Nyheter om Donald Trump
Inlåsta barnfamiljer – en växande humanitär skandal i USA
Ett flertal asylsökande mammor och barn sitter fängslade på amerikansk mark. En tidigare utdöd praktik som sedan 2014 blivit allt vanligare. Några av familjerna har suttit i 500 dagar. Blankspot fick en intervju med deras advokat och en av de internerade kvinnorna.
Av Lisa Bjurwald 17 april, 2017
Långfärdsbussen ringlar fram mellan kohagar och pittoreska samhällen med namn som Kutztown och Hellertown. Här på Pennsylvanias landsbygd är befolkningen i huvudsak vit och många har tyskklingande efternamn. Blankspots destination är staden Reading, som bara ligger några minuters körväg från de vita staketen och träkyrkorna. Ändå är landskapet markant annorlunda.
Efter klockan sjutton är Reading “stendött”, får jag veta. Då åker de vita kontorsarbetarna över bron till sin del av Reading och lämnar den fattigare svarta och latinamerikanska befolkningen kvar i en nedsläckt innerstad. Restaurangerna stänger redan klockan fjorton, efter de vita invånarnas lunchpass.
Trots att barnen på Berks familjecenter är traumatiserade är de förbjudna att krypa ned hos sina mammor om natten för en stunds trygghet.
Carol Anne Donohoe fnyser åt fördomarna om Reading. Hennes advokatbyrå är inhyst i ett townhouse av tegel i de centrala delarna av staden. Skrivborden är överbelamrade av papper. Hon är juridiskt ombud för ett antal latinamerikanska kvinnor och barn som sitter internerade, i praktiken fängslade, här i trakten. Ingen vet hur länge de kommer att sitta kvar. Fyra av de 35 barnen på Berks Country Residential Center har suttit fängslade i över 500 dagar.
– Till och med brottslingar får sina straff tidsbestämda. De här familjernas tillvaro är nog för att göra vem som helst galen, säger hon.
Carol Anne Donohoe arbetar för de latinamerikanska kvinnor och barn som sitter internerade.
Familjerna var redan innan flykten till USA traumatiserade efter våldsamma upplevelser i sina hemländer.
– Men mina familjer har inte ens den juridiskastatus som fångarna på Guantánamo Bay åtnjuter.
Vi har slagit oss ned vid ett stort konferensbord tillsammans med hennes medarbetare på advokatbyrån.
Carol Anne Donohoe arbetar just nu för att USA:s högsta domstol ska ta sig an fallet. Jag ber att få kontakt med en av de internerade kvinnorna och efter en stund får en av byråns jurister tag på en kvinna som vi kan kalla Maria på telefon. Juristen talar flytande spanska och direktöversätter Blankspots frågor:
När gick det upp för dig att du riskerade att hållas internerad under en längre period, inte bara tillfälligt?
– I början trodde jag att det handlade om två-tre dagar, svarar Maria. Sedan, efter att mer än en månad hade passerat, började sanningen gå upp för mig.
Under hela den här tiden har du haft din lille son med dig?
– Ja. Han är fyra år nu. Det är väldigt svårt och frustrerande för honom – han vill inte alls vara här. Så gott som varje dag frågar han mig: “Mamma, varför måste vi stanna i det här rummet?”.
Carol Anne Donohoe berättar att vakterna lyser internerna i ansiktet med ficklampor var femtonde minut hela nätterna igenom. Trots att barnen på Berks familjecenter är traumatiserade är de förbjudna att krypa ned hos sina mammor om natten för en stunds trygghet.
Precis som i ett riktigt fängelse väcks de internerade familjerna i gryningen och måste äta och lägga sig på bestämda tider, som ropas ut av vakterna. De är ständigt övervakade, dygnet runt – till och med barnen.
Om du fick önska dig vad som helst just nu, hur skulle ditt liv se ut?
– Då skulle jag och min son få vara med min dotter i Boston nu, svarar Maria med skälvande röst. Det är allt jag vill. Bara att få vara fri tillsammans med mina barn.
Berks center för familjeförvaring, Pennsylvania.
USA har ingen policy av familjeåterföreningar för flyktingar, berättar en av byråns advokater. Det är inte ovanligt att en mor och hennes barn stoppas i tullen, medan pappan och familjens övriga barn släpps in i landet. Detta leder till absurda, för att inte säga grymma situationer där advokater tvingas ordna besök för den ena familjehalvan – som lever fritt och lagligt i USA och kan söka jobb, medan den andra halvan av samma familj sitter inspärrad.
– Barn har mycket svårt att förstå varför deras pappa kommer och hälsar på, men att de inte får följa med honom hem när han går. Inte för att vi juridiska experter förstår – maken och hustrun anger ofta exakt samma skäl för att få asyl. Och för att vara ärlig, säger Carol Anne Donohoe, slog det aldrig mig eller mina kollegor att det ens var möjligt att hålla barn internerade så här länge. Inte i USA.
Skulle du kunna tänka dig att åka tillbaka till ditt hemland och gå under jorden tillsammans med ditt barn?
– Jag hoppas att myndigheterna ger oss ett bra svar nu när vårt fall kanske ska tas upp, säger hon försiktigt efter några sekunders tystnad. Om de deporterar oss får vi försöka hitta en säker plats i mitt land där vi kan gömma oss. Men jag känner inte till någon sådan plats.
Carol Anne Donohoe berättar att de tagit till alla möjliga medel för att väcka opinion kring familjernas fall. Amnesty i USA uppmärksammar just nu “The Berks Kids” i en kampanj och uppmanar alla Amnesty-medlemmar att kräva familjernas frisläppande. Carol Anne Donohoes advokatbyrå driver också regelbundna kampanjer, exempelvis kring jul, då de internerade barnen skriver personliga hälsningar till jultomten: “Allt jag önskar mig i julklapp är min frihet.”
– De här familjecentren används som politiska spelbrickor, berättar Carol Anne Donohoe, och det är Barack Obama – inte Donald Trump – som startade dem. Under Obama gick kapaciteten från bara några dussin intagna familjer till flera tusen.
Under Obamas tid som president tvångsdeporterades över två och en halv miljon människor, enligt Migration Policy Institute. Detta efter att Obama utökat myndigheternas kapacitet att identifiera, stoppa och utvisa “icke-auktoriserade” immigranter:
– Det fanns ett stort motstånd mot att gå emot Obama, som utåt sett var så positiv till mångfald och invandring. Många ville inte inse att han sa en sak men gjorde en annan. Det fanns också en vilja att ursäkta honom: “Han kanske bara tvingas visa republikanerna att han kan vara tuff i invandringsfrågor”, säger hon.
Varför släpps inte familjerna fria, efter all den här tiden?
– För att statuera ett exempel: “Acceptera deportering, eller så håller vi er tills vi kan deportera er.” Samt: “Tro inte att ni kan kämpa emot myndigheterna utan att straffas”, säger Carol Anne
På Pennsylvanias landsbygd är befolkningen i huvudsak vit och många har tyskklingande efternamn.
Men det har inte alltid sett ut så här i USA.
– Fram till att Obama införde sin hårdare linje år 2014 internerade vi inte barn.
Vad exakt hände 2014?
– En så kallad “våg” av flyktingfamiljer kom från Latinamerika till USA. Plötsligt släpptes nästan ingen in. Men myndigheterna kunde som sagt inte internera ensamma barn. Så de kom på någonting nytt – man kunde spärra in mammor och barn. Över 99 procent av de familjer som hålls internerade är från Latinamerika, och från länder som tillhör världens mest våldsamma. Som El Salvador.
Familjecentret i Berks har förlorat sin licens, vilket komplicerar familjernas fall. Länet (som driver centret) har överklagat och nu, berättar Carol Anne Donohoe, är Berks Country Residential Center ett “juridiskt svart hål” där vanliga lagar inte gäller:
– Dessutom talar inte vakterna familjernas språk och det finns många rasistiska undertoner – ibland rent av övertoner. Attityden är att familjerna borde vara tacksamma för att de får tre mål mat om dagen. Fastän de har släktingar i USA som stått redo att ta emot dem från dag ett och även, förstås, ge dem mat och husrum. Men Berks är Trump County; småsint och rasistiskt.
Hur hanterar de intagna kvinnorna sin pressade situation?
– Åh, kvinnorna har brutit ihop många gånger, berättar Carol Anne Donohoe. “Jag kan klarar det inte längre,” säger de. Tack vare sin Gudstro och att de här kvinnorna och deras barn har blivit som en enda, tätt sammanflätad familj har de ändå lyckats blicka framåt.
Den utdragna kampen för de internerade familjerna tar mycket kraft från alla inblandade. Och än tycks den vara långt ifrån över.
– Det här är Obamas arv, avslutar Carol Anne Donohoe. Och han tillät Trump att ärva det.
**
Bidra till reportageserien: I Facebookgruppen: ”Uppdrag: Trump och demokratin” kan man följa Lisa Bjurwalds arbete, interagera med andra omvärldsintresserade och bidra till Blankspots journalistik med tips, frågor till intervjupersoner och allmänna tankar och uppslag.
Läs mer: Blankspot på plats i USA
