Nyheter om , ,

Kvinnorna drabbas hårdast när Sydostasiens klädfabriker stänger

Coronaviruset slår hårt mot klädindustrin, jämställdhetskoordinator Andrea Spithoff uppmanar modeföretagen; "ta ert ansvar".

När Fatema Akther gick till sitt jobb på Alif Casual Wear klädfabrik i Dhaka, Bangladesh i slutet av mars var hon inte beredd på att det skulle bli hennes sista dag på jobbet. 

– Min förman kom och berättade att jag inte behöver jobba mer, berättar Akther i en intervju för CNN Business

Akther, 25, har inte haft någon inkomst sedan uppsägningen och vet inte hur hon nu ska försörja sin man och sitt barn. 

På grund av deras ställning i textilfabrikerna är kvinnorna generellt de som först får sparken i ett ekonomiskt nödläge. Statistiken visar också att det tar längre tid för kvinnor att återfå sina jobb och återhämta sig ekonomiskt efter en kris. Fatema Akther är orolig.

– Min familj lever bara på min inkomst, jag vet inte hur vi ska överleva, säger hon. 

Det började med att Kina inte längre kunde leverera råmaterial till klädfabrikerna i Sydostasien och Indien. Vilket i sin tur betydde att fabrikerna inte kunde producera de kläder som de redan tagit emot beställningar för. 

Sedan blev det ”lockdown” i Europa och efterfrågan från konsumenterna kollapsade.

Köparna, modemärkena, reagerade med att stoppa redan gjorda beställningar från fabrikerna i Asien. 

Sedan var det bara en tidsfråga innan fabrikerna i Sydostasien fick stänga och arbetarna förlorade sina jobb. För de anställda som redan lever på en minimilön, som i många av dessa länder är en tredjedel eller fjärdedel av den beräknade levnadskostnaden, fanns det ingen ekonomisk buffert för att klara sig igenom en sådan här situation. 

I måndags öppnade omkring 1 000 fabriker upp för produktion igen, efter att arbetare runtom i Bangladesh demonstrerat i en vecka. Detta trots att landet fortfarande är i lockdown. 

– Många har inte fått lön på två månader och är på gränsen till svält, rapporterar Tanvir Chowdhury för Aljazeera

Modeföretagen å sin sida har hävdat att corona är en force majeure. I de avtal de skrivit med leverantörerna finns klausuler som säger att de under särskilda oförutsägbara omständigheter inte behöver uppfylla sina åtaganden. Många modemärken har avtal för den färdiga produkten, det färdigsydda plagget, vilket innebär att beställningar nu avbrutits efter att leverantörerna redan investerat i material och arbetskraft. 

Till exempel beräknar exportföreningen för klädtillverkare i Bangladesh BGMAE, att de förlorat 3,7 miljarder dollar i beställningar – hittills. 

Andrea Spithoff är jämställdhets- och inklusivitetskoordinator för Fair Wear Foundation, en organisation som jobbar för att arbetare inom specifikt sy-, klipp- och trimprocessen av klädproduktion ska bli rättvist behandlade.

Enligt henne kräver de modeföretag som fortfarande planerar att ta emot sina beställningar ofta att de ska få ett rabatterat pris. De kräver också helt orimliga leveranstider, genom att helt ignorera det faktum att arbetarna inte kan leverera som vanligt när utegångsförbud införts och många transportlinjer störts av krisen. 

I Kambodja har nästan 100,000 blivit avstängda från jobb i landets klädesfabriker. Foto: Bas de Meijer för CNV Internationaal, Top World Garment i Phnom Penh, Kambodja.

Det är fabrikerna snarare än modeföretagen som får ta emot den värsta stöten. Och de har inte den finansiella stabiliteten att klara en ekonomisk kris. Fast fashion, modellen för klädtillverkningen som många stora modemärken använder idag, förlitar sig på billig förbrukningsbar arbetskraft och konkurrens mellan utvecklingsländer. 

– Konkurrensen skapar press på de här ländernas regeringar att inte lagstifta om bättre villkor för sina arbetare så att de kan fortsätta hålla ner sina priser och på så sätt inte förlora sina intäkter, säger Andrea Spithoff

Nu, mitt i den här globala pandemin, har de flesta av de drabbade länderna därför inga sociala skyddssystem inrättade för att ta hand om de arbetare som drabbas. 

– Det här är problemet med utformningen av globala leveranskedjor, när saker går fel säger de västerländska modemärkena ”mmm, detta är inte vårt problem, det är inte vår fabrik”, säger Andrea Spithoff. 

– Fabriker behöver känna stöd från sina köpare för att ta de ekonomiska risker som det kan innebära att införa förändringar som förbättrar situationen för deras arbetare. Det är ingen skillnad i den här situationen. Ska de ta ansvar för sina arbetare behöver de känna att köparna finns där och att man rider ut stormen tillsammans. 

Leveranskedjorna för de flesta varumärken är dessutom otroligt fragmenterade, och det är svårt att spåra var saker egentligen kommer ifrån. De flesta modeföretag äger inte egna fabriker, istället förlitar många företag sig på ombud i de olika länder som outsourcar beställningar till vissa fabriker, som i sin tur outsourcar till andra fabriker och så vidare. Produktionskedjan kan börja med arbetare som sitter i sina hem och syr fast paljetter. Därför är det vanligt att ett enskilt modeföretag köper så lite som 5 procent av en fabriks hela produktion.

Något som gör det svårt att utkräva ansvar från dem när saker går fel. 

Organisationen Fair Wear Foundation tycker att de fått en positiv respons på de riktlinjer de tagit fram för hur företagen de samarbetar med kan hantera coronakrisen. De ser att det finns företag som försöker göra rätt ifrån sig och jobbar hårt tillsammans med sina leverantörer för att arbetarna inte ska komma till skada.

För andra företag har det, enligt BBC, krävts en hel del internationell påtryckning för att man ska ändra sig och ta ansvar. Till exempel har den svenska modejätten H&M nu lovat att betala leverantörerna för alla färdiga beställningar och för beställningar i produktion. H&M har i ett mejl till Blankspot sagt att BBC:s uppgifter om att de ska ha agerat först efter påtryckningar inte stämmer.

Men som de flesta andra modeförsäljare kommer H&M nu att pausa alla nya beställningar.

Andra modeföretag vägrar ta ansvar och förhandlar fortfarande om rabatterade priser, till exempel från fabriker i Bangladesh.

Det är heller inte första gången Fair Wear Foundation ser att stora varumärken backar från sitt ansvar.

– De är varumärkets ansvar, deras skyldighet. De som har gjort beställningarna kan inte lämna fabrikerna i sticket för att de själva förlorar pengar. Men vi ser att många varumärken gör just det, säger Andrea Spithoff. 

I Indien har arbetslösheten lett till att många försökt ta sig hem till sina byar. Kvinnor på flykt är särkilt sårbara för sexuellt våld. Foto: Andrea Spithoff, Klädfabrik i Indien 2018.

I Indien har de stängda fabrikerna lett till en massmigration. Utan arbete eller pengar har migranter vandrat i flera dagar och hundratals kilometer för att ta sig hem till sina byar. Många har dött av uttorkning och utmattning under vandringarna. För kvinnor på flykt ökar också riskerna för sexuellt våld och människohandel. 

Ungefär 80 procent av arbetarna inom klädproduktion är kvinnor. Kvinnor arbetar oftare under tillfälliga eller informella kontrakt. De har oftast lågmaktpositioner på fabrikerna och får de lägsta lönerna, vilket gör det svårt att förhandla om kontrakt. På grund av det har det inte rätt till sociala skyddssystem såsom sjukvård, arbetslöshetsersättning, föräldraledighet, eller pension. Det är också vanligare för kvinnor att vara migrantarbetare, som är särskilt sårbara

– Vi kan se från tidigare krissituationer att coronaviruset kommer att påverka människor olika baserat på faktorer såsom etnicitet, samhällsklass, ålder och kön. I klädindustrin kommer kvinnorna att drabbas hårdast, säger Andrea Spithoff.

Coronaviruset har haft en stor påverkan på globala leveranskedjor i alla industrier. Internationella Arbetsorganisationen ILO har uppskattat att 195 miljoner människor kommer förlora sina jobb under 2020’s andra kvartal. 125 miljoner av de som förväntas förlora sina jobb är från Asien, och en stor andel av dem arbetar i olika delar av leveranskedjan för klädindustrin. 

Unga kvinnliga migrantarbetare utgör en stor del av den arbetskraften. Att vara migrantarbetare i ett främmande land eller stad innebär många risker. Många talar inte språket eller dialekten på platsen de arbetar och har svårt att få hjälp om deras rättigheter kränks. I och med virusutbrottet har många av dessa kvinnor fastnat på härbärgen eller i sovsalar som är anslutna till fabrikerna utan inkomst eller något sätt att ta sig hem.

Kvinnliga migrantarbetare har oftast ett stort ekonomiskt ansvar för släkt, grannar och hela samhällen. Följderna av att en kvinna förlorar sin inkomst berör därför många fler än henne själv. 

Forskning visar att stress på arbetsplatser leder till ökat våld och trakasserier mot arbetarna. När situationen på klädfabriker nu blir alltmer ansträngd ökar risken för att kvinnor som arbetar där utsättas för våld eller trakasserier. 

Maktförhållandena som orsakas av att arbetare är rädda för att förlora sina jobb kan till exempel öka risken för sexuelt utnyttjande på arbetsplatsen. Arbetare kan känna att de inte kan tillbakavisa sexuella närmanden från arbetsgivare i rädsla för att få sparken eller inte få betalt. 

På Fair Wear Foundation har Andrea Spithoff varit med och lobbat för att ILO:s konvention nr 190, om våld och trakasserier i arbetslivet, ska ratificeras. Hon tror att de sekundära implikationerna av corona krisen, den långsiktiga ekonomiska krisen, skulle kunna förmildras om det fanns mer trygga och jämställda arbetsplatser för kvinnor och män.

– Det här är inte den sista globala krisen som vi kommer erfara, så ett bättre rättsligt skydd för arbetare är en absolut nödvändighet, säger hon.

Stora bilden: Maarten Schuth för CNV Internationaal, Klädfabrik i Indonesien.

Hjälp oss skriva mer om Coronavirus!

Coronapandemin har fört ut oss alla till en outforskad del av kartan och skapat stora utmaningar för demokratin. Vi fokuserar på att berätta om detta.

Stöd oss genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem för fortsatt bevakning av pandemins effekter på demokratin.