Reportage om Azerbajdzjan, Georgien, Ryssland
EU kan göra sig fria från den ryska gasen – men priset blir högt
När den ryska gaskranen ska dras åt letar EU efter andra ledningar att öppna upp. En av dem är den "Södra gaskorridoren" som förbinder Kaspiska havet med Europa.
Av Rasmus Canbäck 9 juni, 2022
Den 15 februari, bara en vecka innan Ryssland gick in i Ukraina, Twittrade NATO:s generalsekreterare följande:
Samma vecka var EU:s kommissionär för energifrågor på plats i Azerbajdzjans huvudstad Baku. Bilderna på kommissionären Kadri Simson leende från Baku följdes av ett stolt pressmeddelande där hon deklarerade att man slutit ett energiavtal med Azerbajdzjan.
Kritiken från armenier lät inte vänta på sig. Kommentarerna på Twitter visar att man anser det vara hyckleri att NATO premierar Azerbajdzjan som så sent som hösten 2020 avbrutit fredsförhandlingarna i Nagorno-Karabach med ett anfallskrig som omgärdats av grova krigsbrott.
Men till följd av kriget i Ukraina är desperationen att byta ut den ryska gasen, som står för ungefär en tredjedel av gasimporten till EU, stor.
Även om Azerbajdzjans president Ilham Alijev har sagt att Azerbajdzjan på sikt kan tillgodose hela EU:s behov så är det inte mycket som tyder på att så är fallet.
Azerbajdzjan är däremot med sin nya gasledning från Baku, genom Georgien och Turkiet, till Bulgarien och Grekland en av intressenterna för att ersätta den ryska gasen.
Men hur mycket gas kan EU importera från Azerbajdzjan? Och innebär importen från Azerbajdzjan verkligen att man inte gynnar Ryssland?
Med de frågorna i bagaget följde Blankspot ledningarna genom Georgien.
Jag känner besvikelse när jag och fotografen Daro kommer fram till den azerbajdzjanska gränsen. De stora rostiga gasledningarna som man ofta föreställer sig ska slingra genom landskapet står inte att finna.
En kille som hänger vid en bensinstation driven av Socar, det azerbajdzjanska statliga olje- och gasbolaget, skrattar åt mig och Daro när vi frågar var man kan hitta ledningarna.
– De är nergrävda, säger han. Vi höll på i flera år med det där! Först försökte vi att ha dem över ytan, men det blev så mycket komplikationer, så till slut fattade man beslut om att gräva ner dem.
Den lilla gränsstaden Nazarlo ligger en dryg timme sydöst om Georgiens huvudstad Tbilisi, och strax utanför Rustavi där den förra georgiska premiärministern Michail Sakaasjvili sitter i fängelse.
Nazarlo bebos av en klar majoritet azerbajdzjaner och även om den till ytan ser sömnig ut så är staden centrum för mycket av handeln mellan Europa och Kaspiska havet.
Stadens unika geopolitiska läge gör den till en hubb för all transport som ska passera från de auktoritära regimerna i öst.
I öst ligger Azerbajdzjan inträngt mellan Ryssland och Iran. Två länder som är bland de största gasproducenterna i världen. På andra sidan Kaspiska havet ligger de Centralasiatiska ”stanländerna”, som de ofta kallas. Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan.
Tillsammans ackumulerar dessa sex länder ett hot mot yttrandefriheten, demokratiska rättigheter och genomförda krigsbrott som gott nog räcker för att skrämma slag på vilken demokratisk regering som helst i världen.
Eller?
EU har i alla fall bestämt sig. Iran och Ryssland får man inte handla med, men Azerbajdzjan, Turkmenistan, Kazakstan och Uzbekistan går bra.
Den intentionen finns också. Här ska det köpas gas. I mängder.
Och all handel som går från Kaspiska havet passerar den lilla staden Nazarlo där vi nu befinner oss.
Förra året firade man i Azerbajdzjan. Inte bara för att man vunnit ett ödesdigert krig i Nagorno-Karabach där krigsbrotten avlöst varandra, utan också för att den “Södra gaskorridoren” från Baku till turkiska gränsen, genom Georgien, äntligen blev färdigställd.
Samtidigt kunde man ge grönt ljus till att starta produktionen vid det färdigställda gasfältet Shah Deniz, som står för majoriteten av Azerbajdzjans kapacitet.
Rysslands gasexport till EU, genom bland annat Nordstream och andra gaskorridorer genom Polen och Ukraina, motsvarar cirka 155 miljarder kubikmeter gas per år under 2021, eller 155 bcm som är måttstocken (Billion Cubic Meters).
Azerbajdzjans kapacitet genom den södra gaskorridoren är initialt endast 10 bcm, även om produktionen förväntas uppgå till 30-37 bcm inom ett decennium. Sedan går det ner.
Ilham Alijev har varit snabb med att säga att även gasledningarna, när de når sin maxpotential, kommer att uppnå en pumpkapacitet som motsvarar hela Azerbajdzjans produktion.
Trots det så motsvarar det knappt en fjärdedel av behovet som EU behöver fylla, och frågan kvarstår vad Alijev menar när han säger att man kan ersätta den ryska gasen.
I dag finns det endast muntliga planer på att bygga ut gasledningarna ytterligare, men även då kommer inte den azerbajdzjanska gasen enkom räcka till – även om kapaciteten maximeras upp till en produktion på 43 bcm per år.
Det är där resten av Kaspiska havet kommer in i bilden.
Kazakstans kapacitet på cirka 27 bcm per år övertrumfas av Uzbekistan som kan bibehålla en produktion på 55-60 bcm de närmsta decennierna. Störst potential har dock Turkmenistan som är färd att bygga ut sin kapacitet till uppemot 80 bcm per år.
Potentiellt har de fyra länderna en total produktionspotential på strax över 200 bcm per år, vilket överstiger dagens ryska export till Europa.
Det finns bara ett problem: Ryssland och Iran ligger i vägen, och EU kan inte importera gas genom dessa två länder. Därför löser man det i dag genom att bygga en gasledning från Turkmenistan, under Kaspiska havet, till Azerbajdzjan, den Transkaspiska gaskorridoren.
Dess kapacitet förväntas bli lika stor som kapaciteten i den Södra gaskorridoren, 30 bcm.
På en liten skylt på en betongpelare som sticker upp ur marken i Nazarlo står det ”Southern Gas Corrdior, managed by BP Georgia”.
Normalt står det en polisbil utanför pumpstationen som ligger längs den annars öde vägen. Killen på bensinmacken sade att polisen alltid står där. För att i tristess vakta den värdefulla platsen.
I dag är polisen inte där och vi kan gå runt i fred för att ta in de knapphändiga intrycken.
På distans ligger ett elkraftverk. När jag närmade mig det så utlöstes ett larm och en rysk röst sade ”kom inte nära, simning är förbjudet”. Det är i ett område som inte verkar ha sett vatten på flera decennier.
Hursomhelst är det British Petroleum, BP, som tar hand om gasledningarna i Georgien. Bolaget är en av storägarna till både ledningen och gasfältet Shah Deniz i Azerbajdzjan.
Bland andra huvudägare finns förutom azerbajdzjanska Socar (21,02 %) även Turkiet (19 %), Iran (10 %) och statliga Lukoil från Ryssland (19,99 %).
Liknande ägarstruktur med viss variation finns även i de andra Centralasiatiska ländernas gasproduktion, förutom i Turkmenistan där det egna bolaget är största ägaren.
Det innebär att för all såld gas från Azerbajdzjan så kommer Ryssland att tjäna sig en hacka.
Det är dock inte den enda viktiga detaljen som knyter ihop Rysslands och Azerbajdzjans finansiella relationer i gasindustrin.
Den 22 februari, morgonen efter att Ryssland beslutat att gå in i Ukraina med vapenmakt, så slöt länderna en ny allians. Alliansen bygger på ett 43-punktsprogram där punkt 31 berör energisektorn.
“Ryska federationen och Republiken Azerbajdzjan, som arbetar nära för att stimulera internationellt energisamarbete och stärka den globala energitryggheten på en lika och ömsesidigt fördelaktig grund, avser att fördjupa samarbetet inom bränsle- och energisektorn, inklusive området prospektering och utveckling av olje- och gasfält, transport av energiresurser, genomförande av effektiva infrastrukturprojekt, samt områdena alternativa och förnybara energikällor och energieffektivitet”.
Med andra ord har länderna enats om framförallt två saker. Det ena är att ha ett icke-konkurrensavtal om gas- och oljepriser och det andra är att möjliggöra för fler investeringar inom energisektorn.
I det här fallet är det framförallt Ryssland som förväntas investera i Azerbajdzjan.
Den 31 maj bekräftade båda länderna återigen att punktsprogrammet ska verkställas.
Väl i Sverige igen träffar jag energiforskaren Henrik Wachtmeister som under våren blivit uppringd av en stor mängd svenska medier.
Han är en av få i Sverige som forskar på världens olje- och gasinfrastruktur, och har i medier givit analyser på hur Ryssland påverkas av EU:s sanktioner.
Enligt Henrik är skadan mot Ryssland relativt liten på kort sikt, men att om EU agerar rätt på längre sikt och att andra köpare av rysk gas och olja förstår det så kan skadan bli stor på längre sikt.
– Det beror på hur andra länder agerar, köper exempelvis Kina och Indien mer rysk olja – ja då blir effekten inte jättestor, även om Ryssland sannolikt förlorar en del då de kommer att behöva sälja till rabatterat pris för att locka köpare. Köper även andra länder mindre rysk olja, då försvinner utbud på marknaden och världsmarknadspriset på olja går upp, vilket delvis kompenserar Ryssland för de minskade exportvolymerna. Det är alltså svårt att effektivt komma åt de ryska oljeinkomsterna på kort sikt, om man inte är villig att kraftigt minska den egna efterfrågan och användningen. Men på längre sikt, om några år framåt, kan ökande oljeproduktion i andra länder börja ersätta den ryska oljan, samtidigt som det blir mer friktionsfritt att minska efterfrågan via substitution bort från olja.
Vilka alternativa marknader finns det för Ryssland?
– Det är lättare att hitta alternativ för olja än för gas. 75% av de ryska gasexporterna går via gasledningar till Europa. Dessa volymer kan inte styras om. Men med fortsatt hög efterfrågan kommer gaspriserna fortsätta vara höga, vilket ökar lönsamheten för Rysslands kvarvarande LNG-exporter (flytande naturgas till sjöss). Så vi har delvis samma problem här som för oljan på kort sikt, men i mindre skala.
Hur effektivt kommer EU kunna byta ut det ryska beroendet av gas och olja?
– På kort sikt är det alltså svårt att göra det här effektivt, i den meningen att Ryssland fortfarande tjänar ganska mycket pengar, och att EU bevisligen får högre kostnader. Men på längre sikt är Ryssland den stora förloraren. De förlorar sin största kund, som de anpassat sin infrastruktur efter. Nya enorma investeringar i gasledningar kommer krävas för att dirigera om gasexporten, och kvarvarande köpare kommer vara i en stark förhandlingsposition.
Vidare menar Henrik i att det finns en risk i att EU tar i för mycket med hårdhandskarna.
– EU och delar av omvärlden skulle kunna införa transportembargon, så som sanktioner mot tankerföretagen, eller till och med sekundära sanktioner mot importländer – då skulle man kunna täppa till Rysslands exporter betydligt bättre. Men det skulle innebära en kraftig upptrappning och konflikt mellan framförallt väst och Kina, och ännu högre oljepriser förstås, vilket många vill undvika.
Hur påverkas Sverige av det här?
– Ju kraftigare EU:s och omvärldens sanktioner efterföljs, desto högre blir olje- och gaspriserna på kort sikt. Det kommer ge högre bensin- och elpriser även i Sverige. Det ser vi ju redan nu. Elpriserna i södra Sverige beror till viss del på gaspriset i Europa.
Daros bil börjar få slut på bensin när vi kör tillbaka till Tbilisi från gränsområdet. Hon svär för sig själv och muttrar om att ”det är väl typiskt mig att alltid glömma att tanka”.
På bilens högra sida finns det två bensinmackar att välja mellan. Den ena tillhör Socar och den andra Lukoil. De värsta av två världar hinner jag tänka, men Daro tvekar inte. Hon väljer det ryska alternativet: Lukoil.
– De har så förbannat dålig kvalitet på sin bensin på Socar, säger hon lika mycket på skämt som på allvar.
Det är samma sak som en taxichaufför sade till mig ett par dagar tidigare.
När EU letar efter annan gas så är det kranen som räknas snarare än källan. För nog verkar det svårt att göra affärer med Azerbajdzjan utan att Ryssland gynnas av det.
Och trots att man väljer att köpa in gas från de fyra länderna som man anser vara reko runt Kaspiska havet så täcker de inte mer än en tredjedel av behovet.
Resten ska täckas med framförallt import av flytande gas (LNG) från USA och Qatar.
Den sistnämnda får visserligen utstå kritik för slavliknande arbetsförhållanden för gästarbetare som förbereder vinterns världsmästerskap i fotboll, men Qatar är åtminstone inte Ryssland.
Rasmus Canbäck är aktuell med boken ”Varje dag dör jag långsamt” om konflikten i Nagorno-Karabach. Han har det senaste året gjort en serie granskningar för Blankspot om Sveriges kopplingar till Azerbajdzjan.
