Röster om Afghanistan, Migration

"För mig och många hazarer finns det inte längre någonstans att fly"

Omid är en av de ensamkommande som sittstrejkar på Norra bantorget. Han har varit på flykt under stora delar av sitt liv. På varje ny plats i Pakistan, Iran och Sverige har han försökt leva - men varje gång tvingats vidare. Här är hans berättelse.

Av Gäst 25 september, 2017

Omids mammas ord ringer i öronen: ”Jag vill att du ska leva. Det är smärtsamt för mig om du är långt borta, men jag vill att du ska leva.”

Omid hade med nöd och näppe överlevde ett terrorattentat i Pakistan och skulle fly för andra gången i sitt 16 åriga liv.

Skillnaden nu var att han var ensam. Trots sin ringa ålder hade han plötsligt blivit husets herre, “försörjaren”, med ett eget stånd på marknaden och fyra i familjen att ta hand om.

Så hade det varit sedan han var nio år då han och familjen 2008 kommit som flyktingar till Pakistan från centrala Afghanistan.

När de kom till gränsstaden Quetta för första gången sörjde de fortfarande Omids pappa som hade mördats.

Några månader senare skulle de sörja Omids storebror. Omid gick från att vara en nioårig kille, till familjens livlina, som tog hand om en sjuk mor, två systrar (13 och 6 år) och en föräldralös brorson som fortfarande var ett spädbarn.

Omid föddes in i en fattig bondefamilj i det bergiga men bördiga landskapet Maidan Wardak. Foto: Privat.

Det fanns en tid då Omid hade kunnat njuta av att vara barn. Han föddes in i en fattig bondefamilj i det bergiga men bördiga landskapet Maidan Wardak i centrala Afghanistan, mindre än en timmes bilresa från huvudstaden Kabul.

Hemmet låg utkanten av Hazarajat, den etniska frontlinjen mellan hazarerna och den nomadiska Kuchistammen, varav de flesta var etniska pashtuner, Afghanistans största etniska grupp som traditionellt sett har haft makten i landet.

På grund av detta hamnade Omid och familjen i skottlinjen.

– När jag var liten vill jag gå i skolan men det fanns ingen i vår by. Det fanns ingen regering, ingen polis, inga soldater. Det fanns bara krig, minns han.

Omid berättar att spänningen mellan hazariska bönder och kuchiska herdar i centrala Afghanistan hade existerat i mer än ett sekel. Den dominanta pashto Durranistammen under Amir Abdul Rahman Khan (känd som Järnprinsen) utnyttjade kuchifolket för att kolonisera norra Afghanistan och ta makten.

Pashtokampanjen ledde till massaker av hazarerna i deras eget hemland och de som överlevde flydde till Iran och Pakistan eller såldes som slavar och skickades till Kabul och Kandahar.

Som belöning fick kuchifolket betesmarken i Hazarajat från Järnprinsen. Under nästa prins blev det något bättre för hazarerna som var kvar. Officiellt sett ägde inte kuchifolket betesmarken som togs ifrån hazarerna men de hade fortfarande tillgång till stora delar av dessa på våren och sommaren.

Under 1970- och 1980-talet förbättrades situationen för hazarerna något.

De blev politiskt starkare och beväpnade hazariska grupper formades som svar på Sovjets invasion av Afghanistan. Hazarajat skonades för det mesta från våldet och närvaron av beväpnade hazariska grupper såg till att kucherna inte vågade gå in i områden som traditionellt sätt tillhörde hazarerna.

Men allt detta ändrades när talibanerna började växa.

Strider mellan hazerer och andra etniska folkgrupper tvingade familjen att fly. Foto: privat.

När Omid föddes hade talibanerna kontroll över Hazarajat och Maydan Wardak där hans familj bodde.

Kucherna hade kommit tillbaka för att göra anspråk på mark som de ansåg var deras.

– Jag var liten när kucherna kom till byn. De var herdar. De hade kor, åsnor och får. Vi var bönder. Kucherna ville ha vår mark som betesmark för sina djur. De kom på våren och stannade fyra eller fem månader och stack när vintern kom. Kucherna tog sina djur för att beta på marken medan hazarerna odlade potatis och grönsaker. De kunde göra så eftersom kucherna hade mycket makt. Vi hazarer kunde inte göra något eftersom kucherna hade vapen. Min mamma sa åt mig att stanna i huset och inte gå ut. Vi var jätterädda. Vi gick aldrig ut.

Talibanerna förlorade makten när den USA-ledda koalitionen invaderade 2001 men de blev kvar i landet. Maktbalansen ändrades till förmån för hazarerna igen och våldet mellan dem och kucherna ökade. När Omid hade hunnit fylla nio hade familjen flytt från kucherna ett flertal gånger.

De lämnade allting bakom sig och fick börja om från noll.

– Jag kommer ihåg första gången vi flydde. Jag hörde att de kom till byn och kidnappade kvinnor och flickor. De gjorde fruktansvärda saker med dem och sedan dödade de dem. De tog också hazariska män och pojkar.

Omid kommer ihåg Kuchioffensiven 2008. De hazariska männen i byn bestämde sig för att jaga bort kucherna om de kom för att utnyttja betesmarken för sina djur.

– Striderna varade i några månader men kucherna var för starka. Till slut fångade de alla som stred emot dem. Min pappa var en av dem. Därför var vi tvungna att fly byn ännu en gång.

När Omids familj fick reda på att hans pappa hade fängslats visste de att han inte skulle släppas.

– Kucherna hade redan hotat min pappa vid ett flertal tillfällen att de skulle ta hela familjen och döda oss alla.

Omids pappa var en av ledarna i byn. Han hade stridit mot Sovjet på 1980-talet och spelat en nyckelroll i samordningen av striden mot kucherna. Han hade också varit involverad i strider där kuchernas ledande soldater hade dödats.

– Det var en stor strid i vår by sista veckan innan kucherna tog över den. Det stred dag och natt. Min pappa sa att vi skulle lämna byn då det var för farligt. Vi flydde till en annan by men min pappa stannade kvar för att strida. Han sa att om det blev sämre skulle han komma till oss. Vi väntade på honom i två dagar men han kom inte.

Omids pappas lik hittades en vecka senare.

Dumpad uppe i bergen.

De kände knappt igen honom – fingrarna och öron hade klippts bort och ögonen var urholkade.

Nu var det upp till Omids storebror och mamma att bestämma hur de skulle göra. Hans bror var 22, nygift och hade ett barn som precis hade börjat krypa.

Familjen reste tillsammans, först till Ghazni i grannprovinsen och sedan söderut till Kandahar – hjärtat för Pashtofolket och den före detta huvudstaden för talibanerna.

– Vi reste i en lastbil och gömde oss bland varorna. Vi var tvungna att gömma oss då det var många talibaner. Jag kommer ihåg hur tufft det var. Jag var så törstig och jag bad min mamma köpa vatten, men hon sa att det var för farligt att lämna lastbilen. Min brorson grät mycket eftersom vi inte hade mat.

Familjen smugglades in i Pakistan och började ett nytt liv i gränsstaden Quetta.

Redan för över hundra år sedan flydde många hazarer från Afghanistan till Pakistan. Många är högutbildade, arbetar som politiker och affärsmän. Men de senaste åren när 25 000 hazarer flyr Pakistan är det just de som lämnar landet.

Gränsen mellan Afghanistan och Pakistan betyder inte så mycket för Pashto-folket eftersom den dragits av den brittiska diplomaten Mortimer Durand: ”Durand-linjen” tar väldigt lite hänsyn till lokalbefolkningen och delar Pashtofolket i två.

Inte heller Afghanistans regering erkänner gränsen.

Quetta är huvudstaden i Balochistan-provinsen och balocherna i sin tur ser sig själva som ockuperade av den pakistanska regeringen som invaderade för över 50 år sedan.

Under den andra halvan av 1800-talet var Quetta en fristad för hazarer som flydde Järnprinsens invasion. Quetta blev också hem till en stor våg hazarer som flydde talibanerna i början på 1990-talet.

Nu skulle staden ge skydd till Omid och hans familj.

Fortfarande i chock över faderns död, hade Omids familj inga pengar men fick stöd av Quettas hazarasamhälle. Omids bror startade ett stånd på marknaden och sålde frukt och grönsaker och Omid och systrarna kunde börja i skolan. Men lättnaden efter att ha flytt Afghanistan skulles ersättas av sorg än en gång. Omids storebrors hälsa var inte bra när de lämnade Afghanistan. Efter några månader i Quetta blev han sjuk.

– Läkaren sa att sjukhusvård skulle kosta mycket pengar. Vi hade inte pengar för att betala för behandling för min bror. Läkaren sa att det var för sent.

Omids broder orkade inte jobba längre och stannade hemma där han togs om hand av familjen. Han dog mindre än en vecka senare. 22 år gammal.

– Vi var hemma. Vi visste inte vad vi skulle göra. Vi visste inte vad vi skulle göra med ståndet på marknaden. Vi visste inte hur vi skulle överleva utan honom.

Efter några dagar sa Omids mamma till honom att han måste börja jobba.

– Jag var nio. Jag sa ok. Jag var glad över att få jobba. Jag sa till min mamma att jag skulle jobba och gå i skolan, säger Omid.

Tur och retur tog det några timmar till marknaden.

– Jag var den enda hazaren och pashtunerna stirrade på mig. Flera gånger blev jag rånad på mina pengar av äldre pashtupojkar. De gick igenom mina fickor och tog mina pengar.

På torget sålde han frukt och grönsaker och jobbade varje dag från åtta till fem. Klockan fem tog mamman över och han gick till skolan.

– Jag var i skolan i två timmar, sen kom jag tillbaka för att stänga för dagen cirka 20.00. I skolan pluggade jag urdu, engelska och några andra ämnen.

På natten sov de alla på madrasser på golvet i ett litet rum och delade kök med andra familjer.

– När jag så småningom fick vänner hittade jag tid ibland att spela fotboll på kvällarna.

Under de senaste ungefär hundra åren har Afghanistan präglats av en dragkamp mellan modernitet och tradition. Och sedan 1979 har landet plågats av direkt krig eller väpnad inre konflikt i olika former.

Efter Indonesien har Pakistan det största antalet muslimer. Majoriteten är sunnimuslimer, men det finns ett litet antal shiiter, som utgör cirka sex procent av befolkningen.

Av Pakistans 10 miljoner shiiter är cirka 500 000 hazarer. Nästan alla bor i Quetta. Men det betyder inte att det stora antalet hazarer går säkra i staden.

Det finns två områden i Quetta som i praktiken är Hazara-getton, förklarar Omid. Hazarerna bor i de här två områdena på var sin sida av stan. ”Hazara Town” är den största och ligger på Quettas västra sida. Mari Abad är den andra och ligger i öst.

Omid hamnade mitt i etniska konflikten mellan kucherna och hazarerna i Afghanistan. Nu befann han sig mitt i en religiös konflikt mellan sunni och shia. Eftersom han tillhörde hazarerna var han ett lätt byte.

Hazarerna tros härstamma från mongoliska soldater som invaderade centrala Asien under Djingis Khan, och persisktalande som bodde mitt i Afghanistan.

Söndringen mellan sunni och shia intensifierades efter den islamiska revolutionen i Iran 1979. Dödliga attacker mot shiamuslimer av sunniter skedde år 2003 i Pakistan. Hazarer var måltavlan.

Sunnisupremcistgruppen Lashkar-e-Jhangvi (Lej) tros ligga bakom attacker mot hazarerna. Deras mål är att utrota shia-folket i Pakistan, som de inte anser vara muslimer. Lashkar-e-Jhangvi kommer från Pakistans Punjab-region men delar ideologi med talibanerna, som de också har nära band med.

När talibanerna hade makt i Afghanistan krigade Lashkar-e-Jhangvi sida vid sida med dem. År 1998 massakrerade de tusentals hazarer (inklusive barn) i Mazar-i Sharif i norra Afghanistan. Detta ledde till att hazarerna lämnade Afghanistan för Quetta. Nu hade Lashkar-e-Jhangvi följt efter hazarerna och fortsatt terrorkampanjen mot dem. Lashkar-e-Jhangvi släppte 2011 ett uttalande som cirkulerades i Quetta.

”Vi ska göra Pakistan till begravningsplatsen för shia-hazarer och deras hus kommer att förstöras av bomber och självmordsbombare.”

– När vi först kom till Quetta hörde vi att hazarer inte var välkomna och att det var attentat mot hazarer från och till. Det farligaste var vägen från Hazara Town till marknaden där jag köpte grönsakerna till mitt stånd. Den kallas för Hazarganji. Längs vägen till marknaden bor det bara pashtuner och balocher. Inga hazarer. Flera gånger när jag var på den vägen attackerades fordon med hazarer i.

Tidigare när de bodde i Afghanistan kunde Omids familj fly när de attackerades av kucherna, men nu var de fast i ett getto.

Å ena sidan var det någorlunda säkert, men å andra sidan kunde de vara mål för terrorattacker precis när som helst.

Omids situation var sämre än familjens i övrigt. Han var tvungen att resa ett par timmar tur och retur varje dag i vetskap att han kunde attackeras på vägen. Omids mamma kände till faran men hade inget val.

– Jag skulle ta bussen till marknaden men polisen stoppade oss och sa att det hade varit ett terrorattentat på vägen. Terroristerna hade stannat en buss på vägen till Hazarganji och tvingade hazarerna att gå av, och sedan dödades de. Jag var fjorton då.

År 2013 noterades största antalet dödsfall bland hazarer och shiamuslimer i Pakistan någonsin. Även om hazarer endast utgör en liten del av befolkningen uppgjorde de nästan hälften av offren bland shiamuslimer som dödades det året.

Hazarerna är en folkgrupp i Afghanistan som utgör ungefär tio procent av befolkningen, de är ättlingar till mongoliska trupper som kom med Djingis Khan till området.

Vid ett tillfälle hade gruppen Lashkar-e-Jhangvi lastat 800 kilo sprängmedel på en vattenlastbil som de körde in på grönsaksmarknaden i Hazara Town

– Explosionen skedde klockan fem på eftermiddagen, då många familjer är ut och promenerar. Mitt stånd var på en mindre gata bredvid huvudgatan där det smällde. När explosionen skedde kom det en stark vind som slog mig till marken. Jag slog i huvudet och till att börja med kunde jag inte ta mig upp.

Omid är numera delvis döv på ena örat och bör ha hörselapparat men han är för generad att ha den.

– När jag sprang hem såg jag barn och vuxna döda på gatan. Mitt huvud gjorde verkligen ont. I början sa jag inte till min familj att jag hade skadats men de visste det eftersom jag klagade om att jag hade ont i örat.

Men livet gick vidare. Något annat val fanns inte. Omid jobbade på med marknadsståndet men bestämde sig för att sluta ta bussen och betala för en taxi varje dag istället.

– Jag satt i baksätet med fyra andra passagerare. Det var mycket grönsaker och varor där också. Föraren och en passagerare satte framme. Alla i bilen var hazarer. Vi var på väg tillbaka till Hazara Town när någon började skjuta mot oss. Vi fem längst bak la oss ned för att skydda oss själva och föraren gasade på. Sedan började de skjuta ännu mer.

En bredvid Omid dog nästan omedelbart. Två andra skadades svårt. Han den träffades inte av kulorna, men var täckt av de andras blod.

– Vi hade tur som tog oss därifrån. Om vi hade stannat hade de dödat oss alla.

Omid stannade en dag på sjukhuset.

– När jag kom hem mådde jag så illa att jag inte kunde gå ut. Jag kände att jag höll på bli galen. Än i dag har jag mardrömmar. Jag drömmar att jag är någonstans täckt med blod och med döda kroppar runt omkring mig. Det är därför jag vaknar på nätterna och jag inte sover så mycket. Jag var femton när det skedde. Jag var sjuk och kunde inte jobba på en månad.

Efter ett par dagar började Omid att resa till marknaden igen.

– Varje gång jag lämnade Hazara Town visste jag inte om jag skulle komma tillbaka levande. En dag sa min mamma till mig att jag var tvungen att lämna det här stället. Hon sa: “Jag vill att du ska leva. Det gör ont för mig att du är långt borta, men jag vill att du ska leva.”

Många av de ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige 2015 tillhörde precis som Omid folkgruppen Hazarer.

Omid var tvungen att fly landet men den här gången skulle han göra det ensam.

Det var april 2015 och han hade precis fyllt 16.

– Min mamma bestämde att jag skulle åka till Iran och försöka hitta ett jobb där. Jag hade inga kontakter i Iran. Min mamma sa att jag hade en moster som bodde där, men vi hade ingen kontakt med henne.

När hazarer flydde från massakrerna i Afghanistan under Järnprinsens tid (mellan 1890 och 1903) hittade många skydd i Quetta. Andra reste över gränsen till Iran. Två stora vågar av hazarer flydde till Iran under 1980-talet då Sovjet invaderade Afghanistan och när talibanerna höll på ta över makten i början av 1990-talet.

Omid tog en väg som många hazarer hade tagit innan honom.

När Sovjet invaderade Afghanistan 1979, samma år som den islamiska revolutionen i Iran – hade Iran en generös policy gentemot afghanska flyktingar.

Den nya iranska regeringen ansåg att de hade en plikt att hjälpa sina muslimska trosfränder mot kommunisterna. Afghanerna fick gratis sjukvård och utbildning. Regeringen tillät afghaner att jobba utan tillstånd i industrier där det var brist på arbetskraft såsom byggbranschen och andra arbetsintensiva industrier.

När Sovjetunionen kollapsade blev den iranska regeringen mindre tolerant. Den började ta bort skyddsnätet som afghanerna hade och skickade hem dem. Talibanernas uppgång bromsade processen någorlunda men när talibanregeringen föll 2001 började iranska regimen slå hårt mot afghaner som bodde i Iran. Det finns många ”no-go”-zoner i Iran för afghaner och de är systemiskt utsatta och diskriminerade.

– Min mamma och jag träffade en smugglare som var hazara, men de som tog mig till Iran var inte hazarer. När vi lämnade Hazara Town var smugglarna trevliga mot oss men när vi bytt nära gränsen behandlade de oss dåligt. Alla fyra fick gömma sig i bagageluckan.

Likt Durand-linjen som delar pashto-folkets land itu, skär gränsen mellan Iran och Pakistan igenom balochernas territorium. Den iranska provinsen Balochistan är en av de mest underutvecklade och instabila i landet. Det finns en separatiströrelse på båda sidorna av gränsen som kämpar för självständighet. Smugglarna är väldigt aktiva i området. De smugglar olja över gränsen till Pakistan och människor tillbaka till Iran.

– När vi väl hade kommit över gränsen till Iran blev det ännu sämre. Vi fick ingen mat eller vatten. Jag hade bara lite pengar som jag tänkte köpa dricksvatten med.

På den iranska sidan i Balochistan kom en grupp rånare ned från bergen och tvingade bilen att stanna.

– Jag hade lite pengar som de tog. De andra tre hade mer än jag. De hade mera pengar, mobiltelefoner, klockor och andra värdesaker. Rånarna tog allt.

Efter 15 dagar lämnade smugglarna Omid vid en iransk stad som heter Isfahan. – När jag kom fram var jag så hungrig. Jag var så smal. Jag hade inget. Jag var ensam och kände ingen där.



Isfahan ligger mitt i Iran. Det är landets tredje största stad och en av de mest utvecklade vad det gäller industri.

– Jag bodde med några hazarer jag träffade på gatan. De hittade ett jobb till mig på en fabrik som tillverkade klinkers. I slutet av arbetspassen värkte det i hela kroppen och när jag vaknade på morgonen kunde jag inte röra mig. Inte ens mina fingrar. Men jag hade inget val. Jag var tvungen att jobba.

I bland grep polisen anställda på fabriker i närheten.

– De andra hazarerna sa till mig att vi skulle vara försiktiga. De sa att polisen skickade hazarer vidare för att kriga mot ISIS i Syrien. När jag hörde det blev jag skrämd och jag rymde.

Han ringde sin mamma i Quetta.

– Min mamma var jätteledsen. Hon sa att jag borde prata med andra hazarer som försökte ta sig till länder som var trygga. Hon sa att jag skulle använda pengarna jag hade tjänat i Iran.

Den nya flykten tog honom längre bort från hemlandet i hjärtat av Hazarajat. Men också bort från de traditionella flyktplatserna för hazarer i Pakistan och Iran.

– Jag vill inte bo någonstans där det är krig och folk mördas varje dag. Jag hade redan upplevt det under stora delar av mitt liv.

Talibanerna säger ofta att de ser Afghanistan som ett hem bara för pashto-folket. ”Tadzjiker till Tadjikistan, uzbeker till Uzbekistan och hazarer till goristan”.

”Goristan” betyder ”begravningsplats”.

Det verkar på ett sätt som hela Omids liv har handlat om att fly från ”goristan”; från de i etniska konflikter nedbrända byarna i centrala Afghanistan; från självmordsbombarna på marknaden i Quetta – och nu fly från frontlinjen i ett internationaliserat syriskt inbördeskrig.

Omid var återigen på väg mot det okända, utan garantier, men det verkade ändå bättre än därifrån han kom.

Han satte kurs mot Sverige.

Fotnot: Berättat för Adam John som skrev ner Omids historia. Omid väntar på besked om sin asylansökan. 

Av Gäst