Blankspot om

Mustafas svenska mamma vägrar att ge upp

På Luciadagen förra året utvisades Mustafa Nauibi till Afghanistan. I Vänersborg är saknaden stor och hans svenska ”mamma”, Lena Malmlöf Hummerhielm, har inte gett upp hoppet om att han ska kunna återvända till Sverige. På väggarna inne i det tomma pojkrummet hänger inramade foton på Mustafa omgiven av klasskamrater, lärare, och hans svenska familj. Några […]

På Luciadagen förra året utvisades Mustafa Nauibi till Afghanistan. I Vänersborg är saknaden stor och hans svenska ”mamma”, Lena Malmlöf Hummerhielm, har inte gett upp hoppet om att han ska kunna återvända till Sverige.

På väggarna inne i det tomma pojkrummet hänger inramade foton på Mustafa omgiven av klasskamrater, lärare, och hans svenska familj. Några medaljer från brottningen dinglar i gul-blåa band. På en hög byrå ligger ungdomsböcker på svenska och ett par chokladaskar.

– Det känns väldigt tomt. Men det känns skönt att allt finns kvar. Men han fattas ju, så sammanfattar Lena känslan att sitta i Mustafas rum.

Rummet står kvar som det var när polisen hämtade honom till förvaret för tre månader sedan. Det har varit Mustafas ända sedan han flyttade in hos Lena och Magnus i februari 2015.

I fönstret står en elektrisk adventsstake. Julen är sedan länge över och det var en jul utan glädje och utan Mustafa som tillbringade den som utvisad i Kabul.



På ett lågt bord ligger en oöppnad förpackning röda träningstrikåeer, med stora vita bokstäver står det skrivet NAUBI och undertill: SWE.

Tanken att Lena och Magnus som bägge två är pensionerade och har tre vuxna barn och nio barnbarn, skulle bli föräldrar på äldre dagar, kändes osannolik.

Men mötet med den 16-årige Mustafa från Afghanistan, som ensam tagit sig hela vägen till Sverige ledde till att han blev en del av familjen. De har till och med försökt att adoptera honom, men fått avslag på grund av att myndigheterna anser att han inte bott hos paret tillräckligt länge. Även parets barn och barnbarn, de sistnämnda är i stort sett jämnåriga med Mustafa, har tagit emot honom med öppna armar. Han deltog i familjens familjemiddagar, kalas, fritidsaktiviteter, precis som de andra barnen.

– Mustafa brukar skämta och säga att det är bara kalas och kalas i den här familjen, förklarar Lena och skrattar hjärtligt åt minnet.

Magnus och Lena pratar om Mustafa i nutid. Som om han när som helst kan komma in genom dörren.

– När han först kom till oss kunde han inte laga mat. Nu är han duktigare än jag, berättar Lena.

De tycker också båda om att sjunga. Under långa bilresor brukade de fördriva tiden med att sjunga tillsammans. Mustafa är särskilt förtjust när Lena sjunger svenska folkvisor som går i moll och själv tycker han om att sjunga iranska sånger.

Magnus hittade fram till Mustafa genom ett gemensamt intresse för att arbeta ute i trädgården. Där jobbade de tillsammans med att odla växter och grönsaker.

– Mustafa brukar gräva och älskar att hugga ved och att odla. Det märks att Mustafa är vad vid den typen av arbete. Men det är också bra träning för honom, konstaterar Lena.



Varje morgon skickar Lena i Vänersborg ett sms till Mustafa som svarar i Kabul. En rutin som pågått sedan han satt i förvaret i väntan på utvisning.

Men den stora passionen är och var brottningen. Hans farfar var brottare i Afghanistan. Men det var inte förrän Mustafa kom till Sverige som han hade möjlighet att på riktigt utöva sporten. När han bodde på boendet Dalsland satt han och kuskade på bussen till Vänersborg tre timmar per dag för att träna tillsammans med Vänersborgsbrottarna.

Sommaren 2015 blev det fem gånger i veckan med ÖIS. Ibland mer.

– Att träna och tävla är stort för honom. Det har också betytt mycket för hans sociala liv, berättar Lena.

I ett hörn av rummet står ett par pokaler på ett litet bord.

Mustafa har inte rört dem sedan han sattes i förvaret den 20 oktober i fjol.

Under den tiden utarbetade Lena och Mustafa en fast rutin. Först skickade de ett sms och önskade varandra godmorgon. Sedan brukar de ringa.

Hon minns en förmiddag då radion meddelade att Migrationsverket ändrat sin bedömning av säkerhetsläget. För Mustafa, som då hade suttit i förvar i 50 dagar, kunde det innebära nytt hopp.

Lena lyssnade uppmärksamt och jublade inombords.

– Äntligen! Nu fanns det en chans att lämna in ett verkställighetshinder, var hennes första tanke. Men det var bråttom!

Det gick ett rykte om att det fanns ett specialchartrat plan som skulle avresa den 13 december, på självaste Luciamorgonen till Kabul.



Ljusvaka utanför förvaret i Märsta, december 2016. 

På kvällen besökte hon Mustafa på förvaret i Kållered för att berätta de goda nyheterna. Morgonen efter svarade han inte. Han kanske duschar och inte kan svara, tänkte hon.

Hon ringde igen, och igen, utan att få svar.

– Det började krypa i mig. Det här kändes inte bra. Det var något som inte stämde, berättar Lena upprört.

Tills slut fick hon veta att han tagits till förvaret i Märsta, nära Arlanda för transport till Kabul.

Visserligen hade de båda förberett sig. Mustafa hade några dagar tidigare bett Lena tvätta och stryka de kläder han ville ha med sig. Väskan var packad och klar men hon hade fått uppfattningen att de skulle få en förvarning innan – inte att det skulle gå till på det här sättet.

Hon körde de 40 milen upp till Stockholm och hann träffa honom.

När kriminalvårdens transportbuss rullade ut från förvaret var Lena utanför.

– Jag såg bussen. Men jag vände bort blicken. Jag orkade inte titta.

Det blev en orolig natt.

Hon visste bara att planet med Mustafa lyft. Men inte vad som hänt honom.

De var medvetna om det skulle ta något dygn innan Mustafa kunde höra av sig. Första samtalet var en chock:

– ”Jag mår inte bra och jag kan inte prata nu,” sa Mustafa och jag blev rädd att något hänt.

Rösten stockar sig i halsen när Lena återberättar det hela.

När hon ringde vid 22-tiden samma dag och möttes hon igen av samma svar, vilket gjorde henne rejält orolig.

Sedan fick hon förklaringen.

– Mustafa hade druckit kranvatten och blivit väldigt sjuk. Han bodde på ett slags vandrarhem någonstans i Kabul och delade rum med en annan afghan.

Efter någon vecka frisknade han till och började så småningom röra sig kortare sträckor utomhus.

– Han har inte vågat ta kontakt med någon brottarklubb för att komma igång med träningen ännu. Det känns fortfarande riskabelt, berättar Lena.

I närheten av hans boende exploderade nyligen två bomber, som dödade ett 30-tal personer.

Lena betraktar Mustafa som en förlorad son och arbetar nu för att han ska kunna ta sig tillbaka till Sverige.

– Jag vill att han ska komma hem igen.

 

I morgon publicerar Blankspot en intervju med Mustafa Nauibi från hans lägenhet i Kabul. Missa inte. 

Läs mer: Allt i serien ”Uppdrag: Afghanistan”

***

Stöd Blankspot för mer journalistik om utvisningarna till Afghanistan

Blankspot är medborgarfinansierad journalistik från Sveriges och världens vita fläckar. Vi vill att vår journalistik ska vara fri att läsa för alla. Vi vill att journalistiken ska kunna delas och engagera. Läsare kan bidra med sina expertiskunskaper. Men det kostar att ta fram kvalitetsjournalistik. Vi behöver därför be om hjälp för att kunna göra vårt jobb.

Swisha till 123 554 35 41 eller betala med kort här. Om du särskilt vill stödja Blankspots satsning på en migrationskorrespondent för Afghanistan märk bidraget med Afghanistan. Glöm inte att ange din mailadress för att få uppdateringar. Följ också vårt arbete i Facebookgruppen ”Uppdrag Afghanistan” där alla kan bidra med sin kunskap och följa reportageteamets arbete.

Läs mer om



Nyheter
21 november, 2020

Minst åtta personer döda efter att raketer avfyrats mot Kabul

Röster
3 november, 2020

”Det är skrämmande hur snabbt vi glömmer” – Dagbok från Kabul vecka 43.

Nyheter
2 november, 2020

Skottlossning på universitetet i Kabul

Röster
29 oktober, 2020

”Attacken mot skolan kommer att slås tillbaka genom att fler utbildar sig” – Dagbok från Kabul vecka 42.

Röster
22 oktober, 2020

”Alla i bilen sprängdes bort” – Dagbok från Kabul vecka 41.

Röster
11 oktober, 2020

”Afghanistans lärare har min största respekt” – Dagbok från Kabul vecka 40.

Röster
8 oktober, 2020

Alla vill skicka sina barn till skolan, men de får inte plats – Dagbok från Kabul vecka 39.

Röster
7 september, 2020

"En ny generation hazarer kräver sina rättigheter" – Dagbok från Kabul vecka 35.

Röster
26 augusti, 2020

"Äntligen regn!" – Dagbok från Kabul vecka 33.

Röster
29 juni, 2020

Från hopp till förtvivlan – Dagbok från Kabul vecka 25

Röster
25 juni, 2020

"Kö till kyrkogården i Kabul" – Dagbok från Kabul vecka 24

Röster
17 maj, 2020

"Livet blir aldrig detsamma" – Dagbok från Kabul vecka 19

2020 CC BY-NC-ND 2.5 SE Blankspot - Wallingatan 37, 111 24 Stockholm