Europa rasar mot Trump och bojkottar USA. Men var fanns indignationen när USA bombade Irak, övervakade miljoner och stödde diktaturer, frågar sig professor Christian Christensen.
Av Debatt 18 april, 2025
USA bevittnar just nu ett dramatiskt tapp i resande och turism från Europa, ofta grundat i en oro för vad som kan hända vid den amerikanska gränsen. Många européer väljer att inte köpa amerikanska produkter och tjänster i protest mot Trump-administrationen. Solidaritet uttrycks också med amerikanska universitetslärare och studenter i kölvattnet av inskränkningar i den akademiska friheten och yttrandefriheten på campus runt om i landet.
Som amerikan bosatt i Europa, och som en person som öppet och konsekvent har pekat på Trumps uppenbart antidemokratiska ideologi, har jag full förståelse för dessa reaktioner. Vreden över det som sker i USA just nu är berättigad.
Men denna berättigade vrede får inte dölja en obekväm sanning. Nämligen att européer (och många av mina landsmän) i årtionden har valt att blunda för statligt våld och kränkningar av mänskliga rättigheter begångna av USA – så länge offren befunnit sig i fattigare delar av världen eller i marginaliserade grupper inom det amerikanska samhället.
USA har dödsstraff, ett system som visat sig vara systematiskt diskriminerande och rasistiskt. Landet har en lång historia av att stödja regimer som kränker mänskliga rättigheter – inklusive akademisk frihet. USA har i decennier lagt sig i demokratiska val världen över och ofta underminerat folkets vilja. USA förstörde Irak i oljans namn. Obama-administrationen fällde fler visselblåsare än alla tidigare presidenter tillsammans och bedrev dessutom omfattande drönarkrig som dödade tusentals civila, inklusive barn. Under sin första mandatperiod införde Trump ”the Muslim Ban”.
Allt detta var, märkligt nog, uthärdligt för många europeiska demokrater. Men när amerikansk politik började påverka europeiska medborgares möjligheter att resa, investera, få jobb eller forskningsanslag i USA? Då gick plötsligt en gräns.
Och där, i just den reaktionen, ligger en ännu mer obekväm sanning: Att trumpismen delvis möjliggjordes av ett politiskt och kulturellt klimat där åtaganden om demokrati och mänskliga rättigheter – det som sägs vara kärnan i de ”västerländska värderingarna” – i praktiken visade sig vara utbytbara PR-slogans.
Jag var doktorand i Texas den 11 september 2001. Jag såg hur mitt land (tillsammans med Storbritannien) lade grunden för Iraks förstörelse och massdödandet av hundratusentals oskyldiga irakier – medan amerikansk media (och många amerikaner) applåderade det groteska våldet. Det blev snart tydligt att dessa offer inte hade något som helst med 11 september-attackerna att göra. Deras land var inte ens involverat.
Och vad blev den västerländska reaktionen? En kollektiv axelryckning.
Kollapsade det europeiska resandet till USA? Uppmanade europeiska universitet till akademisk bojkott av amerikansk forskning? Avbröts samarbeten? Bojkottades amerikanska produkter? Nej. Européer reste gärna till USA medan dess armé massakrerade civila i Irak och regeringen klubbade igenom Patriot Act, som möjliggjorde massövervakning.
Varför? För att de som dödades, övervakades och kroppsvisiterades på flygplatser inte var kristna familjer från London, Stockholm eller Frankfurt på väg till New York eller Disneyland – utan muslimer och andra minoriteter. Det var Iraks börs som kraschade, inte Spaniens.
Massakern i Gaza är ett mänskligt sår som världen bär, möjliggjord av amerikanska vapen och finansiering. Ändå har jag ännu inte hört något brett krav på att bryta kulturella eller politiska band med USA. Om vi ska vara ärliga mot oss själva, måste vi erkänna att en verklig bojkott av USA – till skillnad från bojkott av mindre länder – skulle ha stor inverkan på våra liv. Och därför sker det inte.
Min poäng är enkel: Om vi verkligen vill förstå de politiska och materiella villkor som möjliggör antidemokratiska rörelser som trumpismen, måste vi också ärligt konfrontera hur vår egen apati inför övergrepp mot de svagaste i samhället kan utnyttjas och breddas till att omfatta grupper vi tidigare betraktade som ”trygga”.
Det finns mycket skuld att fördela när det gäller trumpism. Ibland innebär det att vi måste rikta blicken inåt.
Christian Christensen, professor i journalistik vid Stockholms Universitet och amerikansk medborgare bosatt i Sverige.
Av Debatt
Stöd Blankspot!
Vill du delta i debatten? Det här är en debattartikel och för åsikterna står skribenterna själva. Blankspot välkomnar debatttexter av berörda i de ämnen som vi bevakar så att läsarna kan ta del av alla sidors bästa argument och bilda sig en egen uppfattning. Vill du svara på denna text eller skriva en egen kontakta oss på info@blankspot.se
