Klockan elva på morgonen den 4:e januari 2021 föll domen mot Julian Assange: Ett 175-årigt fängelsestraff i USA kunde ha blivit konsekvensen om han utvisats till USA och fälldes för spioneri varnade hans advokater. Men runt om i världens höjdes få röster för att han ska friges. Varför är det så tyst? frågar sig Martin Schibbye i en krönika.
Av Martin Schibbye 6 januari, 2021
Pressmeddelanden från FN-organ brukar vara tillrättalagda. Men i fjol kom ett uttalande från FN:s särskilde rapportör för tortyrfrågor, Nils Melzer, som hade besökt fängelset där Julian Assange sitter fängslad.
Med sig hade han haft experter som genomförde en grundlig medicinsk undersökning.
I pressmeddelandet slog Melzer fast att Assange hade: ”symptom som är typiska för att länge ha utsatts för psykologisk tortyr, bland annat extrem stress, kronisk ångest och psykologiskt trauma”.
Han menade också att Julian Assange riskerade livstids fängelse och möjligen dödsstraff om han utlämnas till USA. Men han stannade inte där. I ett uttalande sade Nils Melzer att han under sina ”20 års arbete med offer för krig, våld och politisk förföljelse aldrig sett en grupp demokratiska länder som sammangaddat sig för att avsiktligt isolera, demonisera och misshandla en individ under så lång tid och med så lite hänsyn till värdighet och rättssäkerhet.”
Ett uttalande som borde lett till en intensiv debatt om de ädlaste av värden: press-, yttrande- och tryckfrihet.
Men debatten uteblev. Istället påpekades det att de ”speciella rapportörerna” inte i teknisk mening är FN-personal.
I Sverige beror sannolikt också frånvaron på engagemang i hans fall på att hans flykt undan sexbrottsanklagelserna gjort att två kvinnor aldrig fått sin sak prövad i domstol. Internationellt på hans inblandning i att Wikileaks publicerade mail som hackats från Hillary Clintons kampanj och som kom att påverka det amerikanska presidentvalet 2016.
Men när USA i maj 2019 valde att åtala Julian Assange för brott mot USA:s spionlagar förändrades läget. Nu handlade det inte längre om personen Julian, hans förhållandena i fängelset eller moraliska karaktär.
Det som Barack Obama undvikit att göra – eftersom han ansåg att det skulle kunna innebära ett hot mot pressfriheten – gjorde nu Trump.
När Julian Assange åtalades för att ha varit delaktig i att publicera tusentals hemligstämplade dokument som Chelsea Manning, officer i USA:s armé, läckt till Wikileaks – kom frågan att handla om principer.
Om han utlämnas till USA är det till ett land han inte är medborgare i eller begått något brott i – förutom att publicera krigsförbrytelser.
Uppgifter av stort allmänintresse.
Den amerikanska pressfrihetsorganisationen CPJ har länge varnat för konsekvenserna av en utlämning: att alla journalister eller andra som var som helst i världen publicerar material som USA anser inte borde publiceras kan utlämnas.
Nyligen varnade också det svenska journalistförbundet för samma sak: Vad händer i framtiden om journalister avslöjar krigsbrott? Kommer också de att riskera att dömas till långa straff?
Under rättegången mot honom har försvaret lyft fram just vikten av läckor för att journalister ska kunna berätta om krigsbrott: allt ifrån drönarattacker till frihetsberövanden på Guantanamo.
Hans åklagare har istället lyft fram hur han genom att publicera dokumenten satt personer inom säkerhetstjänsten i fara i Iran, Irak och Afghanistan.
En principiell fråga som vi borde uppmärksamma än mer.
Svaret på varför det inte är så – på tystnaden – beror sannolikt på vems krigsförbrytelser han avslöjade.
När Namir Noor-Eldeen sköts till döds i Irak den 12 juli 2007 var han den sjätte Reuters-journalisten som dödats sedan USA invaderade landet 2003. Hans chaufför Saeed Chmagh hade fyra barn.
Filmen ”Colletaral murder” som Julian Assange såg till att publicera var ett exempel ur det läckta materialet som visar hur det gick till när Namir och Saeed tillsamans med 10 andra personer sköts ihjäl och hur soldaterna skrattade när de sköt.
För att orden i högtidstalen om det fria ordet inte ska klinga falskt borde fler ta strid för de principiella frågorna i fallet Assange.
I december 2020 tog Nils Melzer åter till orda och menade att eftersom Julian Assange inte är dömd för något brott eller utgör ett hot mot någon så är inspärrandet av honom i ett högsäkerhetsfängelse varken nödvändigt eller proportionerligt.
När domaren i utlämningsärendet förkunnade sin dom den 4:e januari så gick de också på åklagarens linje och avvisade de flesta av försvarets argument kring riskerna med en utlämning. I domen är det tydligt att grävande journalistik kan ses som ett brott och den understödda de anklagelser som USA riktat mot Assange. Men domaren Vanessa Baraitser i domstolskomplexet Old Bailey i London landade ändå i att Assange inte ska lämnas ut eftersom han fått diagnosen depression och därför inte bör lämnas ut av hälsoskäl.
Det beslutet kommer nu att överklagas och det kommer sannolikt ta flera år innan det står klart om Assange lämnas ut eller inte.
Redan nu är det dock tydligt att spionlagar allt oftare används för att tysta visselblåsare och skrämma journalister från att utföra sitt jobb och det är hög tid att se till att fallet får den bevakning det förtjänar. För det handlar om så mycket mer än om Julian Assange.
Det handlar i slutänden om allmänhetens rätt att få veta vad som sker – bortom propagandan.
En kortare version av denna krönika publicerades i Sydsvenskan den 4:e januari.
Foto: Garry Knight Attribution 4.0 International (CC BY 4.0)
