Analys om Demokrati, Irak

Efter valet i Irak: “Det kommer att bli en kohandel”

Under söndagens parlamentsval i Irak var valdeltagande rekordlågt. Enligt mellanösternanalytikern Bitte Hammargren är det ett resultat av de ökade meningsskiljaktigheterna mellan landets politiska etablissemang och medborgarna.

Av Linnea Bergqvist 16 oktober, 2021

Förhoppningarna om ett stort valdeltagande i parlamentsvalet i Irak slogs i kras när landets valkommission under måndagen offentliggjorde sitt resultat: endast 41 procent av landets röstberättigade befolkning hade deltagit.

– Det blev som ett misstroendevotum från en stor del av den irakiska befolkningen, i och med att det var ett så lågt valdeltagande. Det är även en missräkning för det internationella samfundet som hade hoppats på att det här skulle bli en nystart för Irak, säger mellanösternanalytikern Bitte Hammargren, som är knuten till Utrikespolitiska institutet.

Parlamentsvalet var det femte sedan landets diktator Saddam Hussein störtades år 2003, och ända sedan det första valet år 2005 har valdeltagandet successivt minskat. På grund av det infördes åtgärder inför årets val i förhoppning att kunna ändra den negativa utvecklingen.

Bland annat skickade EU ett flertal valobservatörer till landet för att se över valprocessen, och det har sedan tidigare lagts stora resurser för att förbättra landets valkommission IHEC. Enbart i april fick kommissionen ett bidrag från unionen på 5,5 miljoner euro för att kunna byggas ut och förbättras.

– Att EU engagerar sig i valet tyder på att de definierar Irak som ett avgörande land, och visar att det är viktigt att det inte blir fler kollapsade stater i mellanöstern. Det skulle vara ödesdigert, även för EU. Det här är också anledningen att det investerades så mycket i valprocessen. Efter valet kom det här lite på kant, men jag tror att EU kommer att fortsätta att odla kontakter då man ser på Irak som en brobyggare i Mellanöstern, säger Bitte Hammargren.

Även interna förändringar har gjorts i form av en ny vallag som landets premiärminister Mustafa al-Kadhimi drev igenom 2020. Den nya lagen möjliggör för oberoende kandidater att delta, något som tidigare inte har varit möjligt.

Trots det var uppslutningen på söndagen dålig till mångas besvikelse, däribland EU:s.

Det här nämnde Viola von Cramon-Taubadel, EU:s chefsobservatören för uppdraget i Irak, under en presskonferens från Bagdad i måndags. 

Hon lyfte även ett antal reflektioner som hennes team hade efter valprocessen, däribland att man har sett ett ökat hot mot oppositionella personer och journalister inför valet. Hon nämnde även problemet kring att det inte finns ett tak för kampanjkostnader, vilket skapar olika förutsättningar för kandidaterna.

– Man hoppades att den nya vallagen skulle bädda för ett mer representativt politiskt landskap, i och med att den öppnade för oberoende kandidater. Det är ett 20-tal oberoende kandidater som är invalda, men deras valkampanjer har inte kunnat mäta sig med de stora blockens. Det har att göra med tillgångar till resurser och medier, säger Bitte Hammargren.

De nuvarande politiska blocken i Irak är uppbyggda kring flera tunga aktörer, såsom shiapredikanten Muqtada al-Sadr vars partiallians “På marsch mot reform” vann flest platser i valet. Han sitter själv inte i parlamentet men kan genom sitt inflytande fjärrstyra mycket av det som sker.  

Andra stora koalitioner är det sunnitiska “Taqqadum” som bildades 2019 av Mohammed al-Halbusi, samt partikoalition “Rättstaten” som leds av landets förre premiärminister Nouri al-Maliki. Bland de kurdiska partierna var det “Kurdistans demokratiska parti” (KDP) som erhöll flest platser.

– Nu blir det en stenhård kohandel när det gäller att få en politisk majoritet för nästa premiärminister. Sadrs block kommer att bli tongivande, men frågan är vem som kommer att göra upp med vem. Det är ett väldigt strategiskt spel och mycket kommer att ske bakom kulisserna, säger Bitte Hammargren.

Under onsdagen offentliggjorde även en allians av shiitiska miliser, däribland “Fatah” som tidigare hade varit det näst största blocket i parlamentet, att de skulle bestrida valresultat. I spetsen står Hadi al-Ameri, som även är ledare för Badr-organisation och dess milis vilken bildades i Iran på 1980-talet under Irans krig mot Saddam Hussein. På senare år sattes bland annat Badrs miliser in i kampen mot IS i Irak. 

Efter söndagens val har Fatahalliansen mer än halverat sina platser i parlamentet, något de beskriver som fusk. 

Inom Fatah finns även milisgruppen Asaib Ahl al-Haq som är terroristlistade av USA.

 – Eftervalssituation ökar risken för våld eftersom dessa Iranstödda, förlorande partier har mäktiga milisgrupper. Men man ska ha klart för sig att EU:s observatörer beskrev valet som lugnt och väl genomfört. Och valkommissionens senaste siffror befäster sadristernas framgångar. De fick inte fler röster än i förra valet men utnyttjade den nya vallagen väl, bland annat genom att ta mandat via kvinnokvoten, säger Bitte Hammargren.

Ytterligare en fråga är hur de oberoende kandidaterna kommer att ställa sig till de kommande samtalen om samarbeten. Anledningen är att ett flertal av dem härstammar från proteströrelsen Tishrin, vilket betyder oktober. Namnet syftar på demonstrationerna den första oktober 2019, när tusentals människor gick ut och protesterade mot korruption, arbetslöshet och avsaknaden av grundläggande tillgångar likt el och vatten. Protesterna fortsatte sedan in i 2020.

Rörelsen möttes av hårt motstånd från regeringen, som vid flera tillfällen öppnade eld och använde tårgas mot demonstranterna. Minst 600 personer dog och 20 000 blev skadade i samband med de våldsamma sammandrabbningarna. 

Även ett flertal av de ledande personerna inom rörelsen har blivit hotade och ibland även dödade på grund av sin roll i protesterna.

Trots det fortgick demonstrationerna, och snart upplöstes den då sittande regeringen och ersattes med en ny som lovade att tillgodose kraven som gavs. Däremot kände proteströrelsen att den nyvalda premiärministern Mustafa al-Kadhimi och hans regering inte upprätthöll sitt löfte, vilket ledde till att stora delar av rörelsen kände sig kluvna inför parlamentsvalet i söndags.

– Proteströrelsen blev ju splittrad inför valet, vissa valde att delta och andra bojkottade det helt. Det ligger ju i sakens natur då det började som en spontan och ledarlös rörelse. Å andra sidan finns det också nya ansikten i parlamentet. Om alla de parlamentariker som stött proteströrelsen sluter sig samman till ett block kan de bli en tydlig oppositionsröst i parlamentet, säger Bitte Hammargren.

Det politiska systemet i Irak har flera stora brister, däribland problematiken med att stora partier av olika etnicitet gynnar sig själva genom att ge statliga jobb till partilojalister och släktingar. Det har lett till att den offentliga sektorn svällt enormt på senare år utan att samhällsservicen förbättrats.

Landet är även det femte oljerikaste i världen, men trots det har regeringen misslyckats med att säkra befolkningens tillgång till basala behov. Bara under 2018 tvingades 118 000 människor från staden Basra, som ligger i den sydöstra delen av landet, till sjukhuset på grund av förorenat dricksvatten.

– Många i proteströrelsen är väldigt unga och deras krav är sunda. De begär verkligen det mest basala, såsom tillgång till arbete, el och vatten, samt slut på en systematisk korruption, säger Bitte Hammargren.

Av de 40 miljoner människorna som bor i Irak är det 65 procent som är under 30 år. Just inom den här gruppen har man sett en nedgång i valdeltagandet, och trots försök att uppmuntra landets unga att rösta i söndagens val valde många att inte göra det. 

–  Det är de unga som känner att staten inte är till för dem. Genom att bojkotta valet har de visat att de inte har någon tilltro till det här systemet vilket leder till en politisk apati, som i sin tur försvårar Iraks möjlighet att komma på fötter. Det är samtidigt unga som vill ha ett Irak fritt från både amerikansk och iransk dominans, säger Bitte Hammargren.

Enligt henne behövs en tilltro och stabilitet skapas genom att den politiska eliten börjar lyssna på befolkningen, och gör aktiva val för förändring. De behöver även sätta punkt för de autonoma men statsfinansierade miliserna, även om det är lättare sagt än gjort.

– Det finns så många hål att fylla hos medborgarna. Så det som verkligen behövs är en transparens. Vad händer med oljepengarna? Vad tar de vägen? Vems fickor åker de ner i? Det är ett fundament, säger Bitte Hammargren.

Toppbild: Väljare efter parlamentsvalet 2018.

Av Linnea Bergqvist