Analys om Demokrati, Pressfrihet

Krönika: Ingen tjänar på att journalistiken politiseras

SD behöver inte tackla några journalister – de sätter krokben för sig själva, skriver Blankspots Martin Schibbye i en krönika.

Av Martin Schibbye 15 september, 2022

Både Journalistförbundet och Reportrar utan gränser har markerat stenhårt mot Linus Bylunds (SD) uttalande om ”journalistrugby”.

Ulrika Hyllert, ordförande i förbundet menar att en så här ”grov och föraktfull jargong” i längden leder till hot och hat mot journalister. RSF vädjar till politiker och nyvalda ledamöter i riksdag, regioner och kommuner att “ta pressfriheten i försvar.” 

SD:s presstjänst svarar i sin tur att uttalandet var skämtsamt, med anledning av att SD:s partiledare Jimmie Åkesson tidigare under dagen ska ha haft svårt att ta sig in i sin bil på grund av pressuppbådet.

”Det går fort nu,” säger många och menar med det att demokratin snabbt monteras ner. 

Uttalanden som paradoxalt nog kommer bara dagar efter att vi i ett allmänt val har bytt regering. Det stora med demokratin är inte att en ny statsminister tar vid – utan att den förra avgår under ordnade former. Maktskiftet efter ett val ska också gå snabbt – enligt väl reglerade former.

Det finns utmaningar för pressfriheten. Runt om i världen fängslas kollegor som döms till livsförstörande straff. I auktoritära stater förbjuds oppositionspartier och tidningar. De hårda orden bör användas vid dessa situationer. Sverige är ett av de länder i världen med starkast skydd för det fria ordet. Vila i det.

Vi journalister behöver inte alltid berätta hur viktiga vi är för demokratin. Det är viktigare att bara göra jobbet. Det är läsarna, tittarna och lyssnarna som ska vilja försvara oss, inte kollegorna. Runt om i Sverige har fler än någonsin valt att inte rösta. Det är en av journalistikens uppgifter att ta reda på varför. En fråga som är långt viktigare för demokratin än vem som bildar regering.

När Donald Trump tillträdde 2016 och inledde med återkommande fientliga angrepp på medierna svarade flera av dem med att bli politiska på nyhetsplats: Nu skulle presidenten krossas. Det ledde till en guldålder för betald journalistik och New York Times firade rekord efter rekord. 

Någon som vill hamna där är Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson som efter valet i en ledare skriver att han nu är ”övertygad om att [SD] kommer att försöka stänga ner ETC via mediestödet” och att de nu ska bygga en ”motståndsrörelse” efter att Linus Bylund enligt honom ”hotat journalister med våld” som ett sätt att fira valsegern. 

Den texten i ETC och efterföljande SMS till alla läsare skrämmer mig mer än Linus Bylunds rugby-liknelse. Det försvagar också genomslaget för den utmärkta journalistik som gjorts och de kommande granskningar och gräv som kan komma.

Att se på sin egen journalistik som en “motståndsrörelse,” leder oss 100 år tillbaka i tiden. Till en tid då alla medier drevs av politiska intresseorganisationer. De konservativa hade sina tidningar, nykterhetsrörelsen sina liksom arbetarrörelsen. 

Ur dessa politiska pamfletter föddes det en professionell yrkeskår som såg journalistiken som ett hantverk. Där man gick över skyttegravarna, sökte bägge sidors bästa argument och trodde läsarna var kompetenta nog att utan pekpinnar dra slutsatser av presenterade fakta. 

Om allt fler medier nu börjar ägna sig åt tesdrivande propaganda och går med i ”motståndsrörelsen” blir branschen det den av SD anklagas för att vara.

Då finns det snart inga journalister kvar att tackla. 

Foto: PierreSelim, WikimediaCommons.

Av Martin Schibbye