Idé & Analys om Lundin

Vittnesparet från Biel: Krigsminnena och relationen prövades i rättssalen

Inför rätten berättade paret Juma Puok Gatkek och Dual Choul, Nyakueh om kriget som sargade hembyn. Därefter följde, som alltid, en kamp om sanningen.

Av Martin Schibbye 11 november, 2024

Detta är en rapporterande artikel i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Blankspot följer dagligen förhandlingarna i Lundinmålet. Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången.

På Tingsrättens fyra skärmar syns Juma Puok Gatkek, klädd i en grön långärmad skjorta. I bilden bredvid syns åklagare Annika Wennström. En av de totalt sex åklagarna som turas om att hålla i förhören med vittnena. Mitt emot sitter de åtalades försvarsadvokater.

Det mesta är sig likt i sal 34 och förhören med vittnen har nu blivit vardag. Stämningen nu, jämfört med i maj när den första Sydsudanesen slog sig ner, för att efter tjugo års väntan berätta, är en helt annan. Då kunde man ta på den förtätade stämningen inne i salen.

Idag är det business as usual.

Flera stolar inne i sal 34 gapar tomma. De åtalade är fortsatt, precis som vittnena just nu, med på länk. Bolaget Orron Energy har bara en advokat på plats, den andra är med på länk. De gotländska medierna har börjat få upp ögonen för att bolaget som köpte upp vindkraftverken i Slite är åtalade för brott. Men också lärt sig göra de där prickarna över bokstaven O på tangentbordet. 

Målsägandebiträdet i Kigali har bytts ut och advokat Anders Sjögren är tillbaka. Istället hör man advokat Harlingers röst från rättssalen i Rwanda.

Kanske är det höstlovet? Kanske är det mörkret? Eller att varken de åtalade eller vittnena är på plats. Men energin i rättssalen är dämpad. De flesta räknar dagarna tills de åtalade själva ska höras med start den 11 december.

Juma Puok Gatkek lutar sig framåt, sätter ihop handflatorna och tittar rakt in i kameran. Till skillnad mot flera av de som kommit till Tingsrätten och där varit den enda svarta, i en vit värld av juridiska avvikelser, syns inga spår av nervositet. I likhet med de andra vittnena som deltagit på länk utstrålar han istället trygghet och självsäkerhet.

Han vet vad han varit med om och han vill berätta.

– Regeringen var i krig med SPLA och Peter Gadet, därför brukade de bomba, svarar han på åklagare Wennströms öppna frågor om vad han menade när han under gårdagen sa att ”Antonovs brukade bomba”.

Under gårdagen berättade han också att han föddes i området kring Bentio år 1970 och efter att ha läst högstadiet i Khartoum återvände han till byn Biel där föräldrarna bodde för att hjälpa till med korna och framför allt gifta sig. Byn låg sydväst om Bentio som under krigen omkring millennieskiftet blir något av en centralort för oljebranschen. 

Efter några år gifter han sig med sin andra fru, Nyakueh, som också är kallad att vittna vilket gör att deras berättelser kan komma att stärka upp varandra, om de minns samma saker vill säga. 

Det är andra gången under rättegången som två vittnen kan komma att berätta om samma händelse, eller attack. De olika Lundinanställda radiooperatörerna hade också vittnesmål som gick in i varandra. Även orten Biel som Juma Puok Gatkek berättar för rätten om är en ort som tidigare vittnen berättat om. 

– Det var sporadiskt, ibland krigade de en hel månad, och sedan kunde de gå en månad utan att de krigade, men vi märkte det, berättar målsäganden och förklarar att de märkte i Biel när det ”krigades i Nhialdo”.

Under gårdagen berättade vittnet att efter skördetiden 2001, det vill säga någon gång mellan september och oktober, tvingades han lämna sitt hem i Biel och han mindes att en äldre man fick sin hydda nedbränd i samband med det. 

Åklagaren ber honom beskriva var detta skedde – och Juma Puok Gatkek berättar hur han själv såg flygplanen bomba hans hem i Biel. I en attack skadades både hans syster och hans pappa. De båda ska ha träffats av splitter. Avståndet mellan systern och granaten som exploderade ska ha varit tjugo meter. 

Pappan ska ha skadats i axeln under en av attackerna. Skadan ska enligt målsäganden ha orsakats av splitter från bomberna.

– Han blödde väldigt mycket och fördes till sjukhus, berättar Juma Puok Gatkek.

– Vad har du själv sett kring den här händelsen? Var du där?

– När splittret träffade pappan så var jag tio minuter bort, på avstånd, men i samma samhälle.

– Hur fick du då veta att det var splitter från en bomb som träffat honom?

– Det var vårdpersonalen som opererade honom, de sa att ”detta är splitter från en bomb”, förklarar Juma Puok Gatkek.

Åklagaren, Annika Wennström jobbar med detaljerade frågor för att få vittnet att berätta inte bara att pappan skadats utan också när, var och hur. 

Hon vill också veta vad pappan själv sa om attacken? Juma Puok Gatkek minns att pappan berättade att han försökte gömma sig utomhus under ett träd, nära åkern. Men också att de var ledsna över skadan och inte pratade så mycket om den.

Åklagarna lägger ofta ribban högt för vad de vill att vittnena ska ha sett. ”Såg du bomben explodera” har de frågat tidigare. Ofta har vittnena inte gjort det. De har flytt långt tidigare och är just därför vittnen och inte statistik. Istället kan de som dagens vittne berätta om vad de såg och hörde när de återvände till platsen.

Juma Puok Gatkek berättar vidare om att vad som låter som artillerield sprängde både hyddor och fruktträden i byn. Han beskriver det som ”stor ammunition som sprängdes”. Själv var han inte på plats i byn under beskjutningen utan gömde sig, för att först se förödelsen efteråt. 

– När bombningarna skedde lämnade vi byn, sedan kom regeringssoldater och miliser och tog med sig allt de hittade i byn. Vi flydde till skogen och gömde oss. Soldaterna tog med sig våra saker till Nhialdo. 

Juma Puok Gatkek förklarar återigen att när han säger ”bomber” så menar han inte från flygplan – utan det rör sig om ”stora vapen” som skjuter ”bomber från långt håll”. 

Orden alla, både vittnen, tolkar och åklagare söker är troligtvis artillerigranater och artilleripjäser. 

Attackerna och anfallen hade också enligt vittnet ett samband med vägbyggen som han såg under sin tid i block 5A. 

– De började bygga vägen i Bentio och de jobbade på dag och natt, säger vittnet och minns att en sak som stack ut, var att förutom vägarbetarna var även militären och miliserna på plats. 

Når åklagarna frågar om han sett ”vägmaskiner i drift”, säger han att han aldrig gjorde det, i alla fall inte på vägen, utan först på vägbolagets högkvarter i Nhialdo när militären tagit kontroll över området och vägen byggts färdigt. 

Han har också sett vägen mellan Thar Yath, via Mirmir och till Leer eftersom hans första fru kommer från Leer var han där ibland och besökte henne. 

Men han säger sig inte veta så mycket om situationen när vägen byggdes. 

– Jag har hört om en del händelser från när vägen byggdes. På marknaden brukade folk prata om vägbygget och då sa folk ”när de byggde den här vägen så fanns det en militärbas här”, andra pratade om att ”det var företaget som hade sin bas i Thar Yath” som låg bakom detta. 

Han hörde också att Peter Gadet ska ha attackerat området och tvingat folk fly till Bentio.

På en fråga om någon försökt påverka honom under den här rättsprocessen, säger Juma Puok Gatkek att så inte har varit fallet utan att han har kommit när poliser eller som nu Tingsrätten bett honom att berätta.

Åklagarna justerar efter pausen i bevisuppgiften något, kring när attackerna ska ha skett i Biel. En attack ändras från ”i slutet av 2001”, till ”i början av 2002.” Efter det justerar även målsägandebiträdet på plats i Kigali samma sakuppgifter.

Medan dessa detaljer diskuteras, sätter målsäganden återigen ihop sina händer och lutar sig framåt. 

Efter att förhöret är slut begär målsägandebiträdet ordet och reder ut begreppen ”tunga vapen” och ”shelling.” Tillsammans med vittnet konstaterar han att det är frågan om ”granater och artilleri” när han pratar om ”tunga vapen.”

– De skjuter från avstånd, bekräftar målsäganden, och med det kan rättens alla MÖP:ar om det nu finns några, sluta att irritera sig på detta. 

Mot slutet i förhöret frågar åklagaren om han vill säga något hon inte frågat om.

– Det här har påverkat mig väldigt mycket. Jag mår inte bra och alla mina bekymmer och problem, de tar aldrig slut. 

Efter lunch är det så dags för motförhör. Alexander Schneiters försvarare, advokat Olle Kullinger säger att han har ”ett par frågor, men inte så många.”

De första frågorna handlar om det vittnet berättade om kring attacken i juni år 2000. Under gårdagen sa han att ”ingen annan drabbades – bara min syster” varefter han sedan fick en kontrollfråga om det var någon annan i hans familj som skadades och då sa han ”nej ingen annan drabbades”.

Men under förhöret, dagen efter, kom han på att även hans ”pappa skadades”.

– Hur kan det komma sig att du plötsligt kommer ihåg det idag? undrar Kullinger.

– Det är den ”mänskliga faktorn” jag kom ihåg det idag, men inte igår, svarar vittnet. 

– Du berättade sedan att han skadades i axeln, men att han kunde gå?

– Ja det stämmer, det var ingen stor skada, det var en liten skada.

– Men under polisförhöret har du berättat om skadorna på din pappa. Minns du vad du sa till polisen om din pappas skador?

– Nej.

– Då vill jag att vi med, rättens tillstånd tittar i M7, aktbilaga 2203 på sid 47, i den återlyssnade versionen, säger Kullinger och på Tingsrättens skärmar ser man att det står att pappan skadades i benet och att han efter skadan avlider. 

Rättens ordförande Zander undrar vad det är han ser och vill få det förklarat innan han ger försvaret tillstånd att läsa upp detta avsnitt. 

– Detta verkar vara en annan åkomma som rör diabetes, säger Zander. Hur ska jag koppla detta till splitterskadan. 

– Han, säger idag att han skadades i axeln och då i benet!

– Ja, men det sägs ha orsakats av diabetes, säger Zander och ger inte tillstånd till detta, då det enligt honom, inte är en avvikelse. Du får ställa en öppen fråga om diabetes. Du får inte tillstånd, till detta!

Advokat Olle Kullinger börjar lite motvilligt ställa frågan om varför han i förhöret pratat om att pappan skadades i benet och avlider, men nu säger att han skadades i axeln… men hinner inte längre innan advokat Harlinger bryter in och säger att det omöjligt för dem i Kigali att se vad som syns på skärmen. 

Olle Kullinger tar då om allt igen. 

På skärmarna syns försvarets egna översättning av ljudfilen där målsäganden berättar att hans då 72-åriga pappa skadas i benet och hans syster skadas i ryggen av samma bomb. 

Då bryts kontakten med Kigali igen vilket ger rättens ordförande tid att gå igenom tågordningen igen. 

Metoden blir nu att försvaret får spela upp själva ljudfilen från förhöret varefter tolkarna i Kigali ska kontrollera om den översättning som försvaret gjort är korrekt, eller om det finns några synpunkter. 

Problemet är bara att tolkarna inte, samtidigt som de lyssnar, kan se försvarets översättning. Men det får bli en senare fråga.

På bandet hör man nu, i Tingsrättens vita högtalare, polisen fråga om vad målsäganden gjorde när ”detta hände.” Efter en kort tids tystnad översätter tolken enbart att ”detta var den första av tre bomber.”  

Men försvaret har en annan bild av det som sägs och menar att det är betydligt längre och att han i förhöret på bandet ska ha sagt att: ”So when the second bomb, was dropped, it landed on us. My younger sisters back was injured, and my fathers left leg was badly wounded. My father was very old at the time – about 72 years old.”

– Vad har du nu för kommentar till att du då sa i benet och nu i Tingsrätten i axeln? undrar Kullinger. 

– Jag har gått och väntat i tio år på att berätta om detta igen. Tio år är lång tid, och man glömmer saker och ting, förklarar sig Juma Puok Gatkek.

– Jag har full förståelse för det, säger Kullinger lugnt. Det är därför jag nu frågar. 

Nästa avvikelse, enligt försvaret, är att vittnet uppgett olika uppgifter om vilka fruar som flydde med honom och när. 

I protokoll M7 1 sidan 17 i aktbilaga 719 står det att målsäganden där svarar att ”båda fruarna flydde med honom” och att ”ingen lämnades kvar” medan han idag i Tingsrätten sagt att han flydde med enbart en fru. 

– Det finns ingen skillnad, vi flydde samtidigt men olika vägar, svarar målsäganden. 

– Men det står att du flydde ”with both your wifes” vad är din kommentar till det? 

– Jag menar att jag och min första fru och föräldrarna flydde till Bentio och sedan kom min andra fru till Bentio. 

– Men var föddes barnet? undrar Kullinger. 

– I Mayong. 

– Men om din fru säger att barnet föddes i Bentio, har hon fel då?

– Jag tror hon menar generellt, Mayong ligger i Bentio. Hon var inte specifik. 

Därefter vill Kullinger fråga lite mer om hans fruar och målsäganden berättade under gårdagen att han träffade sin första fru år 2000, efter jullovet. 

– Det anges en annan tidpunkt på sid fyra i protokoll M7, aktbilaga 719. Där står att du gifte dig i augusti, kom du ihåg bättre 2019 eller idag 2024?

Juma Puok Gatkek säger att han aldrig sagt månaden, aldrig, bara året 2000. 

– Jag lovar, jag svär vid Guds namn. Jag kan inte ljuga! 

– Vi har ljudfilen, men vi kommer inte spela upp den nu. 

– Vi kan gärna lyssna, jag kanske har glömt! 

Advokat Kullinger vill därefter veta hur lång tid det gick mellan att de träffades och att de gifte sig och får svaret att de sågs flera månader tidigare i byn innan de gifte sig. 

– Jag kan inte gifta mig med en tjej på en gång. Det är inte nuertradition.

Bredvid i rättssalen sitter målsägandens andra fru och han får nu frågan när han träffade henne. 

– Detta minns jag väl, vi träffades och gifte oss i juni 2001!

– Men om din fru berättat att hon träffade dig 2002 och flyttade in hos dig 2003 är det felaktigt då? 

Målsäganden skrattar och säger att advokaten kan se att hans son är stor idag, varpå ordförande Zander bryter in och säger att det svaret tolkas som att detta är ”en felaktig uppgift.”

Detta med att äkta par nu vittnar leder helt klart till nya typer av frågor. Nästa fråga är om han hade problem med att få fram korna, det vill säga hemgiften, till den nya fruns familj. 

– Det gick snabbt, jag sa till min pappa att jag älskade henne och att hon var bra så min pappa tog fram korna.

– Så om din fru sagt att det tog över ett år och att det var orsaken, till att ni inte flyttade ihop förrän 2003.

– Hon är på min sida. Men hon är analfabet. 

– Kommer du, då ihåg att du sagt till svensk polis att ni träffades sommaren 2002?

– Nej, det har jag inte sagt. Jag har sagt att vi träffades 2001. 

– Då har vi nya avvikelser, konstaterar Kullinger och visar upp på skärmen en fråga från 2019 om när han träffade sin andra fru och där svarar han 2002.  Vad har du för kommentar till det?

– Jag har inte sagt det här. 2002 finns inte. Det är 2001 som jag sagt. Jag har inte sagt detta i Kampala!

Advokat Kullinger visar då upp förhöret igen, men nu ett annat stycke där målsäganden säger att han gifte sig 2002. Alltså inte 2001. 

Målsäganden suckar djupt och upprört. Skakar på huvudet. Märkbart irriterad. Med ett finger höttande i luften säger han att han blev förhörd två gånger. Dels i Nairobi och dels i Kampala. Han vill veta vad detta är för förhör som advokaten citerar ur och när han får förklarat för sig att det är Kampala, skakar han på huvudet. 

– Jag kan inte bekräfta att det är felöversatt, men jag vet inte, det här är jag, det här är min fru och det var 2001.

– Jag kan då upplysa dig om att din fru berättat att det var 2002, även hon. 

– Återigen, min fru kan inte detta, hon är analfabet, det är jag som kan det här. Det är mitt bröllop. Jag har aldrig sagt 2002. Jag har aldrig fått frågor om när vi gifte oss. Det är första gången jag hör om detta idag. 

Ordförande Tomas Zander bryter in och förtydligar för målsäganden, att det som syns på skärmen är vad målsäganden själv sagt till svensk polis 2019 och som sedan transkriberats.  

– Mitt hjärta är rent, jag är inte här för att ljuga och har försökt svara så gott som möjligt, säger han avslutningsvis. 

Strax innan klockan två på onsdagseftermiddagen är det dags för den idag 36-åriga frun Dual Choul, Nyakueh, att höras. Hon bär en gråsvart sjal med färgglada paradisfåglar och ser på tolken medan han översätter förutsättningarna för dagens förhör och presenterar alla i rättssalen.

Efter förmiddagens diskussioner om tidpunkten för bröllopet vet rätten också att hon är Juma Puok Gatkeks hustru. Målsägandebiträdet Harling sitter på stolen bredvid henne i Kigali, och i Stockholm finns även hennes andra målsägandebiträde, Percy Bratt, som inleder med att berätta att hon växte upp med sex syskon och att hon blev utsatt för ett överfall där hennes mormor dödades.

Hon har tidigare hörts två gånger av svensk polis, dels 2016 och dels 2019, förhör som återfinns i bilagorna M5 och M5:2. Åklagaren börjar med att be henne berätta var hennes barndomsby ligger, och målsäganden säger att om man går från Nyongak så får man gå långt innan man kommer till närmaste större samhälle, som är Nhialdo.

Eftersom Nyakueh inte kan läsa eller skriva frågar åklagaren Annika Wennström om hon har möjlighet att beskriva ”vilka år saker och ting hände”. 

– Äldre händelser kan jag inte beskriva med hjälp av årtal. Men saker som ligger närmare i tid, då kan jag ange årtal, säger hon.

Därefter ber åklagaren henne berätta vilket år hon gifte sig med sin man. Det blir tyst en sekund innan hon svarar: 2001! 

– Vet du hur gammal du var när ni gifte er? 

– Jag var väldigt ung, runt 14 år gammal, säger Nyakueh och berättar sedan om sina barn – både de som lever och de som gått bort.

Genom barnens ålder försöker åklagarna lägga pussel med årtalen. Den äldsta sonen är idag 21 år gammal, det vill säga född 2003.

Nyador lägger huvudet i ena handen och berättar vidare om barndomsbyn, som hon beskriver som för liten för att ha en skola eller ett sjukhus. Skulle de gå till marknaden fick de gå hela vägen till Nhialdo. 

– Innan problemen kunde vi leva fritt i området. 

– Vad var det för problem som uppstod sen? 

– Det var ett krig. 

– Vad kan du berätta om det här kriget? frågar åklagaren och Nyakueh berättar kortfattat om soldaternas uniformer och vapen.

De korta frågorna får ännu kortare svar. 

– Vad gör man med de här vapnen? frågar åklagaren.

 – De använder dem för att skjuta folk! svarar Nyakueh men ett brusande ljud överröstar allt och rättens ordförande undrar ”vad det är för biljud”. 

– Det är ett ösregn, säger tolkarna. 

Himlens portar har öppnat sig över rådhuset i Kigali och rättssalen som Sverige lånat ligger högst upp i byggnaden. 

För att överösta regnet höjer åklagaren rösten och ber Nyakueh berätta om ”de som skjutits”. Men hon har inte sett någon bli skjuten. Det hon sett är ”när de krigade” i Nongak men hon kan inte heller bedöma avståndet från där hon var till de som stred. 

Det hon vet är att soldaterna brände ner hennes hus, tillsammans med maten och korna. Vilka vapen de använde eller exakt hur husen brändes ner vet hon inte, eftersom de flydde. 

– Men det drabbade oss mycket, säger Nyakueh och berättar vidare om helikoptrar med kamouflage som kom till byarna och sköt på de civila. Men hon minns inte hur gammal hon var när detta hände, eller vilket år det var. 

Åklagaren försöker genom att fråga om hon kan ange hur lång tid det tog mellan att kriget kom och att de lämnade byn, men det vet hon inte, hon tror det kan röra sig om månader. 

– Det jag kan säga är att min mormor dödades, livet blev svårt och vi lämnade byn för att aldrig mer återvända. 

På ett sätt sammanfattar den meningen vittnesmålet. Men nu är det inte journalistik utan juridik och åklagaren lägger upp ribban lite högre och frågar om hon kan försöka placera in attacken i tid genom att minnas om hon gifte sig före eller efter att detta skedde. 

Nyakueh svarar att de gifte sig 2002 och att det skedde samma år som kriget kom till byn. 

För bara någon timme sedan sa hon 2001, medan det i förra förhöret var 2002 som gällde. Vilken roll spelar då detta? För att kunna koppla berättelserna till offensiverna behövs ett datum. Å andra sidan så verkar ingen förneka att hon de facto både har gift sig och flytt. Frågan är bara om det kan sägas ha någon koppling till bolaget. Eller om det kan användas för att bevisa förekomsten av folkrättsbrott i block 5A.

Efter en lång rad vittnesförhör är det lite som om rättegångens fokus skiftat. Från de åtalade och bolaget till att handlar om vittnenas trovärdighet. Både åklagarna och försvaret har låst sig vid att vilja bestämma tid och plats exakt.

Åklagarna vill bevisa förekomsten av krigsbrott i block 5A något som försvaret har förnekat. Dessutom vill de visa att det var en stridsmetod som miliserna och regeringen använde sig av på ett systematiskt sätt.

Försvaret i sin tur vill visa att vittnena inte är trovärdiga och inte ens har en sammanhängande historia. 

Nyakueh får sedan frågan om vad hon vet om hur kriget drabbade Biel? När kriget kom till Biel hade hon redan flytt, säger hon och bekräftar att hon inte var där när hennes mans pappa skadades. 

– När jag kom dit så hittade jag dem, de var sårade och det var stor förstörelse och allt var förstört av vår odlingsmark. 

– Såg du det här själv, frågar åklagare Annika Wennström.

– Ja, jag såg att de hade sårats, svarar målsäganden och berättar att släktingarna sa till henne att de var skadade av splitter som ”ramlat ner från flygplan”.

Men inget av detta hade hon sett. Hon var inte där när de bombade. Uppgiften att det varit flygplan som bombade skiljer sig mot mannens berättelse som pratade om artilleri. Men hon säger också att hon ”inte vet vilken typ av flygplan det var”. 

Ian Lundins advokat Torgny Wetterberg skakar närmast demonstrativt på huvudet. 

Nyakueh börjar sedan berätta långt och utförligt om att en händelse då ett Antonovplan släppte bomber mitt bland små pojkar som tog hand om boskap. Men bomberna exploderade aldrig och pojkarna klarade sig. 

När kopplingen bryts med Kigali ser man på Tingsrättens skärmar enbart den åtalade Alexandre Schneiter i bild, sittande framför en ny bokhylla. Den är så hög att det krävs en stege för att nå de översta böckerna och en sådan, skjutbar, är också monterad längs med bokhyllans övre kant. 

På ett sätt en blixtbelysning av de många lagren i detta unika fall. På länk hörs en analfabet i Kigali, som inte vet vilket år saker och ting har hänt. I Genève sitter de åtalade i ett bibliotek. 

Nyador fortsätter att berätta att hon stannade en tid i Biel, men när mannen och svärfar efter tjugo dagar hade vårdats klart, lämnade hon Biel tillsammans med dem. 

Hon får sedan frågan om hon var gravid när pappan till hennes barn och hans syster skadades.

– Nej, året då vi gifte oss blev jag inte gravid. Det var året efter som jag blev gravid. 

– Hur långt efter att du gifte dig föddes barnet? 

– Det tog inte så lång tid, ett år ungefär. 

– Men blev du gravid, ett år efter att ni gifte er, eller föddes barnet ett år efter att ni gifte er?

– Ok, nej jag gifte mig första året och blev gravid det andra året. 

Efter att ha konstaterat det frågar åklagaren om hon var gravid när hennes mormor dödades. Även om man inte vet vilket år det är – så kan det vara enklare att minnas om man var gravid eller inte när mormor dog. 

– Jag tror jag väntade barn, men jag kommer inte riktigt ihåg, säger Nyakueh.

Åklagaren frågar om vad hon minns av skadorna på mormors kropp. Hon minns stridshelikopterns färg och att de sköt medan hon sprang. 

– Mormor sprang medan de sköt henne, säger Nyakueh och sveper en blåsvart sjal med fransar av silver omkring sig medan hon berättar vidare om stridshelikoptern som sköt, om flyende människor och om en mormor som skadas. 

Attacken mot hennes mormor var inte heller den enda gången hon såg stridshelikoptrarna. Även i en by längre bort såg hon dem. Mönstret var detsamma: Byn bränns, boskapen skingras för vinden, dödas eller stjäls.

De som inte kunde gå eller springa blev kvar i byn och kunde sedan berätta när de flyende återvände. 

För att sätta även denna händelse på tidslinjen frågar åklagaren om vittnet vet i vilken månad hennes son fyller år? Om han är 21 eller om han har fyllt 21 år? Det i sin tur kan sedan pusslas ihop med tiden då hon bodde med sin man, gifte sig och fördrevs. 

Efter ett par frågor konstateras att han fyllde 21 i fjol, men exakt vilken månad vet hon inte. Precis som tidigare under förhöret blir det tydligt hur svårt det är att förhöra någon som är analfabet och inte kan ange exakta datum – om just datum och år. 

Att som kvinna inte kunna läsa och skriva är i sin tur inget ovanligt i dagens Sydsudan. Enligt biståndsorganisationen Plan kan endast 16 procent av flickorna över 15 år i Sydsudan läsa och skriva. Vilket ger en föraning om de många krigens mänskliga effekter.

Efter att huvudförhöret är över så ställer målsägandebiträdet, advokat Harling, som är på plats i Kigali, ett par kompletterande frågor om vad hon kände när hon hittade sin döda mormor som hon stod nära. 

Hon har tidigare berättat om kulhålen i ryggen och att gräset var borta runtomkring henne. 

– Min mormor dog av en stridshelikopter. Hon låg på marken det var blod över allt och gräset var förstört där hon låg. Jag kan inte beskriva hur jag känner, känslan var obehaglig, säger Nyakueh. 

De både teamen av försvarsadvokater har som vanligt delat upp vittnena mellan sig och Nyakueh förhörs efter sitt vittnesmål av advokat Olle Kullinger. En av Alexandre Schneiters försvarare.

Kullinger inleder motförhöret med att ställa ett antal kontrollfrågor kring vittnets tid i Biel. Under gårdagen berättade vittnet att hon – inte – var med sin man i Biel när attacken skedde utan kom senare, och då såg skadorna på mannens pappa och syster. 

Men i polisförhöret berättade hon att hon ”bodde i byn med sin man” och att de blev attackerade tre gången, varpå det var under den tredje attacken som skadorna uppstod på släktingarna. 

För att tydliggöra vad som sker berättar rättens ordförande Tomas Zander för vittnet att de nu i Stockholm ska läsa upp vad hon sagt i det tidigare förhöret, för att konfrontera henne med det. 

På skärmarna visas del M5, aktbilaga 715, och sid 24 säger vittnet att när hon bodde i Biel med sin man attackerades hon tre gånger och att det var under den sista attacken som byn förstördes. 

– Det här är en annan berättelse, vad är din kommentar till det? undrar advokat Kullinger.

– Under polisförhöret berättade jag inte om min svåger, jag nämnde bara min mormor och min egendom. 

–  Är det din kommentar?

– Ja…

Advokat Olle Kullinger frågar då om nästa avvikelse. 

– Igår så berättade du att dina släktingar, makens syster och skadades av något som flög, det kan ha varit bomber eller gunships stämmer det. 

– Ja.

– Men i polisförhöret berättade du att byn angreps av araber med vit hy som kom med fordon och du säger där att du såg dem skjuta, fortsätter Kullinger.  

De engelska tolkarna läser upp när vittnet berättar för polisen om attacken i Biel. Hon berättar att de anfölls och att soldaterna kom med bil och hade ljus hud. Vittnet säger också att hon såg systern och mannens pappa skjutas av soldaterna. 

– They were shot at. 

Kullinger frågar vittnet om hon har någon förklaring till att berättelserna är så pass annorlunda. 

– Jag kan ha glömt och det kan bero på att jag varit i många olika kriser och krig. Det är svårt att hålla koll på allt som drabbade oss i vårt samhälle, säger hon.  

En tredje avvikelse, enligt försvaret, är hur vittnet ska ha agerat efter attacken. I det tidigare förhöret beskrev hon hur de flydde till Bentio, mer eller mindre direkt, och bara spenderade några nätter i skogen under flykten. 

– Här framgår det att du flydde med din make till Bentio och då träffade du dina föräldrar, har du en förklaring till att detta är så annorlunda än det du berättade igår. 

– Jag kommer ihåg det mesta som hänt, men jag kan ha glömt att berätta allt som polisen behövde veta, men det är på grund av att händelserna har påverkat mig. Även när jag sitter här så mår jag inte bra, säger hon.

Därefter går advokat Kullinger in på ”hur och när hon träffade sin man” eftersom hon både sagt att de träffades 2001 och 2002 under förhöret igår. 

– När du hördes av polisen sa du att ni träffades under sommaren 2002, första gången. Kan det stämma att ni träffades i juni, juli 2002 i byn Bor när du skulle ta mjölk till marknaden. Att han då frågade om ni skulle gifta er? 

Nyakueh svarar att hon inte kommer ihåg, då det var länge sedan. Hon minns inte heller exakt när hon flyttade ihop med sin man. 

Advokat Kullinger menar att hon tidigare sagt att hon flyttade in med sin man 2003 efter att ha träffat honom i juni 2002 varpå försvaret visar upp en transkribering av förhöret (M5, aktbilaga 715) men nu på sidan 7 där hon uppger att de flyttade ihop 2003.

De engelska tolkarna läser länge högt ur förhöret där Nyakueh berättar för polisen att hon flyttade ihop med sin man först i juli 2003 efter att ha gift sig i juni året innan. 

– Stämmer det att du och din man bara bodde ihop en månad i juni 2002 men att skälet till att du flyttade tillbaka till dina föräldrar under ett år var att föräldrarna inte betalat hemgift? frågar advokat Kullinger. 

– Det stämmer att han inte betalade alla kor han borde ha betalat, säger vittnet, 

En annan avvikelse är att Nyakueh i det tidigare förhöret berättat att hon brukade besöka sin man en gång i månaden. Medan hon idag sagt att de bodde ihop. 

– Väcker detta några minnesbilder? Kan det stämma att du besökte din man en gång i månaden? 

– Nej, jag kommer inte ihåg att jag sagt så, svarar vittnet varpå försvaret visar upp ett annat protokoll där det framgår att hon sagt att hon besöker honom en gång i månaden efter att de flyttat till Biel. 

Det är många uppgifter och flera förhör och det tar ett tag för rättens ledamöter att bläddra fram till det citerade stycket, vilket leder till en kortare paus innan det godkänns att det läses upp att hon brukade besöka sin man regelbundet, innan de flyttade ihop först 2003. 

– Det här är helt andra uppgifter än det du berätta om igår, har du några förklaringen till det? undrar advokat Kullinger. 

– Vad jag kan säga är att det finns, saker jag vet att jag sagt och annat minns jag inte, jag har svårt att minnas vilket beror på min situation som jag har gått igenom och det kan bero på det här, fortsätter Nyakueh att svara. 

Därefter går Kullinger i motförhöret tillbaka till händelsen där vittnets makes pappa och syster skadades. Den attack hon i polisförhör sagt att hon sett – men under gårdagens förhör ändrat och förtydligat att hon besökte dem strax efteråt och då fick veta vad som hänt. 

– Det finns ett problem med den här berättelsen. Både den du lämnande igår och den som du berättade om i polisförhöret. Och oavsett om ni gifte er 2001 och 2002. Eftersom din make har berättat att detta har skett långt innan ni träffade varandra. 

Enligt maken skedde detta, enligt försvaret dessutom, i juni år 2000 och i förhöret med maken har han sagt att hon inte hade något med den här attacken att göra. 

– Så hur kan du ha minnesbilder av denna attack?

– När det hände var jag inte där, men när jag besökte dem såg jag att det hade skett, säger vittnet. 

– Men ni träffades ju för första gången, som minst, ett år efter det här. Du och din man? Vad har du för kommentar till det?

– Jag har ingenting mer att säga, säger Nyakueh.

Kullinger går därefter tillbaka till uppgiften hon berättade om under gårdagen att hon flydde till Bentio och stannade där ”i flera år” för att sedan flytta till Leer. Det stämmer nämligen inte heller med polisförhöret, enligt Kullinger. 

På skärmarna visas transkriberingen där hon pratar med polisen om enbart ett år i Bentio under år 2006 varefter de lämnar staden. Nuertolkarna översätter det som står på skärmarna och Nyakueh svarar sedan bara kort att det stämmer att hon bodde i Bentio, flyttade till Leer, därefter tillbaka till Bentio och så småningom till Juba. 

Väl där engagerade sig hennes make politiskt men han hade också mentala problem under den tiden minns hon och han beskriver att mannen hade ”problem med sitt huvud” på grund av allt som de varit med om. 

– Hur märktes de här problemen, kunde han komma ihåg saker, undrar Kullinger. 

– Det stämmer att min man är glömsk ibland, säger frun.

Kullinger vill därefter veta var någonstans hon födde sitt första barn? Nyakueh svarar Mayong och Kullinger visar då upp att hon minsann svarade Bentio på den frågan under polisförhöret. Detta har redan åklagarna rett ut men nu tas det ett varv till och de engelska tolkarna läser högt det äldre förhöret där hon säger ”Bentio.”

– Mayong är en del av Bentio, svarar Nyakueh. 

Ytterligare en avvikelse, enligt försvaret, är att hon i tidigare förhör sagt att en av attackerna mot Nan Gak, då hennes mormor skadade sig, skedde innan hon flyttade ihop med sin man, och att hon vid tiden var 13 år och ogift. 

De engelska tolkarna läser ur polisförhöret, där vittnet berättar om attacken som skedde när hon levde med sina föräldrar i Nan Gak. Alltså innan hon gifte sig med sin man. I förhöret berättar hon att byn ska ha angripits, bränts och boskapen stulits. 

Försvarets advokat Olle Kullinger vill veta vad som hände vid denna attack? Vilken version gäller. Hade hon hunnit gift sig eller inte och var det soldater som anföll eller var det var en helikopter?

På skärmarna visas det därefter upp ett utskrivet avsnitt där Nyakueh berättar att mormor ska ha avlidit av artillerield under ett angrepp med marktrupper. 

– Det som hände med din mormor, du sa både igår och idag att det var ”en gunship”, som orsakade det, säger Kullinger och vittnet nickar. 

– Jag kommer ihåg att det hänt, men inte årtal eller när, säger vittnet.

Vittnet berättade i det äldre förhöret för polisen att mormor dödades i samband med att hon såg soldater på marken som sköt. Men idag på morgonen sa hon att det inte var några soldater på marken. 

– Jag sa att jag såg soldater med uniformer, som hade en ljusare hudfärg. 

– Men det som hände din mormor, du sa då att det var gunship, säger Kullinger och på skärmarna ser man att hon berättar att mormor sprang för att gömma sig bakom ett hus och att hon träffades av ”en stor bomb” och att hon såg detta med sina egna ögon. 

De engelska tolkarna läser stycket där vittnet berättar att det var soldater som sköt mot henne och ingen helikopter. Hon berättar också att mormor skadades av en bomb. Därefter översätts allt till nuer. 

– Det här är ju en helt annan berättelse, än den du berättat i Tingsrätten, har du en förklaring till hur det kan bli så olika? frågar advokat Kullinger. 

Nyakueh säger att hon idag, inte ens kan minnas att hon sagt att mormorn dog av en bomb där. Hennes minnesbild är att det var en helikopter och att hon sagt så här har hon glömt det.

– Jag förstår, säger Kullinger och undrar om hon minns att hon berättade för polisen att det också fanns rebeller i byn när mormor dog? 

Det vill säga underförstått om det kunde ses som ett legitimt militärt mål. Att föra krig mot rebeller är ju inte i sig olagligt – det blir brottsligt först om det sker oproportionerligt och om civila också attackeras urskillningslöst.

– Vid den tiden, vet jag inte skillnaden på de olika grupperna som rebeller eller regeringssoldater. 

Kullinger tar då fram att hon i polisförhör sagt att det var ”400 – 500 rebellsoldater” som försvarade byn och frågar om hon kommer ihåg det? 

– Ja jag har sagt det, det stämmer, säger vittnet. 

– Tack, då har jag inga fler frågor, säger advokat Olle Kullinger.

Åklagarna begär därefter direkt ett återförhör och Annika Wennström ber vittnet utveckla uppgifterna om ”rebeller i byn Nan Gak” och vittnet berättar att det kom en grupp som attackerade rebellerna. 

– Men när du säger att de var i byn vad menar du då? 

– Jag vet inte var deras bas var, men jag vet att när de krigade med fienden och besegrade dem, så kom de genom byn. 

– Men, bodde de i byn?

– Nej, de bodde inte i byn. 

– Förstår jag dig rätt som att de befann sig i byn när det varit stridigheter, eller hur ska jag förstå det, fortsätter Annika Wennström. 

– När de flydde, på grund av att de var besegrade kom de till byn och sprang någon annanstans, berättar vittnet. 

Åklagare Annika Wennström frågar därefter hur hon kunde uppskatta antalet rebeller när hon pratade med polisen? Vittnet svarar att hon är analfabet och att det är svårt att uppskatta antal militärer och att hon inte vet hur det kan komma sig att hon gjorde den uppskattningen. 

– Jag bekräftar att jag sett rebeller, de var många, men jag kan inte säga hur många. 

– Pratar du om att alla soldater var många eller enbart militärerna? 

– De som jag såg var många var de som var ljusare i hudfärg. Rebellerna, de som krigade med militären var mörka, svarta. 

– Vilken grupp var flest personer?

– De som var många var de ljusare. Det är svårt att skilja deras uniformer åt, men jag kan skilja dem åt genom deras utseenden och hudfärg. 

Åklagaren undrar sedan om hon var med vid attacken i Biel när svägerskan och svärfar skadades, eller om hon kom senare? Mot bakgrund av att versionen i polisförhöret var annorlunda. 

– Jag kom till platsen, efter attacken. Jag var inte där vid händelsen, säger vittnet som sedan även reder ut vad som gällde vid flykten, då hon flydde med sina föräldrar från Non Gak för att sedan träffa maken där. 

Efter de kompletterande frågorna begär försvarsadvokat Kullinger ordet igen och fortsätter att fråga om det var rebeller i byn Non Gak när mormor avlider och hon säger att det inte var rebeller i byn. 

Kullinger vill då konfrontera henne med ytterligare en sak ur det äldre förhöret. Enligt honom så har hon under det förra förhöret sagt: ”They did bomb in some places, so by the time they bombed our village, the rebels were in our village and that was when my grandmother was killed.”

– Det förutsätter så klart att det är en riktig tolkning, säger Kullinger. 

Men tolkarna menar, när de får höra på ljudet, att hon på Nuer inte säger så, utan att hon istället säger att dagen då mormor dödades var det inga rebeller i byn. 

– Det står faktiskt i text att målsäganden skulle ha sagt att de skulle befinna sig i vår by, när mormor blev dödade, men det går inte ihop med ljudet. Där sägs det att de var i andra byar. 

I förhöret använder hon ordet ”soldater” – men, menar tolkarna, rebellerna är ju också soldater – på sitt sätt. 

– Jahapp, så är det, säger Zander och så kopplas inspelningen ner. 

Det är första gången som försvarets egna översättningar ifrågasätts av Tingsrättens tolkar och målsägandebiträdet advokat Anders Sjögren frågar sig om detta kan vara fallet även vid tidigare tillfällen?

Ordföranden Zander säger att den metod de nu tillämpar är det mest rättssäkra, och att alla ljudfiler som spelats upp också lämnas in och därmed kan granskas om något mer skulle ifrågasättas. 

– Vi har den här gången, som vi bestämt i samråd, att när det finns avvikelser som innebär att försvaret har en utfyllnad av ord eller annat då har vi använt oss av tekniken att nuertolkarna tolkar riktigheten i detta, det har vi nu också gjort och det är så rättssäkert det kan bli, säger rättens ordförande och avslutar därmed veckans förhandlingar. 

Detta är en rapporterande artikel i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Blankspot följer dagligen förhandlingarna i Lundinmålet. Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats app-grupp för bevakningen av rättegången.

Toppbild: Arkivbild.

Av Martin Schibbye