"Vad betyder det att min 89-åriga far väljer att lägga ut en profilbild på Facebook med en ukrainsk flagga?" Brit Stakston om det stora digitala engagemang som flödar för Ukraina sedan Ryssland förklarat krig mot landet.
Av Brit Stakston 27 februari, 2022
Frågan om vad ett digitalt engagemang betyder är en av de allra vanligaste frågorna jag fått allt sedan de sociala medierna blev en del av vår vardag. Det finns inte en konflikt, en global hashtagg eller ett krig där den frågan inte ställts. Alltid med en stark underton av att det är en ganska ytlig handling och ett ganska slappt sätt att engagera sig för människor i nöd. Ordet slacktivism sätter fingret på detta och för ihop engelskans ord för slöfock, slacker, och aktivism.
På Wikipedia beskrivs slacktivism såhär “aktivism som fordrar ingen eller ytterst liten ansträngning från aktivistens sida. Ofta grundar det sig i en romanticering av aktivism och behovet av individer att själva uträtta något hjälteligt, men genom att samtidigt undvika de negativa aspekter som många “riktiga” aktivister får utstå”.
Ord och inga visor över en ytlighet som inte saknar några gränser.
Är det alltså vad vi ser när flödet de senaste dagarna fyllts av olika former av uttryck för sympati och oro för det som sker i Ukraina just nu?
Både och säkerligen. Som med mycket annat i livet. Vi faller lätt för grupptryck, vi vill få sociala poäng offline och online men det som är så tydligt nu är att nya gränser av engagemang passerats.
Om pandemin gav oss en chans att bli ännu lite bättre på källkritik och visade på vikten av fria och obundna medier och tillgång till internet så visar kriget i Ukraina ytterligare nya dimensioner av att vi är världsmedborgare.
Åtminstone digitalt. Och att det är en stark kraft som kan gestalta och förstärka motstånd, ge ytterligare kraft och mod och den här gången är jag övertygad om att en digital tystnad hade spelat Putin väl i händerna. Det digitala monumentala motståndet mot det som skett ger styrka och förenar människor på ett sätt som för auktoritära ledare är en mardröm.
Ett fullskaligt krig i Europa var för de flesta otänkbart för en månad sedan och många bär på egna erfarenheter av krig och konflikter som också kommer upp till ytan de här dagarna. Många människor har vänner, familj och nätverk som kan bidra i smått och stort. Att Ukraina ligger såpass nära betyder också att det är relativt lätt att hjäpa till på plats vid gränser till tex Polen.
Det är tydligt att de digitala kanalerna kan användas för att visa medkänsla och organisera hjälpinsatser.
Utan de starka reaktionerna och spridandet av information om demonstrationer och sätt att hjälpa hade det faktiska deltagandet blivit mindre. Digital teknik och människors engagemang visar sig mitt i ett faktiskt krig, som dessutom är så starkt präglat av ett informationskrig, bjuda på ett motstånd mot allt detta.
Alla kommer inte fortsätta vara engagerade men många kommer att involvera sig mer och engagera fler.
Den digitala solidariteten är också så starkt efterfrågad av de som kämpar på plats. I en mängd av de vittnesmål som hörts i media eller via direkt drabbades egna kanaler uttrycks det återkommande i ord som “glöm oss inte”, “räkna inte ut oss” och “sprid ordet om vad som händer”.
Den amerikansk-ukrainske dansdomaren Maks Chhmerkovskiy famlar efter orden när han i tillfällig trygghet, men mitt i stormens öga, försöker förklara vad som sker på plats och varför vi alla ska använda våra röster.
Jag har följt honom i ett par dagar på instagram och ser hur tröttheten, paniken och rädslan börjar få fäste. Han vädjar om att vi alla ska göra något i den galna verklighet av krig som blivit hans verklighet i Ukraina.
“Jag är den där personen, jag har själv varit där, man vill bara gå tillbaka till sitt liv, sin vardag när man inte är i en sån här situation, du tänker att det bara är en post vad kan det spela för roll. Men jag menar att just den kan räcka långt. Hela världen håller på att förändra sig.”
Och han delar med sig av vad han sett de senaste dagarna och menar om den här lilla nationen (Ukraina) kan göra allt det här och hur stolt det gör honom så måste vi alla också använda våra röster.
“Jag tappar det snart och kan inte hållla huvudet klart. Men jag ska försöka använda min röst. Sprid ordet. Det här måste pausas. Stoppa, stoppa det här skjutandet.”
**
När tyskarna ockuperade Norge i april 1940 var min pappa 7 år. I veckan har vi pratat mycket om hur de åren var och hur de höll sig informerade under denna period trots beslagtagna radioapparater och annat. Han berättade att de flydde upp i sluttningarna bort från dalen när de visste att tyskarna var på gång längs landsvägen. Oroligt såg han och min farmor med kikare ner på den stora bondgården där min farfar och min fars äldsta bror var kvar. De som inte kunde lämna gården innan korna var mjölkade. Lättade såg de dem till slut lämna gården klockan sju på kvällen för att sedan se tyskarna anlända samma kväll. De som sedan kom att vara en del av min pappas vardag de kommande fem åren.
Och när jag nu ser honom uppdatera sin Facebookprofil, med en ukrainsk flagga, 82 år efter den norska ockupationen så förstår jag precis vad det betyder för honom. En djup sorg över det krig som inletts och en stark solidaritet med alla oskyldiga människor som drabbas. Och han använder sin röst.
**
Vilka vore vi om lät detta ske i total digital tystnad?
Lästips:
Solidaritet för Ukraina i sociala medier, Svenska dagbladet kultur
Tankar om om nätaktivism som politisk kraft, Blankspot
Slacktivism my ass #ALSIceBucketChallenge, Stakston.se
Av Brit Stakston
Hjälp oss skriva mer om Demokrati!
Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.
Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.
Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.
