I veckan hördes för första gången en av de målsägande i rättegången mot oljebolaget Lundin Oil: Pastorn James Ninrew Dong. Allt gick enligt plan fram till dess att bolagets advokater inledde ett brutalt korsförhör.
Av Martin Schibbye 9 juni, 2024
Detta är en rapporterande artikel i en löpande serie från Tingsrätten i Stockholm. Följ Martin Schibbyes WhatsAppgrupp för bevakningen av rättegången.
Väntan på att på berätta var över för den 64-åriga pastorn. På väg in i rättssalen tänker han att han är här för alla som inte längre lever. De som vittnade med sin död och vars namn han försett utredningen med. Efter mer än tjugo års väntan satt han nu där i samma sal som oljebolagets ledning: Lundin och Schneiter som förnekat samtliga misstankar och menar att åtalet grundas på en lång rad faktafel.
Medan åklagarna delar ut buntar med kartor över Sydsudan, för rätten att ha som referens under förhöret med vittnet, söker pastorn den åtalade Ian Lundins blick utan att lyckas fånga den. Utöver att bestrida medhjälp så bestrider Ian Lundins advokater även att krigsbrott ska ha begåtts så som de beskrivs i åtalet.
Pastorn James Ninrew är en av målets 32 målsäganden och den som är först ut. Han tror inte att det svenska oljebolaget förstod vad de gav sig in på när de 1997 kom över block 5A. Han känner att vad som än sker med det rättsliga – så är det bra att Ian Lundin får höra vad oljebolagen satte igång för processer.
Sedan han själv fördrevs har han i mer än 20 års tid arbetat för rättvisa för de som drabbats av kriget i området där Lundin Oil hade sin verksamhet.
För ovanlighetens skull visas denna morgon inga powerpointbilder inne i sal 34. Några bilder eller filmer från det pastorn ska berätta om finns inte heller. Den tidens krigsbrott filmades inte med mobiler eller spreds i sociala medier. Det talade ordet är det som ska bära berättelsen. Minnesfragment från ett flera decennier långt inbördeskrig.
Rättens ordförande Zander, avskilde redan i november de målsägandes krav på skadestånd. Det kan nu prövas först efter en eventuellt fällande dom, något som fick pastorn James Ninrews målsägandebiträde Thomas Bodström att anmäla ordförande Zander för jäv. I en debattartikel i Dagens Industri skriver han dagen till ära att målet för brottsoffren redan är avgjort och att hans klienter svikits av domstolen: ”Vi gör vad vi kan för att de ska tycka att det är värt att åka till Sverige, bli förhörda i flera dagar och säkert utsatta för hårda korsförhör, utan att de har en chans till skadestånd. Men det är sannerligen inte någon lätt uppgift. Man behöver inte vara jurist för att förstå att tingsrättens beslut också kan ha påverkat hela utgången i målet, då brottsoffrens berättelse är en viktig del av åtalet. Tingsrätten har under alla förhållanden, innan de ens har fått komma till tals, genom sitt beslut redan avgjort målet för brottsoffrens del”.
För pastorn själv spelade pengarna aldrig någon central roll. Det han och de andra offren, för vad de benämner som ”oljekrigen” söker, är upprättelse, ett erkännande av att det som de utsattes för var fel.
– Det finns en förståelse för att det gått lång tid sedan det du var med om hände, men det är viktigt att du skiljer på det du själv sett och det du hört, säger rättens ordförande Zander.
På ytan ett enkelt påstående, bakom orden döljer sig försvarets fem månader långa sakframställning, som visat att just andrahandsuppgifter och rykten spridit sig från intervjuer i fält, till andra berörda och till slut via människorättsorganisationer och hela vägen in i förundersökningen.
För den som följt förhandlingarna under våren är det tydligt att pastorn startar i brant uppförsbacke. Försvaret har skapat ”tvivel” kring kopplingarna mellan kriget och bolagets verksamhet och kunnat visa att en del av den journalistik som gjordes vid tiden var mer krigspropaganda för rebellerna än en objektiv rapportering. De har också visat på kopplingarna mellan kyrkor i USA, biståndsorganisationer och SPLA.
– Mitt namn är James och jag är född den 1/1 1960, det datumet fick jag eftersom min exakta födelsedag är okänt. Dagen, den 1/1 är samma som Sudans självständighetsdag, inleder pastorn.
Efter åtta månader av rapporter, advokater, åklagare och ännu flera rapporter går det att ta på stämningen i rättssalen när så en av de berörda själv tar till orda. Pastorn fortsätter att berätta om en barndom i Leer, där båda hans föräldrar tog hand om boskap och var jordbrukare. Han föds in i en av Nuer-stammarna, den andra största storleksmässigt, mitt i det som ska bli block 5A.
– Som tioåring började jag skolan i Leer sedan grundskolan i Adok och till sist högstadiet i Nuba-bergen, fortsätter James Ninrew.
Under samma tid gavs det amerikanska oljebolaget Chevron en koncession i Sudan och 1978 hittar bolaget olja i block ett och två. En ung James Ninrew börjar arbeta för ett geofysiskt bolag som genomför undersökningar för Chevron och några år senare, 1983, när det andra inbördeskriget bryter ut flyr han norrut och får så småningom ett stipendium för att studera teologi i Egypten.
Årtal ska under förhöret visa sig viktiga och förhörsledaren frågar hur han bäst vill beskriva tidsmässiga förhållanden? Är det genom att använda ”år eller torrperioder”. Frågan känns lite konstig mot bakgrund av att han precis berättat om en högre examen med studier i Egypten och pastorn svarar att han kan använda sig av årtal, månader och datum.
Nästa fråga är hur han ser på begrepp som ”avstånd” är han bekant med kilometersystemet eller mer bekväm med amerikanska miles?
– Vi gick mycket, så oftast var det tiden det tog att gå som avstånd mättes i. Men jag kan också ange i kilometer men helst i miles.
– Hur lång tid tar det att gå en kilometer?
– Jag går inte så mycket idag, på grund av min ålder, men cirka tre kilometer på en timme, svarar James och spridda skratt hörs i Tingsrätten.
Den 23 februari 1995 prästvigs han och senare samma år så får han sin första stationering i byn Koch. Inom hans pastorat låg en rad andra byar, bland annat Mirmir, med kyrkor och egna församlingar.
Ninrew var den enda presbyterianska pastorn i området och ägnade dagarna åt själavårdande besök, vigslar och höll i gudstjänster.
– Jag var alltid redo att besöka min församling, be med dem och förbereda dem för livet, säger James Ninrew.
Tolkarna noterar att begreppet ”församlingen” kan både ses som både människorna i en församling och som ett geografiskt upptagningsområde, likt begreppet pastorat. Efter att ha diskuterat distinktioner landar vittnet i att han hade sju församlingar och i varje ingick det 150 till 300 medlemmar.
Rent privat levde han som nybliven pastor ensam. Hans familj lämnades i Nairobi efter flytten från Egypten, men hans fru kom ibland och hälsade på honom och barnen gick i skola i Nairobi.
Inbördeskrigets utbrott 1984 satte fortfarande sin prägel på livet och han hade inte möjlighet att ta sig till områden som stod under regimens kontroll som till exempel Bentio i norr.
På frågorna om hur situationen var i Koch när han började arbeta i byn 1995 svarar han att det var ”normalt.”
– SPLA och de arabiska soldaterna lämnat området 1994 så man kunde odla och sköta boskapen.
Behövde han något tog han sig till Leer som var en större stad än Koch. Livet styrdes av de årliga regnen och följande torrperioder. Under torrperioderna flyttade sig herdarna med boskapen till Thar Yath eller längre västerut.
– För kyrkan var torrperioderna en intensiv period framför allt för de kvinnor och barn som stannade kvar och inte var med sina kor eller hade något arbete på fälten. Vi arrangerade mycket aktiviteter för barnen, minns pastorn.
James Ninrew beskriver en värld som inte längre finns. Vid tidpunkten så kontrollerades Koch av SPLA sedan de sista arabiska soldaterna lämnade 1988. Sudan vid den här tiden hade två administrationsområden berättar vittnet. Det var inte ”officiellt på något vis” men gränsen var knivskarp mellan de områden som kontrollerades av SPLA och de som kontrollerades av regeringen.
Relationen mellan kyrkan och SPLA beskriver han som att de ”är en andlig institution som förbereder sig för att ta emot Kristus” men de jobbade även mycket med trauma och effekterna av kriget.
– Kyrkan ansågs vara en neutral plats eftersom folk kommer och berättar frivilligt om vad som har hänt.
Då och då tittar pastorn på Ian Lundin. Sedan fortsätter han att berätta om att han som pastor ibland hade kontakt med SPLA-kommissionären i byn när så var nödvändigt.
– Om prästerna blev trakasserade gick de till mig för att berätta och då berättade jag det för SPLA.
De hade också kontakt vid de tillfällena då de behövde ta in en ”utlänning.” SPLA:s administration beskriver han som ordnad och det fanns både avdelningar för brottsfrågor och ansvariga för andra verksamheter.
En hierarki och en tydlig struktur.
– Hövdingarna utsågs genom val i sitt respektive lokalsamhälle.
Ordet ”hövding” sticker ut och tolkarna börjar under dagen istället översätta till det mer neutrala ”chief.”
1997 beskriver James att det fanns cirka 150 000 människor i Koch och det går ett sus genom rättssalen när han nämner siffran.
– Det är en uppskattning, men för mitt antagande finns två källor. Dels uppgifter från den i den politiska ledningen, som var ansvarig för antal invånare och människornas hälsa. Dessutom genomfördes en folkräkning.
James Ninrew beskriver en situation där man kunde resa ”nästan ända fram” till Bentio men inte hela vägen eftersom det var ett regeringskontrollerat område. Tog man sig dit skulle man bli anklagad, eftersom man kom från ett ”rebellkontrollerat” område.
– Oavsett om man hade ett giltigt ärende skulle man anklagas för att vara där för att samla information.
Samma sak gällde för de som reste från de regeringskontrollerade områdena till SPLA-områden.
– De skulle misstänkas spionera för regeringen.
Åklagarna frågar James Ninrew om det fanns andra konflikter förutom den mellan SPLA och regeringen.
– Den enda andra konflikten jag såg var mellan de som stal kor, tillhörigheter och fulla personer som ville slåss. Den typen av kriminalitet hanterades av den lokala polisen och ”chiefer”. De ledde inte till tvångsförflyttningar eller till att människor jagades bort.
Men allt skulle snart komma att förändras. 1998 fick han höra att armén lämnat Bentio och inlett offensiva operationer längre söderut.
– Vi lade märke till märkliga händelser. Det började 1999 och intensifierades sedan 2000, 2001 och 2002 då kriget blev vardag. Det var helikoptrar, Antonovplan som bombade i området. Fler och fler flydde från till oss i kyrkan.
I och med att det kanadensiska oljebolaget Talisman hade hittat och utvunnit olja i grannblocket trodde sig Lundinbolaget via block 5A kunna borra ner i samma fyndighet.
”Då nya oljefält blir svårare att finna i politiskt stabila områden kan ett litet bolag som Lundin Petroleum realisera stora värden” skrev Ian Lundin till aktieägarna.
Ljuset faller annorlunda i salen nu när maj går mot sitt slut. Lysrören är överflödiga men påslagna ändå. För en fotograf hade det varit fina bilder när släpljuset lägger sig över rätten samtidigt som James beskriver hur flyktingar berättade för honom att regeringsarmén lämnat Bentio.
– Det var oftast kvinnor, barn och äldre som kom flyende för sina liv. Den första plats de frågade efter var kyrkan där de sökte trygghet.
I kyrkan stannade de bara i ett par dagar, högst veckor, eftersom de inte kände sig säkra.
– De kommer! Ni måste också fly! sa de och sedan flydde de vidare söderut, minns James.
Själv tänkte han att de överdrev. Han trodde inte att regeringen skulle återvända till ett område de en gång kastats ut ifrån. Det skulle gå över. Hans chefer i kyrkan uppmanade honom att sätta sig i säkerhet.
– Men hade jag flytt hade paniken antänts, människor kände trygghet i kyrkan och om ”pastorn flyr” skulle området snabbt överges.
I dag ångrar han det, hade han flytt då så hade flera levt som i dag är döda.
– Det enda jag gjorde var att berätta att fienden är på väg. Vissa lämnade Koch i tid.
En av vittnets huvudsakliga poänger, som åklagarna vill hamra in är att det var ett lugnt område innan oljebolagen kom och pastorn fortsätter att berätta om att de attacker som det kommer rapporter om – är kopplade till bygget av nya vägar.
Under två års tid kommer grupper med flyktingar. Flera av de som kom flyende var skjutna. Andra hade utvecklat sjukdomar och allvarlig hunger. Svält. James beskriver att de inte hade så mycket resurser för att hjälpa de som kom. Så fort de fick in resurser så försvann det direkt.
– Vi kunde prata med dem och ge dem råd att samla mod och fortsätta för att söka hjälp.
Under den här tiden kunde James resa runt till de närmaste byarna, men inte till fronten. De som kom norrifrån kunde inte heller återvända hem.
Efter ett tag började pastorn och hans kyrka se ett mönster i flyktingarnas berättelser.
– Det som skedde var att de drog igång en offensiv utefter tre strategier. Först kom de med bombplan som flög på hög höjd och rekognoscerade området.
Därefter bombades enligt vittnet platser där militären identifierat att det bodde människor.
– Bombkampanjerna pågick i veckor eller månader och syftet var att döda, skrämma och få människor att lämna områdena.
När det steget var avklarat kom den sudanesiska militären med stridshelikoptrar och det kunde pågå i veckor innan det tredje steget inträffade.
– När väl marktrupperna kom in så bestod de av armén och milisgrupper. De rensade områdena till fots och via fordon.
För att överleva beskriver James, att man kan ha tur. Om man lyckas ge upp, kunde man släppas igenom fronten och ta sig till Bentio.
– Det andra alternativet var att fly söderut.
När anfallen väl var genomförda började vägarna att byggas.
– Målet var att visa för bolaget att armén har kapaciteten att garantera säkerheten, för när väl vägarna är byggda kan lägren sättas upp. Då tar man nästa steg. Målet är att rensa området från allt liv. Vare sig det är människor eller djur, berättar pastorn för rätten.
En av de attacker han aldrig glömmer och som bidrog till att han så småningom bestämde sig för att fly skedde vid Nimne. I den byn angreps kyrkan. De som kom därifrån berättade att de som inte sökte skydd fick ben och lemmar bortsprängda. De berättade att den rektangulära kyrkan byggd av lera och med ett halmtak totalförstördes och människor flydde i chock i olika riktningar.
– Även de som överlevde gjorde det med ett stort trauma, säger James Ninrew.
I det längsta försökte han stå emot propåerna om att lämna byn. Men när kyrkan i byn Nimne bombades och kyrkoledare dödades insåg han att han behövde fly.
Den första attacken han själv upplevde skedde en timmes vandring från Koch och en dags vandring från Bentio. Han hade rest till platsen tillsammans med andra pastorer och även ”besökare från USA” som arbetade med bistånd.
När den första bomben föll sov pastorn och han väcktes av explosionen. Kort därefter gjorde han sig redo att springa iväg, men bestämde sig för att ligga still och inte röra sig.
– När alla bomberna var släppta sprang folk runt, grät och skrek efter hjälp.
James Ninrew berättar att en Antonov släppte tunnor med sprängämnen och järndelar.
– När de exploderar så slits det av huvuden lemmar och det dödar folk. Man ser dem inte på natten men man känner igen dem på ljuden.
Han förstod inte varför en by med bara civila blivit måltavla.
– Bomberna verkade falla slumpmässigt och urskillningslöst göra människor till måltavlor som inte ens bar vapen.
Dagen efter kunde några av de skadade evakueras med ett flygplan från Röda Korset.
I en annan attack blev han vittne till hur en kvinna och en man dödades. Pastorn beskriver hur helikoptern ”kom och hovrade runt” och eftersom det var mitt på dagen så visste alla att de skulle ta skydd i närmaste bunker.
James Ninrew beskriver det som om helikoptern letade efter någon att skjuta på.
– Vi kunde se att helikoptern landade och kort därefter hörde vi skotten. Vi såg sedan hur hyddan antändes och vi såg lågorna.
Därefter lyfte helikoptern.
När de sprang fram för att se vad som hänt såg de att mannen var skjuten i bröstet och i båda benen. De flesta av korna var inte där och kom inte heller tillbaka på kvällen.
Vid ett annat tillfälle när han var på besök i en by nära Leer släpptes det också bomber någon kilometer bort.
– Totalt räknade vi till sju bomber och 18 dödade. Jag överlevde attacken.
Det pastorn beskriver som bomber menar han är tunnor lastade med sprängmedel och metallskrot.
– När de träffar marken exploderar de.
– Har du sett dem? frågar åklagaren.
– Jag har sett flera flygplan, men de jag sett har inte släppt bomber. De jag har sätt har varit transportflygplan.
– Men i den här händelsen kunde du se flygplanet?
– Vi visste inte att ett plan kom, då hade vi inte varit där den natten. De lät oss inte heller veta att de skulle anfalla, det var en del av taktiken och det är därför de flög på nätterna, säger pastorn.
Han har alltså inte sett flygplanen släppa bomberna, men förstod att det var regeringen som anföll eftersom det rapporterades om händelsen. Tidsmässigt menar han att det skedde under 1998.
– Hur vet du att detta skedde 1998, frågar åklagaren.
– Om inte minnet sviker mig så var det under torrperioden, i april eller maj, minns James.
– Hur säker är du på årtalet?
– Det kan inte ha varit året innan, men det kan ha varit året efter, men jag var där själv och detta är inte hörsägen.
– Gick det att skydda sig mot attacken som civil?
– Det var natt och de visste inte var de skulle springa och det fanns ingen tid att förbereda sig, säger pastorn.
Det åklagaren vill få fram i vittnesmålet är stöd för att attacker skedde mot civilbefolkning och att de var ”urskillningslösa” vilket är ett av brotten som åklagarna menar att Sudans armé gjorde sig skyldig till och till vilka de åtalade är medskyldiga. Att armén stred på det sättet har försvaret bestridit.
Enligt James fanns det inte heller någon i byn som kunde försvara människorna. De var alla civila.
– Det går inte att göra något mot en attack i luften med en Kalasjnikov.
Pastorn beskriver hur han på ett känslomässigt plan var djupt påverkad av vad han såg.
– Människor var döda och jag såg döda kroppar och de överlevande var i ett horribelt tillstånd, jag var förvirrad och visste inte vad jag skulle göra.
Så småningom evakuerade han de skadade och själv tog han sig tillbaka till Koch. Väl där kom varningarna och han förstod att ”de skulle komma.”
Efter att ha upplevt attacken förstod han vad det var som de flyende pratade om. Attackerna fortsatte att öka i intensitet samtidigt som han beskriver hur ”oljebolagen” hade en bas i Thar Yath.
– Hela idén med vägen var att förenkla för dem så de kunde ta sig till oljan.
Att namnge platserna är problematiskt och försvaret bläddrar intensivt i kartorna när det för en sekund uppstår en oklarhet kring platsen dit han flyr efter Koch. Att leva där blev också vardag så småningom men rädslan levde kvar att de skulle tvingas bort även från den platsen.
– Det var en systematisk tvångsfördrivning, säger pastorn.
När väl byn Koch attackerades förstod han vad som skulle ske. Här precis som på de andra platserna började de med att bomber fälldes.
– En vecka efter bombningarna kom stridshelikoptern och så fort vi hörde ljudet från rotorbladen gömde vi oss under jorden i en bunker. Precis som både myndigheterna och kyrkan hade instruerat alla att göra.
När han så småningom reste tillbaka till Koch fanns nästan inget kvar, bara ett par familjer. På söndagar var det 10 till 15 personer i kyrkan mot 300 innan anfallet.
– Koch var en plats som människor nu bara passerade. Själv stannade jag någon vecka, men situationen blev inte bättre.
Men även på den nya platsen i Thormyor kom flygplanen och marktrupperna. Byn ligger som på en halvö omgiven av vattendrag och liknar till formen lite av en ö. Pastorn hade alltid sett de naturliga barriärerna som ett skydd.
– Vi trodde att detta var den tryggaste platsen och trodde ingen skulle komma hit. Men jag hade fel säger James. Bombplanen passerade över oss och släppte bomber på både ditvägen och tillbakavägen.
I den attacken förlorade han flera släktingar, kusiner och andra och efter det så gav han sig ut i träsket.
Han förlorade också boskap, byggnader och hyddor.
– Jag är inte så bra på namn på släktingar på engelska, men jag tror man säger ”uncle”, det vill säga släkt på min farbrors sida. Men totalt tror jag att jag förlorade sammanlagt sju släktingar. Totalt har jag förlorat 14 släktingar, varav sju i Thormyor. Den närmaste som dog var min svärmor.
– Kan du beskriva hur de dog?
– En av skottskador och en drunknade när de försökte fly, andra på grund av utmattning under flykten samt sjukdomar som malaria eftersom de utsattes för mygg under lång tid.
Förhörsledaren återkommer sedan flera gånger till pastorns syn på Peter Gadet och varför han tror att Gadet låg bakom attackerna.
– Vi vet det eftersom Gadet kom från Mayong och det är Paul Matips högkvarter som arbetar med regimen. Man kan inte upprätthålla ett krig i mer än sex månader om man inte har logistik och stöd, menar James Nimrew.
Både de som skadades som sårats och tillfångatogs sa också enligt pastorn att deras befälhavare var Peter Gadet.
– En del menar att han vid den här tiden var rebell och inte regimlojal, frågar åklagaren.
– Rebell är ett vitt begrepp. Rebell mot vem?
– Men den här milisen var ledd av Gadet?
– Ja.
– Och den som kom till Thormjor var under samma befäl.
– Ja.
I den första rasten är försvarsadvokaterna frustrerade. De menar att det vittnet nu säger är något helt annat än vad han sa i domstolen i New York under Talismanmålet och dessutom annorlunda än vad han sa när han förhördes av svensk polis.
Enligt Samuelsson, Alexandre Schneiters advokat är det han berättar ”en inkännande” historia men utan någon koppling till fallet.
– Det mesta är fel!
Framför allt är advokaterna upprörda över att han beskriver Peter Gadet som regimallierad vid tidpunkten.
Pastorn själv går ensam fram och tillbaka upp på Tingsrättens andra våning. För ett tag stannar han framför statyn av en man med ett ris i ena handen.
– Så där straffas tjuvar fortfarande i Sudan, säger han.
När förhandlingarna återupptas fortsätter pastorn att frågas ut om attacker på nya platser.
– Det är samma mönster, de som attackerade var samma milisgruppering och målsättningen var att fördriva människor, de vapen de hade var små raketgevär, kalasjnikovs, berättar pastorn.
Först omkring 2004 kunde han återvända till Koch. Då hade Lundinbolaget lämnat block 5A.
Mot slutet av dagen berättar pastorn också en del om de fredsförhandlingar som under perioden sker mellan Nuer och Dinka som drabbade samman på grund av den politiska konflikten och hur de ”raidade varandras communityn i SPLA och arméns namn.”
Åklagarna kämpar med att få ordning på tid, plats och de olika attackerna.
Pastorn svarar på allt och berättar återkommande om flygplanet, helikoptrarna och soldaterna på marken.
Han beskriver sig som ”mobil och ambulerande” under åren som följer.
I förhöret med pastorn liksom med de som avlidit finns det en krock mellan polisen som vill ha en tydlig brottsplats, med avlossade skott, hylsor, kulhål och en berättelse där de som överlevde gjorde det för att de flydde. En välkänd krock mellan vårt rättssystem byggt för en viss typ av brottslighet som får problem när det plötsligt handlar om att ta upp folkrättsbrott.
På torsdagen är det så dags för Ian Lundins advokat Torgny Wetterberg att korsförhöra pastorn. På skärmarna lyser A1 advokaters logotyp. De första frågorna handlar om den förra gången som målsäganden drev en rättsprocess mot ett oljebolag.
– Vilket år blev du kärande i Talismanmålet? frågar Wetterberg.
James säger att han tror det var 2004 vilket får Torgny att läsa ur dokument från Talismanmålet och visa att det var 2001 som han blev kärande i det målet.
Pastorn blir osäker och för att ”bättra på minnet” tar Ian Lundins försvarsadvokat fram ett dokument som visar att pastor James blev part i målet den 18 november 2004. På några sidor längre fram ser man att han undertecknat dokumentet som togs fram i London.
– Det här är inte i New York, svarar pastorn.
– Nej, detta togs fram i London, men rättegången var i New York.
Några år hit eller dit kanske inte spelar så stor roll för när pastor blev kärande i målet. Men det försvaret vill göra är att visa att vittnets tidsuppfattning när det gäller datum och år kan ifrågasättas.
Korsförhöret går sedan vidare till att handla om vilken som var hans roll under Talismanprocessen. Försvaret vill veta om han utöver att vara målsägande också tog fram handlingar?
– Ja handlingar som rörde mig själv.
– Du lämnade ett lite annat svar i Talismanmålet, säger Wetterberg och bläddrar vidare i bunten.
På Tingsrättens skärmar visas dokument som pastorn för kyrkans räkning faxat till juristerna som arbetade med målet.
När James återigen får frågan om dessa handlingar ”kan väcka upp hans minne” svarar han att han tog fram handlingar som rörde ”både kyrkan och sig själv”.
Redan efter ett par minuter in på korsförhöret är metoden tydlig. Ian Lundins försvarare ställer en kategorisk ”ja- eller nejfråga” till pastorn om datum eller sakuppgifter och sedan efter han svarat kan de genom dokument konstatera att ”du lämnade andra uppgifter under Talismanmålet.”
I dokumenten som visas upp på skärmarna i Tingsrätten framgår det att det var kyrkans exekutiva kommitté som valde ut vilka som skulle vittna. Det vill säga pastorn var inte bara kärande, utan bidrog också till att hitta vittnen.
– Det handlar inte om att välja ut folk som inte är drabbade, förklarar pastorn. Människor kom till oss som varit utsatta. Men vi ”utsåg dem inte”, säger James och förklarar att ordet ”utse” är fel i sammanhanget.
Efter det så går Torgny Wetterberg tillbaka till tiden i Kairo då James Nimrew studerade till präst. I sitt eget förhör under gårdagen berättade han att han kom tillbaka till Sudan under andra halvan av 1990-talet men i inlagorna till Talismanmålet framgår det att han bodde i Egypten 1988-2004. Det vill säga, under hela den tid då Lundinbolaget var aktiva i block 5A. Handlingen där detta framgår har James Nimrew själv skrivit under.
– Jag levde i Kairo mellan 1988 till 1994 så det är fel i dessa dokument. Jag tog examen 1992 så då kan jag inte leva på två platser, säger han.
När försvarsadvokaterna vill veta vad som gäller uppger målsäganden att han flyttade till Koch 1995 och att ”det är vad som stämmer”. Efter examen kunde han inte återvända direkt till Sudan och på grund av säkerhetssituationen så bodde han i Kenyas huvudstad Nairobi under en period innan han återvände själv till block 5A.
Under förhöret uppgav James att det var lugnt det första åren, inga anfall och inga regeringssoldater från SPLA eller armén. Efter det så försämrades säkerhetsläget och han flydde sedan i december 2000.
– Varför bodde frun och barnen bor kvar i Nairobi och inte med dig?
– Det var ett familjebeslut och byggde på att det inte fanns några skolor i Sudan. Det var bättre för dem i Nairobi. Jag kan offra mig själv och vara där, det innebär inte att jag också ska offra min familj.
Wetterberg lyfter då fram att James i Talismanmålet lämnade ”andra uppgifter” om varför familjen inte var med. I det förhöret sa han att det inte är ”var säkert” för familjen att bo i Koch 1995.
Vad försvaret antyder är alltså att han idag skulle överdriva lugnet i området innan Lundinbolaget kom – till skillnad mot i tidigare förhör då det gällde Talismanbolaget som var på plats före Lundin.
James Nimrew lyssnar och svarar att ”risk” också kan vara brist på utbildning.
– Det kan också betyda att det finns en risk för familjen om det inte finns utbildning och skolor.
– Är det vad du menar att detta betyder?
– Ja det fanns inget högstadium, inget universitet och det innebar en risk, säger James Nimrew.
Åklagarna har under höstens sakframställan hämtat en hel del säkerhetsrapporter från Talismanmålet. Nu gör försvaret samma sak med förhören med målsägandena. Förutom att försvaret menar att James Nimrew beskrev säkerhetssituationen helt annorlunda och hade en annan förklaring till varför familjen inte var med honom så poängterar de också att datumen för hans fördrivning varierat under decennierna.
I Talismanmålet finns nämligen uppgifter om att första gången han flydde från Koch var 1995. I förhöret i New York berättar han om en bombkampanj under 1995 som fick honom att fly till Leer. Senare i samma förhör ändrar han uppgiften till att inte handla om ”flygbomber” utan att röra ”marktrupper”.
Under gårdagens förhör beskrev han situationen i blocket som lugn 1995 eftersom oljebolaget inte var på plats ännu.
James Nimrew svarar att han kom till Koch i mars 1995 och att situationen var stabil förutom boskapsräder, ”det var hela situationen”.
Att han ibland lämnade Koch för att resa till Leer handlade om att träffa andra medlemmar av kyrkan – det rörde sig inte om en fördrivning, argumenterar han.
– Så menar du att uppgiften att du flydde på grund av ett anfall 1995 är felaktig?
– Jag flydde inte på grund av ett anfall, det här dokumentet verkar innehålla en hel del felaktigheter.
Där kunde frågan varit utagerad, om det inte var så att det finns ytterligare ett datum. I ett tidigare förhör under förundersökningen, när pastorn satt framför poliser på Polhemsgatan i augusti 2012, uppgav han att han ”i juli månad 1998 lämnade Koch.” En uppgift som även den ändras till ”juni 1999” efter förhöret.
– Vad är din kommentar till de olika tidsangivelserna? frågar Wetterberg.
– De olika datumen är inget större problem för mig. Jag var på flykt så även om jag är förvirrad kring datumen så tar det inte bort verkligheten att jag blev attackerad, det som stämmer är det senaste datumet, försvarar sig James Nimrew.
Men det är inte bara datumet som skiljer sig åt. I polisförhöret från 2012 beskriver pastorn hur han flydde när ”militären var utanför hyddan” och att ”han fick bara med sig kläderna han hade på sig”.
I tisdags beskrev han istället hur en helikopter hovrat över Koch och inget om att han sett marktrupper.
– Det är inte en skillnad. De kom med flygplan, de kom med helikoptrar och med markstyrkor. Om du lyssnade på vad jag sa igår så hade anfallarna denna strategi så marktrupperna var inte så långt borta om det fanns en helikopter.
Men det blir ännu rörigare för när en liknande händelse beskrivs i Talismanmålet om flykten från Koch till Leer, beskrivs istället orsaken som en attack mot Leech, två timmar bort, men inget direkt angrepp mot Koch. Här finns heller inga uppgifter om döda och ingen helikopter.
– Informationen är tydlig, det finns ingen koppling mellan anfallen. Leech är en helt annan by som angreps. Det var ett annat anfall på ett lokalsamhälle som vi pratade om tidigare och jag begav mig då till Leer för konsultation, då flydde jag inte, säger pastorn.
Ian Lundins försvarare ger sig inte och visar upp den ”declaration” han själv skrev under i samband med Talismanmålet och där han under ed uppger att fördrevs 1998 efter en attack mot Leech och i den beskriver han skriftligen hur han ser Antonovplan och stridshelikoptrar vilket får honom att fly.
Pastorn sjunker ner i stolen. Hans målsägandebiträden rör inte en min. Korsförhöret fortsätter med liknande motstridiga uppgifter kring var han bodde, till vilken by han fördrevs och varför samt vilka årtal det rör sig om.
Under ett antal år flyttar han runt, ibland på grund av strider och ibland på grund av sitt arbete med kyrkan. I ett förhör med svensk polis uppger han att han ”flydde till Nyal” medan det i Talismanmålet finns uppgifter om att han skulle bott i Nyal under två år och att han flyttade runt mellan byarna frivilligt.
– Att röra sig fram och tillbaka händer ofta, dels på grund av fördrivning men också för att jag ville träffa människor, svarar James Nimrew.
Nya datum. Nya byar. Det skiljer ibland tre år mellan olika utsagor.
– Jag har svårt att komma ihåg datumen, säger James slutligen och uppger att man kan säga att han ständigt är ”displaced” eftersom ha lever frånskild från sin familj på grund av kriget.
James Nimrew känner att korsförhöret är något helt annat än vad han var förberedd på. Han ville prata om vad som hänt honom och oljebolagets ansvar för det. Men plötsligt är det som om det är han som står inför rätta. Han börjar svara kortare och kortare på frågorna och efter en kort paus börjar han ibland istället för att svara hänvisa till sina advokater.
I kravet som de målsägandena riktat mot de åtalade kring skadestånd så tas det upp att James Nimrew förlorade 150 kor som en följd av attacken mot Koch. Nu har den processen avskiljts från huvudförhandlingen, men försvaret vill borra i de olika uppgifterna kring boskap som förekommer.
– När du lämnade Koch så säger du att du förlorade tjugo kor, stämmer det? Undrar Wetterberg.
– Var står det någonstans?
– Jag uppfattade att du sagt detta under förhörsdagarna, att du hade ungefär tjugo kor, men att du förlorade dem när du lämnade Koch.
– Jag sa inte 20 kor, jag pratade bara om mjölkkor.
– Jag ställer om frågan, förlorade du någon egendom eller några kor?
– Jag förlorade boskap, och ett antal egendomar, mitt hus, min kyrka.
– I december 2000.
– Ja.
– Sedan förlorade du egendom igen i Thormyor, när du flydde igen. Är det rätt? Förlorade du några kor då?
– Ja?
– Det som jag undrar över är dina advokater. De har inte sagt något om att du förlorat egendom i Koch år 2000 utan de skriver att detta skedde 1999. Vad är din kommentar till det?
– Min förståelse är att fråga om skadestånd kring korna, inte ska hanteras av denna domstol.
– Men, svara på min fråga. Vi går och tittar på vad dina advokater har skrivit. De skriver att du förlorad 150 kor. Men det säger du inget om?
– Min förståelse är att kompensationen ska hanteras separat.
– Men de säger att du förlorade egendom i Leer-området år 2000. Vad är din kommentar till det?
– Jag har inga kommentarer.
Wetterberg går sedan över till Talismanmålet och visar att där ”stämmer ingenting” av det han nu säger om skador på egendom och kor.
– Frågan om Talismanmålet kan du ställa till mina advokater, svarar James återigen och sjunker ner i stolen.
Hans biträden är fortsatt passiva. Wetterberg fortsätter att sikta in sig på korna och läser vidare ur förhören i Talismanrättegången där det står om att hans hem i ”Koch förstörs 1995 och i Thormyor 1998” där han förlorar land, boskap och hyddor.
– Allt är före 1998, men inget efteråt, poängterar Wetterberg och fortsätter att berätta för rätten att det under Talismanrättegången gjordes en beräkning av hans skador på egendom och boskap.
Pastorn protesterar mot det stora intresset för hans kor och mot den uträkning som försvaret planerar att visa upp.
– Den delen av målet har avskilts, så jag ser ingen anledning att ni tar upp detta. Ska man fortsätta diskutera ersättning, kan ni vända er till mina advokater. Det här är handlingar som jag inte sett tidigare och jag tycker inte det här är schysst.
Rättens ordförande Tomas Zander griper in och säger till vittnet att försvaret har tillstånd av rätten att konfrontera honom för att jämföra de uppgifterna han gett här med andra uppgifter.
På Tingsrättens skärmar visar försvaret upp en tabell från Talismanrättegången där det står ”lost assets” och där finns en tabell för ”cattle” och en för ”buildings.” Wetterberg poängterar att även här anges enbart året 1998.
– Men ingenting om att du skulle ha förlorat egendom 1999, 2000, 2001 eller 2002. De andra händelserna verkar inte ingå här. Varför inte då?
– Anfallet mot Koch 2000 hade inte hänt så hur är det möjligt att det skulle ingå här?
– Men den här är ju skriven 2006 så jag förstår inte.
– Men, 1997 så hade Talisman lämnat och ni trätt in i dess ställe. Efter att de lämnade området så är inte de andra attackerna relevanta. Det var Lundin som trädde in i deras samhälle.
– Påstår du att Talismanmålet inte skulle gälla… efter vilket år?
– 1997.
– Det påståendet gör mig förvånand och det gör att vi behöver visa ytterligare ett dokument, säger Wetterberg.
Nu reagerar Thomas Bodström, pastorns målsägandebiträde och vill för att kunna ”företräda sin klient fullt ut” ta en paus för att gå igenom dokumentet.
Precis som pastorn reagerar han på att försvaret får fortsätta med denna ”överrumplingsattack” vilket han anser vara att tillåta en processföring där rätten lägger sig platt för Ian Lundins advokater.
Efter en kort överläggning ger rätten klartecken för försvaret att ställa frågorna om det nya dokumentet. Skulle det komma fram något kan alltid åklagarna be om att vittnet ska höras igen.
– Men då är ju skadan redan skedd, konstaterar Tomas Bodström.
I dokumentet som sedan visas upp på Tingsrättens skärmar framgår det att de målsägandes skadeståndskrav i Talismanmålet sträckte sig fram till 2003.
– Vad är din kommentar nu då? Du sa att målet sträckte sig till 1997 men det stämmer ju inte, konstaterar Wetterberg.
Pastorn svarar att det varit förvirrat för de civila med de olika oljebolagen som kommit och gått under åren.
– Det är förvirrande, vad som täcks och inte, vi visste inte då vilka bolag som var på plats eller vilka som kom först senare. Vi vet att Talisman lämnade och Lundin kom in i block 5A. Så jag ser det som att skadorna på egendom före 1997 handlar om Talisman och efter det riktar jag kraven mot Lundin.
Under Talismanmålet uppgav pastor Ninrew också att han sett byn Nyal brännas ner av SPLA. En by han under gårdagen påstod brändes ner av regimen. Som förklaring anger han att han först senare fick veta att det varit regimen.
– Men de här svaren lämnas 2004.
– Men Peter Gadet har bytt sida, svarar pastorn.
Försvaret fortsätter sedan att läsa högt ur förhören under Talismanrättegången och avsnittet där han anger döda släktingar så nämner han enbart att ”tre personer har dött.”
– Under ditt eget förhör pratade du om sju personer som dött vid ett tillfälle och totalt 14.
Pastorn konstaterar att han inte nämnde alla vid det tillfället.
Efter lunchen blir dags för advokat Rainer som är Alexandre Schneiters försvarare att fortsätta korsförhöret. Fokus för det första frågebatteriet är den paraplyorganisation ”New Sudan Council of Churches” som pastorns presbyterianska kyrkan är en del av.
Pastorn berättar att han var med i styrelsen 1997 till 2003 men förutom att delta på möten så var han inte aktiv.
– Det finns uppgifter som säger att kyrkan är SPLA:s andliga gren.
– Det kan vem som helst säga, men det är inte en åsikt som innehas av New Sudan Council of Churches.
Pastorn menar också att SPLA inte kunde styra organisationen eftersom SPLA är en militär organisation och kyrkan en andlig organisation.
Därefter går Rainer över till att fråga om vem det var som kontaktade pastorn om att det skulle resas ett åtal mot oljebolaget Talisman.
– Vi inom lokalsamhället var oroliga över dödsfall på grund av investeringar som vi inte rådfrågats om, säger pastorn. Folk kom till oss för att söka hjälp.
– Men vem kom på idén att stämma Talisman?
– Det är normalt om man står inför svårigheter att man vänder sig till domstol.
– Ja, jag förstår men vem var det som kom på idén?
– Om jag nämner John Sudan, var han en kärande i Talismanrättegången?
– Ja, det var han.
– Av material i Talisman framgår det att det var John Sudan som kom med idén att stämma Talisman och att han informerade pastorn om detta, fortsätter Rainer.
Pastorn nickar, men när försvaret lyfter fram att en annan kärande i Talismanmålet uppgett att pastorn var medlem i SPLA, skakar han på huvudet.
Korsförhöret fortsätter sedan genom att advokat Rainder frågar om en Derek Hammond som ledde organisationen ”Faith in Action.” Pastorn säger sig veta vem det är.
– Han stöttade oss i Koch med nödhjälp och kyrkan identifierade områden som behövde bistånd.
– Hade ni någon affärsverksamhet tillsammans.
– Nej, säger pastorn.
Advokat Rainer presenterar då ett registerutdrag från Sudan från tiden som visar att de båda ”har bedrivit affärsverksamhet tillsammans”.
Bodström vill ta paus.
– Begäran om paus avslås och vittnet bör konfronteras med frågan, konstaterar rätten.
Ett papper är värd mer än ord i denna sal 34 och försvaret visar nu upp en registrerad bolagshandling som rör bolaget ”Nile group” och i detta bolag framgår det att Derek Hammond och pastorn Ninrew både är medgrundare av bolaget.
James förklaring är att de försökte registrera ett bolag men att det aldrig kom igång.
– Det måste förnyas varje år och det gjorde vi aldrig och det blev aldrig någon verksamhet tillsammans. Mitt svar är nej, jag har inte drivit något bolag med honom och det kom aldrig igång.
– Betalade du in något aktiekapital i bolaget?
– Nej.
Rainer scrollar då ner i listan som visar att pastorn skulle ha haft 30 aktier i bolaget. Bolagets verksamhet är brett beskrivet. Under punkten fem så framgår det att aktiekapitalet skulle varit 100 000 dollar.
– Men detta betalades aldrig in.
– Vad var tanken med bolaget?
– Idén var att det skulle vara ett byggbolag. Men det blev aldrig något bygge.
– Men ni måste väl ha haft några planer annars skulle ni väl inte registrerat bolag.
– En av tankarna var att utföra byggnationer av kyrkor som förstörts, skolor som behövde byggas upp.
Efter det går advokat Rainer vidare och frågar om arbetet i en grupp ” Liech Victims Voices” som handlade om ersättning från oljebolagen. Försvaret visar att gruppen har ett konto på Facebook.
– Är du medlem i den här gruppen på Facebook?
– Ja.
Rainer visar upp gruppen där det beskrivs att fokus handlar om att få ersättning av oljebolagen. Den vänder sig till offren för ”oljekrigen” och försvaret fortsätter fråga om de inom gruppen arbetat med att ta fram ”krav” i Lundinmålet och om han tagit fram kontakter till personer i den svenska utredningen.
Pastorn, som nu efter en halvdags korsförhör, lärt sig att inte svara kategoriskt ja eller nej på försvarets frågor svarar mer svepande att han inte före rapporten ”Unpaid Dept” hade någon kontakt med den svenska polisutredningen.
Försvaret i sin tur menar att pastorn genom organisationen Liech Victims Voices hjälpt till att förmedla kontakter till den svenska utredningen.
– De kommer själva till kyrkan. Vi behöver inte samla in dem. Polisen samlade själva in information genom förundersökningen. Men i förhören så uppger vi nya namn på släktingar det blev en huvudsaklig lista på offer.
– Så enligt din uppfattning har du inte gett polisen nya namn, utan enbart de i förhör, sammanfattar Rainer. Det skiljer sig i så fall från vad som framgår av en ”stor samling av e-postmeddelanden från pastorn till olika utredare och däribland också Egbert Weserlink”.
Försvaret vill visa att det framgår att pastorn också bedriver ett eget utredningsarbete. I ett mail från en av poliserna frågar han pastorn om han kan ta fram information om de åtta personerna som ska resa till Juba och att svensk polis kan stå för kostnaderna för offrens resor dit.
– Mitt påstående är att utredarna inte ens vet vilka de ska träffa i Juba och att det är du som bestämmer vilka de ska träffa.
Pastorn kommenterar detta med att han skrivit ner namnen så att de ska få stavningen rätt.
– Under förhören med mig ställde de frågor och de bad mig skicka de namnen och frågade om de kunde skicka iväg dem.
– Men menar du att du nämnt alla de här personerna i förhöret 2012.
– Jag nämnde de flesta men de kunde inte stava namnen, de skrev ner dem vid förhöret.
I ett annat mail skriver pastorn att han ska ta fram flera namn i USA på drabbade pojkar ”från block 5A i Leer”. Han ska också leta efter fler offer i Sudans flyktingläger och återkomma med en plan om hur det ska ske.
– Här blir det väl ändå uppenbart att du ägnar dig åt egen utredning och samlar in namn som aldrig varit aktuella i förundersökningen innan.
– Det är samma som fördrivits från Leer, en del är i USA och en del är i flyktingläger så jag beskriver hur vi ska kunna ta reda på vilka de är.
– Jag får bilden att du ska på en utredningsresa och samla in nya personer. Menar du att utredarna känner till dessa personer.
– Jag fick ett godkännande om att hitta andra offer.
– Men det innebär att du samlat in nya namn. Innebär du att du ändrat dina uppgifter?
– Jag har inte ändrat min ståndpunkt, jag har inte fått i uppdrag att utreda något men jag har fått i uppgift att kontakta de jag angivit namn på och andra som jag inte vetat namnen på.
Det försvaret vill göra är att visa att det som pågått inte varit en oberoende polisutredning utan mer av en kampanj där svensk polis letts till drabbade av NGO:er.
I den sista pausen för dagen är stämningen frustrerad bland representanter från NGO:erna som varit och lyssnat. Vad är det här? Här skulle ju bolagets dömas och så är det istället vittnena som förhörs som om de vore skyldiga?
Pastorn själv går och sätter sig ensam i Tingsrättens café. I hans tygpåse ligger en vattenflaska som han inte dricker ur. Han ser sig omkring. En bit bort i en ring står de åtalade i en ring tillsammans med advokaterna. Likt ett fotbollslag under en timeout.
När alla frågor ställts och allt är över för dagen, känner pastor James Nimrew att han måste till en kyrka för att kunna tänka. Dagen blev inte riktigt som han tänkt sig. Ett stenkast från Tingsrätten ligger Kungsholmens kyrka på Bergsgatan och han går in och sätter sig i en av de tomma bänkraderna.
Han minns inte att korsförhöret av Talismans advokater var lika obehagligt. Under den processen sa oljebolaget att de beklagade det han varit med om men att de som bolag inte hade något ansvar för det.
Något liknande har inte uttalats i sal 34. Han hade förberett sig på helt andra frågor om vägar, anfall och byar som attackerats och han känner att han var oförberedd på att det skulle vara ”så mycket nonsens”.
De svenska advokaterna upplever han som hårdare än deras amerikanska kollegor.
När han kommer tillbaka till Sudan ska han säga till de andra målsägandena, som kommer efter honom, att de måste ta upp ”huvudfrågorna” om oljan, vägarna och anfallen direkt. Annars kommer de aldrig få en chans att prata om de sakerna.
– De kan inte förneka att vägarna användes av armén, det är kanske därför som de fokuserar på det andra, tänker han högt och går ut från kyrkan.
Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats-appgrupp för bevakningen av rättegången.
Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
