Myndigheterna arbetar intensivt för att förhindra ytterligare oljeläckage medan ilskan växer hos lokalbefolkningen.
Av Blankspot 20 augusti, 2020
Text: Adam Moolna (Texten är en återpublicering från The Conversation enligt en Creative Commons licens.)
På lördagskvällen den 25 juli gick handelsfartyget Wakashio på grund vid korallreven som omgärdar den sydöstra delen av den tropiska ön Mauritius. Skeppet, ett japansktägt men panamaregistrerat fartyg byggt för att frakta kol och spannmål var vid tillfället tomt förutom de 200 ton diesel och 3800 ton olja ombord. Skeppet stod på korallreven i en vecka innan skrovet bröts itu.
Bränsle började läcka ut i den turkos-blå lagunen utanför kuststaden Mahébourg. Drabbande sattelitbilder visade förödelsen och den svarta tunga som sträckte sig mellan fastlandet vid Pointe D’Esny och den flata runda ön Ile-aux-Aigrettes. På närmare håll framträdde omfattningen av katastrofen.
Den sjunde augusti, nära två veckor efter att fartyget sprang läck så deklarerade landets regering ett nationellt nödläge. Då hade 1000 ton bränsle redan läckt ut i lagunen och två skepp som lagt sig vid sidan om det förlista fartyget började pumpa ur resten i en kamp mot klockan innan det skulle brytas upp helt.
Jag är från Mauritius och bor i Storbritannien men besöker min pappas hus i Mahébourg en eller två gånger per år.
Den del av kusten som är drabbad är precis där vår gata slutar och de stränder där jag simmat och haft picknick. Det känns konstigt och skrämmande att skriva om detta 10 000 kilometer bort – men också inspirerande att se hur lokabefolkningen gått samman och agerat.
Utsläpp som detta skadar det marina livet eftersom kemikalierna som olja består av är giftiga för både växt- och djurlivet, inklusive de Mangroveskogar och koraller som utgör revet. Även om den svarta och klibbiga tunga oljan som används i handelsflottan är mindre giftig än lätta oljor som diesel eller bensin, så kommer den finnas kvar länge och påverka livet i havet och kusterna. De ekologiska effekterna kommer att påverka både det marina livet och hela det kustnära ekosystemet.
Det är svårt att förutse exakt hur allvarliga konsekvenserna kommer att bli och hur snabbt eller väl som miljön kommer att återhämta sig. Även om det finns detaljerade studier över hur just mangrove och koraller påverkas. Förklaringen är att det finns så många olika variabler inklusive komplexiteten hos olika eko-system. Dessutom: vilken typ av olja, hur rengörs stränderna och hur tas oljan upp. Själva saneringen kan i värsta fall orsaka stor miljöpåverkan också.
De 22 hektar mangroveskog som utgör Pointe D’Esnys våtland kan jämföras storleksmässigt med 22 fotbollsplaner. Det är ett område som är skyddad på grund av dess viktiga roll i ekosystemet. Mangroven är barnkammare för flera arter och utgör livsbetingelser för andra.
Tar man sig längs med kustvägen lite längre söderut når man Blue Bay Marine Park, en annan skyddad park som med sina 253 hektar av korallrev, sjögräsängar och mangrove är hem för inte mindre 72 olika fisksorter, skölpaddor och koraller med en exceptionellt stor variation: 38 sorter från 15 olika familjer.
Ile-aux-Aigrettes, mitt emot Pointe D’Esny, har den sista kvarvarande kustnära ebenholtsskogen på Mauritius och här tillbringade jag tre månader av min ungdom som volontär. Den speciella ebenholtsskogen är en av 11 på Mauritius, den 12:e försvann nyligen. De 27 hektaren av unik skog är kända för sina hägrar, långbenta och vitfjädrade, som fiskar längs med dessa kuster.
Ett framgångsrikt miljöprojekt har här också lyckats få de rosa duvorna att komma tillbaka i full skala. En av världens mest sällsynta fåglar under 1990-talet är nu tillbaka på Ile-aux-Aigrettes tack vare Mauritian Wildlife Foundation som återskapat dess naturliga habitat.
Åtgärder har också satts in för att åter-introducera den vilda jätteskölpaddan vilka fungerar som ekologins ingenjörer på flera av de kustnära öarna.
Lokala fiskare är beroende av den nu oljeförorenade lagunen för sina inkomster och lokalbefolkningen i sin tur är beroende av fisken som föda. Dessutom drabbas i nästa led alla små familjedrivna butiker, hotell, turistguider, restauranger och souvenirbutiker som stod rustade för att ta emot semesterfirare vid det vackra havet med dess stränder och unika natur.
Det ser också tyvärr ut som om oljeutsläppet kan förstöra stora delar av Mauritius östkust. Inklusive de norra delarna på vilkas stränder några av de allra lyxigast hotellen ligger. Sedan i mars har ön varit stängt för turism och börjar så sakteliga återhämta sig. En återhämtning som hade tagit tid även om inte miljön utsatts för detta.
Fartyget Wakashio förliste på nästan exakt samma plats som ett brittiskt segelfartyg av stål, the Dalblair, 1902. Resterna av detta halvt nedbrutna skepp har till denna dag varit ett landmärke som synts ovan bränningarna. Vilket ironiskt nog hade kunnat utgöra ett varningstecken om dagsljusförhållanden rått.
Efter oljeutsläppet så ersattes de flanerande familjerna längs med stränderna snabbt med gräsrotsaktivister och volontärer som jobbade stenhårt för att skydda sin kust. En av de första åtgärderna var att packa sockerrör och binda ihop dem till flytande kilometerlånga bommar som lades ut för att hindra oljan från att spridas.
Medan arbetet pågick uppmanade regeringen dem att upphöra med det och lämna det till myndigheterna att hantera utsläppet. Men lokalbefolkningen fortsatte att tillverka och sätta ut bommarna av sockerrör vilket begränsade spridningen av den trögflytande oljan. Det verkade bättre att dömas till böter än att upphöra med arbetet verkade de flesta resonera. Under tiden växte också lokalbefolkningens ilska över att inte regeringen gjorde tillräckligt och att de själva förbjöds att agera.
För att förstå misstron måste man gå tillbaka i tiden. Den 17 juni 2016 så gick ett annat fraktfartyg på grund vid Grand Port, enbart sju kilometer söderut. Jag var på Mauritius när det skedde och såg fartyget Benita som hade en femtedel av Wakashios lastkapacitet. Enligt uppgifter hade slagsmål utbrutit ombord och skeppet hade förlorat sin strömförsörjning innan det drev mot Mauritius utan att landets kustbevakning märkte det. Hur skeppet kunde krascha rakt in i ön utan att myndigheterna märkte något har förbryllat människor sedan dess.
Fartyget stod på grund i fyra, fem veckor innan det kom loss. Lyckligtvis kunde man den gången pumpa ur oljan utan några större spill eller skador på tankarna. Fartyget bogserades sedan till Indien för att skrotas men sjönk 90 kilometer från Mauritius.
Sattelitbilder från juli 2020 visade att även Wakashio hade haft kursen rakt mot korallreven under flera dagar innan olyckan. Hastigheten hade också varit hög men trots detta togs myndigheterna återigen på sängen.
Samma satellitbilder visar att det tog myndigheterna sex dagar att skicka ut en bogserbåt för att försöka få loss skeppet.
Tragedin i Beirut nyligen – explosionen av amoniumnitrat som hade förvarats under lång tid i hamnen och nu denna incident på Mauritius reser frågetecken kring styrning och säkerhet i den internationella sjöfarten. Skepp kan bära vilka nationsflaggor som helst vilket innebär att ägarna kan hitta kryphål i lagen som ger inga eller få restriktioner. Eller som Forbes föreslog ”Det är oklart hur effektivt regleringarna efterlevs av nationer som på pappret är ansvariga för säkerheten av skepp, hamnar och besättningar”.
Ön Mauritius är kanske mest känd för sina fåglar som inte kan flyga. Den utrotade dronten har blivit en emblematisk symbol för ön och kan nu grundstötningen av Wakashio bli en lektion för politiker världen över som därmed kan införa de nödvändiga förändringarna så kan vi kanske till slut på en handelsflotta som är anpassade till den moderna världen.
Foto: Leaking oil. Office of the Reunion Region in Mauritius/EPA handout
Text: Adam Moolna (Texten är en återpublicering från The Conversation enligt en Creative Commons licens.)
