Idé & Analys om Filippinerna, Fred
Ett historiskt val kan skapa fred i södra Filippinerna
På måndag går invånarna i den autonoma Bangsamororegionen till val. Valet är ett värdemätare för om politiken kan ersätta vapnen.
Av Martin Schibbye 11 september, 2026
När vallokalerna öppnar i Bangsamoro den 14 september handlar det om betydligt mer än vilka som ska ta plats i ett nytt regionalt parlament.
Valet kan komma att avsluta en sju år lång övergångsperiod där den tidigare gerillarörelsen Moro Islamic Liberation Front, MILF, har byggt upp regionens självstyre. Nu ska makten för första gången övergå till ett parlament som valts av invånarna och väpnad kamp för självbestämmande omvandlas till fred och demokrati.
Bangsamoro Autonomous Region in Muslim Mindanao, BARMM, bildades 2019 och omfattar flera huvudsakligen muslimska områden på Mindanao och omkringliggande öar i södra Filippinerna. Regionen har i årtionden präglats av konflikt mellan den filippinska staten och rörelser som kämpat för den muslimska morobefolkningens rättigheter.
Konflikten i södra Filippinerna har pågått i olika former sedan 1960-talet och har krävt långt över 100 000 människors liv. Miljontals människor har under perioder tvingats lämna sina hem.
Bakom konflikten finns bland annat historiska motsättningar om mark, religion, politiskt inflytande och den muslimska minoritetens ställning i det huvudsakligen katolska Filippinerna.
Moro National Liberation Front, MNLF, inledde en väpnad kamp för självständighet. En utbrytargrupp, Moro Islamic Liberation Front, MILF, fortsatte senare kampen men övergav så småningom kravet på en helt självständig stat till förmån för ett långtgående regionalt självstyre.
Efter många år av förhandlingar undertecknade MILF och den filippinska regeringen ett ramavtal 2012. Det följdes av ett omfattande fredsavtal 2014 och en särskild lag 2018 som lade grunden för den nya autonoma regionen.
Året därpå bildades Bangsamoro.
Den autonoma Bangsamoro-regionen ligger på Mindanao och omkringliggande öar i södra Filippinerna. Regionen bildades 2019 efter årtionden av väpnad konflikt och långa fredsförhandlingar.
En tillfällig övergångsmyndighet, Bangsamoro Transition Authority, fick i uppdrag att bygga upp självstyrets institutioner och förbereda regionen för demokratiska val. Övergången har letts av MILF, men tanken har hela tiden varit att invånarna till sist själva skulle få avgöra vilka som ska styra.
Vägen till valurnorna har dock blivit betydligt längre än planerat.
Det första valet skulle ursprungligen ha hållits 2022. Pandemin och förseningar i arbetet med de nya institutionerna gjorde att det flyttades fram till 2025. Sedan slog Filippinernas högsta domstol fast att provinsen Sulu inte skulle ingå i Bangsamoro, eftersom en majoritet där hade röstat nej till självstyret i folkomröstningen 2019.
Beslutet innebar att valkretsarna måste ritas om. När även den nya indelningen underkändes av domstolen sköts valet upp ännu en gång.
Först i mars i år antogs lagen som fastställde den 14 september 2026 som nytt valdatum. De folkvalda ledamöterna ska tillträda den 30 oktober.
Uppskjutandena har gjort frågan om legitimitet alltmer påträngande. Bangsamoro har haft självstyre, men makten har hittills utövats av en övergångsmyndighet vars ledamöter inte valts av befolkningen.
Även sättet att rösta skiljer sig från vad många filippinska väljare är vana vid. Det nya parlamentet får 80 ledamöter. Hälften av mandaten, 40 platser, fördelas proportionellt mellan regionala partier. Väljarna röstar då på ett parti, som före valet har presenterat en rangordnad lista över sina kandidater.
Ytterligare 32 ledamöter väljs direkt i geografiska enmansvalkretsar. De återstående åtta platserna är reserverade för bland annat kvinnor, unga, religiösa ledare, traditionella ledare, urfolk och andra minoritetsgrupper.
Konstruktionen är ett medvetet försök att förändra den politiska kulturen då filippinsk politik ofta domineras av inflytelserika familjer. Detsamma gäller Bangsamoro, där politiska klaner också förfogar över privata väpnade grupper.
Genom ett parlamentariskt system och en stor andel partimandat är tanken att väljarna i högre grad ska ta ställning till politiska program och sammanhållna partier – inte bara till välkända namn.
Reglerna försöker också göra partierna mer permanenta. Ett parti måste ha lokal organisation i hela regionen. Minst 30 procent av kandidaterna på partiernas listor ska vara kvinnor. En ledamot som valts på ett partis lista och sedan byter parti förlorar sin plats.
Men frågan är om reglerna räcker för att förändra hur politiken faktiskt fungerar och om de gamla maktnätverken helt enkelt organiserar sig under nya partibeteckningar.
Den 27 augusti möttes representanter för samtliga 13 partier i Bangsamoros första regionala partiledardebatt i Cotabato City. Partierna pressades att gå från allmänna löften till konkreta besked om budget, sjukvård och institutioner.
Den 14 september får invånarna i Bangsamoro för första gången välja sitt eget regionala parlament. Hittills har regionen styrts av en tillfällig övergångsmyndighet. Tretton partier deltar i det historiska valet, som blir ett avgörande test på om fredsprocessen kan omvandlas till ett demokratiskt och fungerande självstyre.
I en analys publicerad av New Mandala skriver forskaren Raihan Yusoph att debatten gav en första antydan om att det nya systemet kan fungera som det var tänkt.
När han granskade partiernas 39 huvudsakliga svar innehöll 28 av dem åtminstone någon konkret mekanism för hur ett förslag skulle genomföras. Det kunde handla om en ny lag, en myndighet, en budgetregel, ett kontrollsystem eller en särskild administrativ lösning.
MILF:s politiska parti United Bangsamoro Justice Party, UBJP, föreslog exempelvis att regionens resurser skulle fördelas utifrån befolkning, fattigdom, historiska utvecklingsklyftor, utsatthet för naturkatastrofer och kostnaderna för att nå isolerade områden.
Andra partier presenterade förslag om ett offentligt system för muslimska skolor, starkare primärvård i byarna, offentlig redovisning av regionala utgifter och bättre insatser för fattiga och svårtillgängliga områden.
Det innebär inte att partierna nödvändigtvis kan eller kommer att genomföra sina löften. Men enligt Yusoph visade debatten att politiken åtminstone börjat få ett tydligare innehåll.
När partierna fick ställa motfrågor tvingades de också precisera sina besked. Ett löfte om bättre lokal sjukvård följdes exempelvis av frågor om hur regeringen ska veta om vårdpersonalen verkligen finns på plats när patienterna behöver dem.
Debatten skapade dessutom ett dokument över vad partierna lovar. Efter valet kan väljare, journalister och civilsamhället återkomma till samma fråga: Ni sade detta före valet – vad hände sedan?
Men valet handlar också om vad ett regionalt självstyre faktiskt kan bestämma över.
Bangsamoros parlament har större befogenheter än den tidigare autonoma region som det ersatte. Samtidigt är det fortfarande en del av Filippinerna och beroende av den nationella regeringen i Manila.
Yusophs genomgång visar att färre än hälften av förslagen i partidebatten låg helt inom regionens egen beslutanderätt. Många av de andra krävde samarbete med nationella myndigheter, domstolar eller den filippinska regeringen.
Bangsamoro kan exempelvis satsa på regional energiproduktion, men större beslut om den nationella energiförsörjningen fattas inte av regionen. Parlamentet kan arbeta mot illegala vapen och privata arméer, men polis, militär och vapenlagstiftning ligger till stor del på nationell nivå.
Det regionala styret kan arbeta med markfrågor, men ägandetvister kan hamna hos nationella myndigheter och domstolar.
Det betyder att partierna inte bara måste veta vad de vill göra. De måste också förstå vad de faktiskt har makt att genomföra och när de behöver förhandla med Manila.
Samtidigt återstår flera av fredsprocessens svåraste frågor. Avväpningen av tidigare MILF-soldater är inte avslutad. Många före detta stridande väntar fortfarande på ekonomiskt stöd och möjligheter att återgå till ett civilt liv. Privata väpnade grupper finns kvar och arbetet med övergångsrättvisa och försoning är långt ifrån färdigt.
Även inom MILF har motsättningar vuxit fram inför valet. Rörelsen som höll ihop under årtionden av väpnad kamp går in i den demokratiska processen med interna splittringar, samtidigt som gamla politiska familjer försöker stärka sitt inflytande över det nya parlamentet.
Ett fredligt genomfört val skulle därför vara en historisk framgång. Men det skulle inte innebära att fredsprocessen är avslutad.
Det verkliga testet börjar dagen efter valet. Då ska partier som hittills presenterat egna program förhandla och försöka genomföra sina löften.
Efter årtionden av konflikt får Bangsamoro till sist sitt första demokratiskt valda parlament. Det kan bli början på en era där partiprogram och fredlig maktkamp ersätter vapnen.
