Idé & Analys om Lundin

Schneiter: ”Säkerhet var inte mitt ansvar”

Lundinbolagets kopplingar till militären ifrågasätts när åklagarna pressar Schneiter om säkerhetsplaner, vägbyggen och folkfördrivningar. Blankspot frågar Martin Schibbye som bevakar rättegången om hur förhöret går.

Av Blankspot 23 februari, 2025

Rättegången mot Ian Lundin och Alexandre Schneiter, som står åtalade för medhjälp till grovt folkrättsbrott i vad som i dag är Sydsudan, har pågått i över ett år. Under februari har åklagarna fortsatt att pressa den medåtalade Alexandre Schneiter om oljebolagets relation till den sudanesiska militären. Genom en rad interna dokument och rapporter försökte åklagarna visa att bolaget kände till att militära styrkor deltog i vägbyggen, militära offensiver och säkerhetsplanering för oljeverksamheten. Schneiter avfärdade uppgifterna och hävdade att hans roll var begränsad till tekniska frågor.

Du har nu bevakat rättegången mot Alexandre Schneiter i tre veckors tid. Hur skulle du säga att förhöret har gått för honom hittills?

– Schneiter har varit konsekvent i sin strategi. Han försöker framställa sig som en teknisk expert på oljeborrning, snarare än någon som haft inflytande över säkerhetsfrågor eller militära samarbeten. Hans svar präglas av att han ofta säger att han inte minns detaljer, att han inte var inblandad i beslut och att många av de dokument som åklagarna presenterar bara är tekniska arbetsdokument och inga beslutade planer. Han argumenterar också ofta för att åklagarna inte riktigt förstår hur oljeindustrin fungerar och när han pressas om kartor eller seismiska undersökningar, svarar han med långa tekniska utläggningar. 

Tror du att rätten köper den strategin?

– Det återstår att se. Det är en smart taktik eftersom den gör det svårare för åklagarna att placera konkret ansvar på honom. Men samtidigt, ju fler gånger han säger att han inte minns eller att han inte var inblandad, desto mer kan det uppfattas som att han försöker undvika något obekvämt. Med det sagt så känns han lugn och övertygad om att några streck på en karta inte kan vara krigsbrott. 

Vad menar du med ”streck på en karta”? 

– I planerna för seismik för år 2002 finns det markeringar på kartor över Nhialdoområdet som inte står under regimens kontroll. Enligt åklagaren innebär detta att armén uppmanades att genomföra offensiva militära operationer för att seismik i de områdena skulle kunna genomföras. Det är en av flera så kallade ”medverkansgärningar.” Men enligt Schneiter är dessa streck i ett område där det inte är någon större idé att leta efter olja. 

Vad är det åklagarna försöker bevisa?

–  Det åklagarna verkar vilja visa är att Schneiter hade insyn i att bolaget agerade i ett konfliktområde och att prospekteringen krävde militärt stöd – och att han, trots detta, fortsatte att driva på verksamheten. Åklagarna har lagt fram en rad dokument från husrannsakan som visar att bolaget diskuterade vägbyggen och att militären informerades om bolagets planer genom att de fick kartor. De har också visat att militären i vissa fall krävde en väg innan de kunde säkra ett område, till exempel i Nhialdo. Men det är en sak att visa att bolaget var involverat i säkerhetsfrågor – det är en annan sak att bevisa att Schneiter personligen tog beslut som bidrog till övergrepp. I slutändan så genomfördes heller aldrig någon seismisk i området.

Hur hanterar han frågorna om Nhialdo och MOK, områden där åklagarna menar att bolaget ville genomföra verksamhet trots att militären inte kontrollerade området?

– Det är en av de mer kritiska delarna av förhöret. Schneiter har konsekvent försökt tona ner betydelsen av de kartor och dokument som pekar ut MOK som ett prioriterat område för seismiska undersökningar. Han menar att det bara var tekniska planer, att det var geologerna som gjorde bedömningarna och att det aldrig fanns någon konkret plan att utföra arbete där. När Schneiter pressas på dessa frågor svarar han oftast att han inte minns eller att han inte var inblandad. Han försöker också flytta fokus genom att tala om att oljeprospektering är en lång och komplicerad process där mycket av det som planeras aldrig genomförs.

En annan intressant del av förhöret var Carl Bildts mejl från 2001, där han skrev att den sudanesiska regeringen genomförde urskillningslösa bombningar av civilbefolkningen. Hur reagerade Schneiter på det?

– Han sa att han inte minns mejlet men att han tycker det var bra att Bildt och andra reagerade. Han betonade att bolaget alltid kontrollerade sådana anklagelser, men att han själv aldrig såg något liknande. Åklagarna pressade honom på varför han inte reagerade mer, men han hävdade att han inte var del av de diskussionerna. Här försökte åklagarna visa att bolaget kände till situationen men ändå fortsatte samarbetet med regeringen.

Så, är bevisningen stark nog för en fällande dom?

– Jag skulle aldrig våga uttala mig om den frågan. Åklagarna kan visa att bolaget hade en närhet till militären, att vägbyggen och säkerhetsåtgärder var en del av prospekteringen och att militären fick information om bolagets planer. Men att gå från det till att bevisa att Schneiter personligen tog beslut som underlättade krigsbrott är en väldigt hög tröskel.

Hur har förhöret utvecklats under den senaste tiden?

– Schneiter har fortsatt på den linje han haft från början – att han inte var inblandad i säkerhetsfrågor och att hans ansvar låg på den tekniska sidan, det vill säga det som rörde oljefyndigheterna under marken. Samtidigt har åklagarna lagt fram fler dokument och rapporter som visar att säkerhet var en central fråga för bolaget, och att det fanns en omfattande militär närvaro i block 5A för att skydda verksamheten.

En av de mer intressanta delarna i detta förhör rör ju dokumentet från januari 2001 där bolagets säkerhetsansvariga går igenom vilket militärt skydd de har i block 5A. Hur hanterade Schneiter de frågorna?

– Han förnekade att han sett dokumentet och sa att säkerhet inte var hans ansvarsområde. Han beskrev sin uppfattning vid tiden som att det fanns en ”neutral vaktstyrka” runt verksamheten. När åklagarna konfronterade honom med siffror på att 1 600 soldater var stationerade i området och att militären längre västerut hade stora styrkor för att skydda blocket, svarade han att det var en fråga för andra. Han försökte också argumentera för att siffrorna i dokumentet var uppskattningar, snarare än en bekräftelse på att dessa styrkor faktiskt fanns på plats.

Vid ett tillfälle frågar åklagarna honom rakt ut om han någon gång funderade på hur armén agerade mot rebellerna. Hur svarade han på det?

– Han duckade frågan. Åklagaren frågade flera gånger om han funderade över hur militären hanterade rebellerna, och han svarade genom att säga att andra personer i bolaget var mer kunniga och att hans ansvar låg under markytan. Men han har också varit inne på att det inte är ett krigsbrott för en stat att försvara sig mot rebeller. 

Det låter som att åklagarna försöker få honom att framstå som undvikande?

– Ja, och det är en riskabel position för honom. Han vill inte medge att han visste mer än han säger, men samtidigt är det svårt att tro att en person i hans position inte skulle ha någon insyn alls i säkerhetsfrågorna. Om åklagarna lyckas övertyga rätten om att han visste mer än han erkänner, kan det undergräva hans trovärdighet. Men om rätten köper hans förklaring att han bara var en tekniker och att säkerhetsbeslut låg på andra, så kan det bli svårt att hålla honom ansvarig.

Åklagare Henrik Attorps har tagit upp vägbygget till Leer, som enligt åtalet var en viktig infrastrukturförbättring för militären. Schneiter menade dock att vägen var efterlängtad av civilbefolkningen. Hur gick den diskussionen?

– Ja, Schneiter menar att det fanns ett starkt önskemål om att den skulle byggas. Det här var en bra investering för lokalbefolkningen och när åklagaren presenterade en rapport från Ken Barker, där det framgår att militären uttryckligen ville att vägbygget skulle påbörjas så snart som möjligt så svarade Schneiter att han inte kunde minnas några diskussioner där militären uttryckte önskemål om vägen, och han avfärdade idén om att vägbygget haft någon koppling till offensiver i området. Istället berättade han om sina intryck från vägen som han reste på någon månad senare och han beskrev det som ”en livlig väg med lastbilar och civila. Det fanns inga militära syften med detta.”

Åklagarna visade också att efter attacken mot en av bolagets borrplatser, Thar Yath, i block 5A i februari 2001 så kontaktade personalen Schneiter direkt, enligt loggböcker och de frågade hur det kom sig ”om han inte hade ansvar för säkerheten”. Vad svarade han på det? 

– Schneiter menade att han var ett av flera namn på en lista och att det saknade signifikativ betydelse. Vid flera tillfällen konfronterades Schneiter med dokument där hans namn figurerade i samband med möten med militära företrädare. Han svarade att han bara var en ”budbärare” på de mötena och att han saknade expertis i säkerhetsfrågor. Förhöret väntas fortsätta i samma spår under kommande dagar, säger Martin Schibbye.

Följ med minut för minut under rättegången genom att gå med i Whatsapp-gruppen som heter Lundin Oil rättegången. Just nu har Blankspot dessutom en insamlingskampanj för att stötta vårt arbete.

Av Blankspot