Idé & Analys om Irak
Maktspel i Bagdad – tre månader efter valet saknas en regering
Sedan Saddam Husseins fall har Irak behandlats som en schackpjäs av omvärlden. När förhandlingarna om att utse en regering nu brutit samman blottas det irakiska dilemmat – tydligare än någonsin.
Av Josephine Forthmann 15 februari, 2026
Tre månader efter parlamentsvalet i november står Irak fortfarande utan en ny regering. Parlamentet är samlat och talman vald, men presidenten har ännu inte utsetts.
Det som borde vara en procedurfråga har utvecklats till ett politiskt dödläge med regionala och globala dimensioner.
I centrum för dramat står den återkommande Nouri al-Maliki – en evig maktspelare vars politiska liv aldrig verkar upphöra trots skandaler och anklagelser om maktmissbruk.
Det största shiamuslimska blocket, Coordination Framework, har nominerat den tidigare Maliki som kandidat. Om han lyckas bilda regering blir det hans tredje mandatperiod. Maliki ledde Irak mellan 2006 och 2014, år som präglades av både säkerhetsförbättringar och djup politisk polarisering.
För att förstå låsningen måste man förstå Iraks informella maktdelningssystem, det som ofta kallas Muhasasa. Även om det inte står inskrivet i grundlagen har det blivit praxis att presidenten är kurd, premiärministern shiamuslim och talmannen sunnimuslim.
Systemet var tänkt att balansera landets etniska och religiösa grupper efter Saddam Husseins fall 2003. I praktiken har det cementerat blockpolitiken och gjort varje regeringsbildning till ett känsligt förhandlingsspel.
Det är därför presidentvalet i parlamentet är avgörande just nu. Utan president, ingen premiärminister. Och utan premiärminister, ingen fullvärdig regering.
Malikis namn väcker starka reaktioner. Under hans första mandatperiod samarbetade han nära USA i kampen mot al-Qaida i Irak. Säkerhetsläget förbättrades markant under den amerikanska truppförstärkningen 2007–2008.
Men under hans andra mandatperiod ökade kritiken.
Sunnitiska och kurdiska politiker anklagade honom för att koncentrera makten till premiärministerns administration och för att marginalisera rivaler. När IS 2014 tog Mosul och delar av den irakiska armén kollapsade blev Maliki symbol för ett system som inte höll ihop landet. Han lämnade posten samma år under både inhemsk och internationell press.
Nu är han tillbaka.
Och det är inte bara invånarna i Bagdad som reagerar.
Shiamuslimska partier med nära band till Teheran ingår i det block som nu driver Malikis kandidatur. För många irakier handlar frågan därför inte bara om vem som blir premiärminister, utan om vilken geopolitisk riktning landet ska ta.
Många av de Iran-nära miliser som växte fram under kampen mot IS är nu formellt integrerade i staten genom Folkets mobiliseringsstyrkor. Det suddar ut gränsen mellan regering och väpnad makt, och gör maktbalansen i Bagdad än mer komplex.
Landet är militärt och ekonomiskt beroende av USA i kampen mot kvarvarande IS-celler och internationella finanssystem. Samtidigt har Iran djupt inflytande genom politiska allianser och väpnade grupper som är integrerade i den irakiska maktstrukturen.
Den amerikanska pressen riskerar nu att slå tillbaka. I Irak finns, som en följd av att stundom behandlas som en pjäs på ett schackbräde, en djup misstro mot utländsk inblandning, oavsett om den kommer från USA eller Iran. För Malikis anhängare stärker Trumps uttalanden att Irak måste fatta sina beslut utan yttre påtryckningar.
Kurderna följer processen noggrant. Presidentposten är deras traditionella maktposition i Bagdad, men relationen mellan den autonoma regionen i norr och centralregeringen är ansträngd. Budgettvister, oljerättigheter och territoriella frågor ligger och pyr under ytan. Regeringsbildningen är därför inte bara en fråga om personval, utan om hur makt och resurser ska fördelas i hela landet.
Under tiden ökar trycket på gatan. Irak brottas med hög ungdomsarbetslöshet, korruptionsanklagelser och ekonomisk osäkerhet trots stora oljeintäkter. Varje vecka utan regering fördröjer budgetbeslut, reformer och investeringar.
Minnet av Tishreen-protesterna 2019 ligger fortfarande tungt över Irak. Hundratals unga demonstranter dödades när de krävde slut på korruption och sekteristisk politik. Många känner fortfarande misstro mot det politiska systemet som de menar inte levererar. Valdeltagandet i novembervalet var dessutom lågt, vilket speglar den utbredda frustrationen.
Det som nu utspelar sig är mer än ett politiskt maktspel. Det är en prövning av Irak efter 2003: klarar landet att bilda regering utan att falla tillbaka i sekteristisk polarisering, och utan att bli slagfält för stormaktsintressen?
Frågan är inte längre bara om Maliki blir premiärminister.
Frågan är om Irak kan forma en regering utan att ännu en gång dras in i stormakternas maktspel, och utan att de gamla sprickorna i det politiska systemet öppnas på nytt.
Om vakuumet i regeringsbildningen fortsätter riskerar Irak inte bara försenade budgetar och stoppade reformer, utan också en ännu djupare misstro mot ett system som redan många ser som oförmöget att förnya sig.
Josephine Forthmann arbetar med fredsbyggande dialog mellan Israel och Palestina. Hon bor för närvarande i regionen.
Toppbild: Nouri al-Maliki röstar i parlamentsvalet 2018. Foto: Zoheir Seidanloo / Wikimedia Commons
