Redan 2019 föreslog Donald Trump att USA skulle köpa Grönland nu hotar han istället med vapenmakt. Arktis har blivit en symbol för den globala uppvärmningens konsekvenser, men också ett nytt centrum för geopolitisk maktkamp.
Av Blankspot 17 april, 2025
Text: Erik Mellander
Arktis har de senaste åren främst blivit en symbol för konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Temperaturen i regionen är nu fyra gånger högre än det globala genomsnittet, vilket innebär den snabbaste uppvärmningen på hela jordklotet.
Som följd av de smältande isarna riskerar stora delar av världen förhöjda havsnivåer och extremväder, men utöver den potentiella framtida miljökatastrofen öppnar även de smältande isarna för ett nytt geopolitiskt maktspel och en kamp om naturresurser och strategiska sjövägar.
Redan innan Trumps utspel så riktade Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov en varning riktad mot Nato som visar att detta maktspel redan påbörjats:
– Vi ser att Nato ökar sina övningar kopplade till möjliga kriser i Arktis. Vårt land är fullt redo att försvara sina intressen militärt, politiskt och med hjälp av försvarsteknologi, sa han nyligen.
Den allt hårdare retoriken är resultatet av att allt fler nationalstater strävar efter att utöka sitt intresseområde i ett allt mer lättillgängligt Arktis. Som konsekvens av att Arktis isar försvinner har tidigare svåråtkomliga naturresurser och strategiska sjöfartsvägar blivit farbara. Detta dessutom i ett område där det saknas tydliga internationella gränsdragningar.
En av de mest omdiskuterade områdena i Arktis är Nordostpassagen som sträcker sig längst med Norges västra kust och Rysslands nordliga kust. De smältande isarna längst denna rutt har potentialen att öppna upp en isfri 600 mil lång sjöväg mellan norra Europa och Ostasien, öppen för trafik året om. Detta skulle radikalt förändra hur handeln mellan Asien och Europa genomförs, i förhållande till hur det är idag.
Föga förvånande har Ryssland sedan flera år tillbaka förberett sig på just detta scenario. Sedan 2011 har Kreml genomfört stora militära investeringar genom att återställa fler gamla militäranläggningar, flygbaser och radarstationer.
Ryssland har även moderniserat sina havsbaserade kärnvapenstyrkor och ytfartyg inom den ryska marinens Norra flotta vid Kolahalvön. Utöver dessa satsningar etablerade Ryssland 2014 Joint Strategic Command North (JSC North) i syfte att konsolidera olika militära förband under ett enda befäl.
Kreml har betonat vikten av kontroll över Arktis i flera strategiska dokument som publicerats under de senaste fyra åren. Dokumenten betonar att Norra ishavet och dess kontinentalsocklar är centrala för Rysslands geopolitik och ekonomi. Ryssland är fast beslutet att utöva utökad jurisdiktion över kontinentalsockeln, och i 2021 National Security Strategy beskrivs militärens försvar av denna som en prioritet. Baserat på 2022 Maritime Doctrine listas Arktis som den främsta prioriteten för den marina strategin och poängterar Rysslands intressen bortom dess exklusiva ekonomiska zon.
Dokumenten beskriver även en konkurrenskraftig och ibland antagonistisk internationell kontext i Arktis. Andra arktiska länder anses visa varierande grader av fientlighet mot Ryssland, och Kreml menar att de kommer att motverka ”ovänliga staters” militarisering av regionen. Den uppdaterade Arktis-strategin beskriver andra arktiska stater som ”utmaningar” snarare än ”hot”, vilket kan tolkas som ett erbjudande om förbättrade relationer. Dokumenten uttrycker dock tvivel om effektiviteten av internationell rätt och ser den som formbar efter de ”stora makternas” intressen.
Den militära kapaciteten som Ryssland står för idag i Arktis är betydligt mindre än under kalla kriget. Men bedömare har uttryckt oro, framförallt bland de nordiska länderna, om hur omfattande och snabbt landet sedan en tid ökar sin militära närvaro i regionen.
Kremls bristande respekt för andra nationers suveränitet, som man bevisat historiskt, gör att flera länder ser landets militära upprustning som något annat än att enbart skydda sig själv från yttre hot. Farhågor finns också om att Ryssland kommer blockera infarten till Nordostpassagen och argumentera för alternativa tolkningar av rätten till fri passage genom sjövägen.
Sedan de västerländska sanktionerna mot Ryssland införts, som en konsekvens av invasionen av Krim 2014 och det fullskaliga anfallskriget mot Ukraina 2022, har Kreml hamnat i en beroendeställning gentemot Beijing som sin viktigaste handelspartner och leverantör av militär teknologi. Vladimir Putin och Xi Jingping har ett gemensamt intresse i att utmana USA:s allt mer svagare geopolitiska makt. Arktis spelar en stor roll i de två nationernas allt djupare partnerskap.
Det är fortfarande relativt okänt att även Kina definierar sig själva som en ”nära Arktis stat”, något som inte erkänns av det internationella samfundet, och 2014 offentliggjorde president Xi Jinping att landet ska vara en ”Polar Power”. Detta trots att nationen saknar territoriell suveränitet inom Arktis. Därmed bryter landet mot FN:s havsrättskonvention om de skulle utvinna naturresurser eller bedriva kommersiellt fiske inom andra nationers territorium eller internationellt vatten.
Beijings stävan att vara en Arktisnation har dock varit tydlig de senaste åren. Landet har genomfört stora investeringar i gruv- och infrastrukturprojekt i framförallt Ryssland men även Grönland och de har arbetat för att få större inflytande i Arktis-relaterade organisationer, som till exempel det Arktiska rådet. På grund av att allt fler västerländska länder ser kinesiska investeringar som ett säkerhetshot har det blivit svårare för Beijing att etablera sig i sju av de åtta Arktiska nationerna.
Istället har man flyttat sitt fokus till Ryssland. Beijing har påbörjat flera samarbetsprojekt med Moskva genom att utveckla Nordostpassagen, investeringar i energiprojekt, och ett ökat militärsamarbete. Rysslands öppnande för kinesiska investeringar har resulterat i att Kina inte behöver de andra sju Arktisnationernas godkännande för att få en inkörsport till Arktis.
Beijing ser framförallt Nordostpassagen som en av de viktigaste öppningarna till Arktis. Enligt landets vitbok från 2018 vill man göra sjöfartsvägen till en Polar Silk Road och integrera det i regimens ”ett bälte, en väg” strategi. Genom att förbinda Europa, Asien och Nordamerika skulle en öppen arktisk passage ge Kina en alternativ handelsväg. Detta möjliggör att landet undviker strategiska flaskhalsar som traditionellt används i den globala sjöfarten.
Det som sker nu i Arktis är heller inte nytt. Området har även tidigare varit en skådeplats för geopolitiska spänningar. Under kalla krigets kapprustning mellan USA och Sovjetunionen etablerade sig båda nationerna i Arktis, framförallt genom militära anläggningar. Sovjets fall i början av 1990-talet resulterade dock i att dessa baser övergavs eller monterades ner och under en lång period blev Arktis mer synonymt med transnationellt samarbete genom framförallt gemensamma forskningsprojekt.
I och med kalla krigets slut skapades det Arktiska rådet i vilket Kanada, Danmark (Grönland), Ryssland, USA (Alaska), Island, Finland och Sverige ingår.
De fem förstnämnda har havsterritorium som sträcker sig 12 nautiska mil norr om sina nordliga kustlinjer och utöver det 200 nautiska mil ekonomisk zon (EEZ). Resten av Arktis tillhör det internationella samfundet, däribland Nordpolen. Rådet har länge fungerat som ett forum för samarbete rörande icke-militära frågor mellan nationerna, exempelvis forskning, miljö, och ämnen rörande urbefolkningen.
Den geopolitiska krisen har dock blivit tydlig även inom det Arktiska rådet. I och med Rysslands invasion av Ukraina har de resterande sju medlemsländer valt att pausa allt samarbete med Ryssland. Kreml har som respons hotat med att dra sig ur samarbetet helt, vilket i så fall skulle innebära att rådets funktion skulle vara meningslös.
Rysslands och Kinas ambitioner i Arktis har i sin tur lett till att USA och Nato har börjat se över sin strategi i regionen. Efter Sveriges och Finlands inträde i militäralliansen publicerade Washington ”2024 Department of Defense Arctic Strategy” där man beskriver hur Kremls allt större beroendeställning till Beijing. ”Rysslands isolering till följd av dess fullskaliga invasion av Ukraina har gjort landet alltmer beroende av Folkrepubliken Kina (PRC) för att finansiera energiexportinfrastruktur i Arktis. Över 80 procent av Rysslands naturgasproduktion och nästan 20 procent av dess oljeproduktion kommer från Arktis, och Ryssland vänder sig i allt högre grad till PRC för att finansiera utvinningen och köpa dessa resurser.”
Vidare betonar man att samarbetet inte endast är civilt, det pågår även ett omfattande militärt samarbete mellan regimerna: ”Det militära samarbetet mellan Folkrepubliken Kina (PRC) och Ryssland, inklusive gemensamma övningar i Arktis, fortsätter att öka. Under 2022 och 2023 opererade fartyg från Kinas marin (PLAN) och den ryska flottan tillsammans i internationella vatten utanför Alaskas kust, och den kinesiska kustbevakningen samt den ryska federala säkerhetstjänsten undertecknade ett samförståndsavtal om maritim rättskipning. Dessa aktiviteter kan bana väg för en ökad kinesisk närvaro i Arktis och längs Nordostpassagen (NSR).”
Värt att notera är också att Nato inte har någon konkret gemensam strategi för Arktis idag. Men sedan 2006 har medlemsländerna genomfört militära övningar i Norge under benämningen ”Cold Response”, där man tränar under arktiska förhållanden.
Syftet med Cold Response är att stärka Natos beredskap att agera i Arktiska förhållanden. Övningen involverar både land-, sjö- och luftstyrkor från 27 Nato-länder och partners, inklusive USA. Målet är att testa förmågan att försvara Natos norra flank och hantera eventuella hot, särskilt med tanke på den ökade ryska militär aktivitet. Övningen fungerar som en demonstration av Natos förmåga att svara på regionala spänningar.
Numer är dock Natos framtida Arktissamarbete högst oklart efter att USA:s president Donald Trump begärt natomedlemslandet Danmark att överlämna Grönland eller riskera ekonomiska sanktioner och till och militär intervention. Redan under Trumps första presidentskap betonade han vikten av kontroll över Grönland och argumenterade för att Ryssland och Kinas expansion i Arktis måste stoppas, vilket har resulterat i en allt mer offensiv amerikansk Arktispolicy. Under Bidens administration förändrades inte lägesbilden men den hårda retoriken var inte densamma.
Trumps, och USA:s, ambition att kontrollera Grönland grundar sig både på ekonomiska och militära skäl. Området befinner sig på en strategiskt viktig del av Arktis och kontroll över ön är av stor militär och geopolitisk betydelse. Liknande Nordostpassagen finns det även intresse att kontrollera de nya sjövägarna kring Grönland som öppnad upp som konsekvens av de smältande isarna. Grönland har även omfattande, och till stor del outnyttjade, naturresurser som olja, gas och metaller vilket är av stor ekonomiskt intresse.
Trump är inte den första amerikanska presidenten som strävat efter att göra Grönland en del av USA, redan 1946 försökte president Harry Truman köpa Grönland från Danmark. 1951 kom både parterna överens om ett gemensamt försvarsavtal vilket resulterade i att USA fick en stor roll i försvaret av ön och tilläts bygga och underhålla militära anläggningar.
Det är uppenbart att Trumps, och USAs, intresse av Grönland är kopplat till de potentiella strategiska och ekonomiska fördelarna som kan komma att uppstå som konsekvens av den globala uppvärmningen. Den västerländska geopolitiska strategin har under de senaste åren varit försöka kontra Ryssland och Kinas allt större globala inflytande, även inom Arktis. Den allt mer infekterade relationen mellan USA och Europa leder dock till att flera frågor om Arktis framtida geopolitiska situation kvarstår: Kommer USA:s ambition av ett större inflytande över området resultera i att europeiska Arktisländer måste ge upp sitt inflytande? Vill USA ensamt förhindra Ryssland och Kinas expansion i regionen? Och hur kommer EU-USA samarbetet och Natos alliansen påverkas av denna utveckling?
Erik Mellander har en masterexamen i globala studier och fokuserar efter studierna på säkerhetsrelaterade samhällsfrågor.
Toppbild: Jensbn, CCBY.
