Analys om Österrike, Coronavirus
I Österrike ser man ljuset i tunneln
Efter en månad av stränga restriktioner lättar man i dag på några av dem i Österrike. Med en fot i Wien och en i Stockholm har Brit Stakston med oro följt de olika ländernas resa genom pandemin.
Av Brit Stakston 14 april, 2020
Det har redan gått en månad sedan jag var i Wien för att planera min mors vård. Samtidigt, fredagen den 13:e mars, aviserades de allt strängare karantänsreglerna. Anmärkningsvärda inskränkningar av människors vardag skulle införas den kommande måndagen.
Landet förberedde sig för att gå in i “lock-down”.
Men de starka begränsningarna förmildrades av att de också pedagogiskt förklarades och motiverades. Utöver de olika detaljerade regleringarna i sig skapades en känsla av att detta var nödvändigt för att rädda liv.
Innan besluten togs låg det också en kritik i luften mot regeringen om att man varit för saktfärdig och mer pratat om den årliga influensan än coronaviruset. Redan den 30 januari varnade WHO världen och betonade vikten av snabba och starka åtgärder för att hindra virusets spridning. Trots detta blev februari en månad där stora delar av Europa inte agerade.
I Österrike tillsattes en krisgrupp först sista veckan i februari. I början av mars hade man inte kommit längre än att i medier uppmana människor att ringa hjälplinjer vid minsta misstanke om smitta. Vikten av att tvätta händerna blev allmänt känt och begreppet “social disciplin” blev allt mer förekommande.
Men istället för massåtgärder fokuserades det tidiga arbetet på att isolera de som smittats. De flesta kom från Italien och det “österrikiska sättet” i kampen mot viruset bestod först av att de smittade samt deras närmaste krets sattes i karantän under 14 dagar. De 400 första fallen i Österrike som smittspårades och sattes i karantän var alla sådana som enbart fick milda symptom alternativt var helt symptomfria.
Samtidigt fortsatte flyg från högriskländer som Iran och Sydkorea att landa och det dröjde till den 3:e mars innan man började kolla om de anländande passagerarna hade feber. Några dagar senare infördes krav på friskhetsintyg, från covid-19 av läkare, vid ankomst.
Allt fler skolor i Österrike fick med tiden enskilda coronafall bland lärare och elever vilket ledde till att delar av eller hela skolor sattes i karantän.
Men det dröjde till den 13:e mars innan regeringen verkligen agerade och fick stopp på kritiken. Under en presskonferens blev det tydligt att man nu slagit in på en annan väg eftersom det “österrikiska sättet” inte längre fungerade.
Lugnt och metodiskt presenterades de kommande inskränkningarna med huvudbudskapet att det handlade om att “gemensamt rädda liv”.
För mig blev en redan traumatisk helg snabbt än mer intensiv.
Det var mycket jag snabbt behövde ordna med innan gränserna stängdes för min sjuka mamma som skulle bli kvar. I ett land där dörrarna nu stängdes var det många och ovanliga beslut som jag var tvungen att ta. Jag insåg att jag inte skulle kunna återvända hit på många månader och att detta kanske var sista gången som jag träffade min mamma.
Wien är min andra hemstad. Jag är född i Österrike och har hela mitt liv dragits mellan de båda länderna. I perioder har jag hatat staden för dess konservatism. Bäst gestaltat av den äldre mannen som skällde på mig när han ansåg att jag inte fick öppna fönstret i en spårvagn under en värmebölja. Jag var 20-år med punkrött hår och han fick med sig hela vagnen.
Det där går att möta än idag. De äldre kvinnorna och männen som självklart markerar sin samhällsposition och ställning.
Den med flest titlar vinner, på ett besvärande sätt. Redan innan staten stängde ner hade planeringen av min mammas allt mer krävande vård bitvis varit precis så administrativt vansinnig som man kan föreställa sig. Med ett intrikat vårdsystem uppbyggt av små läkarkliniker som gör det nästan omöjligt att få en helhetsbild och med en mångfald av hemtjänstlösningar beroende på vårdbehov.
Under ytan ligger förstås också den totala oförmågan att göra upp med sin egen roll under andra världskriget.
I andra perioder behöver jag stora doser av Wien för att få visioner om framtiden och för att kunna närma mig existentiella frågor: Ingen annanstans bultar det så av kultur som i Wien. Kulturen är den motor, som under ytan, bortom de bländande och pampiga fasaderna, driver på för förändring. Staden gör en ödmjuk och påminner ständigt om alla de som gått före och vad det innebär att ta sig själv på allvar som människa. Staden kallar en att göra något åt förljugenheten som finns och väcker en ansvarskänsla för vår tid och mitt liv.
Jag lyckades navigera i den obegripliga vårdbyråkratin och hann flyga ut ur landet precis innan rullgardinen drogs ner från en öde flygplats. Sedan dess står inte bara den österrikiska utan hela den europeiska flygflottan i princip helt still. Austrian Airlines har meddelat att de tidigast den 3 maj kan meddela om och när de kan dra igång trafiken igen.
Väl hemma i Stockholm brottades jag med en stor oro. Tänk om jag trots all försiktighet smittat min mamma på plats eller om jag själv blivit smittad under flygresorna.
Efter två veckors självisolering kunde jag andas ut.
Min mamma hade inte smittats av mig och den helgen var troligen vår sista tillsammans – någonsin. De äldre har skyddats hårt i Österrike och det fanns restriktioner för att besöka vårdhem och sjukhus redan innan allt stängdes ner.
Att återigen kunna besöka sina äldre släktingar på vårdhem är troligen den reglering som kommer lyftas allra sist.
Väl hemma skrev jag här på Blankspot om chocken över att återvända efter de där fyra dagarna i ett land som så metodiskt förberedde sig för ett krig mot en osynlig fiende till ett land som framstod som naivt och oförberett.
Jag kunde inte förstå hur alla inte delade samma lägesbild. Hur det kunde vara som vanligt här samtidigt som utvecklingen i Italien eskalerade. Jag tyckte mig också se ett stråk av icke-konstruktiv panik som lurade under ytan.
Jag hade ju lämnat Österrike med en känsla av att det som finns framför oss skulle komma att kräva allt, av oss alla. Att det nu var viktigt att lägga småsaker åt sidan och tala om ett “vi” där vi tillsammans skulle skydda de som överlevt världskriget och byggt demokratin i vår del av världen.
Jag såg den kommande självisoleringen som en samhällsplikt, ett ansvar mot nationen. Förr hade soldater och inkallade tvingats lämna sina familjer i månader och år, nu var det annorlunda, men den uppoffring vi skulle göra handlade om månader i karantän i våra hem.
Men i Sverige saknade jag den österrikiska insikten och tydligheten i vad som låg framför oss som land. Folkhälsomyndighetens presskonferenser gick mest ut på att förklara och försvara av den fastlagda strategin och att tydligt peka ut riskgrupper. Men jag saknade både den långa linjen och detaljkonsekvenser av den strategi som presenterades.
Allt drunknade i det återkommande ifrågasättandet av den valda strategin och försvaret av den. Av antalet döda. Grafer. Gissningar. Desperat har det jagats bevis för att strategin är fel och att man även i Sverige skulle stängt ner i början av mars. Alldeles för få frågor om exakt vad i Sverige skapar förutsättningar för just denna strategi.
Det finns också en oerhört fixering i Sverige över antalet döda och smittade. Människoliv som släcks av viruset är så klart centralt men det siffermässiga fokuset på det gör att det mer liknar att följa en sportsändning än ett samhälle i kris.
Jag tror också att fokuset på dödsoffer och väntan på att siffran med döda skulle stiga gjorde att andra kritiska frågor glömdes bort. Varför uppmärksammades annars frågan om skyddsutrustning på äldreboenden och i hemtjänsten först när de gamla där började dö. Varför ställdes det inte frågor om det tidigare? Varför diskuterades inte trångboddheten och utsattheten i våra förorter som en riskfaktor innan ambulanserna for i skytteltrafik till Järva?
Det är först den 15 mars som Sveriges regering avsätter 75 miljoner kronor till en informationskampanj om en pandemi som WHO varnat om drygt sex veckor tidigare.
I många länder på den afrikanska kontinenten var man snabbare. I Kenya skickades det två dagar efter det första smittade fallet upptäckts SMS med råd om handtvätt och nummer till hjälplinjer.
Istället för en proaktiv journalistik har man väntat på att dödstalen ska stiga för att med luntan över döda och döende kunna peka ut syndabockarna.
Det har också lett till en uppsjö av vinklar på temat “syndabockar som inte sköter sig”: korkade boomers, Stockholmare, hipsters eller nyligen “män” som grupp efter att undersökningar visar att de inte tar viruset på lika stort allvar.
Men trots, eller kanske på grund av, dessa svaga insatser från regeringens och ansvariga myndigheter sida för att varna för en potentiellt farlig sjukdom för alla och inte enbart för äldre – har istället enskilda medborgare agerat.
Svenskarna själva har tagit ett stort eget ansvar. Kanske sätter sig de flesta, som kan, i självvald karantän efter att också exponeras för andra länders mer strikta strategier i en globaliserad medievärld.
Här stod man till exempel på balkongerna och applåderade långt innan vården ens var riktigt hårt prövad.
Människor påverkas så klart av att tusentals likkistor staplas i New York. Det bidrar säkert till en social distans, inte enbart för att man känner tillit till en svensk myndighets mer vaga uppmaningar, även om detta just nu är det rådande narrativet i Sverige.
Men under tiden som Sverige trots allt också sakta men säkert närmat sig allt tydligare regleringar har Österrike med sina drygt 8.8 miljoner invånare varit i “lock-down” i en dryg månad.
Den senaste månaden har bara de med angelägna skäl att vistas utomhus fått gå ut. Då för att ta sig till sina jobb och med ett arbetsgivarintyg, ta hand om någon äldre som behöver hjälp, inköp av livsnödvändiga varor samt för motion. Det har också varit tillåtet att gå ut för läkarbesök, uttag vid bankomat eller för att träffa en partner som man inte bor med.
De som bryter mot reglerna bötfälls.
Förskola, skolor, gymnasium och universitet är stängda och kommer inte öppna förrän till hösten. För de som inte kan lösa sin barnomsorg finns alternativ.
Alla butiker utom de mest livsnödvändiga har varit stängda. De som haft tillåtelse att ha öppet är apotek, bank, bensinstationer, bilverkstäder, hälsobutiker, kiosker, kötthandlare, matvarubutiker, djurmat, kemtvätt, telebutiker och postkontor.
Telebutikerna är öppna för att kunna hjälpa människor att sätta upp sina hemmakontor och för att en fungerande internetuppkoppling bedöms som nödvändigt för att kunna klara sitt liv i karantän.
Max fem personer får vistas utomhus tillsammans och ska då tillhöra samma hushåll. Lekparker och sportplatser har stängts för att undvika större folksamlingar där man kommer för nära varandra.
Polisen patrullerar i Wien för att upprätthålla karantänsreglerna och bötfälla de som bryter mot dem.
Större parker och grönområden är öppna och får besökas om de ligger i närområdet. Man får inte resa med lokaltrafiken till andra grönområden.
Stadsparkerna har därmed blivit viktiga oaser för stadsbor i hela Österrike. Förvånande och mycket omdiskuterat har beslutet av jordbruksministern varit som stängde de stora officiellt finansierade parkerna Augarten, Belvedere, Burggarten, och Schönbrunn i Wien.
Det skedde i strid mot stadens politiker och utan debatt.
I Österrike har parkdiskussionen nu hamnat i centrum i en debatt om att regeringen går för långt med begränsningar. Staden Wiens egen beslutanderätt om vad som är det bästa för sina medborgares kördes över av regeringen med hänvisning till svårigheten att hålla avstånd och kontrollera detta.
En namninsamling för öppnandet av parker har startat.
Parkfrågan har i olika nationella medier vinklats till att storstadsbor enbart vill “solbada”. Staden har försvarat behovet av öppna parker ur ett folkhälsoperspektiv eftersom de betyder allt för barn och för de som bor trångt.
En kompletterande nödlösning har varit att man får gå i körfältet på vissa gator för att kompensera avsaknaden av större grönområden för motion.
Detta innebär att det parallellt råder körförbud på dessa gator.
Lokaltrafiken går inte längre lika ofta och nattlinjer har ställts in på tunnelbanan. Endast akuta domstolsförhandlingar genomförs, övriga skjuts på framtiden och inga körkort utfärdas just nu.
Sedan en vecka tillbaka råder det nu också obligatoriskt skydd för ansiktet i matbutiker. Näsa och mun måste täckas. Masker delas ut med hjälp av en tång vid ingången. Matkedjan Spar har köpt in 35 miljoner masker och delade ut 6 miljoner den första veckan. Om man inte använder masken får man böta 25 euro.
Staden Wien har också lagt ut anvisningar för hur man enkelt kan göra en mask själv vid behov.
Allehanda marknader är vanliga i Österrike och även där är det obligatoriskt att bära mask och att hålla avstånd. Minst en meter gäller och säljaren måste se till att det efterlevs, annars riskerar de böter.
Numera finns även en Stopp-Corona-App för frivillig smittspårning.
I Österrike finns generellt en tilltro till regeringens inslagna väg och så länge resultat följer som visar att de uppoffringar man gör betyder något kommer detta säkerligen kvarstå. Minsta bakslag kommer förstås väcka reaktioner. Totalt hade igår 368 personer avlidit på grund av covid-19.
Oppositionen har dock återkommande varit starkt kritiska mot mängden av snabba beslut som tagits utan att protokollet följts och mot att inte mer gjordes i februari. Oppositionen kräver också större transparens om vilka experter som deltar i besluten, om de strategiska val som görs och vilka forskningsunderlag man lutar sig mot. Oppositionen är nu drivande i att coronaappen inte får göras obligatorisk utan fortsatt enbart får byggas på frivillighet.
Redan när restriktionerna infördes fanns förhoppningen om att “Österrike kanske kan återuppstå till påsk”. Så blev det inte men från och med i dag kommer man att lätta på restriktionerna.
Lika övertygad som Anders Tegnell är om den svenska strategin är Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz om den egna: “Jag är helt hundra procent säker på att vi gjort rätt” sa han i en intervju i österrikiska tidningen Kurier på påskafton.
Med oro pekar han på hur det gått i Storbritannien och Nederländerna.
Det finns naturligtvis en stor oro för bakslag och en andra våg av smittade nu när “Österrike öppnar”.
De som får öppna idag är de mindre butikerna, under 400 kvadratmeter, samt bygg- och blomsterbutiker. I Wien handlar det om totalt 4 654 butiker.
Och även de stora stadsparkerna öppnas igen.
Om det inte blir ett bakslag kommer frisörer samt restauranger och caféer kunna öppna i maj men endast till klockan 18.00 på kvällen. Lättnader inom sport- och kulturområdet kommer även att aviseras denna vecka.
Det krävs att man bär mask eller skyddar näsa och mun på annat sätt när man reser med lokaltrafik. I samband med utdelningen av masker har man lagt ner mycket kraft på att resonera med österrikarna om kulturskillnaderna som finns i synen på maskbärande. Man har medvetandegjort utmaningen med att införa detta i den österrikiska kulturen. Men man vädjar till förståelse för att att om alla gör det så kan även denna gemensamma aktion bidra till att minska smittspridningen. Det har redan talats om att även skolorna, om de öppnas, kommer kräva att masker används. Åtminstone för lärare samt äldre barn.
Hur man löser det på förskolor med mindre barn återstår att se. Barn under sex år behöver ännu inte bära mask utomhus.
I dagsläget har lättnader prioriterats som är positiva för arbetsmarknaden och problemet med små barns förmåga att hålla avstånd bidrar till att man vill vänta med skolöppningar.
Varje butik som öppnar i dag måste ha upprättat virusskydd genom att ha plexiglas vid kassorna. Samtliga kassabiträden måste bära mask och handskar.
I Österrike är ännu kontanter flitigt använda och föredras av många. För att minska kontaktytorna ytterligare i butiker uppmanas alla nu inför öppnandet att börja använda de kontant- och kontaktlösa betalningarna med kreditkort. Bankerna har höjt beloppet per köp och antal gånger per dag som man får göra kontaktlösa köp. Det går numer att genomföra upp till fem kontaktlösa betalningar per dag innan koden behöver anges. Maxbeloppet på ett köp har höjts från 25 till 50 euro.
Att all smittdata hårdanalyseras för varje steg som tas i en eller annan riktning visade sig i helgen när ett antal regioner fick finna sig i att fortsatt vara i karantän ytterligare två veckor. Detta trots att de hade hoppats kunna öppna sina gränser från och med idag.
Vid minsta spridningsökning kommer den österrikiska regeringen dra tillbaka de aviserade lättnaderna även på andra platser.
– Vi är inte över berget och jag ber samtliga österrikare att hålla ut de närmaste veckorna. Ni har genom ert agerande räddat liv, sa förbundskansler Sebastian Kurz återkommande i ett stort antal intervjuer under påskhelgen. Samtliga restriktioner måste fortsatt följas. Håll avstånd och bär mask!
Det finns en tydlig nödbroms om kurvorna med smittade växer oroväckande.
Så nej, Österrike kommer inte återuppstå. Det är möjligtvis ett stegvis återvändande mot en slags ny normalitet som vi ser. s.
Och hur återgår man till vardagen i ett land som nu efter fyra veckors hårda restriktioner har en arbetslöshet på 600 000 personer. Så hög arbetslöshet har man inte haft sedan 1946.
Och jag tänker på min mamma som sitter onåbar och instängd på ett ålderdomshem dit ingen av oss kunnat följa med.
Hon slutar sitt liv där hon började det: I ett Europa med stängda gränser, på randen till politiskt kaos där vissa länder bara väntat på en “riksdagsbrand” av detta slag och en ekonomisk och social depression som väntar runt hörnet.
För mig kommer Wien alltid att vara den ultimata platsen för samtalen med min 24-årige son om var vi är på väg efter denna kris.
Här där minnet av det habsburgska imperiet fortfarande är levande, där auktoritära och fascistiska strömningar växt och där saker ständigt sopats under mattan. Här finns trots allt en nerv och en intellektuell tradition kvar och jag tror kulturen är det främsta verktyget vi behöver för att gå framåt. Och det är här, i mitten av Europa vi måste vara, när de auktoritära konsekvenserna av smittan ska bemötas.
För att klara oss igenom detta snabbare tror jag också vi ska våga söka svaret hos de äldre som vi skyddar allra mest just nu.
Hur gjorde ni?
Och vad glömde ni att göra?
**
Coronapandemin har fört ut oss alla till en outforskad del av kartan.
Som läsare försöker vi hjälpa dig att navigera i denna nya tid och vi hoppas ni har haft nytta av vår övriga rapportering av vad vi sett som obevakade delar av pandemin.
För att kunna göra reportagen som annars inte skulle bli gjorda och ta fram mer journalistik behöver vi bli fler.
Så om du kan kan: För 70 kronor i månaden kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.
Läs mer:
Bitte halten Sie in diesen schweren Zeiten durch, Sebastian Kurz
Kurz im Oster-Interview: “Bin einfach hundertprozentig sicher, dass wir richtig handeln”
Corona: Rund 4.600 Geschäfte dürfen morgen in Wien öffnen
Av Brit Stakston
Hjälp oss skriva mer om Coronavirus!
Coronapandemin har fört ut oss alla till en outforskad del av kartan och skapat stora utmaningar för demokratin. Vi fokuserar på att berätta om detta.
Stöd oss genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem för fortsatt bevakning av pandemins effekter på demokratin.
