Analys om Coronavirus, Pakistan, USA

Stakston: Reflektion ger utrymme för revolution

Den rådande ordningen har skakats om av pandemin. Nu måste vi hantera de orättvisor som inte längre går att blunda för.

Av Brit Stakston 12 juni, 2020

Mycket har ställts på sin spets, även för oss, i den del av världen där vi trott att det mesta är kontrollerbart och möjligt att planera. I en tid där vi trott att ny teknik och innovationer kommer att lösa allt. Kommer vi nu att förvalta de orättvisor som uppenbarats oss de senaste månaderna?

I veckans podd pratar jag och Martin Schibbye om livet efter pandemin, eller åtminstone med den mest akuta fasen av pandemin bakom oss. Vad tar vi med oss in i ”det nya normala”? Min förhoppning är att de erfarenheter vi fått av att ha utmanats när allt tvingades till ett stopp tas tillvara.

Att vi lär oss något av att vara de ”pestsmittade”. När USA i början av mars stoppade flyg från Europa. Eller nu när Sverige för de flesta länder i Europa är rödmarkerat.

En ny erfarenhet av att vara de icke-önskvärda som vi inte ska glömma.

Även vi i västvärlden har fått lära oss att leva med en pandemi. Det som är vardag på andra kontinenter blev nu en del av vår vardag.

Vi är mitt i pandemin även om solen gör sitt bästa för att få oss att glömma allt och hoppas att det är över.

Oron för smittan finns runt hörnet och många människor har drabbats svårt. Fysiskt, socialt, ekonomiskt och mentalt.

Ett okänt virus kom och påminde oss alla om hur det är att vara människa. Ställer oss lite till svars för hur vi levt våra liv och ger oss kanske en möjlighet att göra mer av den tid vi har.

Orättvisor över hela världen har avslöjat sig än mer under pandemin. Världens alla daglönare berövades sina inkomstmöjligheter när undantagstillstånden infördes. Ofta kom besluten direkt, så det fanns inte ens möjlighet att planera en enda dag framåt. Infösta med våld i kåkstäder utan vattenförsörjning. Våld mot kvinnor och barn har ökat under isolering. Samhällsservice i form av adekvat vårdutrustning och stödprogram för medborgare har fallerat i många delar av världen där man trott sig kunna lita på sitt välfärdssystem. Arbetslösheten skenar i många länder.

I USA vet vi att det dör tre gånger fler afroamerikaner än vita i Covid 19.

Med detta som basplatta har frågan om strukturell rasism nu exploderat i USA i kölvattnet på ännu ett fall av brutalt polisövervåld mot en svart amerikan. George Floyd kvävdes till döds. Hans mord finns filmat under dryga 8 minuter. Det blev för mycket, ”enough is enough”. Demonstrationer och protester har pågått sedan dess i USA.

Statistik och erfarenheter finns som kokas ner till konkreta åtgärder som gör att politiker kan agera snabbt. I kampanjen #8canwait redovisar man tydligt vilka åtta åtgärder som minskar våldet med 72 procent. Man kan på sajten kontrollera hur många av dessa som är implementerade i den stat man bor i som amerikan.

Ett annat huvudbudskap, “defund the police”, vill ta offentliga medel från polisavdelningar och omfördela dem till andra former av allmän säkerhet, till exempel socialatjänsten och andra samhällsresurser.

#blacklivesmatter-demonstrationerna har dessutom spridit sig från USA till fler länder trots rådande pandemi. Blankspot rapporterade till exempel om att #blacklivesmatter-protesterna i Österrike ledde till den största demonstrationen sedan 17 år med över 50 000 demonstranter.

I land efter land uppmärksammas frågan om strukturell rasism gestaltat av George Floyds öde. Och även om den amerikanska situationen vad gäller polisbrutalitet inte kan appliceras överallt blir demonstrationerna ett sätt för många människor att kunna uttrycka sin empati och frustration över vad som sker mot andra. Det ger också en chans för organisationer att ta krafttag mot den strukturella rasismen i fler länder. En nytändning för antirasismen att ta saker vidare och en möjlighet att få med sig fler i det dagliga fortsatta arbetet.

Det nationella och lokala arbetet mot rasism och mänskliga rättigheter får en möjlighet att använda uppmärksamheten. Att lyfta hur problemen ser ut i olika regioner.

I Storbritannien ledde till exempel #blacklivesmatter-demonstrationerna att fallet med stationsvakten Belly Mujinga återupptogs. ”Black lives do matter. Belly’s life mattered”. Hon spottades på av en man som påstod sig ha corona under sitt arbete och dog senare av Covid-19. Kritik har funnits för att utredningen avslutades för snabbt och demonstrationerna ledde till att British Transport Police (BTP) erkände att man kanske inte hade undersökt det tillräckligt och bad åklagarmyndigheten göra en oberoende undersökning.

Hur #blacklivesmatter spridit sig över hela världen är också en påminnelse om internets betydelse för att kunna utöva sina mänskliga rättigheter och driva ett aktivt påverkansarbete.

I veckan deltog jag i ett onlineseminarium anordnat av Svenska Ambassaden i Islamabad i Pakistan för att samtala om världen efter pandemin och påverkansarbete med ett antal volontärorganisationer.  

Här finns en annan aktuell händelse som världen hade behövt uppmärksamma. I juni slogs en flicka ihjäl av sin arbetsgivare i Pakistan för att ha släppt ut några papegojor. Zohra Shah var 8 år och anställd av en familj för att ta hand om deras nyfödda barn och lovades utbildning i ersättning. Under taggen #justiceforZohraShah har frågan om hennes öde och barnslaveri uppmärksammats. I Pakistan blev det exempel på en händelse som fick nytt liv i samband med att demonstrationerna spreds över världen.

Men i ett land där man brottas med att få, endast 13% av kvinnorna, har tillgång till internet, får dock frågan inte samma fart som i andra delar av världen.

Den digitala klyftan är stor och särskilt bråddjup som kvinna. I en postpandemisk värld blir frågan om allas tillgång till internet central. Verkligheter som dessutom startar utifrån ett behov av att säkerställa att fler lär sig att läsa och skriva.

Frågan om vilka röster som hörs är starkt sammankopplad med internet idag.

Men även i ett land med sämre uppkoppling går det att dela varandras verkligheter genom olika konstformer.

Konstären Haider Ali sprider berättelsen om George Floyd genom den klassiska pakistanska konstformen ”truck art”. Lastbilar som utsmyckas och blir rullande konstverk. I en intervju sätter han fingret på att den rasism och det förtryck som finns i andra regioner kan uppmärksammas genom det som hände George Floyd och de reaktioner det väckt.

Kanske har reflektionen och tvärstoppet gett oss alla en chans att våga tänka om och göra revolution. I vår gemensamma väg framåt efter pandemin kan vi försöka definiera hur vi kan bidra till en långsiktig förändring.

#blacklivesmatter-demonstrationerna visar några sådana vägval hos tusentals människor som gör sin röst hörd.

”Den här barbariet får mig att tänka på muslimer som bor i indiska ockuperade Kashmir, Palestina och Myanmar och på andra håll, vad de måste gå igenom varje dag? De utsätts för orättvisa och grymhet på grund av sin religion, torteras och dödas. De lever sina liv i rädsla varje minut. Jag ber om att världen måste höja röst för dem också.” Haider Ali.

Toppbild: Moinazim Graphics

Av Brit Stakston