Reportage om ,

Det osynliga Blekinge – en resa längs med Ronnebyån

Nils Holgersson rör på sig igen. Gåsen har blivit en kanot – när Blankspot tar sig till berättelsens platser i Blekinge under denna 340 mil långa och pågående reportageresa.

Detta är en av flera delar i en pågående reportageserie. Läs mer om ”Verkliga Sverige” här

Den silverfärgade aluminiumkanoten skär som ett spjut genom den blanka vattenytan. En efter en släpper de kristallklara dropparna taget om paddeln och bildar för en kort stund en strimma av bubblor i kölvattnet. 

Selma Lagerlöfs gås, Akka, hade tänkt sig att resa norrut över Småland men marken var snötäckt och isen låg tjock så istället sattes kursen österut mot Blekinge som det andra landskapet.  

Att fara över ett snötäckt landskap utan vatten eller bete var inte aktuellt. Mycket i avsnitten om Blekinge rör geografin och Acka och Nils rör sig längs med ”stentrappan ner mot Östersjön” där även Ronneby å omnämns och det är därför jag är här.

I romanen tränger ån fram mellan ”branta bergväggar, som stå lodräta upp ur vattnet och äro alldeles överväxta med kaprifolium och hägg, med hagtorn och al, med rönn och vide, och det finns inte mycket, som kan vara angenämare en vacker sommardag än att ro fram på den lilla mörka ån och se uppåt på allt det mjuka, gröna, som hakar sig fast vid de barska bergväggarna”.

Men nu är det precis som för vildgässen vårvinter och träden står nakna och strandbankarna ser inte lockande ut även om man inte ser några ”obestigliga klippväggar.”

Ån rinner på bra i snösmältningstider och kanoten får snabbt upp farten samtidigt som insikten om att jag också måste paddla tillbaka samma väg – mot strömmen – växer sig allt starkare.

Efter en dryg halvtimmes paddling inser jag att jag kommit mycket längre nedströms än jag hade planerat. 

En snabb titt på kartan visar att både flygplatsen och militärens övningsfält ligger oroväckande nära.

Ronnebyån är en å är cirka 85 km lång räknat från sjön Rottnen. Om man räknar längsta möjliga sträcka, från källflödet till havet, är ån 117 km lång

Plötsligt bryts tystnaden av ett öronbedövande dån när det ena stridsflygplanet efter det andra går in för landning på den näraliggande flygflottiljen.

På andra sidan stranden ser jag en man som gestikulerar upprört. Med ett par snabba tag med paddeln är jag framme vid honom och han frågar vad jag gör här så nära det militära skyddsområdet – mitt i vintern.

– För 100 år sedan skrev Selma Lagerlöf om den här platsen i romanen om Nils Holgersson, ropar jag och försöker överösta Jas-planen medan mannens blick söker sig mot kamerorna, drönaren och stativen på kanotens botten. 

Ju mer jag höjer rösten desto mer inser jag hur misstänkt det låter. Jag vill ta upp romanen och visa honom illustrationerna och fråga var de branta bergväggarna med kaprifol kan vara? 

Men inser att det varken är platsen eller stunden för att gå djupare ner i texten. 

– Jag tror aldrig jag sett någon paddla här den här tiden på året, ropar mannen misstänksamt medan jag sakta backar ut kanoten från stranden genom att upprepade gånger stöta med paddeln mot den mjuka botten. 

Det sista mannen ropar dränks i ljudet av jetmotorn från ännu ett JAS-plan som går ner för landning bortom grantopparnas siluetter. 

Namnet Ronneby kommer från ån, som från start hette Rotne å, vilket betyder den rytande ån. Det i sin tur syftar på att det finns flera forsar och vattenfall. 

När Nils Holgersson passerar Blekinge låg en ”tjock regnrök” över landskapet vilket gjorde det svårt att se vad som fanns där nere. 

”Jag undrar om det är ett gott eller dåligt land, som jag rider över”, tänkte Nils Holgersson och mindes vad han lärt sig i skolan om Blekinge. Läraren hade förklarat att Småland var ett högt hus med granar på taket och framför huset låg en trappa med tre stora trappsteg. De trappstegen kallas Blekinge och skillnaden mellan dem var stor. 

Det översta trappsteget var kargt och fattigt med små stugor och långt mellan kyrkorna. På mellantrappan var jorden bättre och träden ståtligare med lönn och ek och lind, hängbjörk och hassel. 

På det nedersta trappsteget var jorden täckt med god och riktig mylla och vid havet växer bokar och kastanjer och valnötsträd så stora, att de når över kyrktaken. 

När det väl regnade så forsade vattnet genom trappstegen ner mot havet. ”Men när strömmarna kommer till avsatserna mellan trappstegen, måste de kasta sig huvudstupa utför dem, och härav kommer vattnet i sådan skummande fart, att det får kraft att dra kvarnhjul och maskiner, och sådana har det också växt opp vid varenda fors,” skriver Selma Lagerlöf. 

Acka följer ån som slingrade sig fram genom det månljusa landskapet som en svart, blänkande orm. På så sätt kom sällskapet ända ner till Djupafors, där ån först gömmer sig i en underjordisk ränna och sedan klar och genomskinlig, som om den voro av glas, störtar sig ner i en trång klyfta, mot vars botten den slår sönder sig i glittrande droppar och kringflygande skum. 

I dag har den ekonomiska näringen kring vattendragen försvunnit. Eller förändrats kanske man ska säga. Jordbruksbebyggelsen har försvunnit, hagarna har växt igen och bebyggelsen koncentrerats kring städerna.

Men andra verksamheter har tagit vid. 

Under 25 års tid har Lennart och Lena gett service åt turister från framförallt Sverige, Danmark och Tyskland, men också från övriga länder i Europa.

Tillbaka vid bryggan tar Lennart med en van fot emot kanoten innan den slår stäven i träbryggan.

Just våren vid ån är han svag för. 

–  Nu är det snart som vackrast. När det börjar bli ljusgrönt och bokskogen kommer på våren och silar ljuset, det är oslagbart, säger Lennart. 

Men han älskar också ljudet från Jas-planen, ”man blir som ett barn på nytt”. Under 25 års tid har han och hustrun Lena hyrt ut kanoter till svenskar, danskar, tyskar och med en bas i Karlsnäsgården driver paret ”Paddelkompaniet”.

Allt började i samband med en tids arbetslöshet efter finanskrisen 1992 då Lennart fick statliga pengar i ett ALU-projekt för att kolla upp lämpliga rastplatser, ta fram kartor, prata med markägare och fundera över logistiken kring den sju mil långa ån. 

Att det sedan blev just kanotuthyrning hade sin förklaring i att Lenas pappa arbetat ideellt med en förening som hyrt ut kanoter i Olofström.

När de sex månaderna var slut var den topografiska kartan fylld med markeringar, streck, gnuggisar och pilar.

– Vi började med ett tiotal kanoter här i samarbete med Karlsnäsgården. Det tar ju ett tag innan det blir känt och man kommer igång, berättar Lennart.

Efter ett tag kände paret att de ville driva verksamheten i egen regi och inte som en ideell förening: Föreningsarbete och möten byttes ut mot hemsidesnickrande, professionella bokningsprogram och arbetet med att synas högt på Google om någon söker på ordkombinationen ”kanoter + Blekinge”.

I dag jobbar de alla dagar i veckan utom söndagar och under sommaren är de ofta fullbokade. Vem som hyr har också varierat under åren.  

– Förr var det mer utpräglade friluftsmänniskor som paddlade men idag är det mer gemene man, säger Lena. 

Under semesterperioderna hyr många kanoter för att paddla hela leden, alla sju milen, medan det under helger är många som ”weekendpaddlar”.

– Tyskarna bokar sällan kortare än en vecka. Ibland är de ute i tio dagar. De är välplanerade, ute i god tid och det känns som om de har lång framförhållning.

De senaste åren har en majoritet av de som hyr varit från Danmark. Flera återkommer år efter år.  När det gäller effekterna av pandemin har den påverkat företaget positivt, de har ökat uthyrningsfrekvensen ganska markant under 2020.

– Gemene man vill vistas utomhus för att kunna umgås och då göra något trevligt tillsammans. Våra utländska gäster som inte har kunnat besöka oss på grund av pandemin har ersatts av fler svenska gäster som har firat svemester och hemester, säger Lennart.

Under det kvarts sekel som de paddlat längs med ån har de också kunnat följa skiftningarna i naturen. Men när de tänker tillbaka är det snarare det jämna vattenflödet som sticker ut.

– När det varit torra somrar tänker man att det inte borde ha varit möjligt att paddla men ån är ju uppdämd och det finns en vattendom som säger att man ska släppa en viss mängd vatten, så de är tvungna att släppa vatten även om det är torrt. Kraftstationerna måste ha vatten för att kunna producera el, förklarar Lennart.

Kanotleden på Ronnebyån är cirka 70 kilometer lång och sträcker sig från Hovmantorp i Småland till Karlsnäsgården i Blekinge. Ån växlar mellan smala ringlande avsnitt och långsmala sjöar som omges av djupa skogar med ett rikt djurliv.

Till och med under 2018 års torra sommar med totalt eldningsförbud – även för stormkök – så gled kanoterna med strömmen mot havet. 

Selma Lagerlöfs kapitel om Blekinge kretsar en hel del kring Smirre räv och paret bekräftar att det än idag finns gott om dem kring ån.

– Men även häger, simmande älg ser man och fiskgjuseparen som häckar på samma ställe varje år. 

Numera är häckningsplatserna utmärkta på paddelkartorna och de som hyr uppmanas att inte gå i land. 

– Blir de störda så lämnar de ungar och bon. Men de kommer tillbaka år efter år och det visar ju att de känner sig trygga. 

Alla som hyr får också en genomgång av allemansrättens regler och hur sopor ska hanteras. 

– Det är sällan det sker incidenter och alla kanoter är numrerade så händer det något kan vi härleda vilken grupp det är. Men jag pratar ju alltid med de som hyr och ofta kör jag dem, utrustningen och kanoterna till startpunkten så att de kan ha bilen när de är klara och det är trevligt folk som paddlar, det är det, säger Lennart. 

Varken han eller hustrun har haft någon sommarsemester de senaste 25 åren. Kontoret ligger tre minuter från sovrummet och trots det går det inte på rutin. Varje år försöker de utveckla både turerna och samarbetet med andra. 

– Vi har ett samarbete med andra inom biosfärområdet, tillsammans har vi tagit fram paketlösningar som att paddla kajak och bo och äta. Men vi tar ett år i taget och ser hur länge man kan hålla på. 

Men själva paddlar de inte så mycket på ån lägre. Om de någon gång ger sig ut på vattnet så blir det med kajak på havet.

– Att krypa ner i sittbrunnen och glida fram tyst och stilla över havet är meditativt, säger Lennart. 

Paddelkompaniet är en del av ARK 56 och Blekinge Arkipelag där de gemensamt med andra företag har en strategi för att bli en hållbar destination för naturturism.

Precis innan ån tränger sig in i dagens Ronneby passerar den precis som Selma beskrev Djupafors i Kallinge genom den så kallade Djupaforsklyftan: Sprickan är hela 18 meter djup. Redan i slutet av 1600-talet fanns här en kvarn. 

1868 anlades ett pappersbruk här, Djupafors pappersbruk som Selma skriver om och som var i drift fram tills 2014. 

Sedan försätter ån mot Brunnsparken där de första gästerna checkade in under 1700-talet för att dricka brunnsvattnet.

Själva Brunnsparken var ett begrepp långt före det att Selma Lagerlöf skrev om Blekinge. Den första källan upptäcktes 1705 därefter var brunnsdrickningen igång. Fler och fler människor fick höra om den värdefulla källan och andra brunns- och kurorter uppstod så småningom under 1800-talet men källan i Ronneby hölls som en av de främsta. 

Flera av platserna i och omkring Ronneby fick också nya exotiskt klingande namn. Skogen kring där Tarketts fabrik ligger idag fick heta Paradiset och ovanför staden kunde man ro på Silverforsen till Lycksalighetens ö.

De lokala fiskarna tog ledigt på somrarna och seglade med turister istället för att fiska. Havsbad och restauranger byggdes. 

Under det första världskriget lockades även tsarfamiljen över som hade svårt att röra sig i Europa.

Stålbadet var det mest populära badet. Ett järnrikt vatten som sved i ögonen.

I samband med andra världskriget fick kommunen överta parken och när staden fyllde 600 år i mitten av 1980-talet satsade man på parken igen och ett antal nya trädgårdar anlades av trädgårdsarkitekten Sven Ingvar Andersson, däribland en rosenträdgård, en vattenträdgård, en doftträdgård och en japansk trädgård. 

Runt vattnet växte det sedan fram inte bara en av landets största brunnsmiljöer utan också dagens park med utställningshuset naturum. Byggnaden användes ursprungligen som en av Sveriges första platser där man övade inomhusgymnastik och det syns fortfarande på interiören.  Parallellt visar Ronneby kommun sin Brunnsparks historik. Där finns även en stor modell som vill illustrera de tre trappstegen och hur vattendrag rinner nedför dessa.

En sak som präglat staden är Ronneby Brunn. Till denna plats har det kommit besökare sedan 1705. Från start var det en kurort där man ägnade sig åt att dricka brunn som det hette. Idag är det en kurort och en fritidsanläggning som är placerad i Ronneby Brunnspark. 

Så hur har då Ronneby å förändras sedan Selma Lagerlöfs tid?

– Själva ån och vattnet mår ju inte alls bra. Blekinge har flera åar som skär genom landskapet och Ronneby å räknas inte som en av de renaste eller friskaste och det beror på att det varit mycket industrier längs ån, säger Länsstyrelsens Robert Ekholm som är naturvägledare, och föreståndare för naturum när vi slagit oss ner vid ett bord inne vid utställningen. 

Själv växte han upp i Tumba och kan sina anekdoter om ”Tumba-Tarzan” utantill. Men så träffade han en ”gröna vågare” och tillsammans köpte de en gård i Blekinge på exekutiv auktion. 

Sedan dess har han blivit kvar. 

På fritiden blir det mycket havskajak och drömmen om att en gång bli fotograf lever vidare genom att han dokumenterar årstidernas växlingar i och runt Blekinge. De vintrar när ån fryser åker han långfärdsskridskor på den ändå upp till smålandsgränsen. 

Robert Ekholm förklarar att Ronneby ligger där det ligger, beror på ån och de industrier som uppstod kring den: garverier, emaljverk, gjuteriverksamhet och så fabriker. Men hur industrin påverkat det småfågelliv och de uttrar som Selma Lagerlöf skriver om vet man ännu för lite om.

– Uttern har gått från att vara vanlig i landskapet till att vara utrotningshotad. Det har gjorts inventeringar med tioårsintervaller och nu kan man se att stammen sakteliga börjar öka och de kommer ner till havet ibland, man ser spår efter dem, men inte i Ronnebyån. Det kanske inte är tillräckligt med fisk i ån eller så är den inte tillräckligt frisk, funderar Robert Ekholm.

Den största förändringen, om man jämför nu och då, är hur åns botten ser ut.

– För 100 år sedan fanns det en rik bottenfauna, det var rikt på bland annat musslor. Flodpärlmusslan fanns i alla Blekinges vattendrag, men den finns inte alls i ån längre. Man kan hitta musslor i Bräkneån och i Mörrumsån, men inte i Ronnebyån, förklarar Robert Ekholm.

Naturum Blekinge är ett besökcentra mitt i Ronneby Brunnspark. Här hittar man information, utställningar och aktiviteter som rör Blekinges natur, miljö, kulturlandskap och friluftsliv.

I en å med musslor, vilka kan bli över 200 år, renas vattnet på ett naturligt sätt vilket i sin tur är en förutsättning för öringen och dess reproduktion.  

Men trots bristen på musslor så finns det en liten öringstam i ån. 

– De kommer bara upp till stadshuset sedan är det för brant, men då kan de ta vägen genom Söderbybäcken och sedan simma en kilometer i en kulvert under ICA-Maxi och så ut i skogen. Större öringar kan ta sig upp den vägen. Naturen är stark, konstaterar Robert Ekholm.

De historiska platserna med kraftverk längs med ån och emaljverken som låg här på slutet av 1800-talet har också skapat en ny konfliktlinje: Mellan natur och kultur om man så vill. 

I Sverige har vattenkraften i bäckar och åar använts sedan 1200-talet och under 1600-1700-talet upprättades många smedjor och pappersbruk längs med vattendragen tills ångkraften konkurrerade ut vattnet som energikälla. 

Vattenkraften återkom under 1900-talet för elproduktion först i små enheter och så småningom i de större älvarna. På flera platser längs med Blekinges åar finns spår av dämmen, rännor och kvarnar kvar.

Att det än i dag finns så pass mycket stenar i ån beror på den stora mängd lokala små kraftverk som genom historien gett både kraft och elektricitet. Länsstyrelsen har i Blekinge prioriterat att restaurera vattendragen och öppna upp dem igen. 

Men att plocka upp alla de stenar som med stor omsorg och stort arbete lagts ner i vattnet är inte alltid populärt. 

– När man försöker få bort dämmena väcks det motstånd mot det och många som bor runtomkring tycker det är vackert med en vattenspegel och tror att det blir dyigt och fult om den försvinner.

Argumentet att de små kraftverken stått i över hundra år köper inte Robert Ekholm. Inte heller att de i dag har en ny biologisk funktion.

– Ja, visst men ån har ju runnit här i tusentals år, så för att vandrande fisk, öring och ål ska kunna ta sig förbi, måste man öppna upp, säger Robert Ekholm.

Längs flera av landskapets åar har motståndet varit så pass hårdnackat att Länsstyrelsen helt enkelt tills vidare fått ge upp. Boende har också varnat för att giftigt sediment kan virvla upp om man rör om i ån.

– På vissa platser berättar kollegorna att det inte är framkomligt, men det finns andra åar där lokalbefolkningen ser mer positivt på att restaurera åarna. 

En annan fråga som förenar både miljö- och kulturmiljökämparna dök upp för bara ett par år sedan. 

Under en rutinprovtagning av vattnet valde Länsstyrelsen att också söka efter PFAS, en kemikalie som används i skummet vid släckning av bränder.

– Provet visade väldigt höga halter, flera hundra gånger högre än gällande gränsvärden, och källan visade sig vara brandskum från flygplatsen där man övat på att släcka brinnande plan. PFAS rann då ner i Ronnebyån och i dricksvattenbrunnar som används av kommunen för att förse Kallinge och delar av Ronneby med dricksvatten. 

Som ett resultat av att utsläppen lett till extremt höga halter är flera av landskapets grundvattentäkter i dag obrukbara.

– Det är en miljöskandal. Folk har druckit detta vatten under lång tid och det följs nu upp, men det gör också att fisken har höga halter av PFAS så höga att man inte ska äta fisk från Ronnebyån.

En rättegång pågår i Tingsrätten i Blekinge om hur de som bor i Kallinge har drabbats och vem som är ansvarig. 

Kunskapen växer om vilka hälsorisker den som utsätts för PFAS kan drabbas av. I samband med rättegången läggs ny forskning fram som bevisning. 

Ännu är effekterna okända och det är kanske det som är mest skrämmande. Ett minst lika skrämmande scenario är den stora laxdöden i Mörrumsån, där en teori är att det är små mikroplastpartiklar som täpper till gälarna som kan vara en av förklaringarna.

Något som laxen möter i havet snarare än i Mörrumsån.

Under 1900-talet blev många sjöar och vattendrag i Sverige försurade, framför allt på grund av utsläpp från eldning med fossila bränslen. I dag är det stora diskussionsämnet i Ronneby utsläppen av PFAS.

Framför Robert Ekholm breder en karta ut sig på bordet. Bakom ett skyddande glas kan man följa kustlinjen och åarna i Blekinge. De senaste åren har man börjat prata mer om begreppet ”Blekinge Arkipelag” än om skogen och åarna som kommer rinnande från Småland. 

– Åarna hör till, men fokus i projektet ”Biosfärområdet Blekinge Arkipelag” är på skärgården och havet! 

En av satsningarna är ett nytt ledsystem, ark56, där nya leder för vandring, cykling, kajakpaddling och segling ritas ut längs med kusten. 

– Det är ett stort projekt, en typ av ledsystem, där man bygger upp leder för vandring, cykling, kajak och segelleder längs med kusten i Blekinge. Det har blivit en app, skyltar och utställningar som vi hoppas ska locka turister till kusten, berättar Robert Ekholm.

Området har länge varit ”outvecklat” eftersom militären haft övningsområden och skjutfält ut mot havet.

– Militärens närvaro har varit ”som en död hand” eftersom det också inneburit ett förbud mot utländska besökare, men nu hoppas man att detta ska generera boende och aktiviteter.

Robert Ekholm ser ut genom fönstret mot ån. Solen värmer efter förmiddagens regn.

Det var under epoken som kurort som Selma Lagerlöf skrev sin roman om Nils Holgerssons underbara resa och Robert Ekholm påpekar att det än i dag finns spår av den tidsandan. Flera projekt och aktiviteter handlar om hälsa och ”wellness” och i de byggnader som kommunen äger hyrs lokaler ut till olika företag.  Men även i rollen som samlingsplats spelar parken en stor roll. 

– För några år sedan kom många nyanlända, de satte sin prägel på stadsbilden i Ronneby men det var också tydligt att de kom från en kultur där man umgås utomhus. Så parken har varit full av sällskap som umgås och lagar och äter mat. 

Kontrasten mot lokalsamhället förstärktes av invandringen med tanke på att staden länge varit en avfolkningsbygd. Hus som stod tomma revs. 

Det är inget som är unikt för Ronneby med blomstrande ytterområden och döende stadskärnor, snarare är det, det nya normala.

Men det finns också tecken på ett skifte. 

– Nya kvarter planeras att uppföras och nyligen blev cafét Mandeltårtan utsett till landskapets bästa fik och kom med i Whiteguide det ligger intill Ronnebyån i Brunnsparkens utkant. Ett annat kafé har startats av en bagare från Syrien och går under namnet Mockatårtan. Ronneby har även fått ett nytt litet mejeri som tillverkar ostar och mjölkprodukter gjorda av lokal producerad ekomjölk, Abbes Mejeri, berättar Robert Ekholm.

Dåtiden spritter av liv, kanske vill den återfödas.

När det gäller hur pandemin påverkat naturum, så är fallet inte så omfattande.

– Jag kunde hålla öppet större delen av förra säsongen, men med diverse restriktioner, bl a max 30 besökare samtidigt i lokalen. Vi halverade antalet besökare under 2020. Men vi fick bättre tid och kontakt med dem som besökte oss. Flera andra naturum valde att stänga helt och flyttade ut sin verksamhet istället. Jag hoppas och räknar med att kunna öppna igen i april, som jag brukar göra. Vi ligger så centralt i parken med ständigt mycket folk i rörelse så vi vill fortsätta hålla öppet så mycket vi kan, säger Robert Ekholm.

Blekinge har Sveriges sydligaste skärgård, vilken består av 1650 öar, kobbar och skär. 

Innebörden av ”Blekinge” som begrepp är de flesta tämligen överens om. ”Bleke” lär syfta  på de lugna vattnen i skärgårdslandskap som vid Ronneby, Karlskrona, Hallarumsviken, Järnaviksskärgården eller den än mer örika Åryd-Hällarydskärgården, som är den första egentliga skärgården man möter då man seglar in i Östersjön.

Än så länge är det för tidigt för att se några streckande ejdrar dra fram, på väg längre upp i Östersjön. Det är annars ett av skärgårdens allra mest tydliga vårtecken och några stannar alltid för att häcka i Blekinge. 

Nere vid havet river vinden i flaggstängernas linor. Himlen är grå som röken från fabrikens skorsten. 

Ett par fiskebåtar guppar som flöten i dyningarna och hårt spända kapell är dragna över fritidsbåtarna i väntan på nästa sommar. 

Här ligger också Ronnebys överlägset största privata arbetsgivare i dag. Tarkett har tillverkat golv i Sverige sedan 1886 då företaget grundades under namnet AB Malmö Snickerifabrik.  

De första experimenten med golvmaterial baserade i plastmaterialet PVC gjordes 1946 och redan året efter hade man i företaget lyckats sälja det första plastgolvet som gavs namnet Tarkett.

I dag är Tarkett med sina ca 13 000 anställda en av de största golvtillverkarna i världen. 

I Ronneby ligger koncernens största produktionsenhet och trots rykten om flytt efter att bolaget såldes till fransmän på 1990-talet har man istället expanderat och utökat fabriksområdet i hamnen. 

Tarkettflaggorna är inte längre på halvstång, men nedanför ett ankare utanför receptionen har kollegor tänt ljus och satt ut blommor. Ett tag var det en ring av ljus som brann dygnet runt, men de städades bort av företagsledningen. 

Ingen blundade för det som hade hänt, alla mådde dåligt, men ledningen kände att man måste gå vidare. 

Efter protester från familj och kollegor är nu ljuslyktorna tillbaka.

Det var hit den 23-åriga gravida Julia Mannersten gick till jobbet för att inte komma tillbaka i november 2018.  En händelse för vilket bolaget Tarkett efter en två år lång process dömdes till ett strafföreläggande på två miljoner kronor dagen före nyår 2020. 

Följer man kusten som Selma sedan gjorde når man Karlskrona, flottan och berättelser om krigen.  Staden som grundades 1680, då Karl XI beslöt sig för att anlägga landets nya marinbas här. Mer än 300 år senare ligger marinbasen fortfarande kvar. 

I dag reser de flesta besökande journalister utifrån till Sölvesborg för att söka förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar. 

Men jag har bestämt mig redan innan denna reportageresa för att aktivt välja bort det som känns som mest klickvänligt. 

Istället för Sölvesborg sätter jag kurs mot Bräkne Hoby. 

Bräkne-Hoby är en tätort i Ronneby kommun.

– Du har paddlat på fel plats, säger Roland Gustavsson när han får höra om mitt sökande efter platsen som Selma beskrev. 

Ett par mil från ån i Bräkne-Hoby möter jag professorn och landskapsarkitekten som växte upp i Blekinge men sedan lämnade landskapet för att trettio år senare återvända. 

 – Norr om Järnbruket, vid Djupadal, där skulle du ha paddlat. Där finns det berg, men Selma Lagerlöf och andra som beskrev bergen överdrev nog dess höjd, säger han och skrattar. 

Bergen var ett sätt att locka turister till Ronneby och kurorten Brunnen.

Men även om det är synd att jag paddlat fel är Roland Gustavsson glad att jag följt ån. Han menar att man för att förstå Ronneby och trakten måste se dess plats i landskapet. Att det ligger på en unik plats i ett typiskt vikingaläge med ån, vattenfallet och havet. Men att just platsernas historia håller på att glömmas bort.

– Vi lever i en svår tid och en lätt tid. En förändringstid där vi håller på att glömma bort och tappa mycket av den kultur som tidigare var självklar för oss. Det blir på sätt och vi en lätt tid, alltför lätt. Vi bryter av våra rötter som funnits länge och vi måste på något sätt återta vår koppling till platserna och odlingen i nya former av att få personifiera platser och odla en ”spadkultur,” säger han. 

Jag möter honom på ett möte anordnat av den lokala föreningen ”Bygd i samverkan” i Bräkne-Hoby. En förening som genom åren tagit strid mot nedläggningen av högstadium, vårdcentraler, post och apotek. Men som också ordnar studiecirklar, konstutställningar, ser till att trädgården som kultur lever och utvecklas och ser till att bygden just samverkar. 

För honom är Ronnebyåns historia inte bara kopplad till verksamheten kring Brunnsparken, utan han poängterar att lika viktigt för den tidens fotografer, konstnärer och societet var att göra utflykter ut till Karön utanför mynningen för ett havsbad och upp längs med ån. 

– Ronnebyån är det centrala om man vill förklara Ronneby stads läge, denna danskstad med det indragna handelsläget som är ett par hundra år äldre än ”svenskstäderna” Karlskrona och Karlshamn. Tyvärr ser man inte på ån i dag som en livsnerv. Man ser på ån som en skitig, nedsmutsad kloak. Man ser det tydligt i hur man byggt det nya hotellet, där det gamla av stolthet lutade sig över ån, så backar det nya som om det inte vill kännas vid ån, det finns en attityd av att se vattnet som förstört, säger Roland Gustavsson. 

Istället för att lyfta fram ån konstaterar han att fokus ligger på havet.

– En ensidig satsning där man bara chansar på att vi klarar Östersjöns hälsotillstånd. När vi nu som säkerventil råkar ha den sydskandinaviska urbergsskylten som ett bälte på andra trappsteget, med ettusen insjöar tätt, tätt.

Han menar att vi inte ska slarva bort och glömma begreppen som kommer med landskapets historia så som de tre trappstegen som Selma Lagerlöf hämtade upp från den nordiska mytologin och uttrycket ”Sveriges trädgård”, som är ett annat uttryck med mycket stort tidsdjup.  

– Många verkar tro att det är dags att finna nya marknadsuttryck i en tid då vi kanske behöver uttryck som ”Blekinge, Sveriges trädgård” som allra mest.

Det viktiga är enligt Roland Gustavsson att vi frågar oss vad vi vill med dessa begrepp och vad vi laddar dem med för innehåll. 

– Selmas styrka var att hon erkänner platserna, bygderna, odlingslandskapet med spadkulturen och ser att landskapet hör ihop med människan. Osynliggör vi platserna så tappar vi något väsentligt. 

Kulturlandskapet och byggnaderna samspelar på ett annat sätt i Blekinge än i Skåne där man har haft stora herrgårdar.

Roland Gustavsson tror att bland de mest unika resurser som finns i Sverige är just de små städerna och hur väl de är integrerade i landskapet. 

– I Blekinge finns de städerna. Tar vi steget vidare in i det mellaneuropeiska landskapet så blir städerna plötsligt något som är skilt från naturen och det äldre odlingslandskapet. Det är fantastiska resurser, men om man ser till hur mycket de omskrivs så framstår det som marginaliserat. 

Storhetstiden för begreppet ”Sveriges trädgård” inföll under tiden efter kurorten och fram tills att modernismen slog igenom, vilket samtidigt är en tid då stadskultur frigörs ännu ett steg från landsbygdskultur. Blekinge stod då med professorer i landskapsmålning och en brunnskultur som plötsligt inte var modern längre. 

– Hela den kulturen sveptes undan och Blekinge hade svårt att hävda sig, säger Roland Gustavsson.

När Selma Lagerlöf skriver om Blekinge hade de första fotografierna tagna från flygplan börjar användas. 

– Så det hon förenar är överblicken uppifrån samtidigt som hon målar upp platsen. Den iakttagelsen jag gjort är att Skåne inte är så intressant att skriva om uppifrån. Där handlar det om platserna som markkontakt. Men när hon kommer till Blekinge så flyger hon upp. Vad det betyder kan man fråga sig? 

En förklaring skulle kunna vara det han kallar för ”landskapets morfologi”. 

Det blekingska utpräglade mosaiklandskapet som trotsar alla försök till att skapa enhetlighet, om det så rör sig om monokultur, skogsbruk eller industrigolv så ser landskapets geografi i sig självt till att det finns plats för olika intressen. 

– Blekinge blir därmed en plats för den tidiga turismen eftersom man har tillträde till landskapet. 

Men trots landskapets starka ställning beskrivet av både Harry Martinsson och Selma Lagerlöf så märkte också Roland Gustavsson när han flyttade tillbaka att det begrepp som överlevt från generation till generation ”Sveriges trädgård” var på väg bort. Nu vill både Länsstyrelsen och Region Blekinge lansera andra varumärken än ”Sveriges Trädgård”.

En enkät bland de som bedrev turism visade att nästan ingen ville behålla det. Istället ville man bara prata om havet, och skärgården. 

– Därmed så bryter man med traditionen och man kan fråga sig varför det sker just nu. Vad gör vår egen generation så kaxig att vi nu bryter med detta flera hundra år gamla begrepp.  Det är stöddigt, säger han. 

Brytningen menar Roland Gustavsson beror dels på en okunskap och dels på ett ”urbant seende” på landskapet. Om att vi nått så långt i vårt främlingskap så vi ser på allt som skedde igår som förgånget och historia, ett synsätt han menar bromsar oss på vår väg in i framtiden.

– Man ser inte längre det rurala, landsbygdskulturen. Man ser inte heller den tid, 1700-talet som kurortstiden föddes ur. Ett Sverige där man hade problem med snabbt växande städer, med hygien. Ur det föds begreppet ”Sveriges trädgård” och tron på ett nytt samhälle. Det som då skedde i Ronneby talade man om i Paris och London, säger Roland Gustavsson.

I grunden menar han att vi måste återkoppla till något han kallar för ”spadarvet”, en interaktion med naturen som vi haft sedan första början. 

– Om man tänker att växter och djur genetiskt har ändrat sig ytterst marginellt så är det säkert samma sak med människan som djur. Om man ser på vårt stillasittande, vår inomhuskultur så finns det mycket som bryter med landskapsarvet, anknytningen till platsen och spadkulturen, så det kanske är det mer motiverat än någonsin att kämpa för detta nu idag!

Ett av de särdrag värt att kämpa för i Blekinge är enligt Roland Gustavsson att man inte som på många andra platser behöver ”göra utflykter ut i naturen” eftersom naturen finns inflätad i städerna och vardagslivet. 

– Turistperspektivet handlar så mycket om vad vi äter och om möjligheten att motionera i skogen.  Men tänker för lite kring platserna som hänger ihop med människans sätt att leva och förvalta. 

För att nå dit måste vi enligt Roland Gustavsson förstå platsernas historia. 

– Jag tror på att hitta platser med fördjupad mening och landskapsstråk för att beskriva Blekinge: Traditioner av midsommarfiske. Badplatser som kan laddas med en berättelse. Om man rör sig från länsgränsen i Småland och sedan neråt så hittar man unika landskapstyper. Men här finns inget som helst turisttryck. Man kan prata om det ”osynliga Blekinge”.

Det stora fokuset på havet har gjort att Blekinges unika natur och historia riskerar att glömmas bort anser Roland Gustavsson.

Rent strategiskt, ur turistsynpunkt, tror Roland Gustavsson att det varit klokt att visa upp jordbruk, skogsbeten och naturbeten. 

Men även de små städerna behöver ”laddas” i försök att förstå dem. 

Han har själv tagit fram ett förslag på ett ”glittrande tvärsnitt” av Blekinge, längs med åar som Bräkneån, som skär genom bygderna och de tre trappstegen, inspirerat av Harry Martinssons beskrivningar av ådalarna. Till platser med vildmark och forsar, lövskogar, odlingslandskap och blandskogar vill han se nya cykel och vandringsstigar.  

–  Även om det är svårt och kan kännas pretentiöst måste vi blicka framåt. Städer som Ronneby kan inte bara vara en före detta kurort, eller en handelsstad som det går bra eller dåligt för, det är vår äldsta stad. Den uppstod just här för att förutsättningarna var god kring de sju kullarna och förstår man det blir det mer spännande. 

Mer kunskap om platsens historia hade också gjort att man kom bort från begreppet ”håla” och ”nyheter om gäng”.

– Det är ett fattigdomsbevis för Ronneby att vi alltid ska visa upp våra grymheter. Det finns annat i det utdragna nuet, guldmynt som hittas, Björketorpsstenen, runstenen som lär vara den äldsta skriftliga dokumentation i Sverige och så borde man lyfta Harry Martinsson mera. Han har inte fått den uppmärksamhet han förtjänar. Men det är ett långsiktigt arbete, säger Roland Gustavsson. 

Ronnebys stadsbild präglas i hög grad av brunnsepokens relativt omfattande utbyggnad av trähusbebyggelsen längs Ronnebyån under det sena 1800-talet.

Det är inte bara regionen som lockas av havet. I Selma Lagerlöfs kapitel om Blekinge händer något med texten när vildgässen lämnar land och ger sig ut över havet. 

På många andra platser i Sverige beskriver Selma Lagerlöf mötet mellan hav och land som något av det fulaste: ”Det är, som om de båda tyckte så illa om varandra, att de bara vilja visa det sämsta de äga”. 

Men i Blekinge är det annorlunda: ”Där splittrar landet sönder sig i uddar och öar och holmar, och havet delar sig i fjärdar och vikar och sund, och det är kanske detta, som gör, att det ser ut, som om de skulle mötas i glädje och endräkt”.

När så landbacken som ”ser ut, som om den bara tänkte på havre och rovor och potatis och gran och tall” får se en havsvik så sker det saker, ”den [kantar] den med björk och al, alldeles som om den vore en vanlig sötvattenssjö. Så kommer ännu en vik infarande. Inte heller den bryr landbacken sig om att krusa för, utan den får samma beklädnad som den första. Men så börjar fjärdarna vidga sig och bryta sig. De splittra sönder fälten och skogarna, och så kan inte landbacken undgå att märka dem. ”Jag menar, att det är själva havet, som kommer,” säger landbacken, och så börjar den att pynta ut sig. 

Den kransar sig med blommor, far upp och ner i backar och kastar ut öar i havet. 

Den vill inte mer veta av tallar och granar, utan kastar bort dem som gamla vardagskläder och ståtar sedan med stora ekträd och lindar och kastanjer och med blommande lövängar och blir så grann som en herrgårdspark. 

Och då den möter havet, är den så förändrad, att den inte kan känna igen sig själv.”

**

Du har läst första delen från Blekinge i Blankspots serie ”Verkliga Sverige.”Har du idéer eller tips till vår resa genom resten av Sverige så hör av dig och gå med i facebookgruppen för den här reportageserien. 

Reportagen från Skåne finns här. Nästa landskap blir Öland, Gotland och sedan Småland. Sedan tar vi oss norrut tillsammans.  Läs även Brit Stakstons kommande kulturanalyser från landskapen – här

Bli prenumerant nu!

Läs köpvillkoren innan du beställer.

Hjälp oss skriva mer om Sverige!

Blankspot gör en resa genom Sverige, och låter ramen vara berättelsen om Nils Holgersson. En resa genom 340 mil av svenska landskap som vi hoppas att du vill vara en del av. 

Med Verkliga Sverige vill vi lyfta fram fler röster och ge en bild av vardagen med perspektiv, sammanhang och nyanser.  På vilket sätt liknar de utmaningar som beskrevs för drygt 100 år sedan de vi ser i dag? Vilka är sakfrågorna som påverkar människors liv idag?

Vill du bidra med din egen berättelse från de platser som Selma Lagerlöf skrev om eller har idéer och tips till vår resa genom Sverige? Gå med i facebookgruppen "Verkliga Sverige"