Vapenvilan i nordöstra Syrien har förlängts och Damaskus stärker sin närvaro runt Kobane. Många i staden frågar sig vad som hände med stödet de hade för tio år sedan?
Av Josephine Forthmann 25 januari, 2026
För drygt tio år sedan blev Kobane världsberömt som staden där Islamiska staten stoppades. Bilderna på kurdiska försvarare som höll stånd mot jihadisternas belägring spreds över världen och gjorde den lilla gränsstaden till en symbol för motstånd. Nu är Kobane återigen i händelsernas centrum.
Efter att vapenvilan utlysts tisdagen den 20 januari tvingas nu de kurdiskledda Syriska demokratiska styrkorna (SDF) att dra sig tillbaka från positioner öster om Eufrat från positioner de haft sedan kriget mot Islamiska staten. Tillbakadragandet sker under starkt diplomatiskt tryck, där USA stödjer processen för att integrera SDF i de nya statliga strukturerna.
I samband med SDF:s reträtt till de historiskt kurdiskbefolkade områden tidigare i veckan försvagades bevakningen kring flera IS-relaterade fängelser och läger, vilket ledde till att över hundra IS-fångar flydde. Det väcker frågan bland minoritetsbefolkningar som redan känner sig oskyddade om vem som i praktiken bär ansvar för säkerheten i ett område där tusentals misstänkta jihadister fortfarande hålls frihetsberövade.
Mot denna bakgrund har USA inlett en förflyttning av IS-fångar från Syrien till Irak. De första transporterna har redan genomförts och fler väntas följa. Syftet är att minska risken för massflykt och för att i samband med ett tillbakadragande överge ansvaret av hanteringen av terrorister som gripits i kriget mot IS till den syriska interimregeringen.
USAs sändebud till Damaskus gjorde ett uttalande i samband med vapenvilan där han klargjorde att “Washington behöver inte längre förlita sig på Kurdisk-ledda styrkor som sin primära partner och att USA har förtroende för att den syriska armén ta över kampen mot IS”.
Med det sagt har tillbakadragandet av de kurdiska styrkorna också väckt viss glädje. De arabiskt dominerade områden som nu syriska styrkor rullar in i har under 15 år existerat i limbo. Staden Raqqa var den islamiska statens huvudstad under en period. Därefter är det många som upplevt SDF:s kontroll över området öster om Eufrat som en ockupation. Scener i sociala medier visar hur många firar att denna epok nu är över.
Kartan till vänster är från den 18 januari. Den till höger är från den 24 januari. Den visar hur SDF (gula området) dragit sig tillbaka. Grafik från syria.liveuamap.com
Kobane och Rojavas framtid
I Kobane, en stad med kurdisk majoritetsbefolkning, rapporterar lokala källor om återkommande strömavbrott efter att den syriska staten tagit över delar av infrastrukturen. Även om Damaskus inte officiellt bekräftat att elen medvetet stängts av, upplever invånarna situationen som ett påtryckningsmedel, ett tydligt tecken på hur beroende området nu är av centralmakten.
Samtidigt bär Kobane på en stark symbolisk laddning och ett djupt kollektivt trauma, som platsen där IS stoppades 2014. I dag riskerar staden att bli en brännpunkt för den kurdiska rörelsens utsatthet i ett Syrien som ser ett kurdiskt självbestämmande som ett hot. Från Kobane görs högljudda rop på hjälp från omvärlden och många frågar sig vad som hände med stödet de hade för tio år sedan. Var det så simpelt att det försvann när Assad-regimen föll i Damaskus, när det fanns en ny samarbetspartner att förlita sig på?
De senaste dagarna har mindre pro-kurdiska protester hållits i och utanför Rojava samt i den kurdiska diasporan i Europa, i protest mot att självstyret hotas. Det finns också uppgifter om symboliskt stöd från kurder i Turkiet och Irak, men inga tecken på organiserad militär mobilisering.
Konsekvensen av den senaste tidens händelser är att den samhällsmodell som vuxit fram i Rojava, med lokalt självstyre, kvinnors politiska och militära deltagande samt etnisk maktdelning befinner sig i ett vakuum. Formella löften om kulturella och språkliga rättigheter har framförts från Damaskus, men utan konkreta planer på hur minoriteters rättigheter och lokal maktutövning ska skyddas när staten återtar kontrollen. Tvärtom verkar det hittills vara lite som tyder på att minoriteters rättigheter är en prioriterad fråga för en regering som i grund och botten aldrig inkluderat dem i sin rörelse.
Minoriteternas rädsla
Osäkerheten delas inte bara av kurder. Bland Syriens minoriteter finns en utbredd rädsla för att Damaskus varken kan eller vill garantera deras säkerhet. Fjolåret präglades av våldsamma incidenter riktade mot druser och alawiter i västra Syrien, där lokala samhällen utsattes för attacker, kidnappningar och repressalier i ett klimat av svagt rättsligt skydd och otydligt ansvar.
Dessa erfarenheter fungerar nu som en varnande fond när centralmakten stärker sitt grepp även i nordost. Regeringens retorik om ”nationell återförening” står i kontrast till minoriteternas rädsla för att reduceras till administrerade grupper utan reellt inflytande.
Det som nu utspelar sig är därför inte en enkel övergång från krig till fred, utan en djupgående omförhandling av makt. För Syriens minoriteter handlar frågan ytterst om mer än territoriell kontroll: om rätten att forma sina samhällen, och om de över huvud taget kommer att vara säkra i ett Syrien där staten åter gör anspråk på det sista ordet.
Frågan är om Kobane återigen kommer bli slagfältet där kurdernas framtid avgörs.
Josephine Forthmann arbetar med fredsbyggande dialog mellan Israel och Palestina. Hon bor för närvarande i regionen.
Toppbild: Under veckan har massmobilisering bland befolkningen skett. Här ansluter sig kvinnor till YPJ. Foto från Rojava Information Center.
