Nyheter om Afghanistan
Krönika: Stöd fortsatt bevakning av Afghanistan
"Idag fick jag mitt visum, och om allt går som det ska åker jag om några veckor. Jag hoppas få möjlighet att träffa flera av dem jag skrivit om förut, för att se hur de klarar sig", skriver Göran Engström i denna krönika.
Av Göran Engström 13 mars, 2019
För ett par dagar sedan pratade jag med en av de utvisade som jag följt de senaste åren, hemifrån och på plats i Afghanistan. Han, som alltid kämpat och sagt att det kommer att ordna sig, grät nu i telefon. Uppgiven, och skärrad och med svåra fysiska smärtor.
Det är ganska exakt ett år sedan jag träffade honom i Kabul senast. Trots de extremt tuffa förhållanden han lever under, så kändes det då som att det var på väg att ordna sig för honom. Efter mycket om och men hade han förenats med sin fru och sina svärföräldrar. Han hade hittat en liten lägenhet åt familjen i Kabul och han hade hopp om att snart få jobb.
Men så för en tid sedan slogs alla förhoppningar omkull. Brutalt.
På väg till sin sjuka pappa i Ghazni kidnappades av talibaner. Efter fem dagar lyckades han fly, men bara för att kort därefter bli tillfångatagen av ett annat kriminellt gäng som hotade att överlämna honom till talibanerna igen om han inte betalade en hög lösensumma, berättade han på en hackande telefonlinje från Kabul. Med hjälp av familjen och de små besparingar han hade lyckades han köpa sig fri, och är nu tillbaka hos sin familj i Kabul. Vid liv, men fylld av ångest och oro.
Jag har sedan länge planerat att återvända till Kabul för att se hur det går för honom. Nu känns det som att jag inte kan komma iväg fort nog. I dag fick jag mitt visum, och om allt går som det ska åker jag om några veckor. Jag hoppas få möjlighet att träffa flera av dem jag skrivit om förut, för att se hur de klarar sig.
Klimatet hårdnar nästan dag för dag i Afghanistan. Och det är så mycket som är så osäkert just nu. Vart är landet på väg? Presidentvalet senare i år har redan blivit uppskjutet en gång. USA:s planerade truppreträtt. Och de olika initiativen till förberedande fredsförhandlingar med talibanerna – i Qatar och i Moskva – vad kommer de att leda till?
Vilka konsekvenser skulle en eventuell maktdelning med talibanerna få, för landets kvinnor, för utsatta minoritetsgrupper, för ungdomarna och naturligtvis – för alla de som redan skickats och ska skickas tillbaka från Sverige.
I snart femton år har jag rapporterat från Afghanistan för svenska och internationella medier. Under de åren har mycket blivit bättre: utbildning, sjukvård, mödravård och inte minst kvinnornas situation. Men en hel del har också blivit sämre. Det gäller inte minst säkerheten. När jag inför förra presidentvalet (2014), som f ö sammanföll med den internationella truppreträtten, reste runt i landet för att ta reda på vad allt från politiker, byäldste och höga officerare i de afghanska säkerhetsstyrkorna till ”vanliga” människor tyckte och tänkte om framtiden var det framför allt en sak jag mötte: ORO.
Oro för att regeringen inte skulle kunna stå emot hotet från talibaner och andra väpnade motståndsgrupper. Många, visade det sig, förberedde sig på det värsta. De sålde allt de ägde; hus, mark, företag, bilar och motorcyklar för att snabbt kunna ge sig av när– inte om– kriget bröt ut. För vilken gång i ordningen? Många var tillräckligt gamla för att minnas den sovjetiska ockupationen, det blodiga inbördeskriget i början av 90-talet och talibanregimens grymheter. Nu var de rädda för ett nytt inbördeskrig och att talibanerna skulle ta över igen.
Andra, det ska också sägas, valde en annan väg. De vägrade ge upp och ge sig av. De hävdade med samma övertygelse som de som förberedde sig på att fly, att det bästa sättet att förhindra en ny katastrof var att stanna och kämpa.
Exakt vad som händer med försöken att få igång fredsförhandlingar vet vi inte. Men vi vet att många är rädda. Inte minst kvinnor och förföljda minoriteter.
Osäkerheten, arbetslösheten, fattigdomen, den felande staten och korruptionen… Allt detta påverkar inte minst situationen för dem som utvisats från Sverige.
Det känns mer angeläget än någonsin att följa upp hur det går för dem.
**
Detta är en av de fyra till sex större reportageserierna vi fokuserar på detta år så som vi lovat våra supporters. Genom att stödja Blankspot hjälper du oss att fortsätta bevaka Afghanistan. Du kan stödja oss på många olika sätt. Facebook: här finns insamlingen för denna reportageserie alternativt att du startar en egen insamling för Blankspot. Du kan också swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom Patreon. Du kan också prenumerera för 70 kronor i månaden, eller 599 kronor om året. Som supporter får du vårt särskilda nyhetsbrev och inbjudningar till redaktionella evenemang.
Ju mer stöd desto fler reportage.
