Röster om ,

Därför tvekar jag när regeringen ber om hjälp – igen

Nu ber regeringen oss om hjälp igen. Inte för att jag är ogin, utan för att jag är desillusionerad, undrar jag vilken lön för mödan det blir den här gången? frågar sig volontären Elisabet Rundqvist.

Jag har en inre konflikt om hur jag ska förhålla mig till regeringens vädjanden om att ta hand om varandra. 

2015 var förra gången regeringen vädjade allmänt, talen radades upp, solidaritet, medmänsklighet, nu måste vi hjälpas åt.

Vi minns Löfven och brevet från Agnes, ”mitt Sverige bygger inga murar” och Åsa Romsons tårar. 2015 beskrivs som kaos, kris, systemkollaps och behov av andrum. Till stora delar skapades kaoset av de samhällsbärande funktionernas oförmåga till flexibilitet, planering och koordinering. På golvet löpte det på, i skolor och boenden skapades en mängder med pragmatiska lösningar, ofta trotsades de hinder och barriärer som skapades av brist på planering och förutsägbarhet genom myndigheter och kommuners bristande kommunikation. 

Carlos Rojas har beskrivit det i boken Var går gränsen? Om flyktingmottagande, öppna hjärtan och systemkollaps. Även Migrationspolitiska S-föreningens genomlysning Vilse i andrummet  pekar på att det inte var flyktingarna i sig, eller antalet flyktingar, utan samhällets oförmåga som skapade 2015-kaoset.

Jag och många med mig har sedan 2015-2016 ägnat extremt mycket tid och energi åt att täcka upp för samhällets brister. Vi har ställt upp och fortsatt när många andra droppade av. Vi har fortsatt stötta och ordna lösningar för ungdomarna som kommit i kläm i systemet. Vi har blivit kallade för godhetsknarkare och mycket annat, av människor som ser godhet som en svaghet, en naivitet som bör utrotas. Vi har blivit bespottade, utfrysta, förlorat vänner och blivit en social paria. Vi har vant oss vid skällsord, könsord och att bli kallad landsförrädare. 

Foto: Adam Sjöborg. Från röda tråden marschen – som arrangerades 2017 av rörelsen ”Vi står inte ut – men slutar aldrig kämpa”.

Men vi har stått kvar, för att det är det rätta att göra.

Vi tvingas att försöka berättiga det vi gör med att det ger tillbaka. Men det ger inte alltid tillbaka, det finns ungdomar som faktiskt inte ger tillbaka alls, men som det ändå är det rätta att fortsätta hjälpa. Det kräver en mer komplex förklaring, som baseras på alla människors lika värde. Enkla ord att säga, desto svårare att leva efter. Det är lättare och roligare att hjälpa den som visar tacksamhet, men det är kanske den andre som behöver min hjälp mest av alla?

Den som visar sin tacksamhet genom att inte slänga mitt telefonnummer eller klicka av samtalet med mig när han blir arg. Jag står kvar för att det är det rätta att göra. För att ingen annan står där om jag går. Och för att annars är inte alla människor lika mycket värda. Faktiskt, det kostar på ibland att leva de ord man säger. 

Nu ber regeringen oss om hjälp igen. Inte för att jag är ogin, utan för att jag är desillusionerad, undrar jag vilken lön för mödan det blir den här gången? När kommer vindarna vända och hjälpsamhet blir till glåpord? Vad blir de nya benämningarna som kommer att kastas över goda människor i svallvågorna av Corona? Eller är det skillnad på folk och folk? 

Jag får mängder av Facebookinbjudningar till olika hjälp-grupper, olika stötta-initiativ. Jag ligger lågt, orkar inte vara med i nya grupper utöver de jag redan är med i. Jag tror att en stor andel av grupperna kommer att snabbt tyna bort.

Jag har varit med så pass länge, är så pass garvad att jag vet att det krävs mycket struktur, kunskap och driv, men framför allt mycket tid att driva FB-grupper så att det faktiskt också händer något ut i det fysiska livet.

Att faktiskt resa sig från soffan och göra det som är det rätta, från ord till handling. Jag vet att den sträckan ibland är extremt lång, många kommer fortsätta hålla hand på Facebook men när det kommer till kritan är det inget värt. 

Jag finns kvar för mina ungdomar. Jag kallar de mina, inte som ett tecken på ägande utan som tecknen på att de ingår i mitt liv, i mitt hushåll, och vissa av dem hör numera till min familj. 

Jag kommer att hjälpa dig att handla en liter mjölk och toapapper när du behöver det. Jag kan köpa Ipren till dig när du behöver, hänga på dörrhandtaget. Men kommer du hjälpa mig? 

När jag är sjuk, kommer du hjälpa min ungdom att gå till migrationsverket? Följer du till socialen, skatteverket eller sjukhuset? När jag är sjuk och inte kan ha någon på soffan, kan den hemlösa som brukar sova i hisschakt eller trappuppgångar sova hos dig? 

Text: Elisabet Rundqvist,  volontär och ideellt familjehem till två ungdomar. 

Röster”, är en del av sajten där läsare kan ge nya vinklar och perspektiv på de frågor som redaktionen skriver om.  Det är ingen traditionell insändarsida utan vi ber utvalda skribenter om bidrag och bevakar flödet på sociala medier för att få in intressanta alster. Texten ovan var ursprungligen en Facebookpost. Läs mer om kategorin röster här.

Hjälp oss skriva mer om Coronavirus!

Coronapandemin har fört ut oss alla till en outforskad del av kartan och skapat stora utmaningar för demokratin. Vi fokuserar på att berätta om detta.

Stöd oss genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem för fortsatt bevakning av pandemins effekter på demokratin.