Analys om Afghanistan
En lugn tillflyktsort i ett krigsdrabbat Afghanistan
Turism i ett krigsdrabbat land som Afghanistan må låta osannolikt, men den existerar. Band-i Amir-sjöarna är en av landets dolda pärlor.
Av Franz J Marty 23 augusti, 2017
Det kristallklara vattnet ger tillsammans med det stora djupet vattnet en blå och turkosa färg. De glest bevuxna grässlänterna ovanför klipporna övergår till branta, steniga sluttningar med röda klippor som ramar in landskapet och ser ut att vara tagna ur en cowboyfilm.
Band-i Amir – ”befälhavarens sjö” – är samlingsnamnet på sju sjöar belägna i Hind Kush-bergen i centrala Afghanistan. Ett område omringat av lodräta klippor som ibland stiger direkt ur vattnet. På vissa platser finns det bara utrymme för en smal stig som lokalbefolkningen använder för att nå till de bästa fiskeplatserna.
Sjöarna här har alltid lockat turister. De blev populära (om än i blygsam skala) tack vare en rännil av västerländska besökare som lockades hit efter att ha läst reportage om den så kallade ”hippie trail” – en rutt från Europa till Indien som korsade Afghanistan och som var i bruk mellan femtio- och sjuttiotalet.
2016 skadades minst sju människor när talibanerna angrep turister som färdades i en fordonskonvoj genom Heratprovinsen i västra Afghanistan. I andra delar av landet är det lugnare.
Men sedan kom kommunistkuppen som störtade den dåvarande afghanska presidenten Daoud Khan 1978. Efter det följde flera decennier av konflikter på olika fronter som gjort att Afghanistan i dag förknippas med allt annat än turism.
Men trots det pågående upproret mot den afghanska regeringen och den NATO-ledda militärkoalition som stöttar den – så finns det försök att återetablera och utveckla turism i Band-i Amir.
Tillsammans med USAID och Wildlife Conservation Society utropade Afghanistan Band-i Amir som landets första nationalpark 2009. Sedan dess tar en liten grupp parkvaktare hand om området.
En pytteliten by vid kanten av Band-i Hibat, den näst största sjön, är huvudattraktionen för besökare. En avgift på cirka 50 afghanis (sju kronor) per bil tas ut och några enkla restauranger och hotell erbjuder mat och logi. Byn ligger bra till, precis vid en damm som känns som en gigantisk, evig och konstgjord sjö.
För att förbättra området för turister har några stenvägar och utsiktsplatser byggts. Traditionella träbänkar med matchande tak som skyddar från solen inbjuder till picknick eller bad, även om vattnet är kallt även på sommaren.
Det finns en Lonely Planet över norra Afghanistan och ett fåtal turister söker sig dit varje år. Många är diplomater och hjälparbetare på semester efter att ha suttit inlåsta på ambassader i Kabul.
På en stenterrass i det ena hörnet av dammen i Band-i Haibat har några lokalbor öppnat ett ställe där man kan hyra trampbåtar – man kan bara spekulera kring hur de fraktade de färgglada svanbåtarna från Iran till en så avlägsen del av Afghanistan.
– Båtuthyrningen är ordnad av folk i alla byar i området, inte bara den här byn. På det sättet kan alla ha nytta av vinsten från turister som kommer hit, säger Zamin, en ung man som jobbar med båtuthyrningen.
På samma plats har det nyligen varit simtävlingar och en vattenpolomatch – ytterligare aktiviteter som lockat besökare.
Det hjälper att den avlägsna Bamyan-providsen till skillnad från nästan alla andra afghanska provinser är nästintill helt befriad från våld och därmed säker. Livet i Bamyan fortgår som vanligt och det är lätt att glömma bort att ett uppror pågår i resten av landet.
En vacker och lugn oas i ett i övrigt krigshärjat land– för första gången på många år har turister börjat hitta tillbaka. Runtomkring rasar inbördeskriget och en fred är en förutsättning för fler besökare.
Band-i Amir gynnas också av de historiska platserna i den närliggande provinshuvudstaden, som också heter Bamyan. Den mest välkända av dessa platser, som också är ett av flera världsarv, är de stora tomma nischerna i den sandstensklippa där två av världens största Buddha-statyer stod (den stora var 53 meter hög, den mindre 35). Trots att statyerna sprängdes i mars 2001 av talibanerna som ansåg att de var avgudadyrkande kommer fortfarande turister hit.
Ansträngningarna för att förbättra turismen verkar löna sig. Nyligen berättade Bamyans guvernör för media att antalet turister till provinsen hade ökat markant, upp till ungefär 200 000 förra året. Parkvaktarna konstaterar att cirka 156 700 besökte parken – de sa dock att det var ett bra år men inte en märkvärdig förbättring mot fjolåret.
Siffran verkar dock hög, särskilt när man tänker att turisterna endast kommer till Band-i Amir på sommaren.
– Säsongen här är kort, bara två månader. Men under den tiden kan det komma tusentals besökare på en bra dag, säger Zamin.
På en höjd av 3 000 meter över havet är sommaren ganska kort. Ett ytterligare faktum är att den muslimska fastmånaden Ramadan infallit på sommaren de senaste åren vilket ger väldigt få turister (såsom var fallet senaste gången skribenten besökte stället i juni).
– De allra flesta besökare är afghaner och det är väldigt få utlänningar som kommer till Band-i Amir, säger Hojj Zoher, chef för parkvakterna.
Det är ingen överraskning, de flesta utlänningar blir avskräckta på grund av det instabila säkerhetsläget i Afghanistan och afghanerna själva, som knappt kan resa utomlands, har väldigt få möjligheter att turista i sitt eget land.
– Generellt sett finns det inga problem i parken. Alla besökare och lokalbefolkningen (som bor i byarna innanför parken) älskar parken, fortsätter Hojj Zoher.
Reglerna verkar vara slappa. Man får inte fiska med nät men lokalborna får fiska med enkla metkrokar och linor, och det gör de gärna.
– Men det är förbjudet att fiska med sprängmedel, säger Hojj Zoher.
Förbudet är inget skämt. Det har tydligen hänt under talibanerna. Dessutom är parkvakterna skeptisk inställda till de som vill tälta på egen hand, men de brukar ge med sig ganska fort.
Allt är dock inte frid och fröjd.
– Förutom att utnämna området till nationalpark har inte den centrala regeringen gjort så mycket för att utveckla turismen här,säger Zia Kaihan, guide i det lilla turistinformationskontoret i Band-i Amir.
– Nationalparken är finansierad av den centrala regeringen men budgeten är långtifrån tillräcklig, säger han.
Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan.
Något som verkar bekräfta det är att vägen som leder från huvudvägen till Band-i Amir inte är asfalterad. Den är dock bred och underlaget av hårt packad grus. Annars är vägar och stigar inne i parken knappt markerade, bilvägarna är nästintill odugliga och stigarna mer till för lokalbefolkningen än de som kommer hit för att vandra.
Den bästa kartan över området verkar vara en ganska luddig sådan från Google Maps.
Men för att vara rättvis mot Afghanistans regering måste det poängteras att utvecklandet av turism inte är det största av de många problem som landet står inför. Fokus verkar för tillfället ligga på Bayan City där ett stort turistcenter och museum är under uppbyggnad med hjälp av internationella bidragsgivare
Trots att Hojj Zoher säger att alla besökare kan tas emot där är det ytterst tveksamt om de alla kan bo i det fåtal en- och tvåvåningshotell som finns i den lilla byn.
– Ifall det är fullt på hotell kan de tas emot i privata hem, insisterar Zoher.
Det verkar onödigt då de flesta kommer hit på dagsutflykt från Bamyan City (där det finns stora hotell med västerländsk standard och tillhörande priser) och de nöjer sig med att se parkens huvudattraktioner och inte de mer dolda men ofta vackrare delarna.
Till slut nämner Zoher säkerheten som en utmaning.
– Även om Band-i Amir och Bamyan är säkra har inte de flesta inhemska turister råd med att flyga och måste istället ta vägen hit.
En tur- och retur biljett från Kabul till Bamyan kostar cirka 220 dollar per person, vilket är en månadslön för en hyfsat bra betald afghansk arbetare.
– Osäkerheten på vägarna utanför Bamyan påverkar antalet turister som kommer hit, säger Zoher.
Med ett försämrat säkerhetsläge i Afghanistan, lär Band-i Amir fortsätta vara en dold pärla som bara nyttjas av afghaner och de fåtal utlänningar som trotsar UD:s avrådan och egna rädslor.
