Blankspot om Afghanistan

"Jag vill inte fly igen"

Länge ansågs Afghanistan för farligt för att utvisa till, men i början av hösten började Sverige fylla förvaren med afghaner som ska utvisas mot sin vilja. Blankspot har träffat en av dem.  Det var något som inte stämde med de två männen som kom till Maria Karlssons gårdsbutik på Tjörn för att fråga om det fanns […]

Av Martin Schibbye 8 februari, 2017

Länge ansågs Afghanistan för farligt för att utvisa till, men i början av hösten började Sverige fylla förvaren med afghaner som ska utvisas mot sin vilja. Blankspot har träffat en av dem. 

Det var något som inte stämde med de två männen som kom till Maria Karlssons gårdsbutik på Tjörn för att fråga om det fanns fruktbröd.

En av dem var lång, den andre kortare med mörkt hår. Maria tänkte att det kanske var någon som visade runt en nyanländ person från flyktingboendet i närheten?

Hon minns att hon svarade att fruktbrödet var slut, men att de hade ljust bröd.

Då gick de.

Men den obehagliga känslan hängde sig kvar i kroppen och när hon några dagar senare kände igen bilen som körde upp på uppfarten, förstod hon direkt vilka de var.

Hon hade spelat upp scenen för sitt inre så många gånger under de senaste åren och tänkt på vad hon borde göra och säga.

Men när det väl hände stod hon som paralyserad.

Tre poliser gick in hos Maria samtidigt som tre andra gick runt huset från baksidan.

In i det sista hoppades hon på att Jawad Husseini inte skulle tända någon lampa. Utifrån såg det nämligen inte ut som om det bodde någon inne i den ombyggda lagården där han hade sitt rum.

Hon visste att han var ledig från skolan idag och hade tagit sovmorgon.

Nu tog de honom hann hon tänka.

Några timmar senare satt hon i det låsta besöksrummet på Migrationsverkets förvar i Kållered. Den enda information hon hade fått när hon frågat om reglerna var att ”kolla på hemsidan”.

Men vilken hemsida?

Hon hade aldrig varit någon fena på social medier men hade ett Facebookkonto utan profilbild. Hon tog upp telefonen och gick in Blankspots reportagegrupp ”Uppdrag: Afghanistan” och skrev:

“Hej gränspolisen hämtade vår pojke imorse.

Nu sitter vi på förvaret i Kållered. Han har 6 månader kvar tills han kan söka på nytt och det har varit en massa konstigheter från början.

Kan nån hjälpa oss?”

**

Ett dygn senare står jag i gryningsljuset på parkeringsplatsen bakom centralstationen i Göteborg och spanar efter en blå Saab 9-5. Det är vinter i Sverige. Luften är göteborgskt råkall och solen har ännu inte synts till.

Under resan ner från Stockholm har rapporter strömmat in från landet om att fler unga afghaner tagits i förvar i väntan på utvisning.

”De samlar till ett nytt chartrat plan, precis som vid Lucia” skriver en person. Stämningen i olika asylforum på nätet är på bristningsgränsen. Rapporter om nyintagna kommer från förvaren i Märsta, Gävle och Flen. Rörelsen #vistårinteut växer snabbt till strax under 30 000 medlemmar på Facebook.

Från boenden för ensamkommande kommer bilder på unga afghaner som avslutat sina liv.

Kring köksbord över hela landet saknas det familjemedlemmar och i klassrum gapar stolar tomma.

Gruset knastrar under hjulen när Maria Karlsson Saab bromsar in på parkeringsplatsen.

– Huset där hemma kändes som en brottplats i morse, säger hon och flyttar på wellpappkartonger fulla med ekologiska ägg staplade från tak till golv i baksätet så att stolen kan skjutas tillbaka.

Hon har fått några timmars sömn.

– Jag slocknade av utmattning, men det är så många tankar som far genom huvudet, varför gömde jag honom inte? säger hon sammanbitet och kör ut på leden, söderut, mot förvaret i Kållered.

Molntäcket är tjockt och isarna fryser på. Maria är klädd i en ljusblå friluftsjacka, rutig flanellskjorta och praktiska skor. Bredvid henne brukar Jawad sitta när de kör ut de handplockade äggen till ekologiska butiker runtomkring Göteborg.

– Han sa att han inte ville gömma sig, han ville följa reglerna och talade om sin adress för Migrationsverket och ja, med facit i hand, det lönar sig ju inte att vara ärlig, säger Maria Karlsson, slår på körriktningsvisarna och svänger av mot Kållered.

**

Säkerhetsläget i Afghanistan har förvärrats under hösten, det konstaterar både FN och Migrationsverket. 

Den 13 mars 1995 kastade talibanerna ut Baba Mazaris lik från en helikopter över de berg där han slagits för sin och sitt folks frihet. Mazari var en politisk ledare för Hazarfolket som efter att ha upplevt den diskriminering och det förtryck som Hazarasoldater utsattes för valde att leda en väpnad frihetskamp mot de ryska ockupanterna.

När ryssarna besegrades började kampen mot talibanerna som inte tolererade Mazaris moderna idéer om ett Afghanistan där alla skulle ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett, kön, ras eller etnisk tillhörighet.

Efter 26 misslyckade mordförsök bad talibanerna honom om att diskutera ett fredsavtal.

Han gick i fällan och greps med nio av sina närmaste. Hans lik slog i marken inte långt från den plats där Jawad Husseini föddes.

När byn, två år efter mordet, hade en stor fest till Baba Mazaris ära ”så låg du här”, sa hans mamma ofta och strök sig ömt över magen.

Det var ett av hans första minnen. Familjen var Hazarer och som liten ville han alltid höra berättelserna om Baba Mazari.

Redan som barn tvingades Jawad att börja knyta mattor för att familjen skulle få en inkomst. Ägaren av mattverkstaden var grym och han minns den orättvisa han kände som barn när han fick äta resterna från bordet efter att matthandlarens egna barn först ätit sig mätta.

Han lärde sig att somna hungrig och än idag hatar han att se handknutna mattor.

Pappan minns han inte mycket av annat än saknaden efter honom. Av kriget som tog honom och av talibanerna minns han desto mer.

Jawad och hans två år äldre bror fick varje dag gå upp i bergen för att samla gräs och hö till byns kameler och hästar. Under krigssäsongerna fick han och hans bror springa med vapen och ammunition till byns milis och armén som bekämpade talibanerna.

Att gå i skolan fanns inte på kartan.

Under en av decenniets snörikaste vintrar sökte sig vargar mot bebyggda trakter och angrep människor och hundar i sin jakt på föda.

Jawad och hans bror visste hur man undvek talibanerna – men vargarna var en ny fiende i bergen.

En natt blev hans storebror angripen. Tre gånger kastades sig djuret över honom innan det lommade iväg. Jawad minns hur de drog kroppen med de söndertuggade kläderna genom snön till en sjukvårdskunnig i grannbyn.

Men utan vaccin mot rabies fanns det inte mycket man kunde göra annat än att lägga om såren. Stridigheterna längs med vägarna gjorde det omöjligt att ta sig till en större stad.

I början trodde familjen att det hade gått bra. Men när brodern väl blev sjuk gick det snabbt: Först blev benen förlamade, andra dagen låg han stilla och flämtade. På den tredje dagen dog han.

Jawad visste vad döden innebar. Han var tvungen att arbeta hårdare för att han och hans mor inte skulle behöva svälta.

Men ingen i byn ville anställa en så ung person. Han ansågs för klen för de få fysiskt krävande jobb som fanns. Överallt möttes han med orden ”du är ju för liten för att jobba” och varje kväll kom han hem till sin mamma utan pengar.

Till slut blev situationen ohållbar och efter noga övervägande tog hans mor en kväll fram Koranen från hans döda bror, där födelsedatumet traditionsenligt stod inskrivet på baksidan. Mamman kunde varken läsa eller skriva, men visste vad siffrorna betydde.

Över en natt blev Jawad två år äldre.

Mammans plan fungerade och han fick jobb som springpojke åt den afghanska armén som stationerat sig i provinsen. I ett land långt borta har två flygplan kraschat in i tvillingtornen och i Afghanistan trappades striderna mot talibanerna upp.

Pengarna innebar att de hade råd att skaffa en ko vilken var till stor glädje för hans mor, men också långa marscher bort från hemmet. Fronterna böljade fram och tillbaka och från stridssäsongen i början av maj hade han fullt upp.

När han framåt hösten kom tillbaka till byn var det en spökstad. Talibanerna hade gått från hus till hus och varken hans mamma eller kon gick att finna.

Plötsligt var han ensam.

 





Utanför Migrationsverkets förvar i Kållered

Maria Karlsson kontrollerar med en blick i spegeln att äggkartongerna inte rört sig under färden. Hon brukar aldrig köra ut äggen med Saaben, men ville inte hämta upp mig med transportbilen.

På radion står P1 på men volymen är nedskruvad till noll. Efter besöket på förvaret ska hon leverera äggen till butiker över hela Göteborg.

Sedan länge driver hon en ekologisk gård på Tjörn. När gårdens höns betat färdigt i hagen sår de grönsaker. När grönsakerna skördats sår de nytt bete till hönsen. Hon driver även ett gårdsbageri.

– När det visade sig att barnen var glutenintoleranta och det inte fanns så många glutenfria produkter att få tag på började jag experimentera själv, berättar Maria Karlsson.

Julen 2013 stod hon och bakade när samtalet kom. En vän berättade om en person som hade fått avslag på sin asylansökan och därefter skurit upp båda överarmarna med ett rakblad.

Hon hade redan två stycken ensamkommande från Afghanistan som gjorde praktik hos sig och kände att hon inte kunde ta emot en till, hur mycket hon än skulle vilja. Men hon kunde inte säga nej.

– Han kom en av de där dagarna under vintern då man är så trött att man knappt orkar säga hej till någon. Än mindre vara trevlig. ”Bara han inte kommer idag”, minns jag att jag tänkte.

Men plötsligt stod han där i gul jacka och la ut halm till hönsen som om han aldrig hade gjort något annat.

– Jag visade honom en gång sedan kunde han. Så då prövade jag att låta honom baka och det blev helt perfekt. Förutom mig är han den enda i Sverige som kan recepten och jag vill anställa honom. Men det får jag inte, säger hon och svänger av för att följa skyltarna mot Migrationsverket.

I början av hans praktik tänkte hon aldrig på hans ålder. Det var liksom inte en stor grej. Han var från Afghanistan och hade flytt från ett krig de kunde höra om på radio och tv varje kväll. Oavsett om man var 7 eller 70 borde man inte skickas tillbaka. Han hade sagt någon gång att Migrationsverket ansåg att han var äldre, något om hans bror, men hon tänkte inte så mycket på det.

– Men så en dag ringde han och grät och sa att han aldrig mer skulle kunna hjälpa mig med hönsen.

När Maria började nysta i det visade sig att han skulle flyttas till ett vuxenboende i en annan kommun och bli av med både skolgången och praktikplatsen.

– Vi hade en snabb överläggning i familjen och bestämde oss för att han får bo hos oss, så att han får ha sina vänner, skola och sin praktik kvar.

Första kvällen lagade Jawad en stor lammgryta till hela familjen. De åt och skrattade.

– Vi visste ju inte då vad vi gav oss in på, minns Maria.

På dagarna jobbade hon på gården och på nätterna satt hon uppe och läste på nätet om Afghanistan, Hazarer, Talibanrörelsen och åldersuppskrivningar. En sen natt upptäcker hon att hans första advokat inte hade begärt den extra läkarutredning kring hans ålder som han hade haft rätt till.

På morgonen ringde hon advokaten som svarade att ”det fick man väl inte göra”. När hon läste högt ur Socialstyrelsens nya regler fick hon svaret: ”då vet du mer än mig”.

Hon fortsatte att läsa på nätterna och ringa på dagarna: till Migrationsverket, Socialstyrelsen och olika sjukhus för att hitta någon som kunde göra en åldersbedömning. Mappen med papper växte och hon började lägga allt i en brun kartong. Under den långa väntetiden orkade Jawad inte med ovissheten.

– Maria jag orkar inte mer, jag orkar inte leva, ringde han och sa, så jag körde honom till psykakuten i Kungälv.

Hon tänkte att han var i tonåren, att det skulle blir bättre om ett tag.

– Men oj, vad naivt så här i efterhand.

Jawad sov i tre dagar och tre nätter och när han piggnade till gjordes det två utredningar som kom fram till att han tidigast var född 1997.

Två år efter att Baba Mazaris slagit i marken.

Precis som hans mamma alltid hade sagt.

– Jag tänkte att nu är det ju enkelt, minns Maria.

Men det nya intyget hjälpte inte. Överklagan avslogs.

– Jag kan inte släppa tanken på att någon borde gjort detta för Jawad direkt när han kom till Sverige. Då hade han kanske haft sitt uppehållstillstånd?

I de första intervjuerna med migrationsverket nämner Jawad heller aldrig historien om Baba Mazari. Ingen frågade och han trodde inte han var känd utanför hembyn.

Ibland har hon funderat på att anmäla advokaten.

– Men man orkar ju inte allt, man måste lägga vissa saker åt sidan för att få kraft, säger Maria och parkerar bilen framför “Förvarsenhet 2” i Kållered.

Husen är målade i gult med nötta tegeltak. Framför dem står en övergiven bänk omgiven av gräsbevuxna kullar. Besöksparkeringen är nästan tom och stämningen är ödslig.

I bakgrunden hör man ljuden från ett bygge.

Maria Karlsson börjar lasta ur kläderna och skolböckerna hon tagit med sig till Jawad och ställer ned kartongen med alla hans papper på marken.

– Jag har bett dem så många gånger, att vad som än sker så lås inte in honom, han är ett barn, men nu är vi här, konstaterar hon.

I kartongen ligger fyra års kamp för ett uppehållstillstånd i koncentrerad form. Domstolsbeslut, inlagor, överklaganden. Överst ligger det senaste pappret. Migrationsverkets brevhuvud är ersatt med polisens emblem.

Beslutet gäller utvisning med tvång.

– De säger att han är inlåst för att han inte är samarbetsvillig, men jag vet inte hur man ska vara om man är samarbetsvillig, säger Maria Karlsson går fram till besöksentrén och trycker in den silvriga knappen till porttelefonen.

Ett surrande ljud hörs.

Så blir hon tyst en stund.

– Jawad var väldigt noga igår med att jag måste åka hem och baka. Men jag orkade bara inte baka i natt. Han kommer att fråga mig om det.

 



Maria Karlsson kör ensam ut äggen till butiker runt om i Göteborg när Jawad är i förvaret.

Barndomens by hade förändrats av kriget. Jawad förbannade sig själv för att han inte varit med sin mor. En del hus fanns kvar, men utan ett nätverk, utan en familj faller man lätt handlöst i Afghanistan. Jawad letade ett tag efter sin mor utan att hitta henne, eller sin yngre bror.

En granne förbarmade sig över honom och lät honom bo i sitt hem mot att han arbetade. En morgon fick Jawad följa med och reparera en bro som hade rasat. I arbetsstyrkan den dagen fanns en person som var döv och Jawad såg hur de andra kommunicerade med teckenspråk för att få honom att förstå.

Alla andra hörde ljudet av motorn på långt håll. Han minns att han stod en bit bort från den tunga traktorn som plattade till jorden. I ögonvrån såg han hur den döve mannen plötsligt befann sig under de stora traktorhjulen.

Chauffören backade, hoppade ut ur hytten och sprang skrikande fram till Jawad och började slå honom besinningslöst: ”Varför ropade du inte”.

Jawad tog emot slagen och bet ihop.

På kvällen när arbetsstyrkan satt och åt fick han höra av barnen i byn att den döda mannens bror letade efter honom. Han skakade av sig informationen och tänkte att alla ju hade sett att det var en olycka.

En stund senare viskade en kollega: ”De säger att du höll i honom, så att han inte kom undan. Du har ingen chans att försvara dig – du måste sticka”.

Yrvaken gav sig Jawad iväg.

Att resa nattetid på vägarna var förenat med livsfara och i bergen pågick strider mellan talibanerna och den afghanska armén. Han fick leta länge innan han hittade någon som vågade köra honom till Kabul och chefen hjälpte honom att fly.

Väl framme förstod han att han måste vidare. Den döde mannen hade släkt och vänner även där. Det gick inte att gömma sig.

Hämnden hade ingen preskriptionstid.

Han fick kontakt med en människosmugglare och efter flera veckor dumpades han av på busstationen i Irans huvudstad Teheran.

Han kände ingen, hade inga identitetshandlingar, förstod inte språket och kunde när som helst gripas av polis. Den mesta tiden tillbringade han sittande på busstationen där han såg människor och bussar komma och gå.

En tidig morgon stannade en afghansk kvinna framför platsen där han satt, spände ögonen i honom och sa: ”Vad gör alla ni unga afghanska pojkar här? Gå hem till era mammor, de är oroliga och saknar er”.

Jawad mötte hennes blick och svarade lugnt: ”Jag har inget hem att återvända till och jag tror att min mamma är död”.

Kvinnan tog honom då i handen och han fick flytta in i hennes hus. Via kontakter fick han jobba med att skrota trasiga kylskåp. Bland svetslågor, freon och metall slet han från morgon till kväll. Trots riskerna gav jobbet rutiner och ett sammanhang.

En dag kom iransk polis till skroten och bad att få se hans papper. Hans chef fick betala sig ur situationen.

En vecka senare kom polisen tillbaka och chefen hade inget val än att be honom försvinna. ”Jag har inte råd att lösa ut dig igen och de kommer att fortsätta att komma tillbaka”.

Jawad bestämde sig för att fly. Igen.

Dagar av hunger följdes av dagar av törst och polisbrutalitet. En båt. En skåpbil. Hoptryckta människor. Tusentals trötta steg.  Tre gånger greps han av polis i Grekland och fick börja om igen – från början. Han la sig under hjulaxeln på en stor lastbil på väg till den italienska gränsen. Bilen blev genomsökt men de hittade honom inte. Han skrapade sönder ryggen och var flera gånger nära att klämmas ihjäl.

Det tog år att ta sig över den europeiska kontinenten och det var med sina allra sista krafter han väl nådde Sverige.

Han som var minst av dem alla hade klarat det.

Han som ingen trodde skulle orka jobba med att lasta timmer hade tagit sig 5700 kilometer från sin hemby till Sverige.

Han kände ingen men ville börja leva och inte bara överleva. Målet han satte upp framför sig var ett jobb och ett lugnt liv.

För första gången på flera år kunde han slappna av och sova en hel natt.

 





Förvarets besöksrum med låsta fönster. 

Inne i besöksrummet börjar Maria Karlsson att plocka fram kläder, en deodorant, schampo och skolböcker som hon tagit med sig från Jawads rum på Tjörn.

I efterhand har hon läst att han hade haft rätt att packa en väska.

Medan vi väntar på Jawad försöker hon ringa advokaten. Signalerna går fram men ingen svarar.

Under det senaste dygnet har hon också kollat med banken vilka uttagskort som fungerar i Kabul, med mobiloperatörerna vilka SIM-kort som finns i Afghanistan och hur man fyller på dem från Sverige.

– Man måste ha både en plan B och en plan C om det blir så illa. Jag har också tillsammans med hans före detta kurator börjat ordna med boende i Kabul. Man måste tänka framåt, säger hon och reser sig för att krama om Jawad som kommer in i rummet klädd i keps, t-shirt och mjukisbyxor.

Jawad slår sig ner och kastar en blick på väskan med alla saker som Maria har med sig.

De läkta skärsåren på hans överarmar är fullt synliga.

– Jag har inte haft några mardrömmar i natt. Tidigare vaknade jag kallsvettig av drömmar om lik som kom för att döda mig, berättar han.

De konstaterar att den nya antidepressiva medicinen fungerar väldigt bra. Alltid något.

– Här ligger cigaretterna, där ligger deodoranten, du kan behålla väskan, det är skolböcker också, det får du ha. Du har din dator där också, jag har sagt till dem att du måste göra dina läxor, förklarar Maria.

Jawad nickar, håller upp de nya kläderna och berättar om gripandet.

– Klockan sex på morgonen kom någon in i mitt sovrum och lyste på mig med ficklampa. Jag trodde först att det var någon av mina kompisar som skämtade, men det var gränspolisen.

Även om han hade fått packa hade han inte velat.

– Jag hämtades för att dö, då behöver man inte packa, säger han och frågar istället Maria om hon har bakat.

– Nej, jag orkade inte baka. Jag kom hem sent och ja…

Besvikelsen i hans ansikte syns direkt.

– Du måste baka, du får inte förlora kunder för att jag sitter här, säger Jawad upprört.

– Men jag har äggen i bilen som ska köras ut idag och jag har meddelat kunderna att de inte får nybakat bröd idag. Alla hälsar till dig och de är arga på gränspolisen och på Migrationsverket, så de bryr sig mer om dig än om brödet.

– Men jag vill att du bakar, säger Jawad.

– Lyssna, jag tror att om jag hade bakat istället för att ta hand om dig, då hade jag tappat mina kunder, säger Maria och berättar för Jawad att hemma på Tjörn har de lokala avdelningarna av Röda korset och Rädda barnen börjat samla in namn för att han inte ska utvisas.

Det är svårt att avgöra om Jawad tar in allt, men han nickar.

– Medan du sitter här så händer det saker, det är en massa människor som försöker hitta på en massa grejer för att du ska få stanna, fortsätter Maria.

– Ni är snälla!

– Nej, det handlar inte om det, du behöver inte vara tacksam, det handlar om att människor som träffat dig tycker väldigt mycket om dig…

– Jag kommer att betala tillbaka dubbelt till alla människor, hälsa det, dubbelt, jag ska jobba för dem, snickra, laga mat, säger Jawad.

– Ja, du är sådan, men nu är det så att du hjälpt så många och nu är det många som vill hjälpa dig. Du ska inte ha något dåligt samvete utan ta till dig att du betyder mycket, för det gör du. Du är värdefull! Det är vi många som tycker.

Jawad nickar och är på väg att säga något, men han har bara sovit några timmar och tankarna snurrar.

– När jag såg polisen igår morse, så kände jag att nu ger jag upp. Jag orkar inte leva. Jag är trött på mitt liv.

– Ge inte upp, vi fortsätter bråka så länge vi kan och få dem att förstå att det här är helt fel, framför allt eftersom du bara har sex månader kvar innan du kunde söka asyl igen, säger Maria.

Jawad lyssnar och nickar. Sex månader. Han hade börjat se ett ljus i tunneln och Migrationsverkets nya ställningstagande där de ansåg att situationen i landet förvärrats hade gett honom hopp om att få stanna.

Tankarna fanns på ett körkort. Med det hade han kunnat köra ut gårdens ägg och hjälpa till ordentligt.

Sedan börjar han berätta: Om barndomen. Om vargen som tog hans bror. Om arbetsplatsolyckan. Flykten över bergen. Livet i Iran. I början kommer orden stötvis, som om tungan var av sandpapper, men efter ett tag övergår sorgen i ilska och rösten blir allt starkare.

– Jag har tagit mig ändå hit, här har jag visat att jag kan klara mig själv utan några bidrag. Jag har inte gjort något fel. Jag kommer att bli bra på att svetsa och på så sätt ordna ett liv för mig i Sverige.

På gymnasieskolan i Stenugnsund studerar han svetsprogrammet och på de praktikplatser han haft har han varit väldigt uppskattad.

Hade han bara haft ett uppehållstillstånd, vore jobb inget problem.

– Jag gillar att jobba med händerna, innan jag kom till Sverige hade jag aldrig gått i skolan. Nu vet jag att jag kan försörja mig själv, det känns bra.

Nu har alla drömmar och förhoppningar förvandlats till en enda stor skräck: Att behöva återvända till Afghanistan, där han inte känner någon, inte har någon familj och där han är livrädd för att bli mördad.

– Det är klart att det är lättare att ta oss killar som inte är brottsliga. Vi följer lagen. Vi ljuger inte, och vi har ingen anledning att gömma oss. Klart att de hittar oss.

Att vara inlåst upplever han som tröttsamt och han irriterar sig på att alla verkar skylla på varandra när han ifrågasätter varför han ska utvisas till ett land i krig.

– Gränspolisen säger att: ”du ska resa till Afghanistan” men att det inte är de som har bestämt det. På migrationsverket säger handläggaren att någon annan bestämt. Jag vill veta vem jag ska prata med? Vem är det som bestämt det här i Sverige? Vet den personen om hur det är i Afghanistan? Vet den personen att de dödar Hazarer?

Jawad berättar att säkerhetsläget har försämrats i landet. Att ambassadtjänstemän inte kan sätta sin fot utanför ambassaderna utan livvakter och bepansrade bilar. Om tv-kanalen Tolo-news som i början av förra året fick en hel minibuss sönderskjuten.

Han visar en film på Marias telefon tagen inifrån en moské som attackerats för bara ett par veckor sedan.

– Nu funderar jag bara på hur jag ska dö. Jag vill dö i Sverige, för när jag dör i Afghanistan vet ingen vart min kropp tar vägen. I Sverige blir jag ihågkommen och får iallafall en riktig begravning.

Det var sex år sedan han pratade med någon i Afghanistan och han vet inte om någon han känner lever.

Frågan vad som skulle hände med honom i Kabul vill han inte svara på.

Blicken blir mörk och han rycker till.

– De har försökt hindra mig innan, säger han och stirrar ner i golvet.

Han tar ett djupt andetag och undviker att möta Marias blick.

– Jag har svårt att få luft när jag tänker på allt det här, men jag orkar inte fly igen. Jag har kämpat i så många år för att ta mig bort från faran. Jag har gått så långt, jag orkar inte ta ett steg till, inte ett steg, låt mig slippa detta.

Besökstiden börjar gå mot sitt slut och jag frågar Jawad om jag får ta en bild, han nickar men vill i så fall först fixa håret och få på sig sina nya kläder. Han ställer sig upp och ser prövande på en av tröjorna som Maria haft med sig.

– Jag tog med dina gröna byxor också, försöker Maria.

Jawad plockar bland kläderna och väljer med omsorg ut en tight t-shirt och ett par ljusa byxor.

– Jag behöver ett bälte också, säger han.

– Jag plockade bara ihop lite kläder, jag visste inte vad du ville ha. Säg till så hämtar jag om det är något speciellt plagg.

Jawad speglar sig i det låsta fönstret men är inte riktigt nöjd.

– Tyvärr, jag vill gärna bli fotograferad, men inte i de här kläderna, säger han och för första gången kommer något som liknar ett leende över ansiktet.

– Hämta min kavaj på Tjörn den med rött foder på insidan, den vill jag ha med mig, säger Jawad.

Det knackar på dörren och förvarets personal kommer in. Maria frågar personalen om datorn hon har med till Jawad och de skakar på huvudet.

Inte heller deodoranten får han behålla.

– Inga glasflaskor, av förklarliga skäl, vi förvarar den i en låda så får han komma till oss för att använda den, säger vakten.

 



Jawad på utflykt utanför Göteborg. Foto: Privat.

Utanför i bilen blir Maria sittande en lång stund med händerna i knäet innan hon vrider om nyckeln och startar motorn. Dimman har tätnat och solen kommer nog inte komma fram idag heller. Hon är orolig.

– Jag ser hur det slocknar i ansiktet på honom när han säger: ”Jag vill inte leva”.

En dag under hösten såg hon att han hade skärsår på fingrarna när han kom hem från ett av samtalen med Migrationsverket.

Det visade sig att han hade pillat loss ett rakblad för att själv kunna ta sitt liv om de hade låst in honom då.

Framför Marias bil passerar nya besökare på väg in till förvaret.

– Jag tänker på allt man kunde ha gjort, skulle jag ha satt upp skyltar kring lagården att den var avspärrad av Jordbruksverket? funderar hon högt.

Samtidigt ville hon göra som Jawad sa och han ville inte gömma sig.

– Jag tänker att om det nu blir så att han utvisas så ska jag använda den här sista tiden till att pumpa honom full av självförtroende och kärlek. Få honom att förstå att han är viktig, att han är stark. Det är det jag kan lämna honom med, och om det nu händer detta vilket vi får hoppas att det inte gör… då har jag i alla fall gjort något.

Så blir hon tyst länge.

– Det viktigaste är ändå att han finns. Att Jawad finns.

 

 

Läs mer: Tyska delstater stoppar utvisningarna

Läs mer: Stor oro när asylsökande flyttas

Läs mer: Hårt tryck på FN i Kabul

Läs mer: Kaotisk utvisning till Kabul.

Läs mer: Journalisten Khan ska utvisas.

Läs mer: I morgon är jag död – journalist utvisas till Afghanistan. 

Läs mer: Utvisningen av Kahn stoppad. 

Läs mer: Talibanerna rekryterar bland de utvisade Afghanerna

Läs mer: Allt fler självmordsförsök på asylboenden

Läs mer: Uppdrag: Afghanistan 

Läs mer: Talibanerna dödshotade journalisten Khan.

Läs mer: En av de utvisade slogs av svensk vakt på planet.

Läs mer: ”Era artiklar kan ha spelat in”

Läs mer: Frågor och svar om utvisningarna.

 

Av Martin Schibbye