Reportage om

För Armenien handlar kvällens match mot Sverige om allt annat än fotboll

I kväll har svenska landslaget slutgenrep mot Armenien inför sommarens europamästerskap i fotboll – en match som är tänkt att sätta de sista bitarna på plats i lagbygget. Blankspots Rasmus Canbäck rapporterar från Armenien om ett landslag som spelar för mer än en match.

På avstånd hör jag trumman. Den slår i jämn takt. Högt så att det ekar över den tomma stadion som jag går in på. Bokstäverna över porten har börjat lossna. Som om namnet på stadion i Armenien huvudstad Jerevans utkanter börjat falla i glömska. 

På andra sidan hörs rösterna sjunga upp. En grov mansröst tar ton och kören följer den. 

Tjugo man står på den spruckna läktaren. I bakgrunden sovjetiska höghus. Tvättlinorna hänger mellan balkongerna och kläderna är som slarvigt målade färgprickar över fasaderna.

Sångledaren, Vahe Gasparjan, står nedanför. Han ser med bestämd blick på sina kamrater. Avbryter dem.

– Nej nej! Följ min ton. HÖGRE! Ta i från lungorna! Hela kroppen. Ni sjunger inte vaggvisor killar, ni sjunger för ert land!

Trumman slår igen. Boom, boom, boom. Melodin är från den italienska partisansången ”Bella Ciao”. 

Och våra sånger
Och våra verser
Är om er
Är om er
Är om er! er! er!
Ni är vårt landslag
Vår stolthet
Du är en del av vårt hjärta – Armenien
Vi är älskare,
du och mitt land
Namnet för vår kärlek är
Armenien

Det är slutet på mars och den armeniska ultrasgruppen – supportrar – First Armenian Front har samlats för att öva sånger inför kvalet till världsmästerskapen i Qatar i fotboll 2022. Armenien möter Island och Rumänien inom kort. 

Coronarestriktionerna har börjat lätta i landet och man har börjat ta in publik på arenorna. 

– Vi har inte fått sjunga på över ett år säger Vahe till mig efter övningen, så det låter lite risigt som du hör. Men vi måste komma igång nu! 

Europeiska mästerskapen som börjar om en vecka, den 12 juni, har inte Armenien lyckats kvalificera sig till. Och i Svenska landslagets ögon borde kvällens vänskapsmatch snarare vara ett enklare genrep att damma av, men för det armeniska landslaget är alla matcher betydande. 

I skrivande stund har det armeniska landslaget de senaste nio matcherna inte förlorat en enda. Då har de mött motstånd som Island, Rumänien och senast en vänskapsmatch med Kroatien, VM-finalisten från 2018. 

I Armenien talas det om ett kommande fotbollsunder. 

Om fotbollsjournalister gillar att förstora orden inför ett klubblag eller landslag, så är det dags att göra det nu.   

Den patriotiska ultrasgruppen First Armenian Front bildades för snart 10 år sedan och har europeiska supportergrupper från Italien som förlaga. Foto: Rasmus Canbäck.

Hösten 2020 briserade kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om den armeniskdominerade självstyrande regionen Nagorno-Karabach. Över 10 000 människor dog och nära 50 000 armenier tvingades på flykt till följd av att kartorna ritades om. 

I en tjugo sidor lång artikel i tidningen Offside skrev jag om kriget inifrån Nagorno-Karabach för ett par dagar sedan och ställde frågan om fienden Azerbajdzjan är en lämplig EM-värd.

I den här artikeln beskriver jag bakgrunden till armeniska landslagets framgångar. 

Bakgrunden till kriget går långt bak i tiden, men kan sammanfattas med att både Armenien och Azerbajdzjan gjort anspråk på Nagorno-Karabach sedan de först blev självständiga från Ryssland 1917. För båda folken anses regionen vara kulturellt och historisk viktig. 

Det var efter den ryska revolutionen som tsarväldet förlorade kontrollen över stora delar av sina erövrade områden. På samma vis som när Sovjetunionen föll i början 1990-talet så splittrades Tsarryssland redan då i samma delar. 

Armenien och Azerbajdzjan hävdade att Nagorno-Karabach var en del av de nyblivna länderna. Kriget som följde slutade bara ett par år senare när Sovjetunionen återtog kontrollen över området, men konflikten mellan folken blev aldrig löst. 

Nagorno-Karabach utropades som en självstyrande armenisk autonom republik innan för det sovjetiska Azerbajdzjan. Det fungerade så länge som centralmakten låg i Moskva, men när Sovjetunionens fall under 1980-talet kom allt närmre ökade också de nationalistiska motsättningarna alltmer. 

Armenier som varit i klar majoritet förlorade mer och mer makt när Azerbajdzjan flyttade sin befolkning till regionen. Reaktionen från det autonoma Nagorno-Karabach blev att rösta i i det lokala parlamentet februari 1988 om att skifta tillhörighet till Armenien innan Sovjetunionen föll. Vinsten var tydlig. 110 röster mot 17. 

I Azerbajdzjan ogiltigförklarade man omröstningen. Konsekvensen blev att pogromer – förföljelser – mot armenier uppstod i flera städer. Däribland Baku och Sumgait. Dessa stoppades inte av Moskva förrän det var försent. Och då med vapenmakt. 

När Sovjetunionen upphörde var kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach oundvikligt. Armenien gick segrande ur det 1994. Det resulterade i att länderna tömdes på sina armeniska respektive azerbajdzjanska befolkningar och Nagorno-Karabach utropade sig självständigt. 

Och med det sattes den status som råder idag. 

Nagorno-Karabach är en etnoarmenisk icke-erkänd republik innanför Azerbajdzjans gränser. Man har ett eget parlament, rättsväsende och armé, och ingen relation till Azerbajdzjan. 

Men anspråken från Azerbajdzjan har stått kvar och kriget som briserade i höstas kom av tjugofem år av militär upprustning och krigshetsande retorik. Regimen har använt hatpropaganda mot armenier som ett sätt att legitimera ett auktoritärt styrelseskick. 

First Armenian Front träffas varje söndag för att öva på att sjunga och spela fotboll tillsammans. Foto: Rasmus Canbäck.

I höstas tog Azerbajdzjan tillsammans med sin allierade Turkiet till vapen. Under fyrtiofyra dagar återtog landet alla de regioner som armenierna i Nagorno-Karabach lagt under sig på 1990-talet och en tredjedel av själva Nagorno-Karabach också. 

Jag var i Nagorno-Karabach i mars som jag skrev om i Blankspot och Offside och kan vittna om en gränslös konflikt där stora delar av den civila infrastrukturen ödelagts: hela bostadsområden, broar, sjukhus och skolor. Ändå nekar den azerbajdzjanska regimen till att civila områden bombades. 

Och om en vecka ska fotbollsmatcher spelas i värdstaden Baku i Azerbajdzjan. 

Det är med det här i bagaget som det armeniska landslaget är i Sverige idag. 

Fotbollsframgångarna under våren har hyllats som de främsta i Armenien sedan det Jerevanbaserade laget FC Ararat vann Sovjetiska klubbkuppen 1973. 

I landslaget finns normalt den stora stjärnan Henrich Mchitarjan som till vardags spelar i AS Roma. Inför kvällens match är han dock skadad.

När han spelade för Arsenal för ett par säsonger sedan hindrades han från spel i Europacupfinalen 2019 som spelades i Baku mot Chelsea.

Matchen fick då motstå hård kritik. 

Inte för att Azerbajdzjan anses vara en av de värsta diktaturerna i världen där aktivister och journalister förföljs – och inte heller för att diktaturen nekar det armeniska folkmordet eller anklagas för att sprida hat mot armenier. 

Matchen kritiserades framförallt – möjligen mycket riktigt – av miljörörelsen för att ett Londonderby skulle spelas i Baku. Kunde man inte byta plats?

Men det sade kanske något om sportvärldens relation till Azerbajdzjan som till skillnad från länder som Qatar, Belarus och Ryssland lyckats undvika kritik.

Mchitarjan kunde till följd av att han är armenier inte delta på plats i Baku och fick stanna hemma. Även om han hade fått åka så hade säkerhetsrisken varit för stor. 

Under höstens krig tog han tillfället i akt att använda sin plattform i sociala medier för att visa sitt stöd för Armenien och Nagorno-Karabach. 

Han skrev ett öppet brev till UNICEF, FN:s flyktingorgan, där han berättar om hur Nagorno-Karabach drabbades av kriget. Det var dock från ett nationalistiskt armeniskt perspektiv och utan att nämna de civila offer som förolyckades i Azerbajdzjan till följd av medvetna bombningar mot civila mål i bland annat Ganja. 

Visserligen där azerbajdzjansk militär misstänkts av Human Rights Watch för att ha använt mänskliga sköldar, men enligt folkrätten rättfärdigar det inte bombningarna vilket Human Rights Watch också framhäver. 

Det här är bara några exempel på när fotboll och politik hör ihop, men jag kommer tillbaka med fler. 

Ultrasgruppen First Armenian Front är patriotisk och nationalistisk, och har som ändamål att stötta det armeniska landslaget. 

Vahan är tvåfaldig krigsveteran. Redan vid 25 års ålder syns de grånade håren. Foto: Rasmus Canbäck.

Efter sångövningen står jag med Vahe och Vahan. De andra har börjat röra sig mot omklädningsrummen där de ska byta om inför fotbollsträning. 

– Vi brukar spela fotboll efter vi har sjungit säger Vahe, det är ett sätt att komma tillsammans och bygga upp stämningen i gruppen.

Under kriget var gruppen i det sociala arbetet och jag har sett i sociala medier att några av dem var frivilligsoldater i Nagorno-Karabach. Jag frågar dem om hur de engagerade sig.

– Vahan här, säger Vahe och omfamnar sin vän, du ser att han har gråa hårstrån va?

– Jo visst.

– Han är bara tjugofem, eller hur Vahan?

Vahan nickar. 

– Han är tvåfaldig krigsveteran. 2016 och så nu i höstas. Man får gråa hårstrån av att kämpa i krig säger Vahe. Saken är den att vi har tre vänner från gruppen som dog under kriget. Det är inte alla som kom tillbaka. 

Vahan tittar bort och lämnar oss. Det är tydligt att han är illa berörd av samtalsämnet. 

– Vi gjorde mycket under kriget. Och vi hjälper fortfarande till så gott vi kan. Du vet ju att hela samhället ställde upp, och det gjorde vi givetvis också berättar Vahe. Det är vår plikt att göra det. Vi delade ut mat, kläder och har besökt soldater som ådragit sig krigsskador. Nu… som du vet… hejar vi ju på vårt landslag.

Vad betyder landslaget för er?

– Det har varit ett jävla skitår rent ut sagt! Man kan nog inte föreställa sig hur det är när man inte bor här. Hela samhället gick liksom in en depression som vi fortfarande inte har tagit oss ur. Landslaget är det enda positiva vi har haft. När de vann matchen mot Georgien i november och sedan mot Nordmakedonien var det som om hela samhället hade något att glädjas åt. Det enda!

Vi vandrar mot huvudbyggnaden. På sidan av den stora betongväggen är det typisk sovjetisk konst föreställande atleter med herkulesliknande kroppshyddor. Nedanför står ett par statyer av en kvinnlig fotbollsspelare och en manlig simmare. Sprickorna längs väggen ser ut att behöva lagas, men liksom på de flesta sovjetiska byggnader tar man dem förgivet. 

– Det värsta är, säger Vahe, att omvärlden inte verkar bry sig. Jag pluggade i Salzburg och mina vänner har skrivit till mig undrat hur det går, men ingen verkar liksom fatta. 

Förstå vadå?

– Hur ska jag säga det… i sommar spelas fotboll i Baku i Azerbajdzjan. Alla pratar om Qatar 2022 eller vad som händer i Belarus. Men Azerbajdzjan? Jag är utbildad statsvetare i Salzburg och det är fannimej inte svårt att begripa vilken jäkla stat det där är. Om vi bortser från all skit de utsatte Karabach för under kriget så kan vi konstatera att de är längre ner på alla listor för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet – you name it! – än både Qatar och Belarus!

– Armenien har inte varit helt perfekt heller invänder jag…

Och innan jag hunnit till punkt blir jag avbruten.

– Jag vet vart du är på väg…! Ja, vi har haft en pissig regering. 2018, under revolutionen, gick vi här i FAF (First Armenian Front) till gatorna och stöttade övergången till Pasjinjan. Vi må vara en ultrasgrupp, men vi kämpar för ett bättre samhälle vi också säger han. Vad gäller kriget. Du vet när man är i krig… då är det DU eller JAG! Förstår du? Det är enkelt. Antingen förgås du. Eller så förgås jag. 

Det är samma argument man ofta hör från den azerbajdzjanska sidan som inte sällan legitimerar kriget med att ”Armenien inte gav dem något val”. Det handlade om att antingen gå till krig eller förlora Nagorno-Karabach. 

Fotbollsstadion byggdes redan under Sovjettiden och används framförallt för ligamatcher i armeniska andradivisionen. Foto: Rasmus Canbäck.

Formellt lutar Azerbajdzjan sig mot folkrätten som säger att ett land har rätt att försvara sina gränser mot anfall. Det kompliceras av att det rått eldupphör sedan 2016, och innan dess 1994. Experter på folkrätten ser tvivelaktigt på Azerbajdzjans argumentation.

Och Armenien var inga duvungar under kriget heller. När Azerbajdzjan bombade Nagorno-Karabach – gränslöst och blodigt – svarade den armeniska sidan med bombningar mot civila områden i städerna Ganja och Barda. 

Det som skiljer sidorna åt är omfattningen. 

Den enskilt dödligaste attacken under kriget utfördes av armeniska bomber från Nagorno-Karabach, men antalet anfall mot civila mål och efterkrigets fortsatta anklagelser om brott mot folkrätten överstigs av Azerbajdzjan med mångdubbelt fler. 

Azerbajdzjans officiella linje är att de vill ha fred, men att Armenien har tvingat dem till att återta Nagorno-Karabach med våld. Något som visat sig i försöken att mäkla fred. 

Fredsförhandlingarna som ägt rum över åren har varit drivna av OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. De har alla misslyckats av olika skäl och slutat med att parterna står allt längre från varandra. 

I år är Sveriges utrikesminister Ann Linde ordförande för OSSE och har besökt båda länderna, men när man pratar med människor på båda sidor är det ingen som verkar tro på att OSSE kan åstadkomma något. Istället är det Ryssland som har gått in som garant för den sårbara vapenvila som råder nu.

Samtidigt som detta sker vägrar Azerbajdzjan att återlämna omkring 200 armeniska krigsfångar – något de är bundna att göra enligt Genèvekonventionen. Bara för ett par veckor sedan kom rapporter om att 19 av dem dött och att ett stort antal torterats. Azerbajdzjan kallar dem för terrorister. 

I Europeiska unionen antog man den 20 maj en resolution som med mycket bred majoritet fördömer Azerbajdzjan för detta, och nämner även en ny trofépark som exempel på när Azerbajdzjans regering spär på fientligheten mot Armenien. 

Jag rapporterade om den i slutet på april. Den har kritiserats av omvärlden för att bära starka armenofobiska förtecken och liksom Europeiska unionen konstaterade: skada möjligheter till fred. 

Politik och fotboll då?

Uefa, Europeiska fotbollsförbundet, som anordnar sommarens europamästerskap hade sin chans att återkalla Baku som värdstad samtidigt som Bilbao och Dublin förlorade sina platser i april. 

Istället lade de upp bilder på när den blåa Uefa-maskoten stoltserade framför glasprydda skyskrapor i Baku.

Den förra generalsekreteraren för Conifa (fotbollsförbundet för icke-erkända republiker), Sascha Düerkop, som arrangerade europamästerskap för Conifa i Nagorno-Karabach 2019 – och som blev dödshotad av azerbajdzjanska regeringsmän för detta – poängterade cyniskt på Twitter:

De brinnande tornen och Heydar Alijev-centret (där maskoten är fotograferad) ägs av DIA Holding – Gozalbrödernas företag. De tvättar pengar för Azerbajdzjans diktator över hela världen.

Det är synd, för Baku har faktiskt en riktigt fin gammal stad med Unesco-skyddade byggnader. Det är en skam att Uefa lyfter dessa glittriga fasader som är byggda för att kanalisera pengar till Alijevs egen ficka. 

Han refererade till en artikel från Radio Free Europe av den respekterade grävande journalisten Stefan Candea. I denna framgår hur Alijevfamiljen använt sig av fastighetsbygget för att tvätta pengar. 

Jag har avtalat tid med Vahe för att följa med på matchen mot Rumänien 31 mars. Han har sett till att det finns en fotograf och ordnat presskort för att jag ska träffa landslaget. Men jag vaknar upp med halsont och eftermiddagen går. Tillståndet förvärras och jag inser en timme innan vi ska ses att det inte finns någon chans att delta. 

I ett feberstinn slår jag på min TV på hotellrummet på kvällen och bläddrar igenom kanalerna. Bilden sprakar på den gamla tjocka apparaten. Så går det när man tar in på ett billigt hotell tänker jag. 

Jag går från kanal till kanal. Men hittar inte matchen. Och den enda kanal som verkar fungera utan flimmer är azerbajdzjansk.

Azerbajdzjansk i Armenien? Arvfienden? Det får duga. 

Diktatorn Ilham Alijevs ansikte visas på skärmen. Han håller tal inför det Panturkiska samarbetsorganet där alla turkspråkiga länder ingår, inklusive Ungern på ett hörn. 

Jag förstår inget i stunden men genom en azerbajdzjansk bekant får jag en artikel med hans tal. Alla tal läggs upp på regeringshemsidan. Och han håller många och långa. 

– Slutligen, i slutet av september, kom våra militära positioner och bostadsområden under artilleri, och flera av våra militärer och civila dödades. Naturligtvis svarade vi lämpligt, genomförde en motoffensiv och straffade fienden.

Det fortsätter med.

– Frågan löstes med både militära och politiska medel. Det är säkert att säga att Nagorno-Karabach-frågan, Nagorno-Karabach-konflikten, har lösts. Det finns för närvarande ingen administrativ enhet som heter Nagorno-Karabach.

Därefter fortsätter en förklaring av vilka krigsbrott Armenien begått och hur korrekt agerat Azerbajdzjan gått till väga. 

Givetvis inte ett ord om att Azerbajdzjan, med hjälp av Turkiet, lejt syriska legosoldater redan i augusti vilket BBC rapporterat om och givetvis nekar han till att det var Azerbajdzjan som anföll Nagorno-Karabach först. Alla anklagelser om att Azerbajdzjan anfallit civila områden avfärdar han som trams – vilket jag som varit på plats kan konstatera är lögn. 

Kloster i Nagorno-Karabach. Foto: Rasmus Canbäck.

Ett halvår efter krigsslutet råder det nästintill konsensus bland experter och journalister om att det var Azerbajdzjan som under lång tid planerat anfallet mot Nagorno-Karabach. Bland de få som är oeniga är de åtminstone överens om att Azerbajdzjan hade incitamenten. 

Det är juridiskt viktigt, i och med det är den anfallande parten som bryter mot folkrätten, inte den försvarande. 

Den officiella hållningen från Alijev är att konflikten är löst och att det inte bor några armenier i Nagorno-Karabach. På så vis kan han dels legitimera att azerbajdzjan flyttar fram de geografiska positionerna och dels sätta ytterligare press på Armenien för fler eftergifter. 

Jag stänger av TV-apparaten och bestämmer mig för att försöka följa matchen mot Rumänien på annat sätt. 

Armenien vinner den med 3-2. De låg under med 2-1 in i 87:e minuten, men Armenien kontrade med två snabba mål. Samtidigt förlorar Tyskland sensationellt mot Nordmakedonien och Armenien går upp i serieledning i sin kvalgrupp, med tre raka vinster. 

Armeniska sociala medier fullständigt exploderar i en eufori och det dröjer inte länge förrän  jag får ett meddelande från Vahe.

– Du skulle ha varit här!!!!!!!!! Det här är det bästa som någonsin har hänt oss!!!

Idag spelar Sverige match mot Armenien. En match som svenska fotbollsförbundet tänker sig damma av i ett enkelt genrep. Men vad de inte har räknat med är att det armeniska landslaget just nu inte bara är ett landslag – de är glädjen ett land behöver. 

Och kanske borde jag ställa frågan till Janne Andersson: ”Vad tycker du egentligen om att Uefa anordnar EM i Baku?”. 

**

Toppbild – Militärkyrkogården Jerablur har hastigt byggts ut med 5000 platser efter kriget. Än idag fortsätter familjer begrava soldater som återlämnas i kroppsutbyten eller hittas i skogarna. Foto: Rasmus Canbäck.