Röster om Blekinge, Sverige, Verkliga Sverige

Novell: Värmeböljan

Oskar Friberg är uppvuxen i den lilla byn Valje. Han tillhör en av de sista yrkesfiskande släkterna som finns kvar längs Blekinges kust och har skrivit kortnoveller i snart tio år. Som en del av vår reportageserie "Verkliga Sverige" publicerar vi novellen "Värmeböljan".

Av Blankspot 9 mars, 2021

Text: Oskar Friberg

Juli. Den äldste tvekar redan halvvägs till båten. Han tittar ut över viken och skakar på huvudet. Tången kom medan vi låg och sov. Den hade vuxit sig större i det tysta. I veckor hade den legat nere i djupen och spridit ut sig, låtit meter efter meter av alger fästa i ett annat alger som fäst i ett annat alger som till slut bildat ett oändligt rotsystem av undervattensskog – och tagit död på allt annat liv som kom i dess väg. Tidigt i morse lättade det från botten och flöt upp till ytan. Nu ligger de bruna fläckarna av sörja utspridda över sjön, mitt i den stilla sommaren, och bildar stora öar av obehag. 

Det är igenom detta tångdeltat vi ska.
“Hur tar vi oss ut ur hamnen ens?”
“Ja, det vet jag inte. Men ryssjorna ska upp.” 

Det händer faktiskt allt oftare, att Den äldste “inte vet” – och det har ingenting med honom att göra, i hans nittioåriga kropp ryms djup kunskap och erfarenhet om Östersjön, hans hjärna är skärpt och intakt, men det som sker utanför och runt honom, i naturen, med djuren, i havet, med fiskarna och hans älskade Valjeviken tycks förändras. Han märkte det genom små förskjutningar, som att siken alltid lekt första veckan i november, men nu leker den alltid första veckan i december. 

Han noterade alla dessa skiftningar. 

De svällde upp, blev till orosmoln hovrandes över honom, där han gick över gräsmattan – 

ett par gram tyngre. 

Hamnen är fylld till kanten med tång. Båten ligger och guppar i sörjan. Den äldste hoppar i alla fall i båten. Han spekulerar högljutt om vad som kommer att hända med rotorbladen när sju meter långa alger trasslar in sig i motorn. 

“Har du hört att de äter alger i städerna?” 

Han hör bara med ena örat och mumlar något om en ny motor. Jag står längst fram som en lots, hängandes över relingen, på en isbrytare i ett sommarland, när vi klyver den tjocka sörjan. Vi håller andan hela vägen ut ur hamnen. Vi fortsätter genom snirkliga passager av död tång och lyckas ta oss till Själöarna. Här ute händer något annat. Under oss slingrar sig fintrådiga, självlysande gröna, klorofyllstinna alger – som fortfarande är högst levande, och blänker till i morgonsolen. 

Och runt oss bubblar hela sjön. ”Vad är det?”
”Det är tången som andas.” “Vad fint det är.” 

Vi står så en stund. Sen drar vi upp ryssjorna – en efter en.

… 

September. Dansken parkerar nere vid vattnet. Han kom för att göra upp sommarens sista affärer. Den äldste förbereder kaffe och smörgås inne i sjöboden. Två ensamma stolar med fri sikt över Valjeviken. Tångresterna ligger kvar och drar på sina ställen där ute. De galonklädda affärsmännen slår sig ner. I taket över dem hänger det fiskenät. En ålahomma sträcker sig tvärsöver rummet. Väggarna pryds av kartor och håvar. Golvet bär knappt med sina spruckna plankor, men är vackra som avlånga tavlor efter årtionden av spilld målarfärg och stänkt tjära; här är drag av Pollocks tidiga år, det blåa här för tankarna till Fontana hade någon kunnat säga, men så säger ingen här. 

– Hur ska man berätta detta för barnbarnen då? 

Det var den varmaste sommaren på hundra år. I städerna dog gamlingarna och böndernas åkrar torkade. Skogarna brann. För oss havsmänniskor innebar det kronisk oro över de döende ålarna. Vattentemperaturen höjdes. Valjeviken förändrades och fylldes av kilometerlånga deltan av alger. Den groteska växtligheten dödade paradoxalt nog allt liv som kom i dess väg. Fiskarna klarade inte det varma vattnet. Det gjorde att vi fick använda all vår erfarenhet för att hitta på de mest kreativa sätten att förvara ålarna. När upphämtaren kom framåt förmiddagen så bar vi de svaga djuren till hans bassänger som den sista droppen vatten; för ålarnas skull, såklart, men också för att varje ål utgjorde kilopris, tusenlappar, kronor. Termometern steg över trettio grader. Vi började springa mellan sumparna och bassängerna! Det gick inte att rädda alla ålar. I den sista sumpen låg flera av dem uppochner, livlösa, och för varje död ål fylldes våra sorgsna ögon med skuld. Precis som 

bönderna framför sina åkrar, timmerfolket framför sin förkolnade skog, de anhöriga inne i städerna. Precis som alla andra den sommaren. 

– Ja, nåt’ sånt skulle det låta. 

Den äldste sprider ut sig över bordet med sina papper, med överstrukna siffror, små kommentarer och krumelurer. De galonklädda affärsmännen byter kuvert och sedlar med varandra. Sommarens sista affärer avklarade. Glada över att vara överens men slokörade över att inte ses på ett år. Dansken tar sig upp för backen och svänger ut på landsvägen igen. Den äldste plockar undan i sjöboden, skakar ur termosen, tar med sig plastfoliet från de uppätna mackorna, han skrynklar ihop det och kramar om med sina fingrar. 

Det värmer fortfarande. 

… 

Det sorgliga i att leva av naturen är att tvingas vända bort blicken från det estetiska och göra det enda praktiskt rimliga; för tången skulle dras in med höststormen och lägga sig på stranden, där skulle den ligga i dagar, veckor, månader, tills vädret slog om, ruttna och då skulle den sprida sin stank kilometervis i varje väderstreck, upp till huset, längre upp i kvarteren och förvirra byborna. Ja, så skulle det bli. Då hjälper det inte att tången i vattenbrynet ser ut som en William Turner-tavla med sina höstiga färger. Hur räddar vi vår lilla strand? Hur ska vi vinna mot tången? Hur bygger vi en konstruktion som håller? 

Den hösten drömmer han intensivt. Han ligger bland kuddar och lakan och väger sina idéer. Han närmar sig en lösning men just då flyter lösningen ut med tången i sjön, förvrängs och blir till ruttnande öar av obehag. 

Sommaren lever kvar som en drypande mardröm. … 

Oktober. Den äldste vaknar med något desperat i blicken. Han går till fönstret och ser hösthimlen torna upp sig över viken. Han mumlar något om stormen och sen ber han mig dra på galonbyxorna, ta släggan och dundra ner spettet så djupt det går. Jag har en meter i mig och i den pressar vi ner pålarna. I samma sekund som spettet dras upp sänker Den äldste ner pålen innan bottensanden hinner fylla upp hålet igen. I pålarna hänger vi sen gamla fiskenät som kan fånga den drivande tången innan den når stranden. Vi fortsätter så tills alla sju pålarna står uppställda i vattenbrynet. Tre meter mellan varje med blicken riktad ut mot havet. De reser sig ur den tjocka morgondimman, hundrafemtio centimeter över vattenståndet, som urtida krigare med blicken fäst på fienden. 

Detta är vår första utpost.
I det lilla slaget mot tången.
I det stora slaget mot värmeböljan. 

**

Oskar Friberg som skrivit texten är uppvuxen i den lilla byn Valje. Han tillhör en av de sista yrkesfiskande släkterna som finns kvar längs Blekinges kust och har skrivit kortnoveller i snart tio år. Berättelserna kretsar ofta kring villkoren för de människor som lever av havet idag.

Vill du bidra med texter till serien ”Verkliga Sverige” så hör av dig till redaktionen.

Läs också Blankspots nyligen publicerade reportage från Blekinge: Det osynliga Blekinge – en resa längs med Ronnebyån

Av Blankspot