Röster om ,

Måste hitta mina drömmar – Dagbok från Kabul vecka 45

Blankspot publicerar löpande en dagbok från en av de utvisade. Läs den här:

Av 7 november, 2019

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. Nu är jag 26 år gammal och bor i Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Just nu är min situation i Afghanistan bara för dålig. Jag har inga pengar och inget jobb och jag är hela tiden rädd att någon ska döda mig.  Jag söker efter mänskliga rättigheter. Human Rights. Det här är min dagbok:

I dag samtalade jag och några andra utvisade killar med ett par svenska kvinnor, vi pratade om hur vi ska göra i framtiden. För saken är – vad ska man faktiskt göra när man hamnar i Kabul?

Får man jobb i Kabul? 

Några av oss har personliga problem i Afghanistan och har svårt att fortsätta leva här. Vissa har berättat att de bor på ett ställe som är hemligt, men om ovänner upptäcker oss är vi tvungna att lämna det. Just nu stannar vi på det här stället och får hjälp av svenskar för att kunna lämna Afghanistan.

De utvisade killar som inte kom med oss till huset, är de som hade familjer som tog emot dem i Afghanistan. De bor hos sina familjer nu. Alla vi som bor i huset, har planer på att lämna landet på något sätt.

En av de svenska kvinnorna förslog att vi som bor i huset i Kabul, måste hitta sponsorer i Sverige som kan ge oss ekonomiskt stöd för att kunna lämna Afghanistan. För det är inte lätt att organisera resan till ett bättre land, som till exempel Indien eller Kazakstan. Man måste ha pass och visum och dessutom måste man betala flygbiljetten som kostar mycket. Många av de tvångsutvisade har ingen ekonomi för att betala så stora kostnader.

Vi som bor i huset behöver i första hand kunna försörja oss i Afghanistan. Men det gör vi inte, alla kostnader betalas från Sverige. Just nu har vår sponsor fått problem med sitt bankkonto och swish, kontot är blockerat och hon kan inte samla in pengar till oss hemlösa utvisade. Den här månaden fick hon hjälp av en annan person som skickade oss matpengar. Vi hoppas att det löser sig på något sätt.

Men vad gör då grabbarna som utvisades från Sverige på dagarna?

Huset där vi bor är hemligt och jag vill inte säga vart det ligger. Många som bor här vill inte att någon ska veta var vi bor. Nu sitter nästan alla hemma och går inte ut. Vissa mår inte så bra. De sitter och tänker på aktiviteter som de vill göra, men som de tyvärr inte har möjlighet till.

De som inte kan gå ut ur huset har planer på att lämna Afghanistan. Men de som kan gå ut eller känner sig lite tryggare, behöver faktiskt aktiviteter för att ha en lite bättre hälsa.

Vi vill göra många saker som vi tyvärr inte har budget för. Vi skulle vilja gå till sporthallen och spela fotboll eller gå till badhuset. Vissa vill spela FIFA.

Jag personligen har ansvar för att gå till banken och hämta ut pengarna som kommer från Sverige och som används till mat. Så jag hämtar ut pengar ibland och sedan köper jag mat som jag tar med hit till boendet. På dagarna finns det en kille som lagar mat och alla vi andra diskar. Han som lagar mat får lite lön varje månad. 

Jag köpte också en solcell och ett batteri, eftersom Kabul inte har el dygnet runt. Jag köpte den så att grabbarna här ska kunna använda wifi och få lite ljus när det är det mörkt. Det blev jättebra och nu har vi el och internet dygnet runt. Pengar skickades till mig från Sverige. Jag installerade solcellen i huset och vänder den tre-fyra gånger mot solen varje dag, så att den ska laddas bra och kunna användas.

Nu behöver vi aktiviteter. Grabbarna har inte budget för att gå till badhuset, på fotboll eller på gymmet. Idrott och hälsa är det bästa i mitt liv och jag vill göra det tillsammans med de andra, så jag försöker hitta en lösning. Det är lite svårt, men jag försöker. 

Vi alla kan inte bo i huset för evigt och vi ska lämna det så småningom. Men än så länge bor vi här och vill gärna ha lite bättre hälsa och ha aktiviteter.

I Afghanistan har det varit krig i 40 år, så det har inte funnits så mycket möjligheter att bygga skolor och ge undervisning. 

Fortfarande finns det många ställen som berörs av svårigheter för skolor och undervisning.  Barnen studerar under tält. Många länder ger Afghanistan budget för att bygga skolor så att alla ska kunna studera. Men tyvärr, på grund av en massa korruption som finns i Afghanistan, så används inte budgeten på rätt sätt och pengarna går till privata bankkonton.

Ett exempel på en skola som har stora svårigheter, är den som mina vänner just har besökt i provinsen Badakhshan. Tyvärr har skolan inte ens tält. Barnen kan inte lägga sina böcker och block i golvet och när det regnar måste de gå hem, för de har inte tak över huvudet. På bilderna syns att golven är blöta. De har några gamla madrasser på golvet. Det här är bara ett exempel på en skola, men många tusen ställen har en likadan situation för studier. 

Skolan i Badakhshan

När jag var 7 år studerade jag under ett tält. På den tiden hade vi den första skolan i byn, före det visste inte folk i vår by vad en skola var. När skolan öppnade var det bara en lärare och ett tiotal elever fick börja skolan. Läraren som jag hade brukade slå elever som inte lärde sig. Fortfarande är det regel att lärare slår barnen, när de gör något fel eller inte lär sig. På det sättet blir eleverna vana att bli slagna och när de inte får slag, så lär de sig ingenting.

Det finns massor av skolor som får hjälp av UNICEF, skolor som ligger utanför städerna. Men många byar och små orter har inte möjlighet att ha skolor, även om hjälp kommer från UNICEF. Det finns tusentals skolor som behöver tält och byggnader, men det finns inte budget som räcker. Och regeringen bryr sig inte om det. Många miljarder dollar kommer från olika länder, pengar som ska användas till att hjälpa sådana här ställen, men de försvinner och ingen vet vart de tar vägen. 

Jag ska berätta om vad jag gör på dagarna. Jag går i en körskola för att skaffa mig körkort. Jag har 5 dagar kvar innan jag blir färdig med körskolan och sedan måste jag ut i trafiken för att göra mitt körprov. Utbildningen består av 36 dagar: 12 dagar för trafikregler och 24 dagar körning. Jag har lärt mig att köra bil nu, så om bara 5 dagar är jag färdig med skolan och kan ta körkortet.  

Varför jag vill ta körkort? Jag skulle vilja ha möjlighet att skaffa mig ett jobb i Sverige. Det finns en svensk kvinna som hjälper mig med betalningen av körskolan. Jag bodde hos ett svenskt par i Sverige och de tyckte väldigt mycket om mig. De har lovat att försöka skaffa ett jobb åt mig om det är möjligt, men de har inte hittat ett ännu. 

Jag tänker ofta på hur jag ska kunna lämna Afghanistan och ser ingen framtid här. Om jag får tag på ett jobb i Sverige, så blir det perfekt. Annars har jag en lång resa framför mig igen. En resa innebär att jag lägger mitt liv och mitt blod i någon annans händer tills jag kommer fram till ett bättre liv.

Men hur länge kan jag leva med rädsla? Och hur många år lever en människa? Hur många gånger föds man? Man föds en gång.

Det kan ta bara några sekunder innan jag dör och aldrig kommer tillbaka.

I Afghanistan är det ganska säkert att jag dör. Mellan provinserna finns alltid Talibaner och jag är verkligen rädd. Jag kan inte resa till min hemby som är Bamyan, för på vägen slaktar Talibanerna ofta passagerare som åker dit. De griper främst Hazarer och jag är Hazar.

Hur länge kan jag bo så här i ett boende? Jag måste hitta mina drömmar och det är inte så roligt att sitta i Kabul hela tiden med rädsla och utan att kunna resa någonstans. Att gömma sig hela tiden. Här är det inte säkert heller. Jag kan inte leva i frid. 

Det är mina tankar. Jag ser inte min framtid i Afghanistan.  

Jag var en jättesmart kille och lärde mig allting väldigt snabbt i Sverige. Men efter mina många avslag har min hjärna blivit som en helt annan. 

På dagarna hjälper jag till i boendet i Kabul, där utvisade killar bor. Jag hjälper dem att handla och att fixa saker som inte fungerar. Jag hjälper dem med el och varmvatten och jag funderar på att fixa värme för huset. Snart är det vinter, så jag måste tänka på hur jag kan jag fixa kaminer. Så att de ska kunna värma sina rum.

Här finns ofta ingen el, så man kan inte alltid värma med el. Alla pengar som vi får kommer från den svenska kvinnan som samlar ihop hela kostnaden och som driver boendet. Jag hjälper killarna gratis, eftersom jag tänker att det är mitt ansvar att kunna hjälpa hemlösa utvisade killar i Afghanistan. De är olyckliga.

Det är min dag, vad jag gör. Dessutom går jag ut på gatorna och ser hur människor lever i Afghanistan. Jag tänker på vad jag ska skriva.

Jag ska berätta om hur det är att hyra lägenhet i Kabul.

När man hyr en lägenhet i Kabul måste man ha en Taskira, en afghansk ID handling. I Afghanistan finns många bostäder som ger lite bättre livsmöjligheter, men de ställena är dyra. Många bostäder med dålig standard är väldigt billiga.

Vi bor i ett ganska stort hus som ligger rätt nära Kabul och vi har ganska mycket bättre möjligheter här än på andra ställen. Vår hyra är på 500 dollar i månaden. Det är jättedyrt. Vår hyra betalas från Sverige, för vårt boende drivs av en svensk kvinna. Om jag inte hade kunnat bo här hade jag haft det besvärligt med att hitta bostad i Kabul. Nu har jag inget problem med boende.

Ett studentrum kostar 50 dollar och i varje rum bor 6 eller 7 personer. Rummet är 4 x 6 meter och har övervåningssängar. Det är tufft för dem som studerar eller arbetar och som inte har bostäder. 

Det finns väldigt många bostäder som är till salu och för uthyrning. Det är så lätt att hyra eller köpa en lägenhet eller ett hus om man har pengar. En lägenhet kan kosta allt från 20 dollar i månaden upp till 1000 dollar. De som är billiga ligger längst bort från centrala Kabul och de dyraste ligger på Kabuls bästa ställen, där bara politiker eller rika folk bor. I de billigaste kvarteren bor fattiga och vanliga arbetare som jobbar för 4 dollar om dagen. Där de billigaste bostäderna ligger finns inga gator och gränder där man kan åka bil. Man måste promenera 10-30 minuter för att komma fram till ett ställe med busstation. 

Medan kriget var som värst i Kabul fanns det nästan inga hus eller lägenheter kvar. Det mesta förstördes av raketer och bomber. Många förlorade sina bostäder och lämnade Afghanistan. Många dödades av Mujahedins och Talibaner. När människor dog eller flydde och sedan när kriget började ta slut, kom många andra och skrev deras bostäder i sina namn. Speciellt mäktiga beväpnade personer. Ockupationsmakten kom och registrerade alla de bästa ställena i sina namn och de dödade ibland de som bodde kvar och tog över deras bostäder med makt. I många bostäder i Kabul bor inte de riktiga ägarna. 

Fortfarande finns det en konflikt mellan Talibanerna och regeringen för att makten över Afghanistan. 

Nu för tiden är det viktigaste för föräldrar i Afghanistan att deras barn går i skolan och kan studera. Barnen börjar skolan när de fyller 7 år och slutar när de är klara med 12:e klass. När de är färdiga gör de ett prov för att kunna börja sina studier på universitetet. Skola och universitet är gratis för alla som har en Taskira, en afghansk ID-handling.

De som bor långt bort från städerna får hjälp av UNICEF med skolmaterial och mat, för befolkningen i byarna är väldigt fattiga och har svårt att skaffa det som behövs till sina barn. Folket i byarna har inte tillräckligt med åkrar för att kunna försörja sina familjer och många män är tvungna att resa till Iran och Pakistan för att jobba och skicka hem pengar så att deras familjer kan äta.

De som har blivit utvisade från Europa kan börja studera igen i Afghanistan, men de flesta har inte möjlighet att börja om från början. Det är inte lätt att få börja i skolan eller på universitetet igen, när man kommer från andra länder. De flesta utvisade killar hade inte så bra möjligheter att studera i länderna de bodde i och många är inte läskunniga. Många har inga betyg eller så har de dem inte med sig, vissa har glömt dem. För dem är det för sent att börja skolan igen. Alla måste göra provet för att kunna börja på universitetet och det är jättesvårt att lyckas.   

Ett annat problem är att många som utvisats från Europa inte kan klara sig i Afghanistan. De har inga familjer här och vill lämna landet på grund av alla svårigheter och för att de vill leva i säkerhet. De är vana att leva fria i Europa och vill fortsatta att vara fria. De vill bo i ett samhälle där folk bryr sig om mänskliga rättigheter och där man kan leva som man vill utan rädsla.

 Jag brukar skoja med dem som utvisats från Europa och fråga dem:

– Om ni hade allting både hus och pengar i Afghanistan, skulle ni vilja vara kvar här då?

De brukar svara:

– Nej, vi vill ha frihet och rättigheter. Vi ser inte vår framtid i Afghanistan.

För många av dem som utvisats är det besvärligt att lära sig saker. De säger att deras huvuden inte fungerar som de ska. När de ska börja läsa något, så går tankarna till andra ställen, till händelser de varit med om och till frågor om säkerhet och om hur de ska göra i framtiden. Många gillar att studera engelska, men de säger att de har svårt att lära sig.

Det finns många olika kurser för att lära sig olika språk. Det är lätt att hitta privata kurser i Afghanistan. Ibland säger jag till de utvisade:

– Försök att hitta några kurser för att lära er någonting, medan är ni i Afghanistan! Det är bättre att ni tänker på något annat, än att sitta hemma hela dagen utan att göra någonting.

Många har planer på att hitta språkkurser, men ingen har ännu börjat på någon kurs. 

Jobb är ett stort problem i Afghanistan och 40 procent av befolkningen är arbetslösa.

I en familj jobbar ofta bara mannen och barnen går på skolan eller universitet. De flesta äldre män och kvinnor är inte läskunniga, de var tvungna att jobba hårt för att kunna försörja sina familjer.

När Talibantiden kollapsade så började alla gå i skolan för att kunna få ett bättre liv. Innan var det förbjudet att ha skolor. Nu har alla rätt att gå i skolan och därför blir det svårt att skaffa jobb när man inte kan någonting, många jobb kräver läskunnighet.

I Afghanistan har det blivit lite bättre än förr i tiden, men fortfarande finns det jättemycket fattigdom på grund av arbetslöshet. Afghanska pappor försöker hur som helst att skaffa pengar så att deras barn ska kunna gå i skolan. De jobbar hårt för att försörja alla, även om det inte finns tillräckligt med jobb.

De flesta som är utan jobb åker till Iran för att jobba och skicka hem pengar. Men idag drabbas många afghaner av att lönerna blivit lägre i Iran också. När Iran blev sanktionerat av USA tappade iranska Rialer väldigt mycket i värde, och det ger effekter i Afghanistan, för många afghaner jobbar för jättelåg lön i Iran. 

Alla afghaner som har sin familj kvar i Afghanistan jobbar svart och olagligt i Iran. De kan gripas av polisen och skickas tillbaka närsomhelst. I Iran bor ungefär två miljoner afghaner som jobbar svart för att försörja sina familjer i Afghanistan. Det är ett stort antal arbetare. Många i Afghanistan har en familjemedlem som jobbar i Iran och i många familjer är det fler än så. De som kan klara sig i Afghanistan åker inte till Iran, men de som inte kan det, tar sig till Iran med hjälp av smugglare.

Det är ett stort problem för afghaner att de lämnar sina familjer i väldigt många år. Vissa reser iväg i fyra år utan att få träffa sina barn och sin familj. Andra reser bara iväg något år.

För dem som blev utvisade från Sverige till Afghanistan är det ofta besvärligt att skaffa jobb. Många bodde 4-5 år i Sverige utan att jobba, för under den tiden gick de flesta i skolan. I Afghanistan behövs folk som kan jobba väldigt hårt och kan klara jobben som finns här. De som utvisats från Europa klarar inte alla jobb, de behöver istället jobb i affärer eller pizzerior eller någonting som är lätt. 

Ett annat problem är att många utvisade är rädda för någon som hotar dem, eller för något särskilt problem som de hade här i Afghanistan innan de lämnade landet. Det är svårt att söka jobb då.

**

Läs dagboken från vecka 44 här, vecka 43 här, vecka 42 här och vecka 41 här.

I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”. Vi har nyligen för fjärde gången haft en reporter på plats i landet.

Av