Nyheter om ,

Demonstranternas taktik mot Myanmars militärjunta: icke-våld och skam

Protesterna i Myanmar har pågått i snart 40 dagar. Shunlei Yi är en av demonstrationernas ursprungliga organisatörer och ger här sin bild av den senaste månadens händelser.

I North okkalapa, ett av Rangoons många townships, vaknar demokratiaktivisten Shunlei Yi upp av att hennes pappa stormar in i hennes lägenhet. När hon kvällen innan gick och lade sig såg hon fram emot morgondagen, då de demokratiskt valda representanterna skulle sväras in i parlamentet.

Istället blev skedde något helt annat. Den första februari vaknade hon upp i ett Myanmar styrt av militärjuntan.

Medan de flesta myanmarier ännu sov grep landets militär flera oppositionella politiker, däribland Aung San Suu Kyi. Landets de facto-ledare och för många en symbol för den mödosamma vägen mot demokrati.

– Det kändes som att vi var i den mörkaste timmen. Där och då hade vi inte längre någon framtid.

Shunlei Yi är 29 år gammal. Tidigare arbetade hon som TV-värd för ett program som lyfte känsliga och politiska frågor med ungdomar från olika bakgrunder. I dagsläget ser hon sig själv som heltidsaktivist och är dessutom en del av Action Committe for Democracy Development (ACDD).

En människorättsorganisation som var en del i att organisera de pro-demokratiska demonstrationerna från första början för lite mer än en månad sedan.

Fredliga demonstrationer från den nionde februari i Hpa-An, Kayin State. Bild: Wikipedia Commons.

Shunlei berättar att för henne och hennes nära kom kuppen, trots att det hade förekommit kupprykten under några veckors tid, som en blixt från klar himmel. Lika oväntad som oförståelig.

– Dagarna innan var vi lugna, men när kuppen skedde den morgonen blev vi fullständigt chockade. Att de hade tillfångatagit våra ledare, jag kunde inte tro det, jag trodde min pappa skämtade med mig.

Hon lägger till att hennes förvåning mestadels grundar sig i en oförståelse för agerandet – snarare än någon tidigare tilltro till armeéns ambitioner om ett demokratiskt Myanmar.

– Jag kunde aldrig föreställa mig att de skulle göra något så dumt, än idag ser jag ingen direkt anledning. Vårt politiska system gynnar redan militären oerhört mycket, det ger dem 25 procent av platserna i parlamentet, centrala ministerposter och mer.

Sedan kuppen har Shunlei ställt sig frågan varför både en och två gånger. Hon har försökt sätta sig själv i militärens skor, se situationen från deras perspektiv, utan att hitta någon förklaring som bottnar i annat än en sedan valet skadad stolthet.

– Det var skamligt att de förlorade valet så förkrossande stort, så jag tror de kanske inte kunde hantera det. Till slut fanns det bara kvar att kuppa valet för att visa vem som bestämmer.

Efter att chocken lagt sig på morgonen den första februari försökte Shunlei och andra människorättsaktivister i hennes närhet höra av sig till nära och kära – få klarhet i situationen, något som visade sig omöjligt. Internet var strypt, en oro spred sig i staden och rykten om massarresteringar och våldsamheter hade börjat sprida sig.

– Det första vi behövde göra var att säkerställa vår egen säkerhet. Den dagen arresterades många av våra vänner, så vi försökte förflytta oss till säkrare platser och därifrån ta reda på vad som hänt.

När det stod klart att hennes liv inte längre svävade i direkt fara accepterade Shunlei acceptera situationen och börja organisera ett motstånd. Överläggningarna inom ACDD landade i att civil olydnad och massdemonstrationer var vägen framåt, något de inte var ensamma om.

– Vi utfärdade en uppmaning om massdemonstrationer, att vi avsåg stoppa kuppen och fler följde efter och gjorde detsamma.

Demonstranters flitiga publicering av militärens metoder på sociala medier har den senaste tiden hamnat i stort fokus. Shunlei, som själv är aktiv på twitter, beskriver att det konstanta flödet av bilder och filmer spelar dubbla roller. Å ena sidan hjälper det till att blottlägga militärens övergrepp, vilket utåt sett kan ligga till grund för beslut om sanktioner. Å andra sidan ger det demonstranter som henne själv motivation att se andra i en liknande sits, oavsett om bilderna föreställer fredliga massdemonstrationer eller sammandrabbningar med militär och polis.

Civilsamhället i Myanmar är rikt på gräsrotsdrivna människorättsorganisationer inriktade på frågor om bland annat demokrati och etnisk rättvisa.

Demonstrationerna i sig kom därför inte för Shunlei som en överraskning. Men farten och storleken med vilka de svepte över landet och vilka som deltog var desto mer oförutsett.

– Det var så lyckosamt att den civila olydnadsrörelsen blev starkare och starkare, inte bara av politiker eller aktivister som mig, utom dessutom av alla slags människor. Att människor från myndigheter gav upp sina jobb och gemensamt gick ut med att de inte längre lyder order eller står bakom militären längre.

Myanmar har länge varit fragmenterat utifrån etniska, religiösa och klassmässiga linjer, inte minst uppmärksammat är förtrycket och folkmordet på Rohingyer som nådde sin kulmen 2017. Händelser som inte bara armén utom även regeringspartiet NLD och dess ledare Aung Sann Su Kyi har stor skuld i.

Så när minoritetsgrupper, däribland Rohingyer, slöt upp i protesterna stod det klart att många demonstranters strävan inte riktade sig mot hur det var – utan hur det kan bli.

– Efter ungefär en vecka började även olika etniska minoritetsgrupper sluta upp i demonstrationer, fastän med egna krav. De är inte ute efter att återinstallera regeringen eller att få Aung San Suu Kyi frisläppt, de är ute efter en mer rättvis demokratisk nation.

Shunlei understryker att den nuvarande proteströrelsen har olika studentorganisationer att tacka för mycket. Inte bara för att det ofta är de som riskerar livet i demonstrationernas frontlinjer, utom även för att det till stor del var de som plockade upp och gjorde många etniska minoriteters sak och anspråk till en del av rörelsen.

Pro-demokratiska protester har förekommit i stort sett dagligen runtom i hela Myanmar sedan militärkuppen, men direkt våld för att avstyra protester skedde inledningsvis på platser dit kameror inte nådde, i förorter, mindre städer och på landsbygden.

På sociala medier såg Myanmarier i Naypyidaw och Rangoon meddemonstranter från landsändar, långtbortifrån institutioner och internationell media, behandlas mer hänsynslöst än dem själva; något som väckte starka skuldkänslor i Shunlei.

– Vi är säkra medan många av våra vänner behöver fly, bli skjutna och dödade, det är en så svår känsla – en känsla av skuld.
Bara för att man lever i den största staden. Det är samma känsla som jag känt i så många år, för att jag är burmes och buddist behandlas jag annorlunda av militären och samhället.

Den 28:e februari skakades Myanmar och omvärlden av den dittills blodigaste dagen sedan protesternas början en knapp månad tidigare. 18 personer miste livet, mångdubbelt flera skadades, åtskilliga av dessa skjutna.

– Allting förändrades den 28:e februari. Polisen och militären började använda skarp ammunition mer och mer och dödade demonstranterna på ett nästan godtyckligt sätt, de bara sköt.

Shunlei tror att det finns två huvudsakliga förklaringar till varför.

För det första tror hon att militären fick slut på alternativ. Att militären försökte vänta ut demonstrationerna som växte i antal och omfång. Deras repertoar av mer hänsynsfulla repressiva metoder för att tygla demonstranter började tryta, varför våldet blev en sista utväg för att försöka tysta protesterna.

Sedan fortsätter Shunlei att berätta om sin andra misstanke, om en sida av demonstranternas kamp som inte utspelar sig på gatorna.

– Jag tror att det interna trycket tog hårdast. Vi har ägnat oss mycket åt ”social punishment”, mot poliser, militärer och deras familjer, de och deras familjer har lidit mycket av det här.

Med ”social punishment” menas offentlig och privat skambeläggning såväl som social och ekonomisk exkludering. I det här fallet berättar Shunlei hur rörelsen framför allt offentliggjort och spridit namnen på familjemedlemmar till arméofficerarna bakom kuppen. Hur människor i anknytning till poliser och militärer stöts ut socialt, blir bannlysta från grupper och i förlängningen isoleras.

Dessa kampanjer har pågått en längre tid, men trappats upp mer och mer till den grad att de verkligen började påverka militären och polisen, tror Shunlei.

Hittills har ett 70-tal människor dött i anslutning till demonstrationerna, 38 av dem avled den tredje mars, många fler skadades. Flertalet internationella observatörer har rapporterat att militären i försök att skingra demonstranterna sköt för att döda den dagen.

Även Shunlei menar att militärens ambitioner inte gick att ta miste på och vittnar om att skoningslösheten även fått motsatt effekter.

– Många är desto mer manade nu än tidigare att gå ut och protestera, desto mer övertygade att militärdiktatur inte är något vi kan välja, det är inte längre ett alternativ.

Och trots att Myanmars gator blivit en skådeplats för våld och ohyggligheter har de för Shunlei likväl blivit en plats där hon känner sig trygg.

– När man är hemma, ensam och ser på nyheterna och filmerna från demonstrationerna känner man sig så hotad – och så vilsen. Men när man är ute på gatan känner man sig modig, man känner en styrka av människorna omkring sig, så jag försöker gå ut dagligen.

Omvärldens dom över militärjuntans beteende, när det kommer till kuppen såväl som våldsamheterna, har i stort varit överensstämmande entydig och brysk. Exempelvis har USA riktat sanktioner mot högt uppsatta militärer och ytterligare EU-sanktioner är att vänta.

Delar av människorna bakom demonstrationerna är hoppfulla till att någon ska ingripa militärt eller att omvärldens ekonomiska sanktioner ska bryta dödläget mellan dem och militären.

För Shunlei är däremot retoriken alltför bekant, förtrycket är lika lite något nytt som det är okänt.

– Militärjuntan har gjort saker som dessa i 60 år, mot minoriteter, mot rohingyer och nu mot människor i de stora städerna. Militären består av samma människor, de följer samma mönster, gör samma saker. Men de fortsätter att komma undan med sina brott, det är ingen som håller dem ansvariga. Det internationella samfundet vet vad de måste göra, de bara gör det inte.

Shunlei beskriver ett tillstånd bortom behovet av motivation och hopp.

– I ärlighetens man behöver jag ingen mer motivation för att fortsätta än verkligheten vi står inför. Vi är lämnade utan val, med bara en överlevnadskänsla. Om vi vill överleva måste vi fortsätta. Vi letar inte efter hopp, att vi fortsätter demonstrera, det vårt hopp.

Pandemin har blivit så gott som irrelevant i militärkuppens och demonstrationernas skugga.

– Pandemin sprider sig, men vi kan inte bry oss längre. Vi är mer oroade och rädda för kuppen, vårt motstånd kan inte vänta en dag till.

I mångt och mycket har vardagslivet i Myanmar stannat upp under den senaste månaden. Demonstrationer, strejker och bojkotter som dagligen avlöser varandra har drabbat samhället på ett oöverskådligt sätt.

Men Shunlei ser också ett samhälle där människor hjälper varandra, där protester blivit en egendomlig form av vardag och olika grupper gör vad de kan för att sluta upp bakom protesternas gemensamma sak. Vare sig det är genom att fortsätta arbeta som vanligt för att det mest grundläggande ska finnas till hands, att stå i frontlinjen eller till att bidra med donationer.

Oavsett vad tror hon att rörelsen kommer att hitta vägar framåt för att fortsätta många månader till eller så länge det behövs.

Inte heller ser Shunlei rörelsens slutdestination i militärjuntans eventuella fall.

– Jag tror att vi är mitt uppe i en revolution för en bättre nation. Och efter revolutionen, efter allt uppror kommer Myanmar inte var detsamma som innan.

Orosmoln och demokratiska fallgropar ser hon däremot inte försvinna helt med militärjuntan. Myanmars civilsamhälle och det hittills begränsade politiska landskapet har varit starkt präglat av ett majoritetstänkande, att mindre och svagare grupper bör rätta sig efter dem större. Något som kommit bort i närvaron av en gemensam fiende i militären, men som enligt Shunlei kan återvända när normaliteten tar vid igen.

Å andra sidan bär hon och flera med henne på en hoppfull syn på framtiden. Det nuvarande upproret och de senaste årens politiska töväder har lett till många lärdomar om demokrati och vägen dit.

– Efter att vi upplevde ett friare samhälle hjälper det oss att förstå mer vad demokrati är och särskilt vem som är vem. Vi måste arbeta för att det nuvarande diktatoriska styret inte ersätts av ett annat.

– Så även när militärkuppen är över tror jag vi har ett bra läge att fortsätta kampen – vi har ju så mycket kvar att kämpa för.

Med trött röst berättar Shunlei om hennes planer för resten av kvällen. Ännu en intervju står på schemat. Den här gången med BBC.

Shunlei förstår helt och fullt värdet i att propagera för saken bakom en internationell megafon, men hon vet också att hon imorgon kommer stå på gatan igen – att deras kamp här och nu är det som avgör.

– Vi vill egentligen inte repetera hur vi lider, upprepa våra böner om hjälp, vi är trötta på det.

**

Texten är en del av en utställning om pandemin vs demokratin.

Jorden runt har mänskliga rättigheter pressats undan i kampen mot viruset.  Folkhälsan har varit viktigare än allt annat. Men hur kommer det påverka demokratin långsiktigt? Den frågan ställer vi oss i en utställning där vi belyser hur pandemin påverkat demokratin i olika delar av världen och i Sverige. 

Just nu är utställlningen möjlig att ta del av i Vallentuna. 

Är du intresserad av att få ta del av detta och boka in en egen föreläsning hör av dig till lin@blankspot.se. 

Hjälp oss skriva mer om Demokrati!

Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.

Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.