Reportage om Afghanistan, Migration

Tvångsutvisningen inifrån

Blankspot rapporterar inifrån Migrationsverkets slutna rum. Journalisten Annika Hamrud följde personalen och de förvarstagna under deras sista dygn i Sverige. Läs hennes unika skildring.

Av Annika Hamrud 21 oktober, 2017

13.00 – måndagen den 9 oktober.  

Tv:n i uppehållsrummet är på, men ingen tittar. De flesta sitter framför datorer eller spelar tv-spel. En kille har slängt upp benen över fåtöljens armstöd och slappar.

I sofforna ligger det två killar och sover med täckena dragna över huvudena. Många har vänt på dygnet. På nätterna ringer de kompisar och chattar med familj och vänner.

När solen går upp somnar de och sover bort dagen.

Här finns bland andra Yasin, Mustafa, Rohallah och Hakim. Fyra personer från Afghanistan som väntar på att utvisas.

I ena änden av rummet står ett bordtennisbord. Tidigare fanns ett biljardbord, men det togs bort eftersom bollarna och köerna kunde användas som vapen “om det blev gruff”.

Enhetschefen Claes Tovetjärn visar upp de olika avdelningarna, var kvinnorna bor och var familjer placeras.

Enhetschefen för Migrationsverkets förvar i Kållered Claes Tovetjärn har en bakgrund både som militär och psykolog.

Han pratar om hur man försöker lösa situationen när det kommer en transperson som inte accepteras av de andra förvarstagna.

Han pratar om balansgången mellan en säker miljö och en “någotsånär trevlig” miljö.

Rummet som man avskiljer dem som är farliga för sig själva eller andra är bara säkert, och inte på något sätt trevligt.

Det är ett rum med bara en väggfast säng i.

Claes Tovetjärn berättar att ett nytt så kallat avskiljningsrum med toalett och annat ska byggas, än så länge finns inget trevligt eller omhändertagande rum för den som behöver avskiljas.

Därför brukar man försöka använda familjerummet om det är ledigt och någon behöver lugna ner sig.

Lugnet i stormens öga. I matsalen på migrationsverkets förvar i Kållered är det lugnt. Utanför samlas demonstranterna.

Inne i ett av de intagnas rum, på golvet mellan två träsängarna har två av killarna börjat lägga fram de få saker som de ska packa ner inför resan imorgon: Kläder, böcker, prylar.

I dag finns det 60 personer på förvaret. I morgon ska de vara 48, om det inte samtidigt kommer nya hit.

Enligt utlänningslagen är förvaret en plats där människor placeras inför en tvångsutvisning, vilket innebär att det är ett frihetsberövande som varken är straff eller vård.

Det är bara väntan.

I en liggare finns besökstiderna nedskrivna. I dag är alla besöksrum bokade. Alla vill hinna träffa sina vänner, familj och ombud. Flera av dem som ska utvisas har en svensk familj. När de kom 2015 som ensamkommande barn placerades de i familjehem. Nu har de fyllt 18 år – eller skrivits upp i ålder och ska utvisas.

Besökstiderna för morgondagen är överstrukna. Besöksrummen ska då användas för afghanernas väskor när de ska slussas ut till den väntande bussen.

Alla som ska åka i morgon är inte ungdomar, minst två är i fyrtioårsåldern. Men alla är män.

Väntan. Utsikten från ett av besöksrummen med pansarglas på förvaret i Kållered. Fotograf: Jan-Åke Eriksson

14.00 – måndagen den 9 oktober.  

Några av de förvarstagna är ute på den ena rastgården. Det finns två rastgårdar på förvaret och båda har en mur med graffiti. Ovanpå murarna finns stängsel som lutar inåt för att det ska vara svårt att klättra över.

På den ena gården finns numera bara den ena stolpen kvar för volleybollnätet. Den andra stolpen var fäst vid muren och användes vid en rymning.

När gården är öppen får ingen ta emot besök för det räcker inte personalen till för. Två från personalen står ute på gården medan de förvarstagna sitter och pratar i höstsolen.

Förvaret har två enheter, hus 16 med 30 platser och hus 2 med 35 platser. Varje dag jobbar åtta till elva personer. En teamledare på vardera hus, en handläggare, en besöksansvarig, en aktivitetsansvarig, en säkerhetsansvarig och en köksansvarig är grunden.

Under 2017 har det varit många rymningar från andra förvar och det är ofta rastgårdarna som är problemet. Ofta får de förvarstagna hjälp utifrån. Rep kastas från utsidan så att man kan klättra upp på väggen och över kanten. Därför har beslut tagits om att väktare ska bevaka förvaren från utsidan.

I år har en person rymt från förvaret i Kållered. Personalen har också hittat olika saker på utsidan, främst olika sorters knivar och droger som troligen skulle ha kastats över muren.

Många av de utvisningshotade spenderar den sista tiden i Sverige med att träna. Av säkerhetsskäl finns det inga lösa vikter.

Två killar tränar boxning. En av dem visar upp sina deffade muskler i solskenet.

Han slår sekvenser mot en kille som håller upp två vita mittsar. Boxningsutrustningen skickades hit för att handledarna skulle träna självförsvar, men de intagna lånar delar av utrustningen i stället.

Gemensamt för alla de som ska resa i morgon är att de kom till Sverige för ganska exakt två år sedan. Då, när dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt myntade det nu bevingade: ”Öppna era hjärtan!”

På polisens bord finns i dagsläget 17 021 utvisningsärenden att hantera. Av dessa 17 021 individer har 12 288 avvikit – antingen gömmer de sig eller så har de lämnat landet. Flera ombud har berättat att de har fått meddelanden från sina klienter som nu finns i andra europeiska länder: 3037 personer har utvisats av polisen i år.

Inom kort kommer det enligt gränspolisen att tillkomma ytterligare 50 000 ärenden.

Planen för morgondagen är att utvisa 15 personer.

För att vara säkra på att få ihop 15 personer skickades mellan 20 och 25 afghaner hit från andra förvar. De 12 som nu förbereds för avfärd imorgon är helt klara, de har resehandlingar och det finns inga verkställighetshinder.

I alla fall inte ännu.

Ytterligare tre ska med planet. De kommer att köras direkt till Landvetter från häktet.

Det är ett morddömt par och ytterligare en man.

Datorrummet på förvaret i Kållered. En vanlig orsak till bråk är vem som ska få använda datorerna.

15.00 – måndagen den 9 oktober.  

Under året har situationen på förvaren diskuterats en hel del. Kritik har förts fram mot att personalen har fått utbildning främst i fysiskt självförsvar. Det sägs också att personalen hotat de intagna med att de kommer att skickas till häktet om de inte sköter sig – och sedan provocerat dem att missköta sig.

Laura jobbar som handledare på förvaret. Hon håller med om en del av kritiken.

– Vi fick nyligen gå en tvådagarskurs i självförsvar och jag tycker att det hade varit bra om ena dagen hade handlat om bemötande i stället.

Men enligt Laura har det inte varit fler som isolerats på senare tid.

– Det jobbiga är om någon är påverkad, det har blivit mer hasch. Annars beror bråken oftast på att olika grupper av killar blir osams om vilka som ska få använda datorerna, säger hon.

Enhetschefen Claes Tovetjärn menar att diskussionen är lite som en pendel: det var länge mest fokus på bemötande och sen kom inriktningen mot självförsvar.

– Så blev det för mycket av det och pendeln svängde tillbaka, säger han.

Idag fortsätter arbetet med träning i att hantera fysiskt hot och våld, men avdelningen arbetar också med bemötande, samtal och att motivera de förvarstagna till återvändande.

Man kan säga att Claes Tovetjärn kan hantera hela spektrat. Han är militär i grunden, med flera års utlandstjänst i bagaget.

Men även utbildad psykolog.

– Det finns många sätt att lugna den som är upprörd. Att undvika beröring är ett sätt. Att lämna en upprörd person ensam i ett rum tills personen lugnat ner sig är ett annat. Det är ingen fara om några datorer slås sönder, säger han.

Han kan inte uttala sig om de påstådda hoten.

– Det pågår en utredning.

Men han kan visa en text han skrivit. Som han har med i den introduktion alla som arbetar här får: ”Vid Migrationsverkets förvar i Kållered, Göteborg, arbetar vi lågaffektivt. Det innebär att vi aktivt arbetar med att bibehålla eget lugn och hantera egen stress, frustration och ångest, samtidigt som vi ska hjälpa de frihetsberövade att hantera stress, frustration och ångest utan att ta till hot och våld.”

I instruktionen finns en rödmarkerad ruta – som indikerar något absolut inte önskvärt, där det står: ”Detta förvärrar: kräva, hota och argumentera, varna och utmana, höja rösten, fasthållning/nedläggning.”

Ingen spelar pingis i dag på förvaret i Kållered. Om några timmar ska en tvångsutvisningen ske till Afghanistan.

I träningsrummet bredvid står 20-åriga Hakim, en av de tolv som är klara att utvisas, och lyfter skrot.

När han förstår att jag vill prata med honom skyndar han sig att torka av svetten ur pannan och klär sig snyggt.

Vi sätter oss i ett mötesrum.

– De säger att jag ska prova att bo i en by, eftersom Kabul inte är säkert. Men hur ska jag kunna provbo om de dödar mig?

Hakim är nyklippt, och spänd, han vet inte vad som väntar honom imorgon.

Men trots morgondagens utvisning har han inte tappat modet. Han säger att han vet att Jesus Kristus kommer att vara med honom i morgon och under resan till Kabul via Österrike där fler afghanska flyktingar ska kliva ombord.

Han kom i kontakt med kyrkan i Boden, blev frälst.

– Jag vet inte var min familj finns, jag vet inte var jag ska bo, och jag har inga pengar så att jag kan fly från Afghanistan igen, säger Hakim. Det känns som att jag har levt en dröm här i Sverige. Men drömmen tog slut.

Han är förberedd på att resa. Men förutom Gud sätter han sitt hopp till sin nya advokat, Viktor Banke som med kort varsel och utan ersättning tagit sig an hans fall.

Kanske kan han göra skillnad?

Hakim är såsom de flesta som ska iväg till Afghanistan imorgon från förvaret inte misstänkta för något brott. Han och de andra har levt länge i Sverige. De har sökt asyl, lärt sig svenska och fått avslag på avslag.

Trots att han är inne på de sista timmarna i landet kan han inte helt släppa drömmen. Drömmen om att bli accepterad, få stanna här, leva här, fortsätta det liv han startat här.

Han har stannat, trots att Migrationsverket har uppmanat honom att lämna landet frivilligt. Till sist blev han hämtad av polis och satt på förvaret i Gävle i väntan på tvångsutvisning. Sedan fördes han hit.

Många i förvaret vänder på dygnet och sover bort dagarna i någon av sofforna. Andra spelar tv-spel.

16.00 – måndagen den 9 oktober  

En teamledare kommer in till chefen Claes Tovetjärns rum och säger att de har ringt från häktet i Göteborg och sagt att de måste ta emot en kvinna ikväll.

Men det går ju inte. Planen är ju att använda kvinnorummet imorgon i samband med utvisningen.

Olika lösningar diskuteras.

– Nej, det är inte en bra lösning att låta henne vänta i häktet och inte heller att som enda kvinna placeras här bland männen, säger Claes Tovetjärn.

Han frågar om inte kriminalvården kan köra henne till ett annat förvar.

Långt från alla som passerar genom förvaret har kommit över Medelhavet och upp genom Europa för att lämna in en asylansökan i Malmö. En del har lurats hit. Andra har sålt sina kroppar för att kunna betala av på en skuld, eller för att kunna skicka pengar hem. Ytterligare några ska skickas tillbaka efter att ha begått brott.

Många av de förvarstagna har den bakgrunden. De flesta har placerats här av polisen och bara en mindre del av migrationsverket. Tidigare fick man max sitta här i ett år, men nu kan man sitta längre. Just nu har ingen varit här längre än åtta månader.

Att det har blivit fler med kriminell bakgrund på förvaren anses på flera håll vara anledningen till att det också har varit fler incidenter med bråk och våld.

Senare jag får höra att chefen kallat in ledig personal på övertid som fick köra kvinnan till förvaret i Åstorp på kvällen.

När jag lämnar förvaret och kliver ut i den kyliga höstluften är det lugnt. En tv står på som ingen tittar på. De två killarna i soffan har vaknat och sitter hukade över sina mobiler.

Solen är på väg att gå ner och de intagnas aktivitet ökar.

Isoleringsrum på förvaret i Kållered.En vanlig metod för att få utåtagerande personer att lugna ner sig är att låta dem vara ensamma.

10.00 – Avresedagen, tisdagen den 10 oktober.  

Flyktinggrupper har uppmanat demonstranterna att träffas utanför förvaret klockan 10 på avresedagen, tisdagen den 10 oktober.

Men det är ganska få som hörsammat uppmaningen. De som är här är välutrustade med kaffetermosar och varma kläder. Det är en kylig vacker höstdag, utan blåst.

Prognosen säger att det är 10 procents risk för regn.

Rohullahs mamma, Fatemeh Vakili, är här. Rohullah är en av de tolv inne i förvaret och hans mamma står utanför och gråter. Mamman bär en svart och vitrandig huvudduk och en brun rock, hon sträcker sina armar upp i luften och skriker ut sin förtvivlan.

Hon har nekats att träffa sin son idag för att säga adjö.

Fatemeh sticker ut i den grupp som successivt växer av svenska asylaktivister och unga afghanska män. Även hon har fått nej på sin asylansökan. Hennes telefon ringer ofta. Det är Rohullah som ringer inifrån förvaret, 50 meter bort.

Asylaktivisterna håller kontakt med de förvarstagna de känner och med deras juridiska ombud. Demonstranterna kommer från olika organisationer men flera säger att de agerar på egen hand. De har inte tidigare varit engagerade i flyktingrörelsen. Andra kommer från rörelserna Agape, Farr och ”Vi står inte ut”. Det finns inga politiska partier på plats.

Demonstranter utanför förvaret kräver ett stopp för utvisningarna till Afghanistan. Fotograf: Jan-Åke Eriksson.

11.00 – tisdagen den 10 oktober.  

Advokat Viktor Banke är ombud för tre av killarna i förvaret. En av dem är Hakim. Viktor Banke och hans assistenter på juristbyrån i Stockholm jobbar med att formulera inlagor om verkställighetshinder.

Inlagorna skickas till förvaltningsprocessenheten som också den finns här på migrationsverket i Kållered. Vanligen försöker man hitta nya omständigheter för att få juristerna som sitter på migrationsverket – eller polisen – att göra bedömningen att man måste titta på detta och på så sätt förhindra en utvisning just idag.

Den här gången finns också den nya gymnasielagen att åberopa.

Inlagorna skickas ofta också till förvaret, gränspolisen och till migrationsverket. Man vill försäkra sig om att ingen ska kunna säga att de inte fått veta.

Det har visat sig att det kan löna sig att skicka till polisen för kännedom. Sverige är bundet av internationella regler. Polisen får inte skicka iväg någon om de får kännedom om att det finns fakta som pekar på att allt inte står rätt till. Det är därför Migrationsverket kan fatta utvisningsbeslut, men polisen ofta inte kan genomföra dem.

Ett land som man inte kan utvisa till trots utvisningsbeslut är till exempel Uzbekistan, och de unga marockaner som inte har resehandlingar är omöjliga att utvisa till Marocko.

Hälften av alla tvångsutvisningar har stoppats under året efter att jurister och aktivister har skickat in handlingar om nya omständigheter. Men idag får juristerna snabba svar på sina verkställighetshinder.

Viktor Banke märker från sin plats i Stockholm en skillnad:

–  Det är tydligt att det finns ett team på plats som kastar tillbaka våra ansökningar. Vi får svar direkt som vi får överklaga. Jag har inte upplevt detta tidigare. Det är tydligt att man tar uppdraget från regeringen att effektivisera arbetet på allvar, säger Viktor Banke.

Även det faktum att man tog hit över 20 personer för utvisningen när det bara fanns plats för 15 tyder på att migrationsverket har höjt ambitionsnivån. Målet är att minska antalet sena verkställighetshinder.

Inne i förvaret är det lugnare.

Det finns inte mycket mer de som ska utvisas kan göra än att packa och vänta. När de pratar i telefonen med de på utsidan så brister det.

Flera gråter.

Mötesrum inne på förvaret i Kållered. In i det sista hoppas många på att få stanna. Andra har redan fokuserat tankarna på vad de ska göra i Kabul.

13.00 – tisdagen den 10 oktober.  

Så kommer beskedet om att Hakim, och två andra, har flyttats från hus 2 där de som ska åka befinner sig, till hus 16. Jag ringer Hakim och får bekräftat att han inte ska åka idag. Han är nöjd men förvirrad och han tycker det är jobbigt att lämna de andra som ska tvingas iväg.

Jag tror en av de andra två är Yasin Mohammadi, som flera medier har skrivit om, men jag får inte uppgiften bekräftad. Utanför står Yasins svenska familj, Jan-Åke Eriksson och Kajsa Lindqvist. De är mycket oroliga. De har inte fått officiell bekräftelse på att Yasin verkligen blir kvar.

Inne i hus 2 ger Carina, som är en av handläggarna, instruktioner till dem som ska utvisas.

Hon kommer att stå mellan huset och bussen och hjälpa en efter en in i bussen.

– Alla är ledsna och upprivna och ingen åker frivilligt. Men inför flighten så brukar det ofta gå lugnt till i alla fall. Det är väldigt ovanligt med våld. Efter ett kort samtal så brukar de gå. Personalen är bra på att övertyga, de har levt med dem i vardagen och byggt upp ett förtroende.

Carina har en universitetsutbildning inom globala studier.

– Jag har hamnat helt rätt jobbmässigt här på förvaret. Jag försöker tända ljuset för dem som utvisas. En del av det arbetet är att ge dem verktygen för att komma tillbaka. Vi går igenom hur de kan söka uppehållstillstånd i Sverige för anknytning eller arbete. Vi pratar om att de ska gå till svenska ambassaden eller kontakta en arbetsgivare. Sen kan det handla om att jag hjälper dem att hitta adressen till Röda Korset.

I dag samlar Carina också in alla ansökningar om ERIN. ERIN är ett EU-bidrag och hon förklarar för killarna hur de kommer att få hjälp med boende de första två veckorna i Kabul.

Många spenderar det sista dygnet med att se på tv och ringa familj och vänner för att säga hejdå.

14.00 – tisdagen den 10 oktober.  

Utanför förvaret har det tillkommit flera demonstranter men aktiviteten är fortfarande låg. Det som sker pågår under ytan via mejl och fax.

Inne på förvaret försöker Laura, som är handledare, att få de som ska utvisas att se framåt.

– Jag försöker att få dem att inte bara fokusera på försöken att avbryta utvisningen, säger hon.

Hon sitter ner och pratar lugnt med de intagna om deras vänner i Kabul, om familjen de kanske ska få träffa, om vad de kan jobba med.

Hur de ska göra för att åka vidare till Iran eller Pakistan.

– Ofta har de inte velat släppa fram dessa tankar. Mitt jobb är att göra det drägligt för dem. Jag vet ofta bara att de har ett utvisningsbeslut, jag är inte insatt i hela deras ärenden, säger hon.

Laura är själv flykting från Balkan, hon kom med familjen när kriget bröt ut i Jugoslavien i början av 1990-talet. Hon jobbade som säljare tills hon var 40 år men ville göra något mer meningsfullt. Hon har en bra relation till männen som sitter här.

Det är utvisningarna av de afghanska ungdomarna som får medial uppmärksamhet.

Men härifrån utvisas människor hela tiden och de flesta utvisningar sker inte med chartrade plan.

Tidigare i höst genomfördes en tvångsutvisning till Albanien från Göteborg. Under hösten kommer det att vara flera utvisningar till Gambia, Nigeria och Pakistan från olika platser i landet.

Liksom till Kabul. Igen.

Laura tycker det är jobbigast att skicka iväg ryska kvinnor, som kanske varit prostituerade i Sverige.

– Ingen kämpar för dem, säger hon.

De berättar för Laura att när de landar i Moskva rivs deras pass sönder. De ses som en skam för nationen. Laura vet inte hur det går för dem sen. De hör aldrig av sig igen.

– Killarna från Afghanistan hör istället av sig ibland, via Skype.

Ett av besöksrummen på förvaret i Kållered. Under den sista dagen före avresa tillåts inga besök.

15.00 – tisdagen den 10 oktober.  

Fler och fler ansluter till demonstranterna utanför förvaret. Ett par afghanska killar har en megafon och ropar :”Migration, migration” en kör svarar sedan med ”Stop deportation” och sedan: ”Afghanistan är inte säkert”.

Det är regn i luften. Många går omkring inlindade i filtar och huttrar.

Då kommer beskedet om att ytterligare en kille inte behöver åka idag.

Han släpps direkt.

Inte ens juristerna vet varför utvisningarna stoppas. För Hakims del kan det handla om att han ska få en ny prövning hos migrationsdomstolen på grund av sin kristna tro. Viktor Banke skickade in tre olika handlingar för Hakim – två om nya omständigheter och en om gymnasielagen. De nya omständigheterna är Hakims frälsning och dop samt det hot han fick på facebook efter att Blankspot skrivit om honom.

Viktor Banke har inte fått något papper på beslutet och vet inte säkert vilken av de tre ansökningar som kom från hans juristbyrå som har lett till att Hakims utvisning stoppas idag.

Detsamma gäller för Yasin.

Bussen som ska köra de förvarstagna till flygplatsen i Landvetter rullar in framför Migrationsverkets förvar. Foto: Jan-Åke Eriksson.

16.00 – tisdagen den 10 oktober . 

Planet som ska gå ikväll är en så kallad ”joint return operation”. Sverige samarbetar denna gång med Österrike. Planet ska ta 15 personer från Göteborg och lika många från Wien. Det finns strikta regler för hur en sådan transport ska genomföras. Varje utvisad ska ha två transportörer vardera med sig. Dessutom ska sjuksköterska och läkare finnas på planet. En utvisning av 15 personer kräver minst 50 platser för att ge plats åt all medföljande personal.

I Wien håller man nu på att samla in dem som ska utvisas. Det är inte tillåtet att hålla människor mer än 48 timmar och de som ska utvisas hämtas därför direkt från flyktingförläggningar och boenden.

Under året har situationen på förvaren diskuterats en hel del. Kritik har förts fram mot att personalen har fått utbildning främst i fysiskt självförsvar.

16.30 – tisdagen den 10 oktober.  

Så kommer bussen som ska ta killarna till Landvetter. Talkörerna ropar högre och en grupp ger sig iväg för att blockera bussens väg istället för att stå bakom kravallstängslen och ropa.

Det regnar samtidigt som det mörknar.

Under tiden pågår ett frenetiskt arbete för de övriga killarna. Mustafas juridiska ombud pastor Bengt Sjöberg försöker stoppa utvisningen via FN:s flyktingkommissariat i Geneve.

Papper efter papper faxas till FN.

Mustafa har varit öppen med sin kristna tro under en längre tid. En tjänsteman vid polisen står under eftermiddagen i direktkontakt med UD för att få höra om hur man ska göra med Mustafa.

Men ingenting händer.

Utanför börjar det regna allt mer och Mustafa plockar ihop sina saker för att gå ut till bussen. Planet ska gå vid 21-tiden och bussen behöver åka iväg mellan 17 och 18.

En efter en får killarna sina saker som de har packat.

De säger “hej då” till migrationsverket och lämnas över till kriminalvården som tar över ansvaret för dem.

Mustafa är näst sist för att lämnas över. Han går ut till utredningsrummet som ligger bredvid besöksrummen. Där ska han få sina saker och skrivas ut.

Bussen står utanför, ingången har täckts med en grön presenning så att demonstranterna inte ska se varje person gå ut.

Det är Mustafas tur att gå ut till bussen.

Alla har sagt att de vägrar åka men ingen har gjort motstånd när det är dags. Så brukar det vara. Mustafa börjar gå.

Då händer det.

Skrivelsen från FN landar via UD hos polisen med ett beslut om att utvisningen ska stoppas.

Mustafa får vända om och gå tillbaka in.

Flera av demonstranterna försöker stoppa bussen men motas bort av polis. Tre poliser skadas lindrigt. Foto: Jan-Åke Eriksson.

17.00 – tisdagen den 10 oktober.  

En större demonstration har nu samlats ute vid vägen. Det regnar hårt och är mörkt. Poliserna rör sig mot folkmassan.

Talkören är i skrikläge.

–Migration, migration! No deportation!

Så till sist kommer bussen. Polisen flyttar på demonstranterna, ett par-tre av dem får följa med in till polisstationen efter att inte ha lytt uppmaningen. Ett par poliser får lättare skador.

Bussen kör ut på vägen och vidare mot Landvetter. Fem personer som skulle med bussen blir kvar i Sverige. Mustafa och en till kille släpps ur förvaret.

Mamman Fatemeh står kvar och skakar. Hon hålls om av demonstranterna.

Hennes sons utvisning har inte stoppats. Rohallah är med på bussen.

Strax efter klockan 22.00 lyfter planet och ett tiotal av de 17 021 utvisningsärenden polisen har att hantera har verkställts.

• Reportageteam till Afghanistan

• Hur kommer det att gå för de utvisade? Blankspot planerar att återigen skicka ett reportageteam till Afghanistan. Var med och gör det möjligt.

Av Annika Hamrud