För första gången deltog delar av de kurdiskstyrda områdena i nordöstra Syrien i ett syriskt parlamentsval. Men många kurder är missnöjda. Kritiker beskriver processen som toppstyrd och varnar för att Damaskus använder integrationen för att stegvis montera ned självstyret i Rojava.
Av Josephine Forthmann 3 juni, 2026
För första gången deltog invånarna i Kobane, Qamishli och Hasakah, städer belägna i de kurdiskstyrda områden i nordöstra Syrien, även kallat Rojava, den 24 maj i det syriska parlamentsvalet.
Frågan om kurdernas deltagande har länge varit infekterad. Nordöstra Syrien har i praktiken varit självstyrande sedan inbördeskriget 2012 med egna val. Men det ändrades i vintras när syriska regeringsstyrkor genomförde en militäroffensiv som tryckte tillbaka de kurdiska styrkorna. En konsekvens blev att de tvingades inleda en integreringsprocess i den syriska staten.
Platserna hade stått tomma sedan valet i oktober 2025, då Syrien höll parlamentsval som en följd av att Rojava fortsatt hävdat självstyre.
För den syriska regeringen blev valet ett bevis på att staten gradvis återtar kontrollen över territorier som under mer än ett decennium styrts av den kurdiska administrationen i Rojava. Men i nordöstra Syrien växer samtidigt oron för att integrationsprocessen håller på att utvecklas till en återgång till centraliserat styre från Damaskus. Det går stick i stäv med den modell av lokalt styre som många kurder i Rojava vill bevara.
I centrum står Syriska Demokratiska Styrkorna, SDF, den kurdiskledda militärallians som sedan 2015 varit den dominerande aktören i nordöstra Syrien och västvärldens viktigaste partner i kampen mot Islamiska staten. Kärnan i SDF består av kurdiska YPG, men alliansen omfattar även arabiska, assyriska och andra lokala grupper.
När Assadregimen förlorade kontrollen över stora delar av nordöstra Syrien byggde SDF och den autonoma administrationen upp egna institutioner, skolor, säkerhetsstyrkor och lokal förvaltning. För många kurder blev Rojava det första politiska projektet i modern syrisk historia där det kurdiska språket kunde användas öppet i skolor och myndigheter efter årtionden av diskriminering, förbud och tvångsassimilering.
Men i takt med att Ahmed al-Sharaas interimregering i Damaskus stärkte sin position under slutet av 2025 ökade också pressen på de kurdiska områdena att återföras under statens kontroll.
I januari exploderade situationen.
Våldsamma strider bröt ut i de kurdiska områdena Sheikh Maqsoud och Ashrafieh i Aleppo mellan regeringsstyrkor, allierade miliser och kurdiska säkerhetsstyrkor kopplade till SDF. Samtidigt ökade pressen mot Kobane nära den turkiska gränsen. Vägar blockerades av syriska styrkor och el, vatten och internet slogs periodvis ut. Tusentals människor började lämna området av rädsla för att striderna skulle sprida sig vidare.
Den kurdiska analytikern Mutlu Civiroğlu beskriver utvecklingen som ett försök att gradvis pressa tillbaka det kurdiska självstyret utan att utlösa ett fullskaligt krig.
– Det handlar inte bara om territorium. För många kurder handlar det om huruvida hela Rojava-projektet ska få fortsätta existera.
För många kurder väckte utvecklingen minnen från slaget om Kobane 2014–2015, då staden blev en internationell symbol för motståndet mot IS. Därför uppfattades pressen mot Kobane inte bara som en militär konfrontation utan som ett hot mot själva idén om det kurdiska självstyret.
Samtidigt blev det tydligt att SDF:s position förändrats.
I delar av Raqqa och Deir ez-Zor försvagades organisationens lokala stöd snabbare än väntat och några arabiska stammar närmade sig istället Damaskus. Konflikten handlade därmed inte längre enbart om kurder mot staten, utan också om växande spänningar mellan den kurdiska administrationen och delar av den arabiska befolkningen i nordöstra Syrien.
Efter hård press från framför allt USA nådde SDF och Damaskus den 30 januari en överenskommelse om närmanden – där kurderna i flera steg skulle integreras. Washington, som länge fungerat som SDF:s viktigaste internationella skydd, prioriterade allt tydligare stabilitet och en uppgörelse med Damaskus framför fortsatt kurdisk autonomi. Många kurder betraktar det som ett svek från USA, vars löften till synes bryts när vindarna vänder.
På ytan såg avtalet ut som ett historiskt genombrott. Men ganska snabbt blev det tydligt att parterna tolkar integrationen på olika sätt.
– Damaskus talar om integration som centralisering. SDF talar om integration som samexistens inom staten. Det är två väldigt olika versioner av Syriens framtid, säger Civiroğlu.
Under våren har syriska säkerhetsstyrkor återvänt till delar av Hasakah och Qamishli och vissa SDF-enheter har börjat omorganiseras inom statliga strukturer. Samtidigt kvarstår flera känsliga frågor kring kontrollen över lokala säkerhetsstyrkor, administrationer och naturresurser. Integrationsprocessen har också skapat splittring inom den kurdiska rörelsen. Medan vissa ser avtalet som nödvändigt för att undvika ett nytt krig menar andra att Damaskus nedmonterar Rojavas självstyre.
Parallellt har säkerhetsläget fortsatt vara instabilt. Under våren rapporterades attacker mot vägspärrar och lokala säkerhetsstyrkor i Deir ez-Zor och Raqqa. Vissa incidenter kopplas till kvarvarande IS-celler, andra till lokala miliser och stamkonflikter.
Samtidigt har Ahmed al-Sharaa försökt signalera en öppning mot Syriens kurder. I januari erkändes kurder officiellt som en del av det syriska folket. Kurdiska språkrättigheter utlovades och Newroz erkändes som nationell högtid.
Men optimismen blev kortvarig.
I början av maj väcktes starka reaktioner när kurdiska skyltar vid Rättvisans palats i Hasakah ersattes med arabiska och engelska. Demonstrationer bröt ut och händelsen blev snabbt en symbol för den misstro som fortfarande präglar relationen mellan Damaskus och de kurdiska områdena.
– Många kurder frågar sig nu om rättigheterna som lovats faktiskt kommer att respekteras i praktiken, eller om de bara existerar på papper, säger Civiroğlu.
Det är mot den bakgrunden som valet nu hållits i Kobane, Qamishli och Hasakah.
Flera kurdiska kandidater valdes in när de sista elva mandaten i parlamentet tillsattes. Samtidigt mötte processen kritik från kurdiska partier och organisationer som menar att systemet bygger på indirekta elektorsförsamlingar snarare än allmän rösträtt och att Damaskus haft ett avgörande inflytande över vilka kandidater som kunnat delta. Dagen efter valet avvisade 21 kurdiska partier och rörelser resultatet och beskrev processen som exkluderande och toppstyrd.
I Kobane – staden som blev symbolen för det kurdiska motståndet mot IS – hålls nu val under den syriska statens flagga igen.
För Damaskus är det ett tecken på att staten gradvis återintegrerar nordöstra Syrien i nationella institutioner. För många kurder väcker utvecklingen istället frågan om integrationen håller på att förvandlas till en återgång till central kontroll innan tydliga garantier för autonomi, representation och kulturella rättigheter hunnit etableras.
Toppbild: En vallokal i Rojava. Foto från Al-Jazeera
Josephine Forthmann arbetar med fredsbyggande dialog mellan Israel och Palestina. Hon bor för närvarande i regionen.
