Reportage om Afghanistan, Migration

Fick asyl – återvände och avrättades av talibaner

Mahmod Hosseini kom efter en lång flykt till Norge vid 17 års ålder. Strax före jul åkte han tillfälligt tillbaka till Afghanistan för att hämta sin fru, men blev istället ihjälskjuten.

Av Martin Schibbye 10 januari, 2018

I baksätet på minibussen sitter tjugosexåriga Mahmod från Norge tillsammans med sin lillebror Abdul Khaleq och sex andra passagerare.

Mahmod kom till Kabul för flera dagar sedan, men hade på grund av säkerhetsläget längs med vägen tvekat att göra resan till byn där familjen och frun han nyligen gift sig med bor. Men tiden började rinna ut och han och brodern hade bestämt sig för att försöka.

Den första delen av resan går utan problem men när de rullar in i distriktshuvudstaden Qarabagh upptäcker de att huvudvägen till byn är avstängd.

De är redan sena och diskuterar i bilen hur de skulle göra. Att vänta på att vägen skulle öppna igen är osäkert, men det finns också en annan väg till byn. Problemet är bara att den går genom ett område som kontrolleras av talibanerna.

Inte så att de har någon permanent närvaro, de ger sig inte på de boende här, men de har flera gånger attackerat bilar längs med vägen och satt upp vägspärrar för att leta efter utlänningar, spioner eller människor som är från andra regioner och kan misstänkas vara regeringstjänstemän.

Passagerarna börjar ringa vänner och släktingar och får veta att bara två dagar innan har ett par bilar tagit den alternativa vägen till byn och kommit fram.

En av bilarna har stoppats av talibanerna men sedan fått köra vidare.

– Vi tar den alternativa vägen, sa Abdul Khaleq till sin bror.

Kort därefter rullar minibussen med de två bröderna och de sex andra passagerare ut från Qarabagh. Chauffören kör under tystnad.

Mahmoud är slätrakad och kom från Norge för en vecka sedan. Tanken med att resa tillbaka till det land han flytt ifrån var att ta med sig frun hem till den nyinköpta lägenheten i Norge.

Efter flera års kamp har äntligen de norska myndigheterna godkänt hans ansökan om familjeförening.

Plötsligt står beväpnade män mitt i vägbanan.

Chauffören saktar ner och stannar bilen. En av talibanerna drar upp dörren, kliver in i minibussen och granskar passagerarna.

Så tar han tag i Mahmod och drar ut honom ur bilen.

Mahmod Housseini var aktiv som domare och spelare i det lokala fotbollslaget i Orkdal. Foto: Catharina Morken.

Problemen med talibanerna började redan för 18 år sedan. Mahmood, som växte upp i den by han var på väg tillbaka till, mindes en barndom, tillsammans med flera syskon och en far som arbetade som bibliotekarie.

När talibanerna tog makten ville de inte att människorna i byn skulle läsa faderns böcker och de hade förklarat att de var motståndare till hans arbete med att sprida litteratur i byn.

Efter en tids konflikt skjöts pappan ihjäl och Mahmod som då precis hade fyllt åtta år flydde ensam till Iran. Tanken var att familjen skulle komma efter.

Men de kom aldrig och efter många år som barnarbetare flydde han vidare till Norge.

Efter att ha sökt asyl hamnade han i den norska staden Orkdal och började omedelbart att studera norska. På lektionerna lärde han känna en av lärarnas familj, Sven och Kjellaug Fagerholt. Den norska familjen blev en väg in i det lilla samhället där alla kände alla.

Mahmod var även aktiv i den idrottsföreningen IF Opanger som fotbollsdomare och blev en lokal profil i staden. Efter en tids väntan fick han asyl.

Men när Kjellaug Fagerholts man dog, tog han det hårt och sörjde som om det vore hans egen far som gått bort. För andra gången rycktes den han älskade ifrån honom och han bestämde sig efter begravningen för att söka upp sin egen familj i Afghanistan.

– Innan han reste gav jag honom en kram och sa ”var försiktig”, berättar Kjellaug Fagerholt.

Catharina Morken uppger också att hon med säkerhet kan säga att det är Mahmod som omkommit eftersom hon kände honom personligen och känner igen honom på bilder från begravningen. Under sin tid i Norge har hon intervjuat honom vid flera tillfällen.

2012 återvände Mahmod till Afghanistan för att söka efter sin bror och sin familj. Han gick från dörr till dörr i by efter by och hittade till slut sin mamma och lillebror.

Trots att det hade gått 12 år sedan de sist sågs kände de genast igen varandra.

På väggen hade mamman haft en kalender uppsatt och hade för varje dag som gått satt ett kryss i den, för att räkna dagarna tills hon skulle få se sin son igen.

Under tiden i Afghanistan föreslog mamman att han skulle gifta sig i landet vilket han efter en kort betänketid accepterade.

Till sina norska vänner – som förvånades av hans beslut, sa han att han ville vara “en god son” och göra som mamman sa.

Den första frun som mamman utsett sa han nej till, men efter en ytterligare ett år och en ny resa så hittade han en kvinna som han gifte sig med.

Väl tillbaka i Norge utbildade han sig till elektriker och när han fått ett fast jobb ansökte han om familjeåterförening.

När den beviljades bestämde han sig för att resa tillbaka igen för att hans fru skulle kunna resa med honom till Norge.

– Efter att han hade fått sin ansökan om familjeförening beviljad strålade han av glädje minns Kjellaug Fagerholt.

Hon berättar för tidningen Sør-Trøndelag att han kom förbi med julklappar dagen innan han reste, eftersom han skulle vara i Afghanistan över jul. Precis innan han reste köpte han en lägenhet åt sig själv och frun.

En sista resa till byn – sedan skulle de bygga en framtid tillsammans i Norge.



Talibanen drar upp skjutdörren, kliver in i bilen och Abdul Khaleq ser hur de drar ut Mahmood på vägen.

– Vi ska döda dig och alla i din familj!

Sedan tar de tag i två andra passagerare Abbas och Noor Ali. De leder bort dem bakom bilen, utom synhåll.

Abdul Khaleq ser inte vad som sker men förstår.

Talibanerna kommer sedan tillbaka och säger åt passagerarna att hämta kropparna.

När Abdul Khaleq kommer fram ser han att broder är skjuten med flera skott varav ett från nära håll i huvudet. Utgångshålet har slitit loss en stor del av ansiktet och han måste ha dött direkt.

En ren avrättning.

– Jag vet inte varför de drog ut honom ur bilen, men jag tror att de anade att han hade bott utomlands och att de trodde att de andra männen var hans bröder, men jag vet inte, säger Abdul Khaleq.

Mahmood är till skillnad från de andra passagerarna renrakad och på hans händer ser man att han inte är kroppsarbetare.

De andra två passagerarna är också från andra delar av landet.

När Mahmoods kropp kommer till hembyn Jangalak är frun på plats och tar emot sin döde make. Familjen begraver honom omgående. Kort efter begravningen får Abdul Khaleq veta att från och med nu svävar även hans liv i fara. När frun får hela bilden klar för sig bestämmer hon sig för att ensam gå till fots över bergen för att undvika talibanerna.

Alla papper var ju klara och hon har en biljett till Norge.

– Hela min familj befinner sig nu i fara, tror lillebror Abdul Khaleq och säger att han nu också vill fly till Norge.

18 år efter att talibanerna mördat hans pappa föll han själv offer för samma grupp och ligger nu begravd i hembyn.

Hemma i Orkdal har händelsen blivit en stor nyhet eftersom så pass många kände honom. En lokal journalist på tidningen Sør-Trøndelag, Catharina Morken som Blankspot varit i kontakt med, uppger också att hon med säkerhet kan säga att det är Mahmod som omkommit eftersom hon kände honom personligen och på bilder sett att han skjutits i huvudet.

– På bilden ser man Mahmod bäras på en bår. Man ser ansiktet tydligt och eftersom jag kände honom personligen kan jag säga med 100 procents säkerhet att det är han. Inte heller råder det tvivel om att han är död. Delar av ansiktets vänstra sida var bortskjutet, säger Catharina Morken.

I Norge rasar en debatt liknande den svenska om utvisningarna till Afghanistan.

En av dem i Orkdal som engagerat sig i frågan om “Oktoberbarnen” är Arne Fagerholt som efter 16 år som medlem i norska Arbeiderpartiet (AP) valde att lämna alla sina politiska uppdrag i protest.

– AP har länge haft en lika sträng asylpolitik som den sittande regeringen och jag önskade en mer human asylpolitik, därför lämnade jag, säger han till Blankspot.

Han kände Mahmod personligen och säger med gråt i rösten.

– Han hade nått alla sina mål i livet. Det är det som gör detta så förfärligt, han var ett praktexempel på hur en flykting kan integreras och lyckas. När han kom hade han inget och när han dog hade han jobb och bostad.

Han tror dock inte att dödsfallet kommer att påverka den norska politiken och diskussionen om huruvida Afghanistan är “säkert eller inte” – eftersom det norska utrikesdepartementet ännu inte har bekräftat dödsfallet.

Utrikesdepartementet trycker också på att Mahmod inte tillhörde någon av de utvisade flyktingarna utan hade fått asyl i Norge.

– På grund av situationen i Afghanistan är det svårt att få officiellt bekräftad information om dödsfall, det tar tid, säger Astrid Sehl, talesman för norska UD.

Provinsen Ghazni där han mördades bedöms av de norska myndigheterna fortsatt vara ett område dit man kan skicka tillbaka afghaner och händelsen ses som en “enskild händelse” som inte ändrar bilden av “en hel provins”.

Hemma hos familjen Kjellaug Fagerholt blev denna jul den första på länge utan Mahmod.

Till tidningen Sør-Trøndelag säger Kjellaug att beskedet om Mahmods död fått världens konflikter att komma närmare.

– Man läser rubriker om Afghanistan som ”30 döda i bombangrepp” och det blir på något sätt bara en siffra. Så plötsligt är det en av mina. Men alla de som dör har ju mammor, familjer och barn, säger Kjellaug.

Sedan hon nåddes av beskedet har hon varje dag tänt ett ljus bredvid en bild på Mahmod.

18 år efter att talibanerna mördat hans pappa föll han själv offer för samma grupp.

Av Martin Schibbye