Årets fredspris till Etiopiens Abiy Ahmed har väckt hopp i regionen. Men i Eritrea syns ännu inga tecken på någon förändring.
Av Andreas Greiber Baumann 12 december, 2019
Luften är tung av fukt och salt i Eritreas äldsta stad Masawa vid Röda havets kust.
De vackra gamla byggnaderna i arabisk och italiensk kolonialstil ligger nästan alla i ruiner. Förfallna och övergivna. Staden verkar nästan död. Till och med kranarna i stadens industrihamn står orubbligt stilla i förmiddagshettan. En ensam hamnarbetare släntrar sakta ner mot kajen.
På ett trottoarkafé i närheten finner jag skugga och sällskap. En ung man sitter ensam, röker cigaretter och dricker svart kaffe. Jag slår mig ner bredvid honom. Han presenterar sig som Asaph och är 26 år gammal. Han kommer från huvudstaden Asmara på höglandet, men bor nu i en av de militära kasernerna nära havet.
Har har ett vänligt ansikte med sorgsna ögon och han berättar att han har varit soldat i åtta år utan att veta hur länge till han ska tjänstgöra. Sådana är förhållandena i Eritreas fruktade nationaltjänst, som permanentades efter gränskriget med Etiopien, som mellan 1998 och 2000 kostade upp till 100 000 människors liv.
– Jag hoppas att jag snart kommer att kunna sluta, nu när det är fred. Men jag vet inte. Jag har inte hört någonting ännu, säger han och tar ett djupt och bloss av cigaretten.
Tobaksröken hänger tungt om Asaphs magra ansikte när han långsamt svarar på mina frågor.
Hur är det att vara soldat i Eritrea, försöker jag fråga tyst så att ingen av de andra gästerna på kaféet ska höra. Det finns ett utbrett angiverisystem i ”Afrikas Nordkorea”, som Eritrea ofta kallas, så jag är försiktig.
– Det är tråkigt och hårt, svarar han obekymrat. Jag skulle hellre åka hem till min familj!
Men av hans dämpade ansiktsuttryck kan man utläsa att han inte riktigt tror att det är realistiskt. Trots det Nobelprisvinnande fredsfördraget med Etiopien har de eritreanska soldaterna inget större hopp om att snart kunna återgå till ett normalt liv.
– Allt är detsamma, säger Asaph.
**
Det har nu gått över ett år sedan Eritrea slöt fred med grannlandet Etiopien, vilket avslutade den 20-åriga gränskonflikten. Telefonlinjer och diplomatiska förbindelser återupprättades och gränserna mellan de två länderna öppnades för första gången sedan 1990-talet.
Det var ett historiskt ögonblick, som firades med dans och fest på båda sidor av gränsen. Och med samma entusiasm togs fredsavtalet emot internationellt: FN:s säkerhetsråd röstade om att ta bort både vapenembargot och sanktionerna mot Eritrea, och nu har den etiopiske premiärministern Abiy Ahmed till och med tilldelats Nobels fredspris ”För hans avgörande initiativ för att lösa gränskonflikten med grannlandet Eritrea”, som anges i motiveringen av den norska Nobelkommittén.
Högre internationellt erkännande är svårt att få.
Men i Eritrea känns festligheterna redan som ett minne av ett avlägset förflutet. Under några månader förra året kunde människor resa och handla fritt med varandra efter att gränserna öppnade. Men nu har gränserna för länge sedan stängts igen och handeln har upphört. Det har fått konsekvenser för arbetslösheten och landets redan minimala ekonomi. På landsbygden har också torkan slagit hårt mot jordbrukssektorn. Den avgörande inkomstkällan för många är remitteringar från hundratusentals flyktingar och migranter som har lämnat Eritrea under åren.
Och i motsats till Nobelkommitténs motivering till att tilldela fredspriset till Abiy Ahmed har gränskonflikten mellan de två länderna inte lösts alls, säger en av de mest erkända experterna på området, Kjetil Tronvoll, professor i freds- och konfliktstudier vid Högskolan i Bjørknes i Oslo.
– Nobelkommittén tabbade till det, för gränstvisten är definitivt inte löst. Etiopien ockuperar fortfarande delar av Eritreas territorium. Gränserna är stängda igen. Det finns inga bilaterala avtal för att normalisera villkoren i freden. Du kan säga att det finns en politisk fred mellan de två statscheferna. Men det finns ingen normalisering och ingen faktisk fredsprocess – bara en fredsdeklaration. Och nu har man också slutat att institutionalisera den, säger Tronvoll, men understryker samtidigt att han tycker att Abiy Ahmed är rätt mottagare av fredspriset.
– Jag tycker Abiy har gjort sig förtjänt av Nobelpriset. Men det är mest på grund av de förändringar han har gjort internt i Etiopien, och inte så mycket på grund av förhållandet till Eritrea. På den punkten är jag lite tveksam, säger professorn, som bland annat har publicerat boken ”Brothers at War” om kriget mellan de två broderländerna på Afrikas horn.
Han förklarar att gränskriget 1998-2000 till stor del var resultatet av dåliga personliga förbindelser mellan Eritreas president Issaias Afewerki och Etiopiens dåvarande statschef, Meles Zenawi. När Abiy Ahmed kom till makten i Etiopien förra året efter år av politisk oro genomförde han en maktuppgörelse med Zenawis gamla politiska garde från Tigray-regionen och partiet Tigray Peoples Liberation Front (TPLF).
Maktskiftet inne i Etiopien och uppgörelsen med TPLF fick Issaias i Eritrea att ta emot Abiys utsträckta hand i hopp om att de hade hittat en gemensam fiende.
– Issaias mål är inte fred med Etiopien. Hans mål är att fortsätta kriget mot TPLF med andra medel. Han trodde att Abiy kunde hjälpa honom. Men Abiy har ingen kontroll över TPLF, och han delar inte Issaias ambitionen att utrota TPLF, som är en del av Etiopiens politiska scen, säger Tronvoll.
Hans analys delas av en annan akademisk auktoritet på området, Christopher Clapham, professor emeritus i afrikanska studier vid University of Oxford.
– Förhållandet mellan Abiy och Issaias har uppenbarligen surnat från den tidiga förälskelsen för ett år sedan. Detta framgår tydligt av Issaias stängning av gränserna, säger Clapham.
Han konstaterar också att det är anmärkningsvärt att varken Issaias eller några av hans ministrar i Eritrea officiellt gratulerat Abiy till Nobelpriset ännu.
– Jag har hört att Issaias är väldigt irriterad över att Nobelpriset enbart gavs till Abiy och inte de båda tillsammans. Men det skulle vara löjligt att ge Issaias ära när man tittar på antalet krig han har inlett och de allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna han står bakom, säger Clapham.
**
I huvudstaden Asmara går jag förbi ett av stadens fängelser. En tre meter hög sandfärgad vägg med taggtråd ovanpå bildar omringar byggnaderna som också innehåller en av stadens polisstationer.
Men de flesta fängelser i landet är hemliga och döljs av mer anonyma fasader eller ligger långt ut på landsbygden. Tusentals politiska fångar, journalister och religiösa minoritetsfångar hålls kvar utan rättegång eller dom, skriver Human Rights Watch i sin rapport från 2019 om landet.
Mest känd är fängslandet av 17 journalister för 18 år sedan, när regimen i snabb takt stängde ner landets medier. Nedstängningen föregicks av att journalisterna publicerade ett öppet brev till presidenten som skrevs under av 11 politiker som kritiserade att regeringen ännu inte implementerat konstitutionen.
Det har man fortfarande inte, och de journalister och politiker som greps under de åren har förblivit inspärrade om de inte avlidit i fångenskapen. Endast regimen vet vad som hänt dem.
– Eritrea är fortfarande en brutal diktatur konstaterar Kjetil Tronvoll.
Eritrea är idag det enda landet i Afrika utan privata medier, det finns endast en statlig tidning och en statlig TV-kanal.
Nyligen utnämndes landet till och med av kommittén för att skydda journalister (CPJ) som världens mest censurerade land – före länder som Nordkorea, Turkmenistan och Kina. Den rankningen verkar emellertid inte ta hänsyn till det faktum att utländsk satellit-tv är utbrett i Eritrea, så folk är välinformerade om världshändelserna men inte om utvecklingen i sitt eget land.
Så sent som i juni i år slog den eritreanska staten till mot religiösa institutioner i landet genom att stänga alla katolska hälsoklinker samt fängsla ett antal framstående religiösa ledare som uttalat kritik mot regeringen.
– Åtgärderna visar, att trots det förbättrade regionala klimatet för fred och säkerhet, förblir situationen för de mänskliga rättigheterna i Eritrea oförändrad, sa FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter i Eritrea, Daniela Kravets i ett uttalande i Genève i somras.
**
Inte mycket här heller hänt i Eritrea sedan freden i fjol. Visserligen är telefonlinjerna till Etiopien fortfarande öppna och man kan trots allt flyga till och från Addis Abeba. Men mest iögonfallande är frånvaron av besked kring framtiden för landets militärtjänst. Trots att regimen inte längre har samma anledning till att upprätthålla en permanent nationaltjänst, nu när fred officiellt har slutits med Etiopien, finns det inga tecken på att förhållandens inom armén eller tjänstgöringstiderna är på väg att normaliseras.
Det irriterar bland annat skolläraren Yonas som jag träffar i Asmara. Han har lärt grundskoleelever engelska och matematik i tio år som en del av sin nationaltjänst. Men han kan inte säga upp sig.
– Jag har inget emot nationaltjänsten som sådan. Men det måste vara under en begränsad period, precis som det var ursprungligen, när det var 18 månader. Det förändrades när gränskriget mot Etiopien bröt ut, säger Yonas och förklarar att han annars är en stor patriot:
– Jag kan förlåta att du gör extraordinära saker i extraordinära situationer. Men nu är det fred. Då är det ju galenskap med evig nationaltjänst.
Nationaltjänsten inleds under det sista året på gymnasiet genom att alla elever skickas till det ökända militärlägret Sawa. Här deltar de i tuff militärutbildning förklarar Laetitia Bader från Human Rights Watch, som just skrev en 84-sidors rapport om systemet.
– De flesta är 18 år, men det finns också barn som skickas till Sawa. Där väntar våld, övergrepp och ibland tortyr, säger hon och hänvisar till rapportens intervjuer med 73 värnpliktiga.
– De beskriver hur de har blivit straffade, misshandlade och tvingades rulla runt på marken. Många flickor pressas också till att ha sex med officerarna eller blir helt enkelt våldtagna, säger Bader.
I slutet av ”skolåret” väljs sedan folk ut för att antingen fortsatt militärtjänst eller för att tjänstgöra som civilister.
Skolläraren Yonas anser sig också vara relativt lycklig. Ett lärarjobb är uthärdligt, även om det sker under tvång och låg lön. Några av hans bekanta har tvingats till hårt fysiskt arbete med att bygga fabriker, vägar eller gruvor. FN och organisationer för mänskliga rättigheter har kritiserat systemet och liknat det med slaveri.
Nationaltjänsten är därför också det främsta skälet till att det fortfarande är tusentals eritreaner som flyr landet. Enligt de senaste rapporterna från mottagningscentralerna i norra Etiopien passerar cirka 300 människor per dag gränsen från Eritrea – inte mycket mindre än när gränserna var helt öppna.
En ung tjänsteman i Asmara, som kallar sig Dawit, säger att han själv har övervägt att fly men nu har han gett upp.
– Nu är det för sent. Världen är trött på flyktingar, och jag tror att det är bättre att stanna här. Det finns gott om outnyttjad potential i Eritrea, och Issaias kan inte vara evigt. Så när förändringarna kommer är jag redo, säger han.
Han drömmer om en turistboom till den vackra huvudstaden Asmara, som 2017 utsågs till UNESCO:s världsarv för sin unika modernistiska arkitektur. Hela stadskärnan ritades under den italienska kolonialtiden som varade fram till andra världskriget, och enligt UNESCO har nästan ingenting nytt byggts i staden sedan dess.
Även i detta sammanhang står tiden i Eritrea stilla.
I väntan på framtiden utför Dawit pliktskyldigt sin tjänst, för att inte hamna i ett av landets många fängelser, till vilka han har förlorat många vänner och bekanta. Till exempel kände han den svensk-eritreiska journalisten, Dawit Isaak, som fängslades 2001.
– Plötsligt försvann han bara. Jag har ingen aning om han lever eller inte, säger han och förklarar att han inte törs hoppas se honom igen.
– Presidenten kommer inte att släppa fångar eller reformera landet eftersom det skulle äventyra hans makt. Ingen gillar honom. Men han är fruktrad, säker Dawit.
Han hoppas att Eritreas stora diaspora i USA och Europa kan öka trycket på regimen genom att sluta betala den speciella skatten på två procent som alla eritreanska medborgare som bor utomlands är skyldiga att betala. På sociala medier kan man följa kampen mot Issaias under hashtagen #YIAKL, som ungefär betyder ”tillräckligt är tillräckligt”. Men huruvida det kommer att ha någon effekt är svårt att säga, medger Dawit.
**
Kjetil Tronvoll ser dock tecken på att Issaias Afewerki är under press. Detta yttrar sig i att regimen blir mer och mer auktoritär. Stängningen av den katolska kyrkans verksamhet i somras var det senaste tecknet på att ingen kritik kommer att tolereras. Och tilldelningen av Nobels fredspris till Abiy Ahmed kan även leda leda till att diktatorn grepp om landet blir än hårdare, menar professorn.
– Issaias måste slå ner på kritiken skaffa sig mer kontroll för fredspriset ruckar lite på den politiska maktbasen, säger Tronvoll.
– Vi vet att ministrar i hans egen regering är kritiska mot Issaias och faktiskt vill ha reformer. Så Nobelpriset kan användas av hans motståndare för att fortsätta driva på fredsprocessen. Men detta vill inte Issaias ha, för om fredsprocessen verkligen genomförs och om Eritrea verkligen normaliseras, skulle han behöva avgå.
Hotet från Etiopien har använts för att legitimera det långa undantagstillståndet och den eviga värnplikten. Därför har inte heller Issaias intresse av fred, hävdar Tronvoll.
– Jag tror att vi inom den närmsta framtiden kommer se ännu hårdare tag mot kritiker och att regimen i Eritrea som en effekt av Nobelpriset blir än mer restriktiva.
– Det positiva är att vi trots allt inte är tillbaka i djupfrysta relationer igen.
**
Nere i hamnen i Masawa dricker jag ur det sista i min kopp kaffe och reser mig upp. Innan jag går frågar jag soldaten bredvid mig länge han förväntar sig att vara soldat?
– Det vet bara Gud, säger han och lägger till med ett litet leende: Och Issaias, såklart.
Översättning från danska av Anton Rosén.
Av Andreas Greiber Baumann
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Stöd oss så vi kan fortsätta att rapportera. Skänk ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att prenumerera. Arbetet med reportagen Afrikas Horn kan följas i facebookgruppen: ”Uppdrag: Etiopien och Eritrea” och där kan du även bidra med kunskap och perspektiv.
