Samtidigt som Kinas globala inflytande ökar, använder landet sin makt för att underminera arbetet för mänskliga rättigheter i FN. Det skriver journalisten och författaren Jojje Olsson i sin nyligen utgivna bok "De kidnappade Kinasvenskarna" som Blankspot här kan publicera ett utdrag ur.
Av Jojje Olsson 5 mars, 2018
I sina memoarer gav Göran Persson också en bakgrund till sin Kinaresa. Han lade märke till att flera länder i mitten av 1990-talet återupptog dialogen med Kina efter de sanktioner som följt massakern vid Himmelska fridens torg, inte sällan med motiveringen att samtal och handel kan stärka den demokratiska utvecklingen även i ett slutet land som Kina.
Detta är en floskel som ofta hörs även från näringslivet. Kina visar dock tydligt att denna teori inte alltid stämmer. För landet har aldrig tidigare varit så integrerat i världsekonomin som nu, och ändå har utvecklingen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter under de senaste åren tagit flera steg bakåt. Professor Magnus Fiskesjö är bara en av många som tvärtom varnar för att Kinas växande globala inflytande ger landets regim en ökad möjlighet att påverka och kontrollera omvärlden. En liknande varning utfärdades av Human Rights Watch våren 2017, som då noterade hur Kina använder sin allt större makt i FN för att skära ner på organisationens arbete vad gäller översyn av mänskliga rättigheter.
Flera diplomater som medverkat i FN:s budgetförhandlingar hade under årets gång kontaktat Human Rights Watch för att blottlägga Kinas målsättningar. Enligt diplomaterna ägde en livlig kohandel rum bakom stängda dörrar, passande nog ofta i konferensrum inrymda i källarlokaler. Där krävde kinesiska diplomater – med stöd av Ryssland och en mindre samling auktoritära stater – tillbakadragandet av 19 FN-experter på mänskliga rättigheter som kartlägger övergrepp mot kvinnor och barn i Centralafrikanska republiken.
Även flera tjänster relaterade till mänskliga rättigheter i Kongo-Kinshasa stod på spel, samt en minskning av budgeten till de fredsbevarande styrkorna i Sydsudan och Mali på ett vis som skulle minska verksamheten för mänskliga rättigheter även där.
Kinas intresse av att påverka FN:s arbete inom detta område beror på att landet fått allt skarpare anmärkningar på senare år, vilket beskrevs närmare i bokens första del. Kritiken avfärdas visserligen rutinmässigt, men ser ändå inte bra ut när Kina samtidigt försöker framstå som en ansvarstagande och fredlig stormakt.
Vidare menade diplomaterna att denna kohandel till stor del pågår helt ouppmärksammad, eftersom FN:s budgetförhandlingar knappt alls bevakas i media. Och det märks att frågan är känslig. När jag samma sommar kontaktade Sveriges delegation i FN:s säkerhetsråd blev svaret, efter viss tvekan, att de ”tyvärr inte har möjlighet” att kommentera ärendet. Jag fick istället svar från Utrikesdepartementets presstjänst som medgav att man ”noterat Kinas restriktivitet i FN:s budgetfrågor som rör finansiering av mänskliga rättigheter och genderkomponenter”.
Kinesisk stridsvagn. Bild: Wikipedia Commons.
Human Rights Watch menar att detta utgör en upptrappning av Kinas ambitioner i FN. Landet har länge nöjt sig med att blockera närmare granskningar av övergrepp mot mänskliga rättigheter i länder som Nordkorea, Syrien, Iran, Vitryssland och Ukraina. Men i juni 2017 antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution initierad av Kina i syfte att ändra termens själva innebörd så att ekonomisk utveckling också skulle innefattas i begreppet mänskliga rättigheter. ”Dialog och processer om [mänskliga] rättigheter har på ett internationellt plan länge monopoliserats av västerländska regeringar”, skrev partitidningen Folkets Dagblad efter framgången.
Tidningen fördömde vidare den påstådda vanan från väst att använda mänskliga rättigheter som ”en ursäkt” för att exportera egna värderingar och lägga sig i Kinas inre angelägenheter.
FN:s olika organ verkar ofta stå handfallna inför utvecklingen. Dess råd för mänskliga rättigheter mäktade inte ens med att fördöma det faktum att Philip Alston, särskild FN-rapportör om extrem fattigdom och mänskliga rättigheter, hindrades av kinesiska myndigheter från att genomföra sitt arbete under en nio dagar lång resa i landet. Sommaren 2017 lämnade Alston en rapport som gav vid handen att han under resans gång förföljts av civilklädda säkerhetsagenter, samtidigt som de individer han på förhand uppgett sig vilja träffa anhölls av polis. Istället togs Alston på en arrangerad tur till en mönsterby i södra Kina, komplett med färgglada danser utförda av leende representanter för olika etniska minoritetsgrupper.
Alston, som genomfört flera liknande resor i många av världens absolut fattigaste länder, sade att han ”aldrig tidigare behandlats på detta sätt”. Kinas utrikesministerium uppgav dock att ingen som helst obstruktion hade ägt rum.
Och när saken diskuterades i Genève anklagade kinesiska diplomater Alston för att ha ”överskridit sitt mandat” genom att nämna flera människorättsadvokater i sin rapport, vilket sågs som ett inkräktande på Kinas juridiska självständighet. Därmed avslutades ärendet utan några som helst påföljder. Kinas möjlighet till påverkan i FN växer i takt med dess finansiering. Samtidigt som Donald Trumps administration signalerat nedskärningar på motsvarande 4,5 miljarder kronor av FN:s budget för fredsbevarande insatser så har Kina ökat sina anslag.
Kinas inflytande över olika FN-organ växer sig allt större. Bild: Wikipedia Commons.
Redan nu står Kina för över tio procent av denna budget, vilket är näst mest i världen efter just USA. Det är en väntad utveckling efter Xi Jinpings första tal inför FN:s generalförsamling i september 2015, där han ödmjukt leende och med förtroendeingivande röst sade sig vilja se ”välgång, öppenhet och rättvisa sprida sig över världen”. Han presenterade sedan en särskild kinesisk ”freds- och utvecklingsfond”på åtta miljarder kronor och lovade att öka antalet kinesiska trupper under FN-flagg från 3 000 till 8 000. Samma trend ses vad gäller finansieringen av FN i helhet. Så sent som 2010 bidrog Kina med 540 miljoner kronor till FN:s sammanlagda budget, vilket utgjorde ungefär tre procent. Till 2015 hade summan fördubblats och låg på samma nivåer som Storbritannien eller Frankrike. Under 2016–2018 kommer Kina att stå för 7,9 procent av budgeten, vilket är det tredje största bidraget efter USA och Japan.
Det är därför knappast överraskande att FN:s nya generalsekreterare António Guterres redan visar tecken på eftergifter.
När Xi Jinping besökte organisationens kontor i Genève i början av 2017 skickades 3 000 anställda hem av ”logistiska skäl”. Flera NGO:er portades från byggnaden, och utanför skingrades protibetanska protester av polis. En demonstration till stöd för Kinas regim fick dock fortsätta ostört. När Guterres sedan presenterade Xi för åhörare inne på kontoret prisade han Kinas engagemang i FN och för multilateralism i allmänhet. På en fråga om mänskliga rättigheter i Kina vid ett efterföljande personalmöte svarade Guterres att alla länder ska inkluderas och att arbetet måste vara ”balanserat och fritt från dubbelmoral”.
Vidare har även aktivister som kampanjar för att belysa övergreppen i Kinas nordvästra provins Xin jiang – som den numera tyska medborgaren Dolkun Isa – utan förklaring kastats ut från konferenser av säkerhetspersonal vid FN:s högkvarter i New York, trots att han haft full ackreditering för att närvara.
Under sommaren 2017 nekades dessutom en professor och två studenter från Taiwan tillträde till en offentlig utställning vid FN:s kontor för mänskliga rättigheter i Genève. De fick veta att deras taiwanesiska pass var ogiltiga enligt ”nya bestämmelser”, och att endast id-handlingar som utfärdats av Peking kunde godkännas. Kina använder nämligen även sitt växande inflytande i FN för att efter bästa förmåga isolera Taiwan, vars nya regering är negativt inställd till en återförening med Kina. Tidigare under årets gång hade Taiwan stängts ute från såväl Internationella civila luftfartsorganisationen som Världshälsoorganisationen, två FN-organ som leds av kinesiska tjänstemän. Under den förra taiwanesiska regeringen tilläts landet medverka som observatör; nu portades det demokratiska Taiwan helt medan Nordkorea utsågs till en av fem vice ordförande under det årliga mötet World Health Assembly. Fallen är vare sig isolerade eller begränsade till FN.
Sedan Interpol i slutet av 2016 fick en kinesisk ordförande – som tidigare varit vice ordförande för Kinas fruktade säkerhetsministerium – har varningar höjts från flera håll angående kommunistpartiets ökande inflytande i denna internationella polisorganisation. Flera internationella efterlysningar har nämligen sedan dess utfärdats för besvärliga aktivister eller kinesiska tjänstemän anklagade för korruption.
Detta märktes även då Interpol sommaren 2017 trots ökat globalt terrorhot vägrade upplåta sitt register till Taiwan när landet arran gerade årets största idrottstävling Universiade. Det går heller inte att bortse från en eventuell koppling mellan gripandet av den svensk-turkiske journalisten Hamza Yalcin och Kinas allt närmare relation till Turkiet, vars president Recep Tayyip Erdoğan fört landet i en aukto ritär riktning sedan det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016.
I takt med försämrade relationer till väst har Turkiets ekonomiska utbyte med Kina stadigt ökat, och sommaren 2017 lovade landets utrikesminister att ”eliminera” medierapporter som var negativa gentemot Kina. Om Kinas auktoritet över Interpol stärks så kan det även drabba aktivister i länder med nära band till Kina.
ASEAN, Sydostasiens motsvarighet till EU vars tio medlemsstater i mångt och mycket gått samman för att kunna matcha Kinas storlek i viktiga regionala frågor, har sedan länge varit oförmöget att utfärda några kraftfulla gemensamma uttalanden gällande exempelvis de kinesiska territoriella kraven i Sydkinesiska havet. På klassiskt söndra-och-härska-manér får auktoritära stater utan intressen i detta hav, som Laos och Kambodja, bistånd och andra ekonomiska fördelar av Kina för att blockera sådana yttranden.
EU “missar” allt för ofta att uppmärksamma årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg enligt artikelförfattaren.
Näst på tur står EU. I juni 2017 misslyckades EU för första gången någonsin med att leverera ett gemensamt uttalande om situationen i Kina inför FN:s råd för mänskliga rättigheter, vilket enligt flera diplomater bland annat var menat att kritisera den pågående kampanjen mot Kinas civilsamhälle. Tanken med denna sorts uttalanden är att EU tillsammans ska kunna rikta känslig kritik mot Kina utan att enskilda nationer för den sakens skull ska drabbas av ekonomisk eller politisk hämnd. Detta förutsätter dock att samtliga 28 medlemsstater ställer sig bakom vad som sägs. Just i detta fall blockerades uttalandet av Grekland, med enda motiveringen att kritiken var ”icke-konstruktiv” och istället borde framföras i andra sammanhang. Media och diplomater framhöll dock syrligt det växande ekonomiska samarbetet mellan Kina och den utblottade grekiska staten som en mer sannolik anledning till beslutet. Ett statligt kinesiskt företag hade just blivit majoritetsägare i Greklands största hamn med löften om investeringar på tusentals mil joner kronor, samt att Grekland ska bli en hubb för handel mellan Kina och Östeuropa.
Samma månad misslyckades EU även med att uppmärksamma årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg, samt att begära frisläppandet av politiska fångar i Kina, inklusive Gui Minhai, vid en konferens i Bryssel som anordnats för just detta ändamål.
Grekland är inte det enda europeiska land vars sympatier Kina försöker köpa sig till. Tidigare samma år, i februari 2017, överlämnades en gemensam diplomatisk skrivelse till chefen för Kinas säkerhetsministerium, med uppmaningar om att utreda de allt vanligare rapporterna om tortyr mot kinesiska människorättsadvokater.
Brevet krävde även i hårda ordalag ett stopp för anhållningsformen RSDL som beskrivs närmare i bokens första del. Skrivelsen utfärdades i hemlighet och skulle egentligen ha undertecknats av EU:s samtliga 28 medlemsstater. Men snart kunde media avslöja att det denna gång var Ungern som hindrade ett gemensamt ställningstagande, vilket kopplades samman med att landet under premiärminister Viktor Orbán har närmat sig Kina politiskt och dessutom blivit en av de största europeiska mottagarna av kinesiska direktinvesteringar. Istället för 28 EU-länder var det nu bara sju som vågade skriva under.
Tillsammans med Schweiz, Japan, Kanada och Australien blev det totala antalet länder bakom brevet blott elva. Varken Norge eller Danmark fanns med bland dessa, men det gjorde uppiggande nog Sverige.
Ett tydligt mått av försiktighet kunde dock ses av att skrivelsen överlämnades i hemlighet snarare än offentligt. Chen Jiangang, försvarsadvokat för den torterade advokaten Xie Yang, var en av många som menade att effekten hade blivit mycket större om brevet överlämnats officiellt. Han varnade för att slutna samtal ”inte har någon effekt alls” i ett politiskt system som det kinesiska. (Nu blev den enda effekten en utbredd smutskastningskampanj i statliga kinesiska medier mot såväl de västerländska medier som rapporterat om tortyren och de advokater som tvingats utstå den.)
Chen får medhåll i detta av både studier och människorätts organisationer. Den tyska akademikern och författaren Katrin Kinzelbach publicerade 2014 boken The EU’s Human Rights Dialogue with China: Quiet Diplomacy and its Limits, där samtal och utbyten gällande mänskliga rättigheter mellan EU och Kina sedan 1995 undersöks närmare.
Hon framhåller det gemensamma vapenembargot mot Kina efter massakern vid Himmelska fridens torg som det enda riktigt effektiva politiska beslutet för att påverka landets myndigheter. Kinzelbach pekar samtidigt på att så kallad tyst diplomati har en ytterst begränsad inverkan på situationen för mänskliga rättigheter i Kina. Och värre ändå: snarare än att uppnå sitt syfte ses den tysta diplomatin ofta som ett svaghetstecken, vilket ger Kinas regim ökat mod att fortsätta begå samma slags övergrepp även helt öppet, och betrakta slutna samtal om mänskliga rättigheter som något man rutinmässigt kan behandla med likgiltighet.
Kinzelbach menade även att den dialog om mänskliga rättigheter som sedan 1995 äger rum vartannat år mellan Kina och EU riskerar att få motsatt effekt.
Få av de tjänstemän som deltar tror ens själva på konkreta resultat, samtidigt som samtalen gör att mänskliga rättigheter inte diskuteras lika mycket på högre politisk nivå eller bilateralt.
Av just denna anledning uppmanade tio NGO:er, inklusive Amnesty och Human Rights Watch, i juni 2017 EU att tillfälligt upphöra med denna slutna dialog. ”Snarare än att verka för mänskliga rättigheter har den dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Kina blivit en enkel bortförklaring för EU:s ledare att undvika obekväma rättighetsfrågor under andra överläggningar på hög nivå”, sade det gemensamma uttalandet.
Detta ligger också i linje med European Council of Foreign Relations spaning från 2016, om att europeiska regeringar oftast lägger samtal om mänskliga rättigheter med Kina ”på entreprenad” till EU och FN eller civilsamhället, vilket tyvärr innebär mindre möjlighet till påverkan. Ett tydligt exempel är att endast USA, Tyskland och Taiwan 2017 utfärdade ett offentligt uttalande på årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg. För inte alls länge sedan brukade tiotals länder göra likadant.
I september 2017 sammanfattade Human Rights Watch Kinas framfart i FN i en 96 sidor lång rapport baserad på 55 intervjuer, främst med FN-personal och utländska diplomater. Organisationens ordförande Kenneth Roth framhöll att Kina visserligen inte är det enda land som ”beter sig fruktansvärt” i FN, men att dess globala inflytande och växande repression på hemmaplan i kombination med Kinas medlemskap i FN:s säkerhetsråd gör effekten desto större. Särskilt som rapporten visade hur Kina rutinmässigt förföljer även personal och experter inom själva FN som jobbar med mänskliga rättigheter. ”Hela FN:s maskineri syftar till att skapa utrymme för civilsamhället, men Kinas maskineri fungerar i motsatt riktning genom att försöka krympa utrymmet för NGO:er”, noterade en av de intervjuade experterna.
Rapporten visade hur flera organisationer eller individer som uttryckt kritik mot Kina helt enkelt svartlistats från FN. Aktivister som ändå kritiserade den kinesiska utvecklingen filmades eller fotograferades ofta på ett hotfullt vis av landets tjänstemän, stick i stäv mot organisationens regler. Det påpekades även att själva FN:s ledning ofta valde att inte se eller till och med att stödja Kinas underminering av arbetet med mänskliga rättigheter, vilket givetvis kan kopplas samman med landets ökande tillskott till budgeten. Human Rights Watch medgav att dessa handlingar var för sig inte framstod som gravallvarliga.
Men tillsammans utgör de systematiska försök att underminera FN:s förmåga att motverka övergrepp mot mänskliga rättigheter i såväl Kina som omvärlden. Roth påminde samtidigt om att FN är en av de sista kanalerna för kinesiska aktivister att ge sin bild av situationen i Kina med hopp om förändring, samt att hela organisationens legitimitet står på spel om utvecklingen tillåts fortgå.
Texten ovan är ett utdrag ur boken “De kidnappade Kinasvenskarna” (Historiska Media). Öppningsbild: Official White House Photo by Chuck Kennedy.
Läs också en krönika av författaren: “Hög tid att ifrågasätta Kina – innan det är för sent”.
Jojje Olsson, journalist och författare.
