Reportage om Demokrati, Togo, Västafrika

Övergreppen inför valrörelsen har redan börjat

"Om de som begår övergrepp ser att de kommer undan med det – då är Togos framtid mörk" menar Togos människorättsförsvarare, som bävar inför den kommande valrörelsen. Läs den fjärde delen i Martin Schibbyes reportageserie.

Av Martin Schibbye 24 augusti, 2017

Detta är den fjärde delen i Martin Schibbyes reportageserie från Togo. Läs del 1 här, och del 2 här, del 3 här. Den femte delen publiceras inom kort. 

Omkring honom trängdes döda kroppar med levande. Det luktade blod, svett och fukt. Luften stod helt stilla och det var så trångt i cellen att de fick sova sittande bakom varandra. Väggarna var av sten. Dörren av metall.

Högt upp på den ena väggen, nära taket fanns en springa som luft kom in genom. På morgonen var ofta någon i cellen död.

– Det var en dödscell, de ville inte avrätta oss så vi dog sakta en efter en, minns Kao Atcholi.

Sittande i solen på ett café i stadens utkanter är det svårt att föreställa sig hans erfarenheter.

Musiken från stereon vid kassan döljer vårt samtal för de som sitter runtomkring. Bakom honom passerar bil efter bil förbi på den hårt trafikerade huvudgatan.

Kao Atcholi är klädd i en keps och en enkel vit t-shirt. Den som innehade positionen före honom, som ordförande för organisationen ASSVITO som arbetar mot tortyr i Togo har tvingats gå i exil efter att ha dömts till fem års fängelse för ”anstiftan till revolt”.

– Vi förföljs, men vi arbetar oförtrutet på med målet att de ansvariga ska ställas inför rätta, förklarar Kao Atcholi lugnt.

Under sin tid i fångenskap tog många medfångar sina liv. Han tänkte tanken många gånger och kände en sorg över vad som hänt både med honom och med Togo.

Men en Bibel och en tro på förändring fick honom att utstå tortyren.

Kao Atcholi är ordförande för organisationen ASSVITO som arbetar mot tortyr i Togo.

– Jag har sett så många oskyldiga som torterats och de som sitter kvar ska alltid känna att det finns någon på utsidan som kämpar för dem. Då orkar man. Jag sviker dem aldrig, säger han och lägger ner sin mobil på det rangliga cafébordet.

Den surrar till av ännu ett meddelande: 2018 är det parlamentsval i landet och 2020 ska man välja president. Gnassingbé har varit president i det västafrikanska landet sedan 2005, då han ärvde posten av sin far Gnassingbé Eyadéma som avled efter att ha styrt landet i 38 år.

– För de mänskliga rättigheterna är valrörelser i Togo inte bra. Redan nu ser vi hur oppositionella och de som misstänks vara illojala inom armén arresteras i förebyggande syfte.

Mönstret är detsamma inför varje val. Listorna med namn växer på organisationens skrivbord. Och de skickar sina rapporter till Genève, New York, Bryssel och Paris – och framför allt till den regionala ECOWAS-domstolen. Namn, datum och händelserapporter. Uppgifterna blir med hjälp av samarbetsorganisationer i västvärlden till rapporter om nationens tillstånd.

– Det är allt vi kan göra, rapportera, säger Kao Atcholi lugnt.

Våldsamma och godtyckliga tillslag mot demonstrationer var vanligt förekommande under året enligt Amnesty International.

Historiskt sett har nationella människorättsorganisationer spelat en särskild roll i Togos historia. De politiska låsningarna har ofta lett till att oppositionens förgrundsgestalter kämpat inom olika icke-statliga organisationer – utanför partipolitiken.

Till skillnad mot sina företrädare på posten har Kao Atcholi också en fördel. Sedan ett par år är bruket av tortyr kriminaliserat – även i landets egen grundlag. Artikel 21 slår fast att “Människan är helig och okränkbar. Ingen får utsättas för tortyr eller andra former av grym, omänsklig eller förnedrande behandling.”

Lagen säger också att ingen kan ”undgå straff” för att man bara ”lydde order”.

Men den formuleringen har hittills endast varit en förhoppning.

– Ingen har dömts för tortyr. Tvärtom – snarare är det så att de som torterar premieras, berättar Kao Atcholi

I en rapport som lades fram för parlamentet som ett led i implementeringen av lagen rekommenderas också landets regering att ”med jämna mellanrum” ge ”tydliga och kategoriska instruktioner” till poliser och fängelsepersonal om att förbudet mot tortyr och misshandel är absolut”.

Så det rör på sig. Men det är ett steg fram och två steg tillbaka.

Å ena sidan låter regeringen dem jobba. Å andra sidan följer man inte de rekommendationer som riktas mot dem.

– Landet styrs av sonen till en diktator, repressionen finns, så alla vi vet att man kan råka illa ut, konstaterar Kao Atcholi.

Innan organisationen bildades ombads han av presidenten att inte dra igång arbetet med att stödja de torterades familjer.

När han stod på sig erbjöds han pengar för att lägga ner arbetet. I dag har han en stående inbjudan från presidenten.

Men han har artigt avböjt.

– Om han följer de rekommendationer hans regim fått av FN så träffar vi honom gärna. Det är vårt budskap, säger Kao Atcholi självsäkert.

Så ser han ner på sin mobiltelefon. Mötet är slut. Det hade blivit dags att rusa vidare.

– Risken att jag grips igen finns alltid där, men jag fortsätter och tar en dag i taget, eftersom jag lovat de oskyldiga som ännu sitter inspärrade att jag ska kämpa för deras upprättelse.

Människorättsförsvarare är ofta de första offren för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Länge jobbade Kao Atcholis organisation ensamma. Men sedan ett par år har de fått allierade i landet.

Taxichauffören tvekar ett tag innan han går med på att köra till adressen. Väl framme går det inte att missa porten som pryds av organisationens meterhöga logotyp målad på den höga stenmuren.

En vakt skriver noggrant upp alla besökare med namn, passnummer och adress innan man blir eskorteras in genom den gröna plåtdörren.

Inne på gården står en kruka målad i Amnesty Internationals gula färg och väggarna pryds av organisationens kampanjer. På ett av anslagen kan man läsa att sedan 2010 har verksamheten i landet växt och i dag har man över 2 000 medlemmar och 25 000 personer har utbildats i de mänskliga rättigheterna.

– När jag var ung var Amnesty en underjordisk organisation. Mötena var endast för de invigda och hölls på hemliga platser. Det var som att vara med i en hemlig spioncell och få vågade ta steget, minns Aime Adi och förklarar att öppenheten de senaste åren varit en medveten strategi.

I Togo utsätts hbtqi-personer, eller de som anses vara det, för övergrepp och diskriminering.

1999 publicerade Amnesty i Togo en rapport i vilken man hävdade att Gnassingbe-dynastin var ansvariga för att ha kastat 100-tals politiska motståndare i havet.

Rapporten slog ner som en bomb. Mediebevakningen som följde var omfattande.

Regerings svar blev att trumma ut folk på gatorna i stora demonstrationer mot anklagelserna.

Togos regering stämde Amnesty och argumenterade för att allt var lögn. En del försvare menade att den byggde på att blinda personer påståtts ha sett saker.

– Det blev farligt att vara medlem i Amnesty, minns Aime Adi.

Många av medlemmarna flydde till Ghana, Benin och Frankrike. De som stannade kvar låg lågt. Så småningom konstaterade en internationell kommission att det som stod i rapporten stämde – men att det var omöjligt att avgöra hur många som hade kastats i havet.

Liken hade varit alltför deformerade.

Så när Aime Adi många år senare såg att Amnesty sökte en nationell samordnare till kontoret i Lome var det med viss oro han sökte jobbet.

Men så tänkte han att det var just den oron han kände i bröstet som var det viktigaste att jobba bort.

– Jag tänkte att det viktigaste för mig var att inte visa rädsla, att öppna upp verksamheten, kliva fram, skriva offentliga rapporter, tala med medierna och skapa en dialog med regeringen.

En del skakade på huvudet åt hans planer som de menade var för riskabla.

– Men vi gör ju detta för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i Togo, då kan vi inte vara rädda, argumenterade Aime Adi.

Strategin visade sig snabbt vara framgångsrik och nya medlemmar strömmar till varje vecka.

– Vår relation till myndigheterna är inte enkel, de stänger ofta dörren rakt  i ansiktet på oss men vi får fram våra rapporter till dem på olika sätt ändå.

Aime Adi tror ändå att regeringen själva skryter om att de har en nationell Amnesty organisation som verkar öppet – när de får kritik av världssamfundet.

– Under resor i Europa, vill regeringen kunna visa upp att de är en öppen och tolerant regim som ger en plattform även till kritiker. Så på ett sätt är vi kanske gisslan, men då får det vara så. Bara det ger oss möjligheter att verka.

Innergården på Amnestys kontor i Togos huvudstad Lomé.

På väggarna inne på kontoret sitter flera planscher som berättar om arbetet mot tortyr i landet och att få bort tortyren är en prioriterad fråga för organisationen.

Men det också ett område där mycket har hänt på kort tid.

– För bara ett par år sedan var tortyren systematisk och många visste inte att det var olagligt, varken de som slog eller de som blev slagna.

Organisationen har lagt mycket kraft på att upplysa både rättsväsendet och allmänheten om att det är förbjudet. Ett arbete som lett fram till en ny lag.

– Men fortfarande blir framför allt demonstranter slagna tills de erkänner att de organiserat demonstrationerna och på polisstationerna sker fortfarande övergrepp. Men den formaliserade tortyren i fängelser har vi fått bukt med, säger Aime Adi.

I organisationens rapporter finns en mängd aktuella exempel på att tortyr förekommer för att tvinga fram erkännanden.

– Myndigheterna går runt problemet och erkänner det ofta inte, ofta ursäktar de tortyr med att någon vägrat gå in i en bil eller gjort motstånd.

Utanför tutar bilarna och solen gassar in genom fönstret. De vita gardinerna med Amnestys logotyp vajar i vinden och ger en svalkande skugga.

För ett par år sedan såg organisationen en försiktig ljusning. Men ju närmare de kommit till 2018 års valrörelse och presidentvalet 2020 desto frostigare har relationen blivit.

– Sedan januari så har vi flera fall i norra delen av landet där vi ser att personer som kan komma att utmana i valen fängslas på oklara grunder.

Om den nuvarande negativa trenden håller i sig finns anledning till oro.

– Jag är inte optimist, om den nuvarande trenden fortsätter så är det illa. Om de som begår övergrepp ser att det inte finns någon rättvisa, att det inte får några konsekvenser. Att det finns en straffrihet, då är Togos framtid mörk.

För framtiden sätter han sitt hopp till regionala aktörer och lyfter fram att den överstatliga ECOWAS-domstolen (Economic Community of West African States) har kritiserat regeringen för tortyren i landet.

– Den afrikanska domstolen för mänskliga rättigheter är viktig. Den domstolen har i flera fall fördömt Togo. Det hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro.

Trots svårigheterna är den lokala amnestyavdelningen nu redo för nästa område.

– Vi har nyligen börjat jobba med HBTQ-personers rättigheter och om tortyr var svårt så känns detta omöjligt.… Vi är nu attackerade av medierna i Togo som anklagar mig för att vara homosexuell. Det jag nu kan läsa om mig själv i tidningarna är helt otroliga saker.

Det finns lagar i landet mot homosexualitet och straffet är upp till fyra års fängelse.

– De attackerar mig personligen, medierna förstår inte att det handlar om mänskliga rättigheter.  Så detta kommer inte att bli lätt. Men jag lutar mig mot de drabbade, unga män, som får sova utanför husen och stöts bort av sina familjer, säger Aime Adi.

Han har inte för en sekund ångrat att han sökte jobbet för ett antal år sedan.

– Jag tror att dissidenterna är viktiga för att utveckla ett samhälle. Vi behövs för Togos framtid.

Detta var den fjärde delen i Martin Schibbyes reportageserie från Togo. Läs del 1 här, och del 2 här, del 3 här. Den femte delen publiceras inom kort. 

Öppningsbilden är från valrörelsen 2005.  

Av Martin Schibbye