Krigstrummorna har plockats fram på Afrikas horn – men hur stor är egentligen risken för krig och vad handlar Etiopiens dröm om Röda Havet om? Blankspots FAQ ger dig koll på en underbevakad konflikt som snabbt kan bli hetare.
Av Martin Schibbye 18 oktober, 2025
Varför kräver Etiopien tillgång till Röda havet – och vad gör frågan så laddad?
Etiopien, i dag ett av världens folkrikaste länder, har ingen kust mot Röda havet eftersom Eritrea, som tidigare var en del av Etiopien, blev självständigt 1993. Landet är därför starkt beroende av grannländerna för sin utrikeshandel. Den nuvarande logistiken – nästan all import och export sker via Djibouti – är dyr och sårbar.
Men landets premiärminister Abiy Ahmed har inte bara framställt tillgången till havet som praktiskt viktigt, utan också som en moralisk och historisk rättighet: en “rättelse” av vad som anses vara en strategisk förlust då Eritrea blev självständigt 1993.
Redan 2023 i ett tal inför det etiopiska parlamentet uttryckte premiärminister Abiy Ahmed behovet av en hamn för Etiopien och därmed tillgång till världshaven som centralt för landets ambitioner. En hamn för ”landet utan egen kust”, beskrevs också i talet som centralt för att förhindra ”framtida konflikter.”
För Abiy Ahmed är med andra ord idén om en hamn, en del av en större vision där han vill transformera Etiopien till en regional makt med inflytande över Röda havet. I etiopisk inrikespolitik väcker frågan också nationalistiska känslor: många ser kustremsan som “tagen” snarare än som en del av ett annat land.
Samma budskap, om behovet av hamnar för Etiopien, har också varit temat för flera ”dokumentärer” på den statliga etiopiska televisionen där premiärministern argumenterar för att bryta loss landets 120 miljoner invånare ur det ”geografiska fängelset.”
Att hävda att Etiopien har rätt att “ta tillbaka” en äldre kustlinje utmanar Eritreas territoriella integritet och även det internationella regelverket. Avtal och överenskommelser om att nyttja hamnar är en sak. Men debatten handlar om något annat.
Hur stor är krigsrisken egentligen?
I oktober 2025 skrev Etiopiens utrikesminister ett brev till FN och anklagade Eritrea! för att förbereda militära operationer tillsammans med rebeller i Tigray, vilket skapade rubriker om att krig var nära förestående.
”Samarbetet mellan den eritreanska regeringen och TPLF har blivit mer uppenbart under de senaste månaderna. Den hårdföra fraktionen inom TPLF och den eritreanska regeringen förbereder sig aktivt för att föra krig mot Etiopien”, skrev Timeothewos i ett brev till FN:s generalsekreterare António Guterres.
Eritrea avfärdade anklagelserna som krigspropaganda, men den intensifierade retoriken och rapporter om truppförflyttningar längs gränsen ger viss trovärdighet åt oron som tagits på stort allvar inom FN-systemet.
Samtidigt har Abiy Ahmed då och då försökt tona ner farhågorna: i mars 2025 sade han till Reuters att regeringen inte har för avsikt att gå i krig med Eritrea över havstillgången, och att frågan ska lösas genom dialog. Men kritiker menar att hans offentliga deklarationer inte alltid överensstämmer med regimens inre logik. Många analytiker ser krig som ett back-up-alternativ, om diplomatin misslyckas.
Vilka faktorer gör att konflikten kan spåra ur?
Den etiopiska inrikespolitiken är avgörande. Sedan 2023 pågår intensiva konflikter i Amhara-regionen, där miliser som Fano utmanar centralmakten. I norr, några år efter Tigray-kriget, så håller freden – men få reformer har genomförts. Dessutom har TPLF splittrats vilket lett till en intern maktkamp.
Retorik är en sak, men både logistiken och geografin gör ett krig till ett omfattande projekt. Assab ligger långt från Addis Abeba, och terrängen i Eritrea är krävande. Att försörja en invasion över långa avstånd, möta motstånd, upprätthålla försörjningskedjor och hantera ett internationellt fördömande är inte helt enkelt.
Det finns också en risk för en kedjereaktion – Sudan, Jemen, Egypten och Gulfstaterna kan påverkas, och en konflikt i Röda havet skulle kunna få globala konsekvenser.
Hur har tidigare försök att lösa frågan om tillgången till hamnar sett ut?
Efter den oväntade “normaliseringen” mellan Eritrea och Etiopien 2018 avbröts årtionden av fientlighet mellan Addis Ababa och Asmara. Det öppnade för diskussioner om transportavtal, gränsfrågor och hamnanvändning.
Men trots goda intentioner stötte dessa försök på flera hinder: Asmara krävde i hög grad suveränitet och kontroll, medan Addis Ababa drog sig ur på grund av inrikes turbulens så de ingångna avtalen om handel från 2018 blev aldrig verklighet.
Det i sin tur har lett till att Etiopien fått söka alternativa vägar. Ett uppmärksammat avtal i januari 2024 med Somaliland skulle ha gett Etiopien tillgång till hamnen vid Berbera i utbyte mot erkännande av Somaliland som en självständig stat – en lösning som utmanade somalisk suveränitet och mötte hård kritik från Mogadishu. Än så länge har detta inte heller lett till något konkret.
Etiopien har också försökt säkra transitavtal med Djibouti och Sudan. Djibouti har ett starkt intresse av att bevara sin monopolställning och Sudan är instabilt för tillfället. Därför framstår Assab som attraktivt.
För Eritrea är idag främst hamnen i Massawa central eftersom all importerad mat, elektronik och drivmedel passerar här. Det är också i Massawa som guld, koppar och zink från Eritreas gruvor lastas. Ett par etiopiska fartyg trafikerar redan idag hamnen för att lasta zink från Eritrea till Kina men den har inte fått den centrala roll som många trodde efter freden mellan länderna 2018.
Hyrde inte Förenade Arab Emiraten hamnen i Assab?
Jo, Förenade Arabemiraten (UAE) byggde en bas här 2015 som ett led i landets militära operationer mot Houthi-rebellerna i Jemen. Men även om kontraktet skrevs på 30 år så har landet sedan 2021 avvecklat det mesta av basen. Satellitbilder som analyserats av Associated Press visar att UAE successivt börjat riva nyligen byggda hangarer.
Under Tigraykriget anklagade Tigray People’s Liberation Front (TPLF) Etiopien för att ha använt drönare från UAE:s militärbas i Assab.
Förenade Arabemiraten planerade också enligt uppgifter från 2018, att bygga en oljeledning som skulle koppla samman Eritrea och Etiopien. Ledningen skulle gå från den eritreanska hamnstaden Assab till Etiopiens huvudstad Addis.
Hur kommer det sig att Etiopien, som är ett land utan kust, har en marin styrka?
En fråga som fått betydelse, men som kan betraktas som märklig, är att Etiopien har en flotta sedan ett par år tillbaka. Det speglar symbolpolitiken i att landet vill ha en kustremsa.
Den etiopiska marinen grundades 1955 under namnet Imperial Ethiopian Navy och var då en del av den kejserliga försvarsmakten. Efter Eritreas självständighet 1993 förlorade Etiopien sin kust och marinen upplöstes formellt 1996, då landet blev ”land locked”.
Mer än två decennier senare, 2018, meddelade premiärminister Abiy Ahmed att han ville återupprätta en marin styrka som en del av en bredare modernisering. Året därpå, i mars 2019, undertecknade Abiy Ahmed ett försvarsavtal med Frankrikes president Emmanuel Macron. Avtalet innebar franskt stöd för att bygga upp en ny etiopisk marin styrka.
Den nya marinen – återupprättad 2019 – är ännu inte en fullskalig havsgående flotta utan klassas som en så kallad brown water navy, avsedd för operationer på inre vatten och kustnära områden. Högkvarteret finns i ökenstaden Bahir Dar vid Tanasjön i Amhara-regionen, men den operativa basen ligger i Djibouti, där Etiopien har ett avtal om logistisk och militär närvaro.
Vad gör Eritrea – och vad står på spel för Asmara?
För Eritrea är allt som rör kusten en existentiell fråga. President Isaias Afwerki har byggt sin maktbas på ett narrativ om hot utifrån och nationell beredskap inför nästa krig. Han ser Abiy Ahmeds uttalanden om Assab som verktyg för att destabilisera sitt eget land.
Rent ekonomiskt är hamnen i Assab inte särskilt aktiv och ett strukturerat hyres- eller arrendeavtal med Etiopien skulle innebära stabila intäkter och en minskad risk för konfrontation. Men att öppna hamnen, även under strikt kontroll, skulle innebära risk för politisk baksmälla och i Asmara prioriteras kontroll före en potentiell ekonomisk vinst.
Hur reagerar omvärlden?
Afrikanska unionen och IGAD har försökt fungera som medlare, men deras inflytande är svagt utan att parterna själva samtycker till dialog. Stormakterna USA, Kina och Ryssland har strategiska intressen kring Röda havet men har hittills bara observerat de olika utspelen.
Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har militära intressen i regionen och UAE har i perioder nyttjat hamnen i Assab – men länderna har hittills inte heller gjort några uttalanden.
Den aktör man ska hålla lite koll på är Egypten. Landet skulle se en ökad etiopisk närvaro i Röda havet som ett hot och irritationen är stor över att Etiopien byggt en damm på Nilen. Ett egyptiskt ingripande eller stöd till Eritrea skulle förändra alla kalkyler drastiskt.
Hur skulle en militär konflikt utvecklas?
Det blir spekulativt att försöka att svara på, men är samtidigt något som alla stater i regionen analyserar just nu.
Om en konflikt skulle bryta ut kan den anta flera former. Ett scenario är en begränsad operation: exempelvis ett försök att ockupera Assab eller angränsande kustzoner i syfte att försöka tvinga Eritrea till en förhandling. En annan möjlighet är en utdragen konflikt med följande gerillakrig och sabotage.
Världshandeln via Röda havet och Suezkanalen skulle störas och vid ett större krig skulle vi på se massiva flyktingströmmar, kollapsad infrastruktur och en ny internationell humanitär kris.
Vilka juridiska hinder finns, och hur starka är de?
Kärnan i folkrätten är att suverän stat ‒ Eritrea ‒ har rätt till sin territoriella integritet. Det internationella systemet har en stor respekt för gränser, varför ett agerande där Etiopien försöker ta över delar av Eritreas kustlinje skulle ses som aggression enligt FN-stadgan.
Samtidigt finns det andra skrivningar om rätt till transit för stater utan kust – det finns en del rättsliga principer som kan ge Etiopien vissa argument för att kräva passage via grannstaters hamnar. Men denna princip tillåter inte att Etiopien tar kontroll över hamnen mot Eritreas vilja.
Vilka öppningar finns för fredlig lösning?
Trots hård retorik finns det fortfarande stora diplomatiska möjligheter. En möjlig väg vore att återuppväcka fredssamtalen från 2018, men med tydligare ramar och internationell övervakning. Parterna kan förhandla fram avtal där Etiopien får kommersiell tillgång till Assab. Men realistiskt är det svårt att se – förtroendet mellan länderna är sönderslaget och kompromisser är inget som belönas i regionen. Båda länderna har starka incitament att visa styrka snarare än ge vika.
Toppbild: En karta föreställande Eritrea och Etiopien. Foto: Arkivbild
Vill du följa arbetet bakom kulisserna med artiklar och reportage så gå med i WhatsApp-gruppen för Martin Schibbyes journalistik.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Stöd oss så att vi kan fortsätta att rapportera från Afrikas horn. Swisha ditt stöd till 123 554 35 41 eller donera.
