Röster om Afghanistan, Dagbok
Den långa vägen tillbaka till Kabul – Dagbok från Kabul vecka 52
När man ska resa någonstans i Afghanistan är man alltid orolig över vad som kommer att hända. Vägarna är otroligt farliga, framför allt när man åker genom provinser utanför städerna. Det skriver
Av Mohammad 26 december, 2019
Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok:
Jag kom tillbaka till Kabul levande! Det känns så skönt.
Under hela resan var jag jätteorolig, inte bara för talibaner, utan också för själva vägen, som var otrolig osäker.
Från Pajandoor till Yakawlang var det grusväg med is och massor av uppförsbackar. Bilen kunde inte köra mer än 10 – 20 kilometer i timmen och ibland fick vi spänna fast snökedjor på alla hjulen, så att bilen inte skulle glida av vägen.
Vi körde hela eftermiddagen och kom fram klockan två på natten. Överallt var det grusväg, ända till Siyah Khak, som är det ställe där talibanernas makt börjar, den sträcka av vägen där de stoppar bilar och som tillhör provinsen Maidan Wardak.
Vi vågade inte köra vidare till Kabul på natten, för i mörkret är det dubbelt så stor risk att hamna i händerna på talibanerna eller kidnappare.
Så vi rastade på ett hotell, där många andra bilar också hade stannat över natten. Alla chaufförer vi pratade med, var rädda för talibanerna. Men precis som vi, är de tvungna att resa just den här vägen. Deras bilar ofta stoppas av talibaner som ibland dödar passagerarna.
Tidigt på morgonen, 05:40 fortsatte vi vår färd.
Jag var dubbelt så rädd för talibanerna den här gången. Eftersom jag hade med mig min dator i vilken det finns texter som visar att jag skriver. Om talibanerna skulle vilja undersöka vår bil, hittar min dator och upptäcker att jag är en sån som skriver, då är det säkert att de slaktar mig. Direkt.
Vi var på väg in i talibanernas område och kom fram till ett ställe där de undersökte bilar. Talibanerna hade stoppat två större bilar, två lastbilar och en liten personbil.
Men de lät vår chaufför köra förbi och de undersökte inte just vår bil, inte heller de bilar som var strax före oss på vägen. Vilken tur!
Jag kände mig helt otroligt lättad när vi hade passerat det kritiska stället på vägen.
Så talibanområdet gick bra för oss – den här gången.
Men det hände andra oroligheter. Vi kom vi fram till ett ställe med poliskontroll och polisen stoppade vår bil. Polisen frågade chauffören om körkort och ID-handling och han gav dem allt de ville se.
Men polisen började slå med handflatan mot vår chaufförs ansikte, örfilade honom:
– Varför har du varor på biltaket? skrek polisen och krävde vår chaufför på 3000 afghani som böter. Två madrasser och lite till grejer satt fastsurrade på biltaket.
Pengarna stoppade polisen givetvis i sin egen ficka. Det rätta namnet på ett såna böter är alltså muta.
När vår chaufför hade betalt 1000 afghani, lät polisen oss köra vidare.
I bland är polisen värre än talibanerna och även de som kallar sig poliser kan behandla människor väldigt dåligt.
Som när de kräver pengar, som egentligen är mutor.
Bamiyan är en stad. Som många vet, är säkerheten lite bättre i städer. Därför kan man kanske tänka att de som deporteras från Sverige kan leva säkert i städer i Afghanistan?
Jag skulle vilja säga, att de utvisade kanske inte dör i staden Bamiyan. Men de dör på vägarna dit och vid regionens gränser.
Jag ska berätta hur situationen är i provinsen Bamiyan och vilken säkerhet som finns där.
Jag åkte till staden Bamiyan och till de områden som ligger strax utanför staden. Jag besökte även byar som ligger långt ifrån själva staden, ute på landsbygden, i dalarna.
Jag såg hur människor lever där.
Migrationsverket säger hela tiden att man kan bo i städer som Bamiyan, Herat, Kabul och Mazar-I-Sharif. Och det är ju klart att man kan bo vart som helst. Och att man måste tänka på vem man är och vilka skäl man har för att söka asyl.
Men det är också självklart, att människor i Afghanistan vill leva i fred och i lugn och ro. Tyvärr har vi det inte alls så.
På platserna som jag besökte, pratade jag med människor och fick mer information.
Den största oron för människor i Bamiyan är vägen mellan Bamiyan och Kabul. Vägen passerar provinsen Maidan Warak, som är livsfarlig. Talibanerna slaktar i hemlighet människor som jobbar för regeringen och som är lärare, studenter eller poliser.
Många studenter har förlorat sina lärare just på den vägen. Och studenterna själva kan inte sova när de ska resa till Kabul.
Människorna som lever i byarna utanför Bamiyan, har också andra problem, som att de är väldigt fattiga och att det är nästan omöjligt att leva i dalarna där de har sina hus.
Det finns inte tillgång vård eller sjukhus och inte heller tillräckligt med mat.
De har inte el och inga kylskåp för att spara maten. Många människors hälsa är verkligen för dålig. De har inte pengar till hygienartiklar. Så flera som bor här borstar inte sina tänder, inte ens en gång om året.
När de som utvisats kommer till Bamiyan, behöver de mat och därför måste de direkt hitta ett jobb. Men det finns inte tillräckligt med jobb. Tusentals människor försörjer istället sina familjer genom att ta sig olagligt till Iran för att kunna skaffa pengar där.
De lever som papperslösa i Iran men lyckas hitta arbete. De smugglas in i landet men många kommer inte tillbaka.
Bamiyan är en otroligt fin historisk stad som ligger i centrala Afghanistan.
Det är en väldigt bra plats för turister och turisterna är omtyckta. Men landet är så osäkert att de inte vågar komma hit via vägarna. Men det finns en flygplats i Bamiyan, så turisterna kan flyga dit.
Jag har lovat att skriva om sjöarna Band-e Amir, som också ligger i Bamiyan.
Band-e Amir består av tre sjöar som har rent och klart vatten. Sjöarna är så djupa att det är svårt att mäta dem. Vatten som rinner till dem, passerar genom centrala Bamiyan.
Människor i Bamiyan tror att en man som hette Ali skapade sjöarna som ett mirakel. De tror att Gud gav Ali ett stort mirakel, så att kunde skapa en så här stor Band-e i Bamiyan.
Band-e betyder damm på Dari. Amir är ett annat namn för Ali.
Ali kallas många olika namn bland folket i Bamiyan, ibland kallas han Ali, Amir, Heydar och Sakhi. Många pojkar heter så i området.
Sjöarna Band-e Amir blir jättevarma på våren och sommaren. Luften i området är otroligt klar och vattnet är så rent som dricksvatten.
Många kommer dit och badar, turister från olika länder. Men tyvärr är de flesta oroliga och rädda över sin säkerhet. Så det är inte så många som besöker Bamiyan just nu. Annars skulle Bamiyan kunna vara den rikaste staden i Afghanistan.
Trots att talibanerna förbjuder alla slags sporter för tjejer, har både killar och tjejer börjat åka slalom i Bamiyan på vintern. Det brukar komma mycket snö och de har byggt en bana för att åka slalom. Men de har inte möjlighet att rekrytera en bra lärare som kan lära dem hur de ska åka.
I Europa, där det finns mycket skidåkning, lär sig unga snabbt att åka skidor. Men här finns inga möjligheter att skaffa bra skidor och utveckla sin skidåkning.
Vissa i Afghanistan tycker inte om att afghaner utbildar sig i någonting, särskilt inte att vi Hazarer gör det.
Det är jul nu. Jag hoppas att alla ni läsare har en fin och trevlig jul.
Jag tycker det är synd att jag inte är med vid julbordet hos min svenska familj.
När var jag i Sverige firade jag julen tillsammans med både svenskar och flyktingar. Jul är Jesus födelsedag och många tror att han föddes mellan den 24 och 25 december, så de vill fira den viktiga dagen.
När jag var i Sverige firade vi med att ha mycket mat på julbordet och jag fick julklappar av min svenska familj.
Jag saknar de där dagarna i Sverige.
Julen 2018 var jag i Frankrike och firade julen med flyktingar från olika länder. Vi firade julen på ett annorlunda sätt än Sverige.
I Frankrike hade vi så mycket olika frukter och sorters kakor på julbordet. Vi hade ingen julmust, men istället juice och Coca Cola.
Jag gick en kurs för att lära mig franska och vår lärare bestämde att vi skulle fira julen med att alla elever lagade maträtter från sitt hemland.
Jag och mina kompisar lagade mat från Afghanistan och vi samlades i skolan med många olika sorters mat på bordet. Alla firade tillsammans och det blev en otroligt fin dag.
Det var också viktigt och otroligt värdefullt för mig att många samlades den dagen och att vi firade julen tillsammans.
I Sverige firade vi både hemma och i skolan. Jag och flera hundra elever dansade kring julgranen och sjöng julsånger.
Vi samlades i Lindeskolans gymnastiksal och dansade runt granen. Vår idrottslärare var jätteduktig på att förklara hur alla elever skulle göra och visade för oss som aldrig sett firandet förut.
Jag ser Migrationsverket som skyldigt för att de skickade mig vidare och tog mitt julfirande ifrån mig. Men man kan ju fira vart som helst.
I dag är det julafton.
Jag är också konstnär och tycker mycket om att måla. När jag kom tillbaka från Bamiyan så fick jag lite pengar från Sverige så att jag skulle kunna fortsätta måla.
Jag vaknade glad över att kunna gå och handla grejer för att göra konst.
Jag började leta efter en konstaffär och till sist hittade jag en konstverkstad där jag kunde handla grejer. Jag köpte färger och dukar.
När jag kom hem målade jag en tavla av naturen.
I Afghanistan värderas inte alltid konstnärer och tavlor, för folk är väldigt fattiga. Vissa människor är inte läskunniga och förstår inte ens vad en konstnär är. Så jag tror inte att jag kan sälja mina tavlor. En omålad duk kostar mer än vad folk vill betala.
Men jag vill fortsätta få mer kunskaper genom att människor visar sin uppskattning och kanske köper en tavla någon gång. Jag kommer givetvis inte att bli rik på att sälja tavlor här, men jag kanske kan skaffa fler dukar och måla vidare.
Jag målade ganska mycket i Sverige och sålde mina tavlor. Och jag gav mina tavlor som presenter och i julklapp. I Sverige kunde jag ha blivit hur bra som helst på att måla, för jag är en person som kan lära mig nästan allting. Det är jag stolt över.
Jag tyckte om att måla redan när jag var barn, men min pappa var tyvärr så fattig och vi hade inte så bra lärare. Jag hade inte ens pennor för att skriva med. Men jag försökte i alla fall och jag lärde mig att måla.
På den tiden jobbade jag oftare än jag var i skolan. Jag var fem halvdagar i skolan, sedan arbetade jag.
Jag var i skolan på förmiddagen och på eftermiddagen arbetade jag som herde och hjälpte till i lantbruket.
Jag kunde inte läsa så bra och inte skriva mina läxor. Men så fort jag blev fri från mitt arbete med lammen och fåren, läste jag så mycket jag kunde.
Juldagen.
Alla vet att det är inte lätt att få ett körkort – speciellt inte i Afghanistan. Jag har varit på en körskola och blivit godkänd för att få mitt körkort.
Tidigt i morse var jag hos Trafikverket för att ansöka om ett nytt körkort. Jag bad först om ett internationellt körkort, som jag behöver när jag får ett arbete i Sverige.
Sen gick jag till polisen som är ansvarig för körskolan och frågade om ett internationellt körkort. Jag förklarade att jag har skolbetyg och är godkänd och nu vill jag ha körkort. Han sa det är inte lätt eftersom jag ansöker om ett internationellt körkort direkt. Först måste jag få ett afghanskt körkort och efter måste du söka ditt internationellt körkort.
Jag sa att det kostar mer och han sa då att “Visst, självklart kostar det!”
Hur mycket då? frågade jag. Han svarade:” 6000 Afghani för att få ditt afghanska körkort och 4000 Afghani för ett internationellt”.
Jag sa att jag vill verkligen skaffa körkort, så kommer jag att lägga all min kraft på att börja jobba för att få mitt körkort. Så nu behöver jag 6 ID-foton. Sedan måste jag ge fingeravtryck, göra blodtester och en ögonundersökning.
Jag funderar nu på nästa steg. Hur mycket tid måste jag lägga ned för att få mitt körkort?
Jag pratade med Birgitta i Sverige som hjälper oss utvisade killar med mat och boende och jag frågade om hon kunde hjälpa mig med detta. Men alla vet att det är inte lätt att samla in så mycket pengar som behövs så att det räcker för alla som bor här.
Hon hjälper mig med det här och jag vill tacka henne så mycket.
Jag ber er svenska läsare att hjälpa Birgitta, så att hon kan hjälpa vidare.
Min körskola betalades av Helen, en snäll svensk kvinna som alltid har hjälpt mig.
Jag vill tacka henne så mycket.
**
Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
Under hösten 2019 återvände Blankspots utsända reporter till Afghanistan för fjärde gången. Det senaste reportage från den resan kan du läsa här.
