Analys om Demokrati

Stakston: Hur sjuk är demokratin?

Missnöjet med demokratin ökar i hela världen enligt en aktuell studie. Är det på grund av digitaliseringen och medieutvecklingen?

Av Brit Stakston 6 februari, 2020

Aldrig tidigare under de gångna tjugofem åren har de missnöjda demokraterna varit så många. Det är inget annat än unik data som nyligen presenterades i rapporten The Global Satisfaction with Democracy Report 2020. Studien mäter hur väl medborgare upplever att demokratin levererar, men mäter inte kvalitén på den liberala demokratin.

Datainsamlingen sträcker sig över en lång tidsperiod och är gjord av Cambridge University. Studien baserar sig totalt på 25 datakällor, 3 500 enkäter och 4 miljoner respondenter. Det finns data ända tillbaks till 1973 och sträcker sig till 2020. Sedan mitten av 90-talet kan man följa 77 demokratier i detalj. Sammantaget har frågor ställts i 154 länder om hur man upplever att den egna demokratin levererar.

Slutsatsen i studien är att missnöjet över demokratiska offentliga institutionerna och regeringar ökar över hela världen. Den negativa utvecklingen beskrivs som ett generellt sjukdomstillstånd för demokratin. I procent har missnöjet ökat från 47.9 till 57.5 procent – över hela världen. Mer än hälften av världens befolkning ser alltså brister i sitt lands demokrati.

Inledningen till denna “demokratiska lågkonjunktur¨återfinns 2005 och trenden har vuxit sig allt starkare sedan dess. Det är en utveckling som står i stark kontrast till hur demokratier i hela världen under 70-, 80- och 1990-talen snabbt utvecklades i en positiv riktning.

Ett annat mönster är att ju större befolkning, desto mer växer missnöjet, det märks i länder som USA, Mexiko, Brasilien och Nigeria.

Studien förklarar inte varför missnöjet växer men konstaterar att nivån på missnöjet svarar direkt mot omständigheter och händelser som korruptionsskandaler, ekonomiska chocker eller politiska kriser.

Finanskrisen 2008, skuldkrisen i Europa 2009 och flyktingkrisen 2015 fick djupgående och direkta effekter på demokratin.

Studien visar också hur missnöjet vuxit i Storbritannien i samband med Brexit.

Det här omedelbara sambandet mellan händelser och tilltron på demokratin beskrivs som att medborgare är väldigt rationella i sin bedömning av demokratin i relation till den information de får. Missnöjet växer när demokratiska regeringar inte kan visa trovärdiga lösningar på stora samhällsproblem. Ju mer synligt misslyckandet sker inom frågor såsom till exempel klimat eller migration, desto mindre förtroende åtnjuter de demokratiska institutionerna eftersom medborgarna upplever att det saknas resultat.

Studien visar också att ju mer missnöjd man är med landets demokratiska institutioner – desto mer benägen är man att stödja populistiska partier.  

Men, återigen, det tål att upprepa att studien inte mäter tillståndet för den liberala demokratin som sådan. Det kan finnas länder där man är nöjd med demokratin ur perspektivet att det politiska systemet når resultat: Även om dessa resultat nås genom en tillbakarullning av demokratiska fri- och rättigheter, genom avsteg från demokratiska principer såsom en säker rättsstat, demokratiska beslutsprocesser eller skydd för mänskliga rättigheter.

Det finns några små glimtar där förtroendet för de demokratiska institutionerna är stora. Det gäller till exempel i Danmark, Nederländerna, Luxemburg och Schweiz. Det är alltså i mindre höginkomstländer med välmående demokratier som förtroendet når de högsta nivåerna någonsin. I denna lilla grupp av ”belåtna” länder är 75 procent av medborgarna nöjda med demokratin i det egna landet. Bekymmersamt är dock att kategorin  endast utgör två procent av världens totala befolkning.

Det finns också regioner i Asien där det ser bättre ut och som helhet ser det ut som man hittills i Asien i större grad kunnat undvika den kris i förtroende för demokratin som andra delar i världen har drabbats av.

Sverige tillhör en grupp av länder där det finns en viss ”oro” över demokratin eftersom nästan hälften är missnöjda med demokratin.

Det ska dock betonas att i Sverige såväl som i alla nordiska länder, utom Island, har missnöjet minskat i jämförelse med 1990-talet. De länder inom denna kategori där missnöjet vuxit starkast sedan mitten av 1990-talet är Australien, Island, Ghana, Namibia och till viss del Kanada.

De länder där mer än 50 procent anger att de är missnöjda med demokratin är också den största kategorin i studien. Här finns bland annat Japan, USA, Storbritannien, Spanien och Nigeria. Anmärkningsvärt är att i USA har missnöjet vuxit hos en tredjedel av befolkningen under en enda generation.

Sedan finns det en kategori av länder där demokratin är i kris genom att fler än 75 procent är missnöjda med demokratin. Här befinner sig bland annat länder som Mexiko, Brasilien, Colombia och Venezuela.

Demokratins sjukdomstillstånd skiljer sig med andra ord åt i etablerade och i nya demokratier. I västvärlden råder det ekonomisk oro, politisk polarisering och tillväxt av populistiska partier som eroderar demokratiska institutioner. I nya demokratier har man lämnat det mer euforiska första stadiet av demokrati till att nu bekämpa korruption och hantera interna strider mellan grupperingar som i en del fall leder till politiskt våld.

De länder där demokratin upplevs vara som bäst präglas av demokratiska offentliga institutioner och förvaltningar som upplevs vara fria från korruption, transparenta och lyhörda. I Danmark, Luxemburg och Schweiz upplever medborgarna att dessa tydliga förväntningar också möts.

De länder där missnöjet är som starkast karaktäriseras av politisk instabilitet, korruptionsskandaler och sedan länge inbyggda samhällskonflikter.

Sociala medier och den förstärkande polariserande roll de har på den politiska debatten, får anges som en av de tänkbara orsakerna till den negativa utvecklingen i de anglosaxiska demokratierna.

I USA, Australien, Nya Zeeland och Storbritannien ökar missnöjet allra mest. Det har i princip fördubblats sedan 1990-talet. Även om det största missnöjet för demokratin finns i USA, minskar förtroendet även i de andra länderna.

Hur ska man då förstå det här synkroniserade minskade förtroendet för demokratin i engelsktalande länder?

Ekonomiska faktorer kan förklara en del, men räcker inte för att förklara varför Australien finns med här? En annan tänkbar lösning är kombinationen av att istället för konsensusdriven representativ politik välja en mer konfrontativ modell med två partier som driver väljarna isär vilket förstärks i sociala medier.

Den politiska debatten förs i silos vilket skapar ett politiskt klimat där väljare lierar sig med den ena eller andra gruppen som vore det en stam man tillhörde. I Brexit gestaltas detta av de båda grupperna ”remainers” och ”leavers”. Detta driver fram ett politiskt samtalsklimat där kompromissviljan saknas och lusten att acceptera och erkänna en rivals kandidat fullständigt saknas. Storbritanniens förtroende för demokratin dyker också under åren av dödläget runt Brexit.

USA exemplifierar i studien den utveckling som bryter trenden av ständig demokratiutveckling. Man skriver i rapporten om att inget gestaltar detta så väl som valet av Donald. J. Trump till president i USA. En kandidat som kom till makten genom att beskriva amerikanska demokratiska institutioner som korrupta. De adderar också det allvarliga i att så tydligt retirera från ett globalt demokratifrämjande och istället fokusera på America First där alla länder ses som utbytbara oavsett om de är anslutna till eller avviker från demokratins idéer.

Ett annat land där den demokratiska utvecklingen är dyster är Nigeria. Efter det första fria valet 1999 har Nigeria kämpat med att bygga demokrati i ett land där ojämlikheten är stor. Efter militärdiktaturen har pressfriheten och de mänskliga rättigheterna förbättrats och en viss decentralisering av politiska beslut skett. Men våldsamma interna stridigheter, korruption, fattigdom i storstäder och valfusk har lett till att missnöjet med demokratin numera växer sedan 2000.

Rapporten betonar att utvecklingen i Nigeria är en fråga för hela världens demokratiutveckling. Nigeria är i dag den femte största demokratin och kan bli den tredje eller näst största demokratin inom en generation.

Intressant är också vad som går att utläsa ur datan runt den arabiska våren.

Även om det inte finns enorma mängder av data att tillgå från regionen åren innan 2010 så visar den data som finns tillgängliga att det stadigt växte ett missnöje fem år innan den arabiska våren. Efter det följde en våg av entusiasm. Men detta lilla fönster av optimism är idag stängt och det som dominerar i svaren i dag är utmattning och cynism.

Slutsatserna i rapporten är att de folkvalda och de politiska institutionerna måste leverera lösningar på dagens utmaningar på ett trovärdigt sätt. Det är det som är vägen till ökad legitimitet för demokratin.

“If confidence in democracy has been slipping, then the most likely explanation is that democratically elected governments have not been seen to succeed in addressing some of the major challenge of our era, including economic coordination in the eurozone, the management of refugee flows, and providing a credibla response to the threat of global climate change.”

Rapportens slutsatser ligger i linje med mycket av förslagen från den svenska Demokratiutredningen som lyfte vikten av att bygga fler broar in i politiken och inkludera fler i det politiska arbetet mellan val. Digitaliseringen kan möjliggöra olika former av innovativa lösningar för lokal direktdemokrati.

En negativ attityd till demokratin har olika orsaker vilket rapporten visar men oavsett hur denna data tolkas avslöjar den en allvarlig minskad legitimitet för politiker och demokratiska offentliga institutioner som behöver åtgärdas.

Den dagliga demokratitillämpningen mellan valen behöver gestaltas och visa hur politik skapas i vardagen. Politiker behöver precis som journalister börjat göra i allt större utsträckning berätta öppet och transparent om hantverket, metoderna och vägen fram till beslut.

Det anglosaxiska exemplet visar också en skrämmande bild av vad kombinationen politiker och det nya medielandskapet gör med väljare i andra regioner.

Den osunda överbevakningen av USA:s politik via Trumps tweets påverkar säkerligen allmänhetens förtroende för politiker även på hemmaplan.

Med Brexit har vi sett hur det politiska kampanjandet kan bli framgångsrikt genom lögner. Det går att att rida på en bild av EU som en administrativ verkningslös apparat och med hjälp av ny teknik köpa sig ett valresultat.

Partiledaren för Brexitpartiet, Nigel Farage, kommenterade i nya programmet 2022, startat av EU-parlamentarikerna Alice Bah Kuhnke och Pär Holmgren, att “trots att hela etablissemanget motsatte sig Brexit kommer folkets vilja att segra och det visar att demokrati är en mäktig sak”.

Frågan är hur mycket demokrati det är när det mest av allt har handlat om förmågan att domptera och vara än mer skrupellös än politiker någonsin varit med hjälp av ny teknik?

Kanske visar rapporten för första gången också hur digitaliseringen och medieutvecklingen gör att demokratin blir sjukare snarare än vitaliserad.

De folkvalda som vill försvara demokratiska normer i en trögrörlig rättssäker process behöver inse att de måste bli bättre på att såväl visa och försvara den demokratiska processen.

De behöver leverera och visa faktiska resultat. Det är extremt utmanande för demokratin att politiker hellre ägnar sig åt pajkastning och lögner i vissheten om att det är en så mycket enklare väg att gå för att få uppmärksamhet. Det gäller att få igång sin flock så de kan jaga bort de politiska motståndarna.

Förtroendevalda behöver se upp med hur de själva utgår ifrån ett narrativ om en politisk elit fjärran från folket.

Förmågan att samexistera verkar försvinna helt i en digital samtid. Ingen har råd med att sälja ut demokratin på det sättet. Priset blir att vi glömmer bort att samhällen byggs tillsammans.

Av Brit Stakston