Analys om Säkerhet, Sydamerika, USA
Bokutdrag: Så bevakar du demonstrationer
Med anledning av våldet mot de journalister som rapporterar från protesterna i USA publicerar vi ett utdrag från säkerhetshandboken "Kom levande hem".
Av Joakim Medin 2 juni, 2020
Av Joakim Medin:
Mitt allra första jobb som journalist gick ut på att bevaka en vecka av politisk kris i det centralamerikanska landet Honduras, efter att där hade genomförts en statskupp.
I juni 2009 avsattes presidenten Manuel Zelaya av landets militära ledning i samarbete med högeroppositionen. Det var den första statskuppen i Centralamerika på 26 år och ledde till skarpa fördömanden från världssamfundet. I den honduranska huvudstaden Tegucigalpa militariserades gatorna omedelbart av kupplojala poliser och soldater. Men där samlades snabbt också regeringsanhängare, sociala rörelser och fackförbund, som började protestera. Varje dag drog tiotusentals människor runt i långa demonstrationståg genom huvudstaden.
Jag befann mig i Centralamerika sedan ett halvår tillbaka och hade blivit mycket intresserad av regionens politiska utveckling. Dagen efter kuppen mötte jag en amerikansk journalist som bodde på samma hotell som mig i Tegucigalpa. Han arbetade för en veckotidning i Guatemala och skulle rapportera om utvecklingen, men hade mist sin kamera. Så jag blev hans frilansade medarbetare och fick i uppdrag att ta bilder och att plocka upp citat från demonstranter.
Min första bild som publicerades hamnade på tidningens framsida. Den visar arga demonstranter som sträcker upp knutna nävar i luften, framför en mur av beväpnade poliser som omringar parlamentsbyggnaden i Tegucigalpa. För att ta denna bild behövde jag tränga mig längst fram till fronten i demonstrationen.
Jag fick anledning att nämna detta några år senare när jag deltog i en professionell säkerhetskurs hemma i Sverige. Den veckolånga kursen arrangerades av Folke Bernadotteakademin tillsammans med Försvarsmaktens överlevnadsskola, och de flesta andra som deltog var biståndsarbetare, diplomater och ambassadspersonal med placering i konfliktdrabbade länder. Jag var den enda journalisten. Under en lektion så förklarade en av kursledarna hur man bör agera om man befinner sig i nära anslutning till demonstrationer. Ibland krävs det inte mycket för att sådana ska bli oroliga, och en eskalering kan leda till våldsamheter, sammandrabbningar med polis, till att folk skadas eller andra konsekvenser. Vid första tecken på oro bör man ta ett steg tillbaka och ge sig av därifrån, så att man inte äventyrar sin egen säkerhet och sitt uppdrag.
Instruktören var dock helt enig med mig, när jag påpekade att journalister och fotografer måste arbeta utifrån den helt motsatta regeln. Vi måste tvärtom ta ett steg framåt och tränga oss längre fram för att kunna bevittna och dokumentera allt som sker – särskilt när demonstrationer börjar bli oroliga. Vi måste stanna kvar och vara ögon och öron åt alla de som drar sig undan.
Demonstrationer är ett av människans vanligaste politiska verktyg för att uttrycka missnöje eller påkalla uppmärksamhet kring något. De arrangeras i demokratier lika väl som i diktaturer, och de kan ha en stor social sprängkraft. Därför hör det till vanligheterna att journalister, fotografer och andra relevanta personer är på plats för att bevaka. Men demonstrationer är också en av de miljöer där utomstående observatörer löper allra störst risk att utsättas för hot, skador, aggressioner och andra faror.
En anledning till detta är att makthavare gärna söker stoppa demonstrationer, antingen för att återställa ordningen eller för att de känner sig utmanade. Då kan observatörer på plats lätt hamna i kläm – särskilt om de har råkat dokumentera övergrepp och olagliga ageranden. Det händer även i demokratiska system att ordningsmakten ibland tar till hårdhänta medel. Under 2019 uppmanade Reportrar utan gränser och andra internationella journalistorganisationer upprepade gånger de franska myndigheterna att stoppa det omfattande polisvåld som hade skadat ett 50-tal journalister och fotografer, när de bevakade proteströrelsen Gula västarnas demonstrationer i Frankrike.
Andra gånger bottnar våldet och aggressionerna i rena missförstånd. Ordningsmakten eller motdemonstranter kan få för sig att du är en demonstrant med en kamera, och gå hårt fram för att mota bort dig. Demonstranterna kan också utsätta dig för övergrepp, om de får för sig att du är en civilklädd polis eller kanske en infiltratör från något motståndarläger. Därför är en av de viktigaste punkterna i säkerhetsupplägget när du bevakar demonstrationer att du måste kunna identifiera vem du är.
Behovet av en identitet
Det här blev jag varse första gången genom ett möte med den brasilianske journalisten Felipe, en het förmiddag i Tegucigalpa. Han och jag hade tagit oss upp på samma hustak för att fotografera en uppretad folkmassa som samlats på gatan nedanför oss. Felipe var i 30-årsåldern och mycket rutinerad i journalistyrket. Han var i Honduras på uppdrag av en belgisk dagstidning. Och det var under samtalet med honom som jag förstod vikten av två säkerhetsfrågor som var särskilt relevanta i situationen vi då befann oss i.
För det första, hur ska jag kunna intyga att jag är journalist om jag inte kan visa någonting som styrker det? Och betyder det att jag riskerar att råka illa ut, om någon tycker jag ser suspekt ut och kräver att jag förklarar min närvaro här?
Vid det här laget var de jättelika demonstrationerna inne på den sjätte dagen. Spänningarna och paranoian ökade, folk arresterades och skadades. Även om jag vidtog vissa försiktighetsåtgärder så var jag helt grön i sammanhanget, och tonade ner att situationen var riskfylld. Istället trängde mig vågat fram och tog närbilder av kamouflageklädda soldater som höll automatkarbiner i händerna. Jag fotade ungdomar när de tände eld på barrikader och beväpnade sig med stenar och stålrör. Jag såg en man med en polisbricka och revolver i innerfickan avslöjas som infiltratör – han fick fly hals över huvud för att inte lynchas.
Sedan blev även jag föremål för paranoian. Några maskerade unga demonstranter tyckte det var misstänksamt med en »gringo« som strök omkring och fotade dem. De konfronterade mig, krävde att jag svarade på frågor och tvingade mig att visa innehållet i min ryggsäck innan jag fick gå vidare. Det var ganska obehagligt.
Felipe blev orolig för min säkerhet. Han betonade hur viktigt det var att alla sidor förstod att jag var där i egenskap av journalist. Vad skulle jag exempelvis göra om polisen tog mig åt sidan, anklagade mig för att vara en utländsk bråkmakare och konfiskerade min kamera med alla bilder? Själv bar Felipe alltid ett presskort väl synligt på bröstet. Så han gav mig ett gammalt ackrediteringskort som han hade fått månaden innan när han jobbat i grannlandet El Salvador. Kortet var inte giltigt i Honduras och hade dessutom en bild av en svarthårig, skäggig brasilian på sig. Men det var det aldrig någon som upptäckte.
Här kan du köpa den i tryckt och elektroniskt format.
Från den stunden hängde Felipes presskort alltid runt min hals, fasttejpat vid ett skosnöre som jag hade hittat på gatan. Nu försvann de skeptiska blickarna från både poliser och demonstranter. Och varje gång jag behövde ta mig igenom avspärrningar eller andra hinder så pekade jag bara självsäkert på kortet: »jag är från pressen«. Det här gjorde att jag för det mesta slapp problem, och att jag kunde känna mig relativt avslappnad trots att jag blivit varse om de många riskerna.
Det är inte alltid nödvändigt att på det här viset bära ett synligt presskort. Särskilt inte i en svensk kontext. Men ända sedan de här dagarna har jag alltid med mig en korthållare i ett snöre på varje jobbresa jag gör. För säkerhets skull, i händelse av att det dyker upp en demonstration.
Var förberedd och lämna aldrig din yrkesroll
Kontrollera alltid vad du har i dina jackfickor och i din ryggsäck innan du bevakar en demonstration. Det är mycket viktigt att du aldrig bär på någonting som kan försätta dig i fara eller underminera bilden av dig som en oberoende observatör. I många länder genomför poliser kroppsvisitationer och genomsökningar av väskor innan man blir insläppt till demonstrationsområden. Bär inte på en fällkniv eller något annat som kan klassificeras som vapen. Ha inte med dig några tidningar, flygblad eller annat tryckt material som ger uttryck för polisfientliga åsikter. Bär inte heller på material som fördömer demonstranterna, i händelse av att även de vill kontrollera dina fickor och din väska.
Överväg att rensa minneskortet i din kamera innan demonstrationen. Men du måste känna efter från gång till gång. I somliga fall kan det vara bra att kunna visa upp äldre bilder för att intyga att du är i landet på ett professionellt uppdrag, att du har varit med vid tidigare sammankomster, och så vidare. Det kan lugna både poliser och demonstranter. I andra fall kan det tvärtom göra dem misstänksamma. Vem är du att lägga dig i våra inrikespolitiska angelägenheter? Och varför har du mött de här personerna, som är våra motståndare?
Se även till att ha med dig flera extra minneskort. Dels är det snopet att få slut på utrymme om det finns mycket att fotografera eller filma. Men har du lyckats ta bilder av något extra känsligt är det även klokt att gömma undan detta minneskort och stoppa in ett nytt i kameran, i händelse av att någon konfronterar dig och vill titta på dina bilder. Gör detta till en rutin särskilt när du lämnar demonstrationerna, eftersom det är då som poliser är som mest benägna att göra kontroller. Kan de inte hitta något intressant så är chansen större att de snabbt släpper dig.
Trots att hot och aggressioner förekommer så respekterar folk ändå oftast att journalister och fotografer måste få röra sig omkring, över avspärrningsband och mellan både demonstranter och motdemonstranter, för att dokumentera vad som sker. Så ser det ut eftersom vi genom våra yrkestitlar har fått ett särskilt förtroende som oberoende observatörer. Det är därför mycket viktigt att du avstår från att göra det som alla andra i demonstrationer gör.
Ropa aldrig med i slagord, applådera aldrig vid appelltal och hytt aldrig med din näve i luften, oavsett hur mycket du kanske sympatiserar med det du hör. Det underminerar förtroendet för dig som en oberoende och professionell observatör. Risken finns också att du fastnar på bild. I både demokratiska och auktoritära länder sker det att ordningsmakten fotograferar demonstrationer. Det gör även andra journalister och fotografer, liksom demonstranter själva, som sedan publicerar bilderna i nyhetskanaler och i sociala medier.
Hamnar du på bild när du träder ur din professionella roll så kan det äventyra din säkerhet i landet. Du kan hängas ut i illasinnade medier, du kan i fortsättningen få svårt att möta olika sidor och att göra intervjuer med makthavare. Du kan till och med få det svårare att sälja in jobb om demonstrationer och politisk bevakning, om du inte ses som en seriös journalist.
Misstänker du även att demonstrationen kan bli långvarig – förbered dig! Är det kallt ute, se till att klä dig så varmt som möjligt. Skydda särskilt fötterna, bålen och huvudet. Ta med dig gott om vatten och något torrt och energirikt att tugga på: nötter, choklad, müslibars eller kakor. Du bör alltid även ha med dig ett litet första hjälpen-kit, i händelse av att du själv eller någon annan blir skadad. Somliga journalister och fotografer tar även med sig både hjälm och gasmask om de tror att det kommer bli sammandrabbningar, där det kastas hårda objekt och polisen skjuter tårgas. Ditt behov av sådan utrustning beror helt på hur nära händelsernas centrum du kommer stå. Men tänk på att tårgas har en förmåga att snabbt röra sig över stora områden. Når den fram till dig så hjälper det inte att vira en näsduk runt ansiktet. Dina ögon kommer att svida, det kommer att brännas i din hals och näsa och kanske får du andningssvårigheter. För att dämpa dessa effekter och få igång en normal andning igen måste du rensa luftvägarna. Ett vanligt knep är att inandas en stark doft. Ha med dig alkoholpads eller klyftor med gul lök som du snabbt kan fiska fram och lukta på.
**
Detta var ett utdrag ur säkerhetshandboken “Kom Levande hem” som kan beställas här.
KURS 9/6: SÅ BEVAKAR VI VÄRLDEN EFTER PANDEMIN: Jorden runt ställs mänskliga rättigheter och den politiska processen på undantag i kampen mot viruset. Men hur kommer det att bli att bevaka länder som redan innan var auktoritära? Hur fortsätter vi rapportera? Syftet med den här kursen är att erbjuda kunskap som ska stötta journalister vid arbete i konfliktzoner och hotfulla situationer. En röd tråd genom hela kursen är att skydda inte bara journalisten utan framför allt skydda uppgiftslämnare och de uppgifter som man får i förtroende. Läs mer och anmäl dig.
