Analys om Nagorno-Karabach
En berättelse om svek: Rysslands roll i Nagorno-Karabach
I slutet på september tömdes Nagorno-Karabach på sin armeniska befolkning när över hundratusen människor flydde i panik. Rasmus Canbäck skriver om vilken roll Ryssland hade i den etniska rensningen.
Av Rasmus Canbäck 26 november, 2023
Texten är publicerad i samarbete med den ryska exiltidningen the Insider. De har publicerat den på och engelska och ryska.
Bilderna på ryska militärfordon som rullar ut på tåg från Azerbajdzjan cirkulerar i sociala medier. Formellt säger den ryska försvarsmakten att fordonen ska repareras i Ryssland. I praktiken begriper de flesta som följer konflikten i Nagorno-Karabach att fordonen inte behövs där längre.
Rysslands närvaro i Nagorno-Karabach, eller i Azerbajdzjan för den delen, blev kortvarigare än vad alla kunde tro när ett trilateralt avtal om eldupphör undertecknades mellan Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland för tre år sedan.
På pappret skulle Ryssland med 1 960 trupper på plats i Nagorno-Karabach ha ett femårsmandat med en klausul om förlängning. Uppdraget var att bevaka eldupphöret, garantera säkerheten för lokalbefolkningen och säkerställa passagen mellan det armeniskbefolkade Nagorno-Karabach och Armenien.
Tre år senare bor ingen av de hundratusen armenier som ryssarna skulle skydda kvar i Nagorno-Karabach.
Det tog inte mer än en vecka för hela befolkningen att i fasa för det azerbajdzjanska förtrycket fly medan de ryska trupperna såg på.
Frågan är vilken roll Ryssland hade i den etniska rensning som skedde?
Svaret går att se från olika perspektiv. En återkommande teori i den armeniska intellektuella diskursen är att kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach 2020 tilläts av Ryssland. En linje argumenterar för att Armenien, som är i flera formella allianser med Ryssland, närmat sig väst och att Ryssland direkt eller indirekt tappat intresse för att upprätthålla den rådande säkerhetsbalansen i södra Kaukasien.
En annan linje argumenterar för att Ryssland genom militär närvaro i Nagorno-Karabach flyttat fram sina geopolitiska ambitioner även gentemot Azerbajdzjan. Lika mycket som de fredsbevarande truppernas sågs som en säkerhetsfunktion, fungerade de som ett maktmedel mot både Baku och Jerevan.
Med den etniska rensningen av Nagorno-Karabach och tillbakadragandet av den ryska fredsbevarande styrkan har en vital del av Moskvas påtryckningsmedel försvunnit. Rysslands position som geopolitisk aktör i regionen är i dag svagare än vad den var innan kriget 2020.
Azerbajdzjan fyller Armeniens vakuum
Men låt oss backa bandet först, innan frågan om Rysslands roll i den etniska rensningen helt besvaras.
I takt med att den armeniska relationen, åtminstone diplomatiskt, försämrats med Ryssland så har den stadigt förbättrats för Azerbajdzjan. Sannolikt begrep landets president Ilham Alijev snabbt att det vaktvakuum som Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan lämnade efter sig de senaste åren har kunnat fyllas av azerbajdzjanska skor.
Samma dag som Ryssland inledde den stora invasionen av Ukraina träffades Vladimir Putin och Ilham Alijev i Moskva för att underteckna ett nytt alliansavtal bestående av 43 punkter. Särskilt är punkterna om fördjupat militärsamarbete liksom om fördjupat samarbete på energisektorn intressanta för denna artikel.
Vid ett möte i början på sommaren 2022 underströk ländernas ledare återigen att avtalet är gällande. Ett år senare, i maj 2023, förstärkte Ilham Alijev retoriken och kallade Ryssland för inte bara en informell allierad, utan även ”de jure” – en allierad i juridisk mening.
Märk väl att det skedde bara ett par månader innan Azerbajdzjan den 19–20 september genomförde den slutgiltiga offensiven mot Nagorno-Karabach.
Att Vladimir Putin och Ilham Alijev är auktoritära ledare som i någon mån förstår varandra på ett sätt som Nikol Pasjinjan inte gör adderar till händelseutvecklingen. Ironiskt nog har det azerbajdzjanska närmandet till Ryssland skett trots att vindarna i Azerbajdzjan har vänt.
I en opinionsundersökning bland azerbajdzjanska ungdomar, utförd av den azerbajdzjanska tankesmedjan Agora Analytics i början på 2023, svarade en större andel att Ryssland (77 %) är ett större hot mot Azerbajdzjan än vad Armenien (73 %) är.
Veckorna innan den etniska rensningen
Nåväl, veckorna innan den etniska rensningen skedde så försämrades den armenisk-ryska relationen i rekordfart. Den ryska sidan hävdar sannolikt att det beror på Armeniens ageranden.
Det rör sig om tre betydande händelser.
Den första var när Armenien den 7 september skickade humanitärt bistånd till Ukraina. Det var första gången som det skedde. Därtill retades Ryssland upp ytterligare av att Nikol Pasjinjans fru Anna Hakobyan gjorde ett formellt statsbesök i Kyiv.
I Moskva kallades den armeniska ambassadören till Kremlin för att inte bara lägga fram en protest, utan även en skarp varning.
Den andra händelsen är när Armenien den 11 september höll en tio dagar lång gemensam militärövning med USA. Det var visserligen inte den första militärövningen som Armenien hållit med USA eller Nato, men armeniska regeringen gjorde en stor sak av att förmedla övningen till omvärlden.
Återigen kallades den armeniska ambassadören till samtal i Moskva. Denna gång ökade retoriken ytterligare.
Den tredje händelsen ägde rum den 13 september när Nikol Pasjinjan i ett längre tal till nationen deklarerade att Armenien inte längre kan förlita sig på Ryssland som säkerhetsgarant. Han hänvisade till att Rysslands krig i Ukraina gör att landets närvaro i Kaukasien visat sig opålitlig.
Samtidigt som det här skedde publicerades bilder och videor på azerbajdzjanska truppförflyttningar i azerbajdzjanska regimvänliga kanaler i sociala medier.
”Det är Armeniens fel”
Flyglarmet i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert började ljuda runt klockan 13 lokal tid den 19 september. Militärstrategiskt skiljer det sig från tidigare anfallsmönster då angreppen i regel gått av stapeln tidig morgon eller mitt i natten. Det skedde både den 27 september 2020 när Azerbajdzjan anföll Nagorno-Karabach och den 12 september 2022 när Azerbajdzjan angrep Armenien.
Rapporterna om den azerbajdzjanska offensiven verkar ha tagit europeiska beslutsfattare på sängen. Europarådets ordförande, som tillika varit medlare i fredsförhandlingar mellan Armenien och Azerbajdzjan uttryckte en ”djup besvikelse” över Azerbajdzjans agerande. EU-kommissionens utrikeskommissionär Josep Borrell underströk att angreppet från Azerbajdzjan inte får leda till en ”exodus”.
Om EU:s företrädare, som saknar fysisk närvaro i Nagorno-Karabach, tog en kritisk ställning till vad som skedde så intog Ryssland en betydlig passivare position.
Dagarna innan offensiven sade Vladimir Putin att Armenien hade sig självt att skylla, som erkänt Azerbajdzjans territoriella integritet.
“If Armenia itself recognized Karabakh as part of Azerbaijan, what do we have to do with it?”
När offensiven inleddes publicerade ryska utrikesministeriet ett pressmeddelande i samma anda. Där beskylldes Armenien för att dels ha erkänt Azerbajdzjans territorium, dels för att ha närmat sig Europa snarare än att bibehålla lojalitet gentemot Moskva.
Enligt läckta dokument till ryska Meduza återges budskapet i Kremlins instruktioner till ryska medier. Ryska regimvänliga medier uppdrogs av den ryska ledningen att understryka att det är Armeniens fel att Azerbajdzjan givits tillfälle att angripa Nagorno-Karabach.
Narrativet får ses som ett försök från Vladimir Putin att legitimera en kommande kursändring snarare än en sanning.
Civilbefolkningen utan ryskt beskydd
På plats i Nagorno-Karabach gick skeenden fort. Efter att den armeniska befolkningen undergått en blockad i nästan tio månader var nästan alla förnödenheter slut. Veckorna innan offensiven talades det om att befolkningen, om inget förändrades, var på väg mot en svältkatastrof.
Vittnesmål från gränsbyarna menar att de ryska trupperna i samband med de azerbajdzjanska anfallen inleddes drog sig tillbaka. En av dem, en karabach-armenisk soldat som stred i staden Martuni, menade att de ryska trupperna redan på morgonen drog sig bort från frontområden.
Om det stämmer så adderar det till bevisen för att de ryska fredsbevarande styrkorna var medvetna om vad som skulle ske.
I städer och byar vid fronten försökte civilbefolkningen ta sig till trygghet. Det skedde i stort sett till fot eller med djurtransporter i och med bränsle tagit slut under blockaden. Tusentals människor flockades till flygplatsen utanför Stepanakert, som sedan november 2020 kontrolleras av Ryssland.
De ryska trupperna uppges ha uppmanat de flyende att bege sig därifrån, vilket gjorde att de hopade sig under förfärliga förhållanden i Stepanakert. Under de kritiska dagarna innan flykten inleddes var blockaden västerut in till Armenien fortfarande aktiv, och azerbajdzjanska väpnade styrkor närmade sig österifrån.
Det var inte förrän Nagorno-Karabachs ledning, givetvis under rysk bevakning, undertecknade ett avtal om att upplösa armén som blockaden två dagar senare, den 23 september, öppnades.
Medan den azerbajdzjanska offensiven skedde höll sig de ryska trupperna borta i den mån det gick. Ilham Alijev var snabbt ute med att be om ursäkt till Ryssland för att den azerbajdzjanska armén beskjutit ett ryskt militärfordon.
Skifte i Rysslands syn på Kaukasien
Som nämnt i början av texten genomgår Rysslands roll i södra Kaukasien en förflyttning efter den etniska rensningen. Den ryska relevansen för regionen kan ses genom två olika filter. Dels utifrån ett militärangeläget perspektiv, dels utifrån handeln i regionen.
Det skyndsamma tillbakadragandet av merparten av de ryska trupperna från Nagorno-Karabach, som tillkännagavs bara veckorna efter den etniska rensningen, visar hur Ryssland minskar sin fysiska närvaro.
I kontrast till de diplomatiska bråken mellan Armenien och Ryssland så fortsätter handeln att öka länderna emellan. Som en följd av sanktionerna mot Ryssland så har Armenien blivit en mellanhamn för högteknologisk utrustning som Ryssland saknar. Under 2022 importerade Armenien 515 procent fler kretskort från västvärlden än föregående år. Merparten av dessa exporterades senare till Ryssland. Dessutom fortsätter handeln, trots den politiska retoriken, från Armenien till Ryssland öka i raketfart.
En liknande utveckling har noterats från Azerbajdzjan till Ryssland där handeln ökar mer än på många år, även om den inte är lika dramatisk som i det armeniska fallet.
Vad som är mer intressant är handeln från Ryssland till Europa. Liksom de kaukasiska staterna används för att kringgå sanktioner mot Ryssland, så tillåts omvägen även av Europa för att kringgå sina egna sanktioner. Behovet av gas är så pass stort att EU förbiser att Azerbajdzjan spär ut sin gasexport med andelar av rysk gas och att Ryssland gynnas av gashandeln med Azerbajdzjan.
Samma år, 2015, som EU-kommissionen fattade det slutgiltiga beslutat att investera i en ny gasledning från Azerbajdzjan till Europa, så investerade ryska Lukoil långsiktiga kontrakt i gasfälten i Azerbajdzjan. I dag äger Lukoil bland annat 20 procent av Shah Deniz, det största gasfältet.
Dessutom tecknade Ryssland och Azerbajdzjan nya kortfristiga gasavtal hösten 2022. Formellt skulle de ha upphört under våren, men diplomater från EU saknar transparenta svar om hur stor andel av den azerbajdzjanska gasen som egentligen är rysk, vilket bland annat EU-parlamentet reagerat mot.
Rysslands roll i den etniska rensningen
Till syvende och sist är det svårt att se vad Ryssland ur ett geopolitiskt perspektiv tjänat på att Nagorno-Karabach etniskt rensats. Det som går att konstatera är att medan den diplomatiska relationen mellan Azerbajdzjan och Ryssland är i bättre skick i dag än för två månader sedan, så är den betydligt sämre mellan Armenien och Ryssland. Men Rysslands maktmedel har minskat mot båda länder.
Azerbajdzjan har, trots den folkliga opinionen mot Ryssland, visat sig vara en pålitligare partner för Ryssland än Armenien. Kanske är den uppkomna realiteten i södra Kaukasien vad Ryssland mäktar med under tiden som kriget i Ukraina pågår. Att upprätthålla en militär kapacitet i Nagorno-Karabach är både resurskrävande och geopolitiskt utmanande, även för Ryssland.
De fredsbevarande styrkorna som rullade in i Nagorno-Karabach från Armenien, lämnar nu regionen genom Azerbajdzjan. Passande nog symboliserar det även den relationsförflyttning som skett de senaste tre åren.
I praktiken går det att resonera att om Ryssland fullföljt avtalet om eldupphör från november 2020 så hade den etniska rensningen inte ägt rum i september. Även om Vladimir Putin försöker lägga skulden på den humanitära katastrofen på det armeniska ledarskapet, så var det de facto de ryska trupperna som var på plats i Nagorno-Karabach – inte armeniska.
Beslutet att låta de ryska trupperna stillsamt se på när en auktoritär stat fördrev över hundratusen människor på flykt fattades inte av någon annan än Moskva.
Toppbild: Armenier som flyr från Nagorno-Karabach i slutet på september. Foto Rasmus Canbäck
