Nyheter om Demokrati, jämställdhet, Kazakstan

HBTQ-aktivister i Kazakstan om en vardag där mänskliga rättigheter ses som hot

Flera människorättsorganisationer fördömde Kazakstan för gripandet av HBTQ-aktivisterna Zjanar Sekarbajeva och Gulzada Serzjan den 29 maj. Polisens förklaring att de försökt skydda dem ses som ett svepskäl och frågan om HBTQ-personers rättigheter i landet kom hastigt till ytan. Rasmus Canbäck har nu träffat aktivisterna.

Av Rasmus Canbäck 11 juni, 2021

På en kursdag den 29 maj för civilsamhällesengagemang och jämställdhetsfrågor anfölls de välkända kazakiska HBTQ-aktivisterna Zjanar Sekarbajeva och Gulzada Serzsjan av 30 män som bröt sig in på hotellanläggningen i staden Sjymkent. 

Lynchmobben krävde att aktiviteterna skulle upphöra och skrek glåpord om att aktivisterna förstör kazakisk kultur, hotar traditionella värden och fostrar landets unga generationer i omoraliskt leverne. 

I en summering av händelsen från Human Rights Watch kan man läsa att polisen kom till platsen, men istället för att stoppa mobben så arresterades aktivisterna och togs till förhör på polisstationen. 

Zjanar och har gjort sig ett namn i Kazakstan de senaste åren efter att effektivt ha byggt upp organisationen Feminita tillsammans med Gulzada. Den lyfter frågor om HBTQ-personers rättigheter, ifrågasätter patriarkala normer och håller utbildningar kring hur man organiserar ett levande civilsamhälle. 

Arbetet har uppmärksammats i utlandet där Feminista ses som ett exempel på effektiv aktivism. Grundarna Zjanar och Gulzada har bland annat träffat Sveriges utrikesminister Ann Linde, och deltagit vid konferenser i Sverige – bland annat för Centralasiengrupperna. 

Nu utreder polisen om man ska lägga fram ett åtal mot den ena av dem, Zjanar – som jag har haft ett samtal med. 

Vi tar det från början. 

– Det var en helt vanlig kursdag berättar Zjanar. Deltagare skulle komma och vi var på plats i god tid för att registrera deltagarna, men ganska snart hörde vi röster utanför kurslokalen som gick över till rop och skrik – och en grupp på ungefär trettio män omringade oss… jag kände hur jag började få panik, min puls gick upp och jag förstod att det här är inte bra, inte bra alls. 

Att det sker protester mot deras aktiviteter är inte nytt och det är inte ovanligt att hat sprids mot dem på nätet och att de människor de jobbar med hellre går under jorden än visar sig öppet. Men det händelserna den 29 maj är en eskalering. 

– En polis kom. Jag tänkte: äntligen! Kanske kan han få ordning på situationen, men istället för att tala med mobben och få dem att lugna ner sig, så tog han deras parti. Snarare eskalerade han situationen än att mildra den… men helt ärligt är det väntat! 

– Är det väntat?

– Patriakala normer genomsyrar samhället och vi HBTQ-aktivister ses snarare som ett hot än något man ska beskydda svarar hon snabbt. En mening hon många gånger upprepat.

Domstolen i Sjymkent inväntar polisens bedömning av händelsen den 29 maj. Zjanar kan riskera upp till ett halvårs fängelse för att ha dragit bort polisemblemet, något hon inte minns.

I olika index för mänskliga rättigheter hamnar Kazakstan ofta i bottennoteringar och HBTQ-personers rättigheter pekas ut som ett särskilt allvarligt område. Landat anklagas för att ha bristande lagstiftningar, och de rättigheter som finns betraktas av många som endast formella som inte tas i beaktande i praktiken.

– Plötsligt sade polismannen till oss att komma med honom. Vi vägrade och jag svarade ’vad har vi gjort? Om du ska ta med oss måste du berätta detta!’. Han kunde inte svara på frågan och tillslut tog han tag i mig och tog med mig med våld. I hörnen noterade jag att det stod män med protokollansikten… KNB, som ryska FSB – eller KGB. 

Män med protokollansikten. 

Det är ett förekommande kodord för underrättelsetjänsten. Många aktivister jag pratar med i den ryskspråkiga världen beskriver samma sak. Det är civilt klädda män med spända ansikten och ögon som hela tiden analyserar sin omgivning – som i sitt huvud ständigt för protokoll. 

– Polisen tog oss till sin bil. Den var svart – inte ens en polisbil – var skulle han ta oss? Var det verkligen en polis? Jag var livrädd. Och samtidigt drog någon från mobben upp dörren från andra sidan och ryckte mig i håret. Slog mig i ansiktet. Jag var oskyldig, men behandlades som någon hemsk – en hemsk människa!

På polisstationen placerades de i ett rum, och istället för att polisen dokumenterade och granskade skadorna som mobben åsamkat dem ifrågasattes de istället. 

– De kunde ha frågat hur vi mådde, om vi var rädda eller liknande. Men istället hotade polismannen oss med att säga ’vi ska se till att det blir åtal’ och fortsatte därefter med att håna oss. Han skrattade och gjorde sig lustig. Jag insåg att vi skulle vara tvungna att få tag på vårt juridiska ombud – en kvinna som hjälpt oss en hel del. Men det enda de sade var ’det finns ingen anledning till det. Ni får inget’.

Zjanar suckar. 

– De anklagar mig för att ha dragit av polisens officiella gradbeteckning från hans axel… men jag har verkligen inget minne av det! På konferenscentret stod jag med armarna i kors – krampaktigt höll jag i mitt anteckningsblock, för i det fanns kontaktuppgifter till alla deltagare. Tänk dig om mobben fått tag på dem?!

På natten blev de skickade tillbaka till sin hemstad Almaty. Men de fick inte åka tåg som de ville, och istället eskorterade polisen dem den 8 timmar långa färden. I efterhand har polisen försvarat sitt agerande med att säga att de skulle beskydda aktivisterna från mobben. Men det är inget Zjanar köper. 

– Om de velat oss väl hade de verkligen inte agerat som de gjorde… och de ville ju inte ens dokumentera mina skador! 

Nu väntar Zjanar och Gulzada på att polisens dokumentation från ingripandet ska bli en offentlig handling. Då kommer också besked om de står inför åtal. Därefter kommer deras juridiska ombud hjälpa dem med att lägga upp en strategi för hur de ska gå vidare. Men hursomhelst har de tänkt kalla till en presskonferens där de redogör för sin syn på saken.

För Zjanar betyder Feminista mer än kampen för HBTQ-rättigheter – det handlar om ett sätt att se på makt, ideologi och styrelseskick. Sakfrågan om HBTQ-personers rättigheter betraktar hon snarare som en del av ett större arbete kring bristande rättigheter mot många grupper i samhället.

– För oss handlar det om en syn på samhället i stort berättar hon när jag frågar om vad som driver Feminista framåt. Vi kämpar särskilt för HBTQ-personers rättigheter just för att de är så marginaliserade, men faktiskt gör vi också en stor poäng av att det här handlar om en syn på diskrimineringslagstiftning i sig. Om man diskriminerar HBTQ-personer är inte steget till att diskriminera människor med funktionsnedsättningar eller minoriteter långt. Det här handlar om en syn på ett demokratiskt samhälle och vilka rättigheter dess medborgare ska ha. 

Jag frågar hur andra aktivister ser på Feminista och frågorna som de driver. 

– Det är blandat. Men de flesta människorättsaktivister förstår oss och vi enas ju i en syn på människovärden. Men det kan hända att aktivister från andra falanger kan avskräckas från samarbete i och med de ser oss som radikaler, men nej, det är inte jättevanligt. Det handlar snarare om subtila signaler.

– Som vadå?

– Kanske att de blir generade när de pratar om våra frågor eller har ett undvikande beteende.

Frågan om diskrimineringsgrunder i lagstiftningen är en av de största som Feminista kämpar för. Idag finns inget juridiskt skydd för HBTQ-personer och diskriminering på arbetsplatser är mycket vanlig. 

– En konsekvens som är en del av det här är att Feminista faktiskt inte blivit registrerat som en organisation än. Vi är uppe i högsta insats nu i Kazakstan, men det finns alltid någon anledning till att de säger nej. Nästa steg är att gå till internationella organisationer – som FN för påtryckningar. 

Förutom att anordna civilsamhällesträffar arbetar de med just påtryckningar mot Kazakstan genom påverkansarbete i FN och andra civilsamhällesaktörer. 

– Det är det mest effektiva sättet har vi märkt. Vi väcker frågorna internationellt och sätter press på regeringen på så vis. Det finns en hel del olja i Kazakstan och de måste hela tiden balansera principerna mot varandra – den ena om att hålla folket i schakt i Kazakstan och den andra om att utländska köpare ska tycka att det är moraliskt försvarbart att köpa olja så att plånböckerna för eliten kan gödas.

Det är ett cyniskt sätt att se på saken tänker jag, men jag hör det ofta i intervjuer med aktivister från länder i den Postsovjetiska världen. 

Korruptionsnivåerna i Kazakstan är skyhöga, och de genomsyrar samhällsbyråkratin hela vägen från toppen till botten. Det gör att förändringsmöjligheten i systemet är svagt, även om viljan hos befolkningen är stark. 

Den förra premiärministern, Nursultan Nazarbajev, som avgick 2019 beslutade på 1990-talet om att man skulle anlägga en ny huvudstad – Astana. Denna utgörs av moderna skyskrapor, vackra parker och skrytkomplex. Men är byggd mitt i öknen på en otillgänglig plats. Ett skrytbygge som ingen såg varför det behövdes, men som kostat en förmögenhet.

Feminita håller en kurs i civilt engagemang /Bild feminita 2019

När Nazarbajev avgick döpte han om staden efter sig själv, Nursultan. Och som en del i maktrockaden utnämnde han därutöver sig själv som ordförande för säkerhetsrådet. 

Ett par år tidigare hade han drivit igenom en grundlagsändring som gjorde att parlamentet fick större verkställande inflytande, och att presidenten inte har befogenhet att fatta egna beslut. Säkerhetsrådet har i sin tur mandat att bedöma parlamentets beslut utifrån ett säkerhetsperspektiv.

Med andra ord innebar reformen en maktförflyttning till säkerhetsrådet, där han själv blev ordförande. 

Polisstatsmodellen är direkt kopierad från Sovjetunionen.

För Zjanar som har en doktorsexamen i statsvetenskap resonerar att är det uppenbart att makten och pengarna hänger ihop.

– Vi alla vet att det kanske är de 20 eller kanske 30 rikaste i landet som styr och ställer i allt. De har verkligen ingen lust att ändra systemet. En del av systemet är bristande mänskliga rättigheter, för om de varit fungerande så hade landet sett helt annorlunda ut. 

Konsekvensen av den bristande förändringsviljan och därav den höga korruptionen blir att den som inte rättar sig i ledet blir utsatt för övergrepp. 

– En av de vanligaste frågorna vi möter i Feminista är unga HBTQ-personer som tvingas betala pengar till poliser. Inte för att det är olagligt att vara homosexuell, utan för att poliserna hotar med att berätta för deras familjer om deras sexuella läggning. Och det är oerhört tabubelagt i Kazakstan.

Den senaste händelsen när Zjanar och hennes kollega Gulzada utsatts polisens våld är bara ett exempel i ledet och vittnar om ett hårt klimat för både demokratiaktivister och HBTQ-personer. Det speglar ett samhälle där mänskliga rättigheter ses som ett yttre hot. 

När jag precis ska lägga på samtalet flikar Zjanar in några sista ord.

– Det värsta med det hela, Rasmus, är att det var 30 män som lynchade och en man förklädd i uniform som ledde mobben. Och den mannen är allt som är fel med systemet. 

Av Rasmus Canbäck