensiv, något som många kurdiska ledare upplevde som ännu ett svek.
Ett riskfyllt kort
Det är mot denna historiska bakgrund som dagens rapporter väcker både hopp och oro bland kurder som ser möjligheter i att en mobilisering kan ge kuderna ett reellt politiskt spelrum, men även oro för att en eskalation kan dra in Irak och Kurdistan i ett större krig och minnet av tidigare övergivanden.
För Washington kan kurdiska miliser fungera som ett sätt att pressa Iran utan att sätta in egna markstyrkor. Strategin bygger på att lokala aktörer, i detta fall etniska minoriteter som kurder och balucher, kan öppna interna konfliktytor i landet.
Men konsekvenserna är svåra att förutse. Iran har redan svarat med drönar- och robotangrepp mot kurdiska baser, och både Bagdad och den regionala kurdiska regeringen fruktar att deras territorium kan dras in i ett större krig.
Dessutom riskerar strategin att splittra den iranska oppositionen. Vissa oppositionsledare, däribland har Reza Pahlavi, son till förre iranska monarken som avsattes av den teokratiska revolutionen 1979, varnat för att stöd till separatistiska rörelser kan spela regimen i händerna genom att stärka nationalistiska känslor i Iran.
Mellan hopp och misstro
Men många kurder ser att det finns yta för ett momentum. För dem är den existentiell.
De ser en möjlighet att utmana en stat som länge förtryckt kurdiska politiska organisationer och kulturella rättigheter. Samtidigt är minnet av tidigare övergivanden ständigt närvarande.
En analytiker uttryckte det nyligen i ett samtal med internationell press: kurdiska grupper gör “en mycket stor chansning” om de går in i en konflikt mot Iran med amerikanskt stöd.
I bergen längs Iran-Irak-gränsen är det därför inte bara vapnen som väger tungt, utan historien.
För kurderna är frågan inte bara om USA är redo att beväpna dem.
Den verkliga frågan är hur länge stödet kommer att finnas kvar.
Josephine Forthmann arbetar med fredsbyggande dialog mellan Israel och Palestina. Hon bor för närvarande i regionen.
Uppdatering 2026-03-11: En tidigare version av artikeln hade en rubriksättning som kunde missuppfattas. Detta har nu åtgärdats.
Toppbild: Kurdiska styrkor i norra Irak som anses göra sig redo för ett markanfall. Foto: Skärmdump från video som cirkulerar i sociala medier
