Nyheter om Coronavirus, Demokrati, Venezuela

Flyktingar i kläm när Latinamerikas gränser stängdes

Pandemin förändrade allt för den venezuelanska flyktingen Yakoy. Innan den slog till hade han byggt upp en hjälporganisation i Colombia. Nu handlar livet inte bara om att hjälpa andra utan också om att själv överleva.

Av Martin Schibbye 23 april, 2021

Text: Gerald Bermudez

När den 34-årige Yakoy ElCheija eller Yako som hans vänner kallar honom kom som flykting till Colombia från Venezuela 2017 var det sångrösten som räddade honom. Genom att uppträda fick han ihop pengar till mat. 

Samtidigt strömmade allt fler landsmän över gränsen. Flykten från Venezuela var den största i Latinamerikas nutida historia. 5,4 miljoner människor lämnade landet som befann sig i politisk och ekonomisk kris.

Yako bestämde sig för att ägna sitt liv åt att hjälpa andra flyktingar att få den hjälp han själv visste att man behövde i ett nytt land. 

– Att migrera ligger i släkten, i blodet om man så vill, min pappa lämnade Libanon, min styvfar Kuba och min älskade farbror tvingades i exil från Chile, berättar Yakoy ElCheija.

Från början var hans plan att ta sig från Venezuela till Peru, men så fick han jobb  som musiker och stannade kvar i den colombianska staden Ipiales på gränsen till Ecuador. 

Men även om han nu själv hade ett jobb fortsatte landsmännen komma över gränsen utan kläder eller mat. 

– Jag bestämde han mig för att bli aktivist och grundade organisationen “Vida y Futuro”. Hos oss får flyktingarna sina basbehov tillfredsställda, vi ger dem mat, kläder, skor och sjukvårdsmaterial. 

Sedan pandemin slog till har både livet och arbetet med att ta emot flyktingar förändrats dramatiskt. 

– Att få tag i kläder gick inte längre då butikerna stängde, mina jobb som DJ ställdes alla in eftersom alla barer och nattklubbar stängdes ner, berättar Yakoy.

För att överleva var han tvungen att sälja sin motorcykel för en femtedel av vad han köpt den för. Utan motorcykeln försvann också möjligheten att slå ihjäl tid och mentalt hantera det strikta livet i karantän. Sedan stängdes elen av i huset där han bodde eftersom han inte hade råd att betala räkningen. 

– Jag åt bara sporadiskt och lärde känna min gamle vän hungern igen. 

Att staden sattes i karantän hindrade inte flyktingarna från att fortsätta komma. Gränsen mellan Ecuador och Colombia stängdes i mars 2020 och snabbt blev stadens härbärgen och flyktingmottagningar överfulla. 

– När migranter valde nya irreguljära vägar över gränsen ökade också riskerna eftersom de ofta kontrolleras av kriminella ligor, berättar Yakoy.

Osäkerheten och de ökade riskerna för flyktingarna innebär att behoven bara blev större i takt med att tiden gick. 

– Jag kunde inte sluta hjälpa även om det nu blev än mer riskfylld. Varje dag gick jag upp och sökte upp de som var i störst behov av kontakter, råd eller stöd. 

Ibland satte Yakoy på sig sin mask och tillsammans med andra volontärer tog de lokalbussar till byar längs med gränsen för att leta efter grupper av nyanlända flyktingar. 

– De var ofta i dåligt skick och i behov av mat, vatten, filtar och råd om var de kunde få sova med tak över huvudet. 

Vad är det då som driver honom att frivilligt, med risk för att bli smittad, trots hungern, kylan och bristen på sömn fortsätta att leta?

– Jag vill en dag kunna berätta för min dotter, som jag inte sett på fem år, att hennes pappa ägnade sitt liv åt att hjälpa sitt folk. Jag vill att hon ska vara stolt över mig. 

Text: Gerald Bermudez

**

Texten är en del av en utställning om pandemin vs demokratin.

Jorden runt har mänskliga rättigheter pressats undan i kampen mot viruset.  Folkhälsan har varit viktigare än allt annat. Men hur kommer det påverka demokratin långsiktigt? Den frågan ställer vi oss i en utställning där vi belyser hur pandemin påverkat demokratin i olika delar av världen och i Sverige. 

Just nu är utställlningen möjlig att ta del av i Vallentuna. 

Är du intresserad av att få ta del av detta och boka in en egen föreläsning hör av dig till lin@blankspot.se. 

Av Martin Schibbye