Reportage om Demokrati, Togo, Västafrika

Möt människorna bakom upproret i Togo

Spänningarna ökar i Togo efter helgens blodiga protester. Regeringen står inför en växande oppositionsrörelse. För tre månader sedan var Blankspot på plats och följde demokratiaktivister och studenter. Läs den tredje delen i Martin Schibbyes reportageserie.

Av Martin Schibbye 22 augusti, 2017

Detta är den tredje delen i Martin Schibbyes reportageserie från Togo. Läs del 1 här, och del 2 här. Del fyra publiceras inom kort. 

Gatorna i Lome är fyllda av demonstranter klädda i oppositionspartiet PNP:s knallröda färg. Tårgasmolnen ligger som en slöja över hustaken.

– 50 år är för lång tid, skanderar en kvinna som en påminnelse om att dagens president och hans far sammanlagt suttit länge vid makten.

Demonstranterna kräver att författningen ändras så att president Faure Gnassingbés maktinnehav begränsas och att en gräns införs för hur många mandatperioder en president kan sitta.

Många som den här lördagen den 19 augusti går ut på gatorna i Lomé  är inspirerade av utvecklingen i grannländerna – där en ny generation krävt förändring. I januari tvingades Gambias president sedan 21 år i landsflykt efter att ha förlorat valet och innan dess har protester i Gabon och Burkina Faso burit frukt.

Twitterflödet under #Togoenmarche fylls snabbt av bilder och i olika Whattsapp-grupper kokar det av information och rykten.

– Spills det en droppe blod i dag, endast en droppe, då är den här dynastin förlorad säger en aktivist.

Efter att säkerhetsstyrkor skingrat folkmassorna genom att öppna eld konstateras att minst två demonstranter dödats och ett tiotal skadats.

Dagarna efter ses militären arrestera flera av arrangörerna. Landets oppositionspartierna kallar till en gemensam presskonferens under tisdagen den 22:a augusti med ett krav: att den sittande presidenten ska avgå.

Annars kommer protesterna att fortsätta.

Två demonstranter dödades och 13 skadades när säkerhetsstyrkor öppnade eld för att skingra en demonstration i staden Sokodé i Togo mot den styrande Gnassingbé-dynastin.

Tre månader tidigare genomborrar ljudet av en polissiren hotellrummet. Jag drar undan den gröna gardinen och ser ner på parkeringen. Två polisbilar rullar in med galler framför rutorna och texten ”Gendarmerie” i vitt på blått.

I framsätet sitter en ung polis och slår av och på sirenen som om det var mobiltelefonens ringsignaler han testade.

På flaket sitter ett tiotal rastlösa poliser. Kravallutrustningen ligger bredvid dem: Sköldar, batonger, hjälmar – allt kastat huller om buller.

De vet att det bara är en tidsfråga innan det kan bli dags för dem att spänna på sig hjälmarna igen.

Under våren har bilder på studenter som kastar sten mot poliser i centrala Lome kablats ut och i februari sköt armén skarpt mot demonstranter.

Det är några dagar före intervjun med den fängslade svensken och jag vill försöka förstå landet.

Men hur djupt måste man söka för att finna svar?

Och var ska man leta?

Taxichauffören kryssar fram genom Lomé på väg mot universitetet och jag lutar mig tillbaka i den ugnsvarma bilen. I grannländer har motståndet ofta börjat bland studenter och Togo sägs inte vara ett undantag.

Regnsäsongen är över oss. Svarta moln hägrar över horisonten. Atlanten ligger spegelblank, men det är fortfarande varmt.

En pir av sönderrostat järn byggt av tyskarna skär som ett streck genom vattenmassorna.

Utanför på redden ligger fraktfartygen.

Vi passerar militärens övningsområden. Höga grå betongmurar mot det egna folket.

Gatorna är kantade av reklamaffischer för både mobilabonnemang och politik. Det styrande partiets budskap pryder flera av annonstavlorna.

Runt omkring oss kör unga män på motorcyklar överlastade med varor. Barn springer mellan filerna och försöker sälja vindrutetorkare.

Nypolerade jeepar tutar när de kör om oss.

Av de omtalade proteströrelserna syns inga spår.

Studentorganisationen MEET har i nästan fyra decennier kämpat för demokrati. En historia av framsteg och bakslag.

Det sägs att studenter är de sista att ge upp. Att de är den typen av människor som inte kastar sig iväg till ett liv i exil. Istället stannar de kvar, borrar ner hälarna och slåss för förändring.

Under våren har universitetsbyggnader eldats upp och polisen, som bemött de protesterande med tårgas och gummikulor, har anklagats för brutalitet.

Men i dag verkar allt lugnt.

Sorlet från hundratals studenter som högljutt diskuterar i stora utomhusklassrum ekar över campusområdet.

Lutad mot en cementvägg står en av ledarna för den radikala studentorganisationen MEET (Mouvement pour l’épanouissement de l’étudiant).

Vi kan kalla honom aktivisten.

Tre gånger har han stirrat på insidan av en fängelsecell för sitt arbete för studenternas rättigheter. Den fjärde gången sprang han för sitt liv och kom undan.

– Jag är rädd varje dag jag går hit. Vi har ögonen på oss. Varje gång vi planerar en demonstration nu för tiden, så är det någon som tipsar polisen, fängslar oss eller förbjuder oss att demonstrera, berättar aktivisten och går vidare.

Flera gånger stannar han upp, väger på steget, och vänder sig om för att försäkra sig om att han inte är förföljd.

Runt om på området är vakter utplacerade, flera av dem civilklädda. Enligt en rapport från det amerikanska utrikesdepartementet har den togolesiska säkerhetstjänsten informatörer i klassrummen som dagligen rapporterar om studenternas aktiviteter.

Talespersonen vill därför inte heller omnämnas med namn.

Men förutom den spända stämningen noterar man också byggnader med nylagda tak där det tidigare regnat in. Längs med infarten tronar nya gatlyktor drivna av solcellspaneler och en ny simbassäng är på väg att invigas på området.

– Ja, det sker saker, men den stora frågan för oss studenter är ersättningen, det är svårt med boende, mat och studieavgiften för många, berättar aktivisten.

I utkanten av campusområdet har gröna presenningar spänts upp under vilka de olika fakulteterna grillar och säljer öl för att samla in pengar. Aktivisten berättar att studenternas aktiviteter förr var mer politiska med föreläsningar och debatter.

– I dag är det mest fest. Många är inte så intresserade av politik.

Besvikelsen över att inte mer sker är stor.

– Jämfört med grannländerna är det som om tiden står stilla. Folket sover, men de kan väckas, säger han.

Han verkar varken arg eller frustrerad. Mest trött av att ha levt under stark stress länge. Studentorganisationen MEET har i nästan fyra decennier slagits för förändring. En historia av framsteg och bakslag. En av organisationens grundare köptes efter examen över av samma regim som han bekämpat.

– Vi har aldrig riktigt återhämtat oss efter det, säger en annan aktivisterna.

Händelsen visar på svårigheterna att i ett fattigt land stå upp mot en regim med pengar att köpa sina kritiker.

– Det här systemet vi kämpar emot, det är en farlig fiende för de köper dig, en efter en, betalar de sig fria. Och folk låter sig bli köpta eftersom, ja, alla måste vi ju äta…

Under en annan grön presenning har ett hundratal studenter trängt ihop sig i väntan på att områdets enda bankomat ska komma igång.

Flera av dem nickar till aktivisten när vi går förbi. Andra låtsas inte se och hastar förbi med skolböckerna hårt tryckta under armen. Samtalet kommer in på den stundande valrörelsen. Ingen tror att den sittande presidenten skulle acceptera en valförlust. Samtidigt tror de inte att någon av oppositions kandidater kan utmana på riktigt.

– Det hade behövts något nytt, säger en student.

För dagens generation finns det också ett annat pris än fängelse att betala för att vara i opposition.

– Om man har gjort sig ett namn som en rebellisk student så är de framtida karriärmöjligheterna obefintliga, oavsett vad man studerar. Ingen vill anställa en som stämplats som bråkmakare, säger aktivisten.

Solen står i zenit och vi söker oss mot skuggan.

– Men alla oppositionella kan ju inte gå i exil. Vilka blir då kvar i landet, fortsätter han och tar farväl under ett träd.

I skuggen under trädet sitter en ung kvinnlig student och stirrar på sin mobiltelefon. Hon går igenom grupper på WhatsApp och letar efter nyheter.

Att ladda hemsidor tar för lång tid, så det mesta av mediekonsumtionen sker via sms och i olika appar.

– Många unga vill lämna Togo och drömmer om Europa. Men jag tror att det är möjligt att skapa sig ett liv här. En familj. En inkomst. Det måste gå. Om inte nu så blir det nog bättre om fem eller tio år. Och även om det inte går tror jag att jag är lyckligare här. Jag tror det är svårt att lyckas i Europa, säger hon.

Hon anser att det finns två typer av ungdomar som är politiska på campus. De som bara vill få bort presidenten Gnassingbe: no matter what. Och de som själva vill berika sig genom att erövra en politisk maktposition.

– Intresset för politik är lågt, sammanfattar hon situationen och tar upp sin mobiltelefon igen.

Jag går vidare ut mot entrén för att hitta en taxi. Kanske letar jag som många andra efter fel saker. Efter oppositionella röster. Ett uppror i vardande. När den verkliga berättelsen om Togo verkar handla om tystnaden. Om bristen på protester.

Om hur oppositionella går i exil. Om censurerade medier och nedslängda radiostationer. Om en rädslans geografi som ligger som en våt filt över alla samtal. Men när väl ytspänningen bryts och några tröttnar på att vara rädda. Först då vet man hur stämningen i landet verkligen är.

Utanför har det börjat blåsa. En jordig doft sprider sig från marken i väntan på det regn som ska snart ska falla.

Togo har haft en relativt god ekonomisk tillväxt. 2015 var BNP per capita 560 US dollar, en fördubbling jämfört med tio år tidigare.

En halvtimmes körning från universitetet tar professor Glitho emot i sin villa i utkanterna av Lomé. Iklädd en röd klänning med broderad guldtråd presenterar hon sig själv som optimist.

Förutom de akademiska meriterna har hon kämpat länge för att fler kvinnor ska studera och framför allt: ta examen. Men den politiskt oroliga situationen i landet har satt käppar i hjulet för det arbetet.

– Det är en liten grupp aktivister som gör politik av allt, säger hon och sippar på den kalla mangojuicen.

Syrsorna är det enda ljud man hör i trädgården. Hon kan hålla med om att kritikerna har en del poänger: som att toaletterna är i dåligt skick och att standarden på utbildningarna år låg.

– Men kom då ihåg att detta är ett universitet som är byggt för 10 000 studenter och nu går 15 000 studenter där. Det gör situationen svår, säger hon.

Professorn anser att de ständiga diskussionerna om politik bland studenterna har skapat onödiga konflikter.

– De försöker hetsa studenterna mot regeringen. De här aktivisterna de är inte intresserade av studenternas situation egentligen, därför har de också tappat mycket i förtroende de senaste åren. Studenterna har tröttnat på dem. De har skrikit sig hesa, säger professorn.

Oppossitionen kräver att omvärlden måste medla mellan regeringen och demonstranterna för att undvika en fullskalig konflikt.  Men president Faure Gnassingbé är också nyvald ledare för det regionala samarbetsorganet Ecowas vilket komplicerar.

Hon är också trött på att det inte rapporteras något i medierna om framgångarna vid universitetet som är ett av de främsta i regionen.

– Tusentals studenter examineras som jurister, socionomer och naturvetare. De går ut och arbetar med att bygga Togo som land dag för dag. Även antalet kvinnliga studenter ökar kraftigt och kvinnorna har också de bästa betygen.

Hon tror att kan Togo bara utbilda den egna befolkningen och sätta rätt person på rätt post kommer landet att lyfta som en raket.

– Potentialen är enorm. Det finns kraft och hopp här i landet. Vi utvecklas och går framåt, säger hon samtidigt som åskan mullrar.

– Vi kan inte bara klaga och vänta på att samhället och Togo förändras, vi måste själva ta initiativ annars händer inget, säger professorn Glitho.

Vinden ökar i styrka och river i palmerna. Kanske kommer regnet att komma redan i natt?

Turismen var tidigt en viktig del av landets ekonomi, men många år av politisk oro har inneburit att turistnäringen minskat kraftigt.

Vägen tillbaka till hotellet går via kusten. Närmast Atlanten breder den omtalat oppositionella stadsdelen Bé ut sig. Här bland gator och gränder har både fattigdom och motstånd mot den styrande familjen länge varit utbrett.

Utanför ett av husen står ett femtiotal motorcyklar och mopeder parkerade i leran.

De som inte fått plats inne i huset, står utanför på gården och lyssnar genom den öppna dörren.

Mötesrummet är packat. Inte en stol är ledig och längs väggarna står besökare sammanpressade för att lyssna till Jean Eclou, en av de ledande politikerna i oppositionspartiet ANC.

Han står bakom ett matbord och talar ur hjärtat. Temat är hur man ska väcka de unga ur sin törnrosasömn.

– Varför är Togo den sista diktaturen i Västafrika? frågar sig talaren. Allt runtomkring oss förändras, alla grannländer, även havet. Men här är allt sig likt.

Publiken hummar instämmande.

Oppositionspartiet ANC håller ett lokalt valmöte i stadsdelen Bé.

L’Alliance nationale pour le changement (ANC) är ett togolesiska parti som leds av Jean-Pierre Fabre. På bilden en ung anhängare på valmöte i Lomé.

En av de få yngre mötesdeltagarna lyser upp vid åsynen av en journalist och vi går bakom husknuten för att kunna prata ostört.

– Vi har samlats här för att se vad vi kan göra åt den unga generationens passivitet, säger han.

Donatien är lärare och medlem i ANC. Han sörjer att hans elever inte är intresserade av politik och har en mängd idéer för hur man skulle kunna remobilisera dem.

– Jag tror inte att något politiskt parti kan förändra landet, det krävs ett socialt uppror, en helt ny typ av rörelse, förklarar han och berättar nostalgiskt om 2012 då, enligt honom, nästan en miljon människor samlades på gatorna och krävde förändring.

Vad som hade börjat som en proteströrelse mot bensinpriserna höll på att som en våg svepa bort det gamla gardet.

– Vi kallades oss “Jerikos murar”. Vi trodde att regeringen skulle falla inom några dagar. Allting stod och vägde.

Men så en kväll utbröt en brand på marknaden i Lomé. Regeringen anklagade demonstranterna för eldsvådan.

Upproret kom av sig.

– Flera greps och torterades tills de erkände och sedan fängslades dem, säger han tyst.

I dag har hans parti ANC 16 platser i parlamentet men målet enligt Donatien är att ta makten i nästa val och styra landet.

– Vi måste få ett slut på diktaturen och familjen Gnassingbes styre. Sedan vår första president mördades har landet styrts på ett sätt som inte gynnat folket.

Som alla andra demokratiaktivister jag pratar med är han inspirerad av det som skett i Gambia.

– Vi läser om allt som sker i Benin, Ghana, Burkina Faso och nu senast Gambia, men inget sker i Togo… Så det vi behöver få folket att förstå nu är att förändringen måste komma från oss själva.

Sociala medier har inneburit ett uppsving för oppositionens möjligheter att nå ut med bilder och information.

Utanför möteslokalen cyklar barn förbi i leran på väg mot havet. Donatien tar fram sin mobiltelefon och visar upp en bild på en ung aktivist som nyligen dog i fängelset.

Hans mobil är full med bilder och filmer. På människor som brinner inne när marknaden brann ner. På demonstrationer. Men han är inte bara rädd för repressionen i valet utan också för att partiet ska förlora det 16 platser man har i parlamentet.

– Vi har förlorat den unga generationen. Få vet något och ännu färre bryr sig och då kommer de att rösta på presidenten för det är allt de känner till.

Hans uppgivenhet delas av flera.

– När valrörelsen kommer igång offrar många allt, en del kommer att ge sina liv och sedan… så kommer regeringspartiet att vinna och allt kommer att vara förgäves. Varför kan man fråga sig? säger en annan av aktivisterna som står bredvid oss.

Många i oppositionen drömmer om nya aktörer. Om nya strategier. Regeringsfamiljen har styrt i decennier och på ytan har oppositionen kämpat förgäves i 30 års tid. Hittills med fredliga medel.

– Om vi är rädda och uppgivna. Vad ska inte andra vara, konstaterar han.

Vinden ökar som den alltid gör precis innan regnet faller. Löv och plastpåsar virvlar i luften och himlen färgas svart.

Du har läst den tredje delen i Martin Schibbyes reportageserie från Togo. Läs del 1 här, och del 2 här. Del fyra publiceras inom kort. 

Av Martin Schibbye