Reportage om Demokrati, Etiopien

Etiopiens bortglömda krig blossar upp igen

När rebellgruppen OLF återvände till Etiopien beskrevs det som en monumental historisk händelse i världens alla medier. Men när rörelsen väpnade gren bröt sig ur uteblev rubrikerna. När så krisen eskalerade och rapporter om folkfördrivningar och övergrepp började komma ut begångna av både regeringsarmén och rebeller möttes det av tystnad. Vad är det egentligen som händer i Oromoregionen?

Av Gäst 17 april, 2020

Av Zecharias Zelalem / Addis Standard (Publicerad 20:e mars 2020)

Under början av året kom rapporter om att dussintals civila skulle ha skjutits ihjäl av den etiopiska armén i Qellem Wollega distriktet i Oromoregionen.

Ytterligare ett hundratal personer skulle ha fördrivits eller flytt från sina hem till den relativa säkerheten i Gambella regionen.

De flesta av de dödade verkar ha varit unga män som av soldaterna misstänktes tillhörde den väpnade gruppen Oromo Liberationa Army (OLA) vilka opererar i området och har bibehållit en hög närvaro i regionens skogs- och bergsområden.

De döda unga männen är de senaste fallen i en region som under det senaste året förvandlats till en krigszon.

Majoriteten av dödandet har ägt rum omkring staden Mugi i det bördiga kaffedistriktet Anfilo Woreda som ligger 68 kilometer väster om huvudstaden Addis Abeba.

Området har i perioder kontrollerats av OLA:s rebeller men nyligen återerövrats av den etiopiska armén.

Dödandet verkar ha varit en hämndaktion mot boende som den federala armén anklagar för att möjliggöra för OLA att verka i regionen. I fjol gavs armén grönt ljus av den federala regeringen att krossa OLA och sedan dess har konfliktens bägge sidor turats om att inneha kontrollen omkring Qellem Wollega. Kampen om att kasta ut den andre har lett till otaliga dödsfall bland civila såväl som förstörelse av boskaps- och jordbruksområden samt infrastruktur.

Som en konsekvens av regeringens beslut att sätta hela regionen under en militär så kallad ”command post” det vill säga ett lokalt undantagstillstånd har området också varit avstängt för lokala journalister. Det har gjort det extremt svårt att få fram korrekt information om den pågående krisen.

Genom dessa omständigheter har den etiopiska regeringen till en viss gräns länge lyckats dölja det faktum att landet har ett inbördeskrig på halsen i de västra regionerna.

Men tystnaden har nu fått ett slut efter att ett antal utländska korrespondenter har börjat resa till området och rapportera.

Fångade i korselden

– Min bror var bara på väg till jobbet. Vi har två butiker i området, berättar Petros Bedane på telefon.

Petros bror, Nebiyu som fyllt 20 år sköts ihjäl av soldater den 28:e januari nära staden Mugi.

– Han var inte medlem i någon grupp. Han var bara ute för att tjäna sitt levebröd när soldaterna kom till hans butik. Han mördades framför den.

En annan händelse det rapporterats om var ett mord som skedde den 21:a januari utanför staden Mugi i närheten av byn Dolla.

Soldater ställde upp fem män och förhörde dem inne i en bostad innan man sköt dem alla, enligt uppgifter från de dödas familjer.

Bland de döda fanns bröderna Dereje Elias, 34 år och Daniel Elias som var 24. Deras kusin Abel Bari berättade att den yngre brodern Daniel precis hade tagit studenten och att Derje jobbade med att ta hand om föräldrarna.

– De behandlades som djur, berättar Abel med gråten i halsen.

Hans Facebooksida blev snabbt till en plats för vänner som mindes bröderna. Sidan överöstes med kommentarer som uttryckte sorg och bestörtning över förlusten, ”vi kommer att hämnas din död, var inte orolig” skrev en anonym användare.

Abel berättar att dödandet inte föregicks av någon sammandrabbning eller liknande.

– De var oskyldiga personer som försökte leva sina liv. Men soldaterna kom för att mörda dem. De var mina bröder, säger Abel som aldrig tror att familjen kommer komma över den plötsliga förlusten.

I en av de senaste artiklarna från den våldsamma regionen, har Voice of Americas Oromoredaktion, citerat invånare som vittnar om att soldater slumpmässigt skjuter människor som de möter.

En av ungdomarna som citeras har flytt till Gambella och säger att det som händer i staden är avskyvärt.

Framför allt för ungdomarna.

– Det är inte bara så att militären arresterar folk, de kan döda dig om du bara går på gatan. Pang bara. Oavsett om du har några kopplingar till OLA eller inte, de kommer inte bry sig om att reda ut det, de bara dödar.

Ett annat anonymt vittne säger i artikeln att även OLA:s soldater har utfört hämndaktioner mot folk som de misstänker vara arméinformatörer. Civila hamnar i korselden och får betala ett högt pris för övergrepp som begås av bägge sidor, säger det anonyma vittnet.

Militären har i vanlig ordning avböjt att kommentera denna och liknande händelser. Generalmajoren Mohammmed Tessema som är arméns talesperson ville inte heller denna gång tala med tidningen Addis Standards reportrar.

– Jag kan inte kommentera, eftersom jag inte är på kontoret, sa han innan han snabbt lade på luren och stängde av sin telefon.

Även regionens säkerhetschef, överste Abebe Gerese lade på luren och stängde av sin telefon när han förstod att det var en journalist som ringde.

De enda som lyckades få en kommentar av armén var BBC:s oromoredaktion som fick tag i vice överbefälhavaren, generalen Birhanu Jula. Han tillbakavisade i sin tur rapporterna i media som ”falska”,

– Vår armé är en professionell armé, våra soldater kan se skillnad mellan banditer och civila, sade generalen till BBC

Samtidigt som andra artiklar och rapporter fortsätter att berätta en annan historia.

– När jag hörde skotten tänkte jag, gode Gud, de har dödat min son, berättar Likitu Merdasa, mamma till 27-åriga Desta Garuma för franska nyhetsbyrån AFP.

Även han föll offer under januari månad.

Soldaterna som dödade Dereje, Daniel, Abels kusin och dussintals andra har även orsakat en flyktingvåg till den relativa säkerheten i Gambella. En av dem är den 45-åriga Eremias som inte vill uppge sitt fullständiga namn av rädsla för repressalier. Han menar att det är fler än 500 som flytt staden Qellem Wollega.

– Vi är säkrare här i Gambella, men många saknar pengar till mat och boende så vi får se hur länge vi kan vara kvar.

Ett krig utan slut

Konflikten, som har fördrivit Eremias från sitt hem, visar inga tecken på att den är på väg att avta eller lösas. OLA:s ledarskikt säger att orsaken till att de använder sig av väpnad kamp för att nå sina mål har sin bakgrund i en brist på demokratiska rättigheter. De uppmanar regeringen att tillåta oppositionspartier att fritt verka och att åtala de ansvariga i den före detta EPRDF-regimen.

OLA hävdar också att de är redo att inleda samtal med regeringen om bara en tredje neutral part också deltar som medlare. Det kravet är dock något som premiärministerns rådgivare professor Alemu Sime till BBC:s amhariska program sagt vara ”onödigt”.

I en TV-intervju under februari med den lokala tv-stationen LTV, sa överste Abebe Gerese som är ansvarig för säkerheten i regionen att sådana krav redan är irrelevanta eftersom man ”militärt löst frågan”.

Men det uttalandet går stick i stäv med rapporterna om pågående militära operationer och nedsläckningen av telefon och internet i fyra zoner omkring Qellem Wollega, samma område som översten redan sagt har pacificerats.

Rebellerna i Oromo Liberation Army (OLA) har både ett twitterkonto och en hemsida där de regelbundet släpper politiska kommunikéer och ”uppdateringar från slagfältet”.

På twitter uppgav också gruppen att man var redo att avrusta: ”På samma gång som vi är redo att utkämpa denna kamp så länge det krävs, så hoppas vi ärligt och innerligt att det är freden och demokratin som kommer stå som segrare”, lyder en tweet från gruppen som publicerades i oktober 2019.

Den federala regeringen hävdar å sin sida att de tvingades ner i OLF:s rävgryt och inte hade några andra alternativ än att lösa frågan med våld.

Regeringen har satt in både regionala och federala styrkor samt specialförband för att strida med rebellerna i en terräng som består av berg, tät skog och jordbruksområden.

Oromoregionens president, Shimelis Abdisa har till tidningen Addis Standard sagt att regeringsstyrkorna förlorat 670 soldater i strid under det senaste året.

– Boende i områdena kring Qellem Wollega har lidit mycket eftersom de skurits av från samhällsviktig service såsom elektricitet och vatten, sa Shimelis och beskyllde OLF för störningarna.

Men han var också optimistisk över regeringens chanser att besegra rebellerna.

När han tillfrågades om den ökade militära aktiviteten i regionen så sa han att dessa var en del i en ”final push” för att hantera ”ett obetydligt antal OLF krigare som utnyttjar den besvärliga terrängen och gömmer sig så länge de kan i konfliktområdet. Men de har ingen stridsplan eller förmåga att över tid bedriva väpnad strid.”

Regionens president Shimelis menade också att en av de metoder som OLF använder sig av är att avrätta företagsledare, administratörer och andra tjänstemän som bedöms som närstående de regionala och federala styrkorna för att tvinga ut armén från den västra Oromoregionen.

Som ett resultat av detta menar presidenten att stora delar av Qellem Wollega är rättslöst och för närvarande bortom myndigheternas kontroll.

Dessa anklagelser och motanklagelser mellan parterna blottar det faktum att fredssamtalen ser ut att ha misslyckats under flera tillfällen än vad som varit allmänt känt.

Även tecknen på en förhöjd våldsnivå, trots att både parter gång på gång säger sig vilja nå en fredlig lösning på konflikten är illavarslande.

Men i denna tid av politisk liberalisering i Etiopien – hur hamnade man här?

En av orsakerna till att krisen i västra Oromoregionen kan te sig förvirrande är att många hade dragit slutsatsen att tillräckligt mycket vatten hade runnit under broarna i den mångåriga konflikten mellan centralmakten och olika grupper i Oromoregionen.

Men trots landets politiska reformer under 2018 så förblev ett antal centrala frågor olösta och de krävdes ytterligare förhandlingar med OLA även efter att OLF accepterade ett fredsavtal.

Många av de förhandlingar som ändå skedde våren 2018 ägde rum bakom stängda dörrar. Oc h även om de involverade en stor mängd av olika aktörer såsom äldreråd, forskare, partiledare och flera representanter från både regeringssidan och rebellsidan så var det oklart vad som hade bestämts och vad som hade diskuterats.

Bristen på transparens var ett skäl till att bägge sidor misslyckades med att nå ett avtal även för de väpnade rebellgrupperna.

Vilket i sin tur fick OLA att april 2019 bryta sig loss från dess politiska paraply Oromo Liberation Front, OLF.

Efter det kunde inte längre OLF hållas ansvariga för vad OLA gjorde och det blev också betydligt svårare att föra samtal med enbart rebellarmén. Utan att vara representerade av relativt pragmatiska figurer som veteranen och numera ordföranden Dawud Ibsa så svarar rebellerna nu enbart inför sin befälhavare Kumsa Diriba, en trettioåring som studerat på universitetet i Addis Abeba men som är mera känd under sitt nom de guerre, Jaal Maaro. 

OLA har alltid varit en del av ”föräldraorganisationen”, partiet Oromo Liberation Front (OLF). Redan under tidigt 1990-tal så klassificerades OLF som en terroristorganisation och medlemskap i OLF var kriminaliserat fram tills 2018.

Som ett resultat av det fängslades tiotusentals ungdomar från Oromo under slutet av 1990-talet och början på år 2000-talet utifrån anklagelsen att de tillhörde organisationen. Partiets ledare tvingades att gå i exil och OLF:s väpnade gren tvingades som en följd av regeringens upprepade attacker omlokalisera sina trupper till grannlandet Eritrea.

Vid den tiden en av Etiopiens regionala rivaler.

Men trots ändlösa politiska konflikter, inklusive en splittring, bristen på basområden och avsaknaden av militära framgångar har gruppen upprätthållit kampen i över 40 år och blivit en del av områdets mytologi och folksjäl.

Så när premiärminister Abiy Ahmed fick makten annonserade han tidigt att han skulle initiera en era av politiska reformer som skulle avkriminalisera oppositionsgrupper, inklusive OLF.

Beskedet togs emot och firades bland oromobefolkningen i Etiopien. OLF utropade kort därefter att givet det nya läget var nu inte väpnad kamp längre en nödvändighet. De inledde processen med att registrera rörelsen som ett parti för att delta i den politiska processen på lika villkor som andra.

OLF:s ledare, inklusive Dawud Ibssa som länge arbetat för organisationen under exil återvände och soldaterna i Eritrea lade ner sina vapen och återvände även de till Etiopien.

När några av organisationens grundare återvände från exilen badade huvudstaden Addis Abeba i OLF:s färger och en ceremoni hölls på ett av stadens centrala torg.

 Stämningen var hög och förväntansfull mycket på grund av tron och förhoppningen på en konkret framtida fred. 

Men bara ett par månader senare hade otaliga OLF-ledare hoppat av eller hamnat i konflikt med varandra. Gruppen föll sönder i olika fraktioner som bekämpade varandra. Ordförande Dawud Ibssa är erkänd som organisationens ledare, inte minst efter fredssamtalen med regeringen. Men trots det valde regeringen att utse hans före detta OLF-kamrat, och numera rival, brigadgeneral Kemal Gelchu som regionens säkerhetschef.

Utnämningen sägs ha kommit som en överraskning för Dawud Ibsa och ökade också hans misstänksamhet och tveksamhet inför regeringens linje.

Brigadgeneral Kemal var en av många OLF-ledare som snabbt godtog premiärminister Abiy Ahmeds erbjudande om att återvända från exilen och han återvände redan i juli 2018. Utnämningen av honom, en uttalad kritiker, till att styra regionens säkerhetsapparat sågs som ett sätt av regeringen att utnyttja sprickan mellan de olika OLF-fraktionerna.

Kort efter började också oenigheter om vad som egentligen sagts under samtalen mellan OLF, ledda av Dawud Ibssa och regeringen komma fram.

Vad hade man enats om? Även om soldaterna som hade varit baserade i Eritrea återvände obeväpnade så framkom det senare att OLA redan hade formerat väpnade grupper inne i Etiopien. Deras närvaro blev snabbt ett problem för både OLF och regeringen. Det är oklart vem som svek vem eller inte fullföljde sin del av fredsavtalet som skrevs under i Asmara av försvarsminister Lemma Megersa och OLF:s ordförande Dawud Ibsa.

Avtalet har ännu inte offentliggjorts i sin helhet. Det framkom också att OLF hade så mycket som tusentals soldater i Eritrea och de var inte så pigga på att återlämna sina vapen.

Inte heller var OLF:s ledarskikt i Addis Abbeba motiverade att pressa dem till det.

Dawud Ibssa sa att det inte heller fanns några krav på en allmän avbeväpning.

– I motsats till vad många verkar tro, så har vi inget avtal med regeringen om att ge ifrån oss våra vapen, sa han till den statskopplade tidningen Walta i oktober 2018.

– Men vi har enats om att alla måste samarbete för att se till att freden förblir förhärskande i regionen.

Som svar på Dawud Ibssa uttalande sa den etiopiska regeringen att de hotade att driva fram ett avväpnande med våld om inte alla rebeller lämnade in sina vapen.

Det uppblossade ordkriget fick nästan konflikten att ta fart igen innan båda parter tonade ner sina tidigare uttalanden. Så småningom enades de om ett avtal som möjliggjorde för OLF att ställa upp i det kommande valet och de före detta rebellerna att bli en del av den regionala polisstyrkan.

Fredssamtalen genomfördes med stöd av en 71 man stark kommitté som även inkluderade Abba Gadas, äldreråd, partirepresentanter och inflytelserika individer som medieägaren och aktivisten Jawar Mohammed. Det ledde till ett omedelbart eldupphör följt av en demobilisering.

De tidigare rebellerna hänvisades till läger där de erbjöds utbildning och träning för ett nytt liv.

I maj 2019 så gick så OLF ut offentligt med att de tog avstånd från sin före detta väpnade gren. Det öppnade upp för partiet att bli ett officiellt registrerat parti som kunde ta upp den legala kampen om platserna i både lokala och nationella parlament.

Beskedet innebar också att regeringstrupperna kunde trappa upp den militära aktiviteten mot medlemmar i OLA som redan i april samma år hade tagit avstånd från partiet och gått sin egen väg.

Men trots att OLA meddelade att man fortsatte den väpnade kampen så var det tusentals rebeller som, fortfarande beväpnade, tog sig till de upprättade rehabiliteringslägren för att där söka den utlovade amnesti och börja ett nytt liv.

För en del innebar det nya livet, efter utbildningen, att de blev en del av landets otaliga säkerhetstjänster, eller anställdes inom den regionala polisen. Vem som hamnande var bestämdes av ett råd av äldre i samhället.

Antalet stridande i OLA blev snabbt färre och ett betydande antal bytte ut sina kamouflagekläder mot polisens blå uniformer.  

En fred som spårade ur och en rehabilitering som gått i baklås

Men strax därefter började de första rapporterna komma om att återvändande rebeller arresterats eller misshandlats.

De som ansökt om amnesti var utlovade en ny start i livet men istället skickades flera av dem från lägren till arrestlokaler. Flera av OLF:s ledare däribland ordförande Dawud själv slog larm om avtalsbrotten och det sägs att han själv under ett besök i lägret Addaita i Arsi förhindrade personer från att skickas iväg.

Ett fåtal lokala medier har kunnat rapportera löpande om krisen i lägren, något som dock försvårats av regeringens tystnad när det gäller vad som sker.

En av dem är det nyligen etablerade Kush Media Network (KMN) som lyckats genomföra unika intervjuer med till exempel OLA:s befälhavare Jaal Maaro. 

KMN:s Habtamu Tesfaye har varit en del av nätverkets redaktionella team som bevakat arresteringen av rebeller som följde regeringens uppmaning om att lägga ned sina vapen.

– Många av dem är i dag fångar och hålls i Qilinto, berättar Habtamu och tillägger också att efter att de frigetts har flera, som ett resultat av den behandling de fått utstå i fångenskapen, valt att resa tillbaka till konfliktområdena och återuppta den väpnade kampen.

KMN:s Habtamu Tesfaye menar att regeringen har ett stort ansvar för den uppkomna situationen.

– Jag kan med säkerhet säga att de bär ansvaret för att konflikten fortsatt och det våld som följt på det. Det finns nu inga drivkrafter för rebellerna att ge upp eftersom regeringen inte hållit sin del av avtalet och fortsatt att stämpla för detta gerillasoldater som fiender, även efter att de lagt ner sina vapen och upphört med striderna, säger Habtamu Tesfaye

Han tror att regeringen kan få ett stopp på våldet genom att dra tillbaka sina väpnade styrkor och sätta sig ner vid förhandlingsbordet igen med OLA:s befälhavare.

– Men regeringen har än en gång visat att de inte är att lita på. Så efter allt de gått igenom är det inte oresonligt av OLA att nu ville se en neutral medlare för de förhandlingarna.

Så vad är det då som står iväg för att makthavarna i Addis Abeba ska söka en lösning?

Ett dominerande narrativ är att regeringen vägrar kompromissa utifrån tron att en pågående kris i västra och södra Oromoregionen skulle försvaga OLF mer än ett nytt fredsavtal inför valen.

Båda områdena är starka OLF-fästen och omöjliggör man att val kan hållas i de delarna så får organisationen färre röster.

Professor Henok Gabisa undervisar vid Virginia Washington och Lees juridiska fakulteten. Han är ursprungligen från Dembi Dola i Wollega och har själv träffat personer både från OLF och regeringssidan för att bättre förstå vad som sker på marken som hindrar en fred från att komma till stånd.

Han sammanställde nyligen på twitter ett antal faktorer som han tror motiverar regeringen att eskalera konflikten.

Till Addis Standard säger han att det främsta skälet är just att om val skulle hållas i ett fredligt Oromo skulle premiärministerns parti, Prosperity Party, med all sannolikhet lida ett totalt nederlag.

Framför allt i Wollega som har en historisk koppling till OLF. Men med tanke på den nuvarande säkerhetssituationen kommer antagligen inte val att kunna genomföras och utan rösterna från Wollega skulle istället OLF lida nederlag.

– Regeringen är de som själva satt upp hindren, säger Henok Gabisa och förklarar att vanskötseln av frågan om de före detta rebellerna tillsammans med en militär upptrappning har omintetgjort insatserna av äldreråd och respekterade individer från Oromo som mäklat fram en fred.

– Istället har regeringen pressat på för krig. Det är taktlöst och drivet av politiska ambitioner, men oskyldiga civila är de som får lida i korselden, säger Henok Gabisa.

Även vanliga OLF-supporters som förberett inför de kommande valen har arresterats, misshandlats och hotats av säkerhetstjänsten under de senaste månaderna.

I en rapport från Amnesty International slogs det fast att minst 75 politiker var arresterade under mars och de flesta hade gripits medan de deltagit i olika politiska möten.

Det är omöjligt att bedöma sanningshalten i anklagelserna om att regeringen medvetet saboterat förhandlingarna för att ge sig själv ett bättre valresultat i Oromoregionen.

Men vad som är uppenbart är att regeringen gjort väldigt lite för att undvika att samtalen fallit samman och att dess beteende varit icke-konstruktivt och lett till att det så viktiga förtroendet hos många är förbrukat.

Den kända aktivisten och ledaren för OLF:s ungdomsförbund Lammi Begna förklarade för Addis Press att samtalen misslyckades eftersom regeringens förhandlare inte respekterade rebellerna och inte heller följde några av de standardrutiner som finns för fredsförhandlingar när det kommer till att bygga upp ett förtroende hos rebellerna.

– Regeringen inledde med att kalla dem för banditer utan några politiska målsättningar, berättar Lammi Begna.

Han menar också att rebellerna aldrig gavs en chans att lägga fram sina idéer och förslag.

– Regeringen ville inte ha dem som part i en demokratisk process. Istället så inledde man en kampanj mot dem med all kraft vilket skapade en misstänksamhet och tvingade rebellerna att tänka om, berättar han för Addis Standard.

Det fanns också indikationer under de tjugo första dagarna efter att en amnesti utlystes på att fler rebeller var villiga att acceptera villkoren i fredsavtalet. De var beredda att ge upp den väpnade kampen för att istället gå in i de semi-permanenta förläggningarna som sattes upp.

Bland många var det knappt greppbart att en gerillagrupp skulle kunna besegra kontinentens starkaste armé och utöver det fanns så klart en skepticism kring om målet ens var möjligt.

Dessutom tillkom det faktum att priset av att bibehålla kontrollen över befriade områden var högt, både i civila liv, men det kostade också på att få de civila för vilkas rätt till ett framtida eget land man slogs att acceptera ett fortsatt krig.

Nu när de en gång fängslade ledarna var tillbaka och fritt uttryckte sig även i statstelevisionen, något som varit otänkbart endast för ett par år sedan, så kände många att det inte längre var nödvändigt att krama avtryckaren för att nå politiska mål, rättigheter och frihet.

Mot denna bakgrund borde det inte varit allt för svårt, ens för en utomstående observatör att förstå, att erbjudandet till rebellerna om att komma ut ur skogen och fortsätta kampen med fredliga medel borde varit lockande.

Men regeringens retorik tog inte fasta på detta.

Tvärtom så sa till exempel en av premiärministerns rådgivare Alemu Sime på amhariska att OLF ”inte både kan kriga och prata om fred” medan han på Afan Oromo skröt om att regeringen kunde ”krossa rebellerna på 15 dagar”.

I en intervju med BBC:s oromoredaktion sa också vice överbefälhavaren General Birhanu Jula att rebellerna var ett gäng mentalt förvridna individer. Även det ett uttalande som fick flera rebeller att tveka och fundera både en och två gånger på om de skulle få en rättvis behandling om de accepterade amnestin eller om de skulle behandlas som krigsfångar.

Från lägren där de före detta rebellerna hölls, började det också tidigt komma illavarslande rapporter. I april i fjol så skickades 150 före detta OLF rebeller till ett sjukhus i Wolliso för att behandlas för matförgiftning.

Den bisarra nyheten följdes av rapporter från deras släktingar som berättade på sociala medier om de spartanska förhållandena i lägren, inklusive brist vatten och mat. Flera rebeller vittnade också om att ”rehabiliteringsprogrammet” kändes mera som ett fängelse än en utbildning.

Månad efter månad gick i väntan utan att de fick några besked om när deras rehabilitering skulle vara klar.

Flera ångrade med tiden sitt beslut att lämna rebellarmén, andra inledde en hungerstrejk för att protestera mot förhållandena i lägren.

– När vi hörde detta så är det klart man började tvivla på regerings avsikter och intentioner, säger en före detta rebell.

Adugna, som enbart vill uppge sitt förnamn är i tjugoårsålder och gick med rörelsen 2018. Han spenderade åtta månader med rebellerna i bergen innan han bestämde sig för att det fick räcka.

Men efter det blev hans liv aldrig sig likt igen. Soldater jagade honom för att hämnas vänner de förlorat i strid.

– Jag var tvungen att fly min hemstad och bo med avlägsna släktingar, säger en ångerfull Adugna till Addis Standard.

Han säger att löftet om fred tilltar många av de som slåss och det som blev tungan på vågen i hans fall var att regionens respekterade äldreråd, “Aba Gadas,” deltog i förhandlingarna. Det tillsammans med att flera höga befälhavare inom rebellarmén lade ner sina vapen fick honom att ta beslutet.

Framför allt när Hunde Deressa eller Dinaraas som är hans mer kända nom de guerre accepterade fredsavtalet fick det många att göra likadant. Dinaraas var länge Jaal Maaros högra hand och den som hade ansvar för den viktiga västra fronten. 

– När Dinaraas lämnade så var det många som kom ut från skogen, alla respekterar honom, förklarade Adugna.

Hunde Deressa blev också inbjuden att bli en del av regionens säkerhetsapparat efter att ha getts amnesti, men innan han hann tillträda sköts han och skadades allvarligt i Bishoftu i september 2019.

Under tiden han låg på intensivvård berättade säkerhetschefen för Voice of Americas Oromoredaktion att man försökte ta reda på vem som angripit honom.

Men efter en vecka, den 11:e oktober, avled han av sina skador utan att någon greps för attentatet.  

– Regeringen är ansvariga för hans död, säger Adugna och är säker på sin sak även utan att ha sett några bevis.

Han säger att det är vad alla före detta rebeller nu tror att han avrättades av den etiopiska armén för att demoralisera rebellerna.

– Jag är 100 procent säker på att många ångrade sitt beslut om att lämna kampen när de hörde att Hunde skjutits ihjäl. De lovade ju att skydda oss och ge oss jobb om vi lade ner vapnen, men om de kan döda en av de högsta befälhavarna, då kan de döda vem som helst. Varför ska vi tro på dem nu?

Den 31:a januari så förlorade en annan högprofilerad rebell-ledare sitt liv under oklara omständigheter.

Gurache Wato Guyo tillbringade över ett decennium för att slåss för OLF i södra Etiopien.

Hans piercade öga var ett signum som många som mindes från den unika dokumentären som gjordes av den kenyanska journalisten Yassin Juma 2009.

Under journalistens inbäddning så var Gurache Wato Guyo ansvarig för hans säkerhet.

Ett decennium senare bestämde han sig för att tiden som rebell hade kommit till ett slut och som trettioåring lämnade han in sitt vapen, lämnade OLA och väntade in utvecklingen i ett av de regeringsstyrda rehabiliteringscentren innan han slog sig ner i det lantliga Elwayo i Borena.

Kort därefter, den 31 januari kunde man läsa om hans död via OLF:s nyhetskällor. Tidningen Addis Standard har fått se bilder, som är allt för grafiska för att visa, på vad som ser ut att vara en kropp perforerad av kulor. På de sociala medierna beskylldes den federala regeringen för hans död.

Sammantaget har arresteringar och dödandet såväl som den dåliga behandlingen av före detta rebeller bidragit till att inte bara fredsprocessen stagnerat. Det har också fungerat som en möjlighet för ny- och återrekrytering av OLA:s ledare Jaal Maaro som fortfarande håller ut någonstans i skogarna kring Wollega.

Rådet med äldre, Abba Gada, kände att utvecklingen snabbt var på väg att kantra och satte då in en maratonliknande insats för att få de båda sidorna att ingå en kompromiss. De kunde inte längre förhindra att konflikten återigen trappades upp men de försökte lösa vad många nu började betrakta som en olöslig politisk fråga.

I slutet av februari 2019, ett par veckor efter att rådet beslutat sig för att skicka sina medlemmar till OLA:s basområden omkring Qellem Wollega, för att på plats diskutera utvecklingen med rebellerna, kidnappades tre av dem.

Regeringen anklagades för att ligga bakom kidnappningen för att bromsa förhandlingarna.

Incidenten var bara en av många och kom en månad efter att en grupp av omkring tjugo personer från äldrerådet tillsammans med aktivister slog sig ner på marken utanför premiärministerns kontor i Addis Abeba med förhoppningen om att få audiens.

Gruppen, nu desperat för att få hjälp av premiärministern att återigen få igång förhandlingarna motades efter en tid bort trots att de satt utanför avspärrningarna.

Det var tydligt att äldrerådet, Abba Gadas försök till dialog hade kommit till vägs ände.

Representanter från regeringen närmast irriterade medlarna med sin allt mer polariserande retorik.

– Försök att övertyga så många OLA-rebeller som ni kan att de ska komma hem, de är alla bankrånare och mördare, så tar vi hand om resten på slagfältet, sa en av regionens talespersoner Taye Dendea i närvarom av äldrerådet.

En av flera kommentarer och incidenter som stjälpte processen och mer verkade krigshetsande än lugnande på aktörerna.

En av de äldre i rådet skrev i tidningen ”The Reporter” att ”regeringen har tjänat stort på att ha slagit fredsprocessen i spillror”.

Vad ligger då bakom blockaden av telefonnäten och internet? 

I skrivande stund har regeringen fortsatt att stänga ner telefon och internet i flera av de områden i Wollega där det råder undantagstillstånd eller det som i etiopien kallas ”commande post”.

Det finns ett tydligt samband mellan avbrotten för kommunikationer och ökad militär aktivitet. Att stänga ner internet blev en rutinmässig och återkommande åtgärd under 2019 då spridda attacker förvandlades till en regelrätt militär kampanj.

Det tillsammans med restriktionerna för att rapportera från konfliktområdet har gjort möjligheterna att verifiera information för journalister till en grannlaga uppgift. Som ett resultat har också övergrepp från bägge sidor mot civilbefolkningen kunnat ske utan att det rapporterats eller kommit till omvärldens kännedom.

I sina svar till tidningen Addis Standard har regionens president, Shimelis Abdisa, hävdat att deras undersökningar visat att OLA:s lönnmördare använder telefoner för att koordinera förföljelse och mord på de regeringstjänstemän som de sedan angriper.

Det är skälet till att regeringen har börjat stänga av möjligheterna att ringa och använda mobildata i området enligt den regionala presidenten. 

– Internet och telefoni har blockerats som ett led i arbetet med att försvåra för OLA:s dödspatruller. De opererar i team och kommunicerar order, information, plats och beskrivning av måltavlor. De har dödat många på det sättet, säger den regionale presidenten Shimelis.

Om man ser till det minimala genomslaget i europeisk traditionell media som utvecklingen i regionen fått så har också den större delen av den etiopiska publiken hållits lyckligt ovetande om de chockerande bilderna och de brutala attacker som äger rum i västra och södra Oromo.

Det styrande partiet som nyligen döpte om sig själva till ”Prosperity Party” har lagt ner massiva resurser på att skydda bilden av sig själva som reform och förändringsbenägna drivna av fred.

Det har också lett till att många tror att rapporter om civila dödsfall och inbördeskrig är något som numera hör till landets historia, anekdoter från en passerad epok.

Och man kan anta att regeringen gärna ser till att det som sker sopas under mattan och bort från det mediala strålkastarljuset.

Med tanke på hur lite kunskap och medvetande som finns om att det som nu sker är landets värsta interna krig sedan Ogadenkonflikten blossade upp igen 2007, så är allmänheten troligen också omedveten om regeringens bidrag till att ha motarbetet de fredsinitiativ som kunde ha förhindrat att också 670 av regeringens egna soldater hittills dött.

Den statssanktionerade människorättsorganisationen Ethiopian Human Rights Commission (EHRC) rapporterade nyligen att de hade skrivit en rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i landet under de sex senaste månaderna.

Det är fortfarande oklart om man då nämner något om krisen i Wollega eftersom rapporten ännu inte släppts.

Ordföranden för EHRC, Daniel Bekele, blev tillfrågad av Addis Standard om vilken information som hans organisation hade sammanställt med bäring på de senaste rapporterna om militär aktivitet och döda civila. ”Detta är ett område där det pågår en aktiv militär operation och vi följer upp uppgifter om arresterade inklusive uppgifter om icke officiella fångläger och armébaser”, skrev Daniel Bekele i ett skriftligt svar till tidningen Addis Standard.

Men han lade också till att ”det finns inga rapporter om massivt dödande av civila. Armén har lämnad över flera arresterade till polisen, men det har inte hänt så mycket vad gäller deras fall, vare sig i form av förundersökningar eller åtal”.

Ordföranden för människorättsorganisationen EHRC ville dock inte klargöra om de egna efterforskningarna kring eventuella människorättsövergrepp hade försvårats av det rådande undantagstillståndet eller nedsläckningen av nätet.

Till skillnad mot de fredsförhandlingar som nu brutit samman och orsakats den nuvarande krisen, var förhandlingarna i Asmara 2018 väl bevakade av både nationell och internationell media.

När väl OLF återvände till Etiopien beskrevs det som en monumental historisk händelse i världens alla medier. Nu skulle de före detta rebellerna bidra till att rekonstruera landets demokrati och det sågs som ett tecken på den nya regeringens uppriktighet när den sa att den sökte försoning med sina gamla fiender.

Men sedan dansade både det mediala strålkastarljuset och publikens intresse vidare till nya platser och när väl OLA bröt sig ur OLF så uteblev rubrikerna.

När sedan krisen eskalerade och rapporter om folkfördrivningar och fruktansvärda övergrepp började komma ut begångna av både regeringsarmén och OLA så möttes det av tystnad.

Regeringen verkar inte ha fått stå till svars eller knappt fått frågor om vad som verkar ha varit en ensidig, enkelspårig politik som visat sig förödande vad gällde själva förhandlingarna, men som också direkt bidrog till en fördjupad kris som hade kunnat undvikas.

Nu ser det ut att bli fler familjer, döttrar och föräldrar som kommer att få sörja sina älskades döda bröder och söner. Allt medan åtgärder sker som förvandlar obeväpnade och oskyldiga civila till offer.

Så sent som den sjunde mars i år deklarerade ledningen för Oromoregionen att de lovade att ”krossa de illegala aktiviteterna utförda av OLA”.

För denna komplexa kris innebar det uttalandet att de trevande fredsamtal som var planerade att äga rum nu i vår på initiativ av artister, företagare och individer som vill lyckas där tidigare försök misslyckats precis försvårades.

Det återstår att se om elefanten i rummet kommer att tillåta att en dialog kommer kunna komma igång för att utmana konfliktens egen logik.

Och oavsett om de framtida samtalen lyckas eller inte, så är det försent för Naol, Desta, Nebiyu, Dereje, Daniel och otaliga andra som redan betalat med sina liv i en konflikt som resten av Etiopien är lyckligt ovetande om.

**

Reportaget är en översättning från engelska och texten publicerades först hos den etiopiska tidningen Addis Standard, som också tackar Waqgari Regassa för hans bidrag. Texten återpubliceras med skribentens tillstånd.

Toppbild: Vapen och ryggsäck som tillhört den dödade Etiopiska soldaten Semalign Tadele som enligt OLA dödades i december 2019 i de södra delarna av regionen.  

Läs också Blankspots unika intervju med OLF:s ordförande: “Rebellerna som laddar för val” samt “Hungerstrejk i OLF-gerillans läger”

Av Gäst