Nyheter om Demokrati, Togo, Västafrika

Familjen håller fängslade pappan vid liv

I åtta år har Wassila Seidou kämpat för sin fängslade pappa i Togo. Nu är hans hälsotillstånd kraftigt försämrat efter år av tortyr och svåra förhållanden i fängelset. – Utan sin familj hade han varit död för länge sedan, säger hon.

Av Nils Resare 20 augusti, 2017

Det här är andra artikeln i Blankspots reportageserie om Togo. Läs del ett: ”Dynastins svenska fånge”.

Med bestämda steg styr Wassila Seidou mot Fredsgatan i Stockholm. För första gången ska hon få läsa hela den akt som den svenska regeringen har om hennes pappa, Isosifou Seidou. Mycket av materialet är hemligstämplat så läsningen får bara ske i regeringskansliets speciella forskarsal.

Kontakten med det svenska utrikesdepartementet har länge varit ansträngd. Under alla de år som pappan suttit fängslad har hon inte vid ett enda tillfälle varit på något möte med UD. Hon har bara pratat med olika handläggare på telefon och det är familjen som har fått upplysa departementet om Isosifous tillstånd och behov.

– Utan sin familj hade han varit död för länge sedan. Vi förser honom med mat, medicin och hygienartiklar, säger hon.

Wassila Seidou går igenom sin pappas akt i Regeringskansliets forskarsal.

”Hur kan ni vara säkra på att han är oskyldig”, frågade handläggaren.

– Dels är man oskyldig tills man dömts skyldig och dels så tycker jag inte man ställer en sådan fråga. Vi kände oss misstrodda, säger Wassila.

Wassila slår sig ner vid ett skrivbord och börjar bläddra i den tjocka luntan om hennes pappa.  Några av dokumenten är hemliga och får varken fotograferas eller kopieras. Åtta års rapporter, e-postmeddelanden, analyser, förhoppningar och planer.

– Det är hur mycket papper som helst, säger Wasilla Seidou och slår sig ner i en stol av furu för att gå igenom år av diplomatiskt fotarbete.



Mycket av diplomaternas torra noteringar känner hon till. De 16 månader som hennes pappa tvingades tillbringa i mörker. Tortyren. Natten när han greps slog de på dörrarna så att han inte kunde sova. Samma terror fortsatt sedan i 16 månader. Han fick appt någon mat, inga hygienartiklar, inga böcker, inga möjligheter att tvätta sig.

Vissa dagar hängdes han upp i fönstren med handbojor.

– Här står det att han har fått problem med synen och blodtrycket på grund av behandlingen, säger Wassila Seidou och tittar upp.

Utrikesdepartementet kände alltså till det.

Hon läser vidare och ögonen fastnar vid en intervju med chefen för underrättelsetjänsten som svarar på anklagelser om att han inte ska ha fått mat på flera dagar. Han nekar och menar i svaret till den svenska diplomaten att han visst fick mat och att han dessutom bara varit i hans förvar i ett dygn.

Sverige trycker på för att han ska få mat.

I efterhand kan hon tycka det var naivt att de just fokuserade på maten. Det var under den här perioden som han torterades som mest.

Ur dokumenten kan man också utläsa att alla trodde han skulle bli fri efter rättegången mot honom eftersom åklagaren inte hade hittat några egentliga bevis mot honom eller några av de andra som fängslades samtidigt.

Issifou Seidous akt visar också att den Togolesiska staten pressades att tillsätta en utredning där fångarna intervjuades. Men chefen för kommissionen fick fly i samband med att rapporten skulle släppas och landets regering kunde släppa en egen, redigerad version.

Wasilla Seidou bläddrar i pappren. Nya celler. Militära fängelser. Och så diplomaternas frågor och regeringens svar, ”staten förnekar tortyranklagelserna”.

I en annan skrivelse förnekar underrättelsetjänsten att fadern ens varit i deras händer och om han varit det så ”högts en halvtimme”. Dessutom är vi inget tortyrcenter svarar officerarna de svenska och franska diplomaterna.  ”Jag har aldrig låst in en fånge” säger en.

Under de här åren, 2009 till 2011, visste vi i familjen inte var han var, minns Wassila Seidou.

Oron fick henne att själv resa till Togo och på plats leta efter pappan. Med en dotterns envishet fick hon träffa en av presidentens söner som inte kunde säga var han hölls utan hänvisade till underrättelsetjänsten. Efter hot om arrestering tvingades hon lämna platsen.

Efter tortyr och misshandel dömdes Wassilas pappa till tio års fängelse i den västafrikanska staten Togo. Nu är hon orolig för hans hälsosituation.

Hon tog sig till den militära underrättelsetjänsten baracker som förnekade att han hölls hos dem. Samtidigt började situationen för Togo bli ohållbar och allt fler frågade efter de försvunna fångarna. För att gå kritikerna till mötes lät de den svenska diplomaten Mikael Broman träffa Seidou kort och ta ett kort på honom.

– På bilden ser man att han magrat och hade blivit vithårig. Han satt med handfängsel. Jag har sparat bilden eftersom den ändå bekräftade att han var vid liv, säger hon.

I anteckningarna från detta möte sade han inte mycket konstaterar Wassila Seidou.

– Han var nog för rädd för att prata, han hoppades att bli fri.

Åklagarna hade inte presenterat några bevis. Inga bilder på vapenförråd. Inga rekryter. Allt som fanns var en anklagelse om att han höll på att ta över makten.

Och han visste vilka som höll honom. Samma säkerhetstjänst han själv gett decennier av sitt liv för att skydda presidenten höll nu honom fången.

– Jag vet att han varit väldigt inblandad i säkerhetstjänsten, men han hade bra kontakter med oppositionen också. Jag skulle beskriva honom som en omtyckt person, säger dottern.

Motivet till att han fängslats tror hon har sin grund i en splittring inom den styrande familjen.

Alla som man trodde var lojala med den före detta säkerhetsministern sattes i fängelse.

– Men jag har svårt att se att pappa skulle vara ett hot för att han har arbetet så länge med den här regimen och skulle det handla om att han och en grupp skulle ta över landet skulle han gjort det för länge sedan, inte som 70-åring, säger hon.

Hon tror att han hålls kvar eftersom det finns många som respekterar och lyssnar på honom. Både i oppositionen och i regeringen.

– Sedan är jag övertygad om att han vet mycket och man är kanske rädd att han… ja vad är man rädd för egentligen…

År 2009 återvände Issifou från Sverige till Västafrika. Först bodde han i Benin men senare blev han inbjuden av president Gnassingbe att åka till Togo.

Wassila Seidou tror inte att pappan ansåg det riskfyllt att återvända till Togo. Förklaringen är enkel – han älskade sitt land och ville leva och dö där. Dessutom trivdes han inte riktigt i Sverige. Han var deprimerad i perioder och kände sig ensam.

Att gå från att vara officer till att stämplas som flykting och invandrare var en omställning.

Senast hon besökte sin far hade hans astma förvärrats.

– Han har problem med lungorna, hjärtat slår oregelbundet, han ser dåligt, har ont i lederna. Det är en man i 70-års ålder som torterats. Men han psykiskt stark. När man träffar honom är han uppmuntrande och hoppfull och vill att vi ska tänka positivt?

För varje år som gått blir hon allt mer orolig.

Oron för att han inte ska lämna fängelset levande har fått Wassila att trots riskerna resa ner till Togo med båda sina barn.

– Alla vi syskon försöker träffa honom i fängelset med våra barn eftersom vi vet att han kanske inte kommer ut levande.

Efter någon timmes läsande kan hon konstatera att Sveriges utrikesminister, Margot Wallström, aldrig har besökt Togo eller personligen tagit upp fallet med hennes pappa.

– Hon borde besöka Togo och min pappa. Det är en av Afrikas äldsta diktaturer som vi pratar om, ett land som är bortglömt, men som också gör för lite väsen av sig för att uppmärksammas, säger Wassila.

Wassila tycker också att det svenska utrikesdepartementet i allt för hög grad förlitar sig på den franska ambassadens arbete. Sverige har ingen egen ambassad i landet.

– De har andra intressen i området att skydda. De är inte där främst för att säkerhetsställa mänskliga rättigheter, säger hon.



Under alla år har Wassila också märkt att aktiviteten på det diplomatiska arbetet är väldigt beroende av vem som för tillfället är ambassadör.

– Den nuvarande har bra kontakter, men det ska väl inte spela någon roll – man ska göra sitt jobb oavsett.

En grön lampa kastar ljus över dokumenten. Utanför kör bilarna förbi. Nya besök beskrivs. Nådeansökningar lämnas in och avslås. Hälsan försämras. Tveksamheter kring att både söka om nåd och överklaga till internationella domstolar.

– Jag försöker fortfarande förstå vad det handlar om. Han har suttit i över åtta år och då kan jag tycka att Sverige kunde lägga in lite mer påtryckningar och inte bara vänta.

Efter en stunds läsning om vem som ska besöka vem, och när, växer Wasillas frustration.

– Det här är ju helt tandlöst. EU och UD måste ju kunna markera mot en diktatur där politiska fångar försvinner.

Tiden håller på att rinna ut.

– 300 personer dör i det fängelset varje år. Att han överlever beror på att många av vakterna hyser sympatier för honom och för att han får mat från utsidan.

Wassila Seidou tar en paus från läsningen och funderar över varför pappan tog henne till Sverige.

– Hans plan var att ge oss bra utbildningar så vi kunde återvända och hjälpa Afrika att utvecklas.

Wasilla har aldrig varit rädd för att själv åka till Togo – trots att regimen hotar henne och säger att de ser vad hon gör.

– Jag är högljudd i Togo och engagerad och demonstrerar och försöker att vara där vid val, säger hon.

Sedan något år tillbaka är hon också engagerad ett av oppositionsparti för togoleser i diasporan som har en lokalavdelning här i Sverige. Valet 2020 kan bli avgörande och hennes pappas fall kan påverka hur det går. Hans öde har varit en väckarklocka för många togoleser, både i landet och i diasporan.

– Det här fallet handlar i grund och botten om Togos framtid. Ska familjen Gnassingbe få fortsätta sin dynasti eller ska och kan någon annan styra detta land? Det kan endast Togoleserna svar på.

Läs även del 1 i reportageserien från Togo: “Dynastins svenska fånge”, fler delar följer. 

Av Nils Resare