Blankspot om ,

"Det svenska systemet har svikit honom"

I april publicerade Blankspot en läsartext under kategorin ”Röster” som nu har börjat delas igen. Texten, som handlar om vad det innebär att ta hand om en traumatiserad flykting, har tolkats som om de ideella insatserna för personen skulle haft sexuella motiv. Textförfattaren väljer nu att kommentera de senaste dagarnas diskussion om texten.

Kan du berätta mer om personen som texten handlar om?

– Texten ”Jag hämtar en levande död från tåget” handlar om en ungdom som av migrationsverket skrivits upp i ålder och placerat på ett boende för vuxna utan några landsmän eller jämnåriga. På grund av hans trauma och psykiska ohälsa var boendet direkt olämpligt. Han och jag fick kontakt i det som ibland kallas för självmordschatt, när en ensamkommande har självmords- eller självskadetankar och chattar med en vuxen för att lindra sina desperata tankar. För denna ungdom gjorde jag två orosanmälningar till kommunen, vilket inte ledde till någon åtgärd från kommunens sida. Ungdomens gode man gav ingen särskild hjälp. Denna ungdom behövde mer kontakt och stöd då hans psykiska hälsa kraftigt försämrades. Han fick under den här perioden avslag på sitt överklagande och tappade bitvis kontakt med verkligheten. Jag hittade en frivillig familj som med öppna ögon tog emot en svårt sjuk ungdom. Det krävde planering och samråd mellan mig, familjen och ungdomen.

Kan du berätta mer om personens trauma och hur det hanterades?

– Det jag kan se i journaler, samtalstranskriberingar etcetera är att ungdomen var svårt sjuk och traumatiserad vid ankomsten till Sverige. Systemet borde ha larmat om hans psykiska tillstånd, men inget av samhällets varningssystem slog till tillräckligt kraftfullt. Han hade behövt ett handfast handlande där myndigheter tagit honom till rätt vårdnivå. All hjälp kom på tok för sent, när han redan nått en nivå där det som erbjöds inte var verkningsfullt. Gode man menade rätt länge att han inte hade några problem, senare kom det fram att den gode mannen länge uppmanat ungdomen att söka hjälp. Men hen hade inte tagit tag i det och inte heller försäkrat sig om att ungdomen sökt hjälp frivilligt.

Hur har personen det idag?

– I dag har den här ungdomen åkt in och ut på psyk, varit inlagd en period, behandlas med stark medicinering, och är de flesta dagarna oförmögen till ett normalt liv. Familjen som tagit emot honom är hårt drabbade, de vacklar och är på väg mot utbrändhet. Ungdomen är kraftigt suicidal, och har fått hindras av externa från att fullfölja självmord. Ungdomen har svag verklighetsuppfattning, möter inte blicken, talar osammanhängande och kan inte redogöra för sin egen situation. Vanligen är nätterna ett helvete, då är suicid på väg, familjehemsmamman får ofta handgripligen förhindra självmord. Han kan inte lämnas ensam över huvud taget, som inskriven på psyket har han haft ständigt vak.  Han har tre svåra psykiska diagnoser som gör att han inte har kontakt med verkligheten annat än stundtals.

– Det kommer att dröja lång, lång tid innan han blir så frisk att han ens har ett normalt samtal med mig. Just nu har vi ingen kontakt alls. Men jag vet att jag har räddat ett liv – ännu så länge – och jag vet i mitt hjärta att det var rätt och riktigt allt det jag gjorde. Varje handling, varje ord och varje sekund hade ett enda slutmål, att få honom leva några timmar till.

Hur ser du på att en del läsare gjort andra tolkningar av berättelsen och att delar av den kapats och nu används i andra syften?

– Det är olyckligt att ett helt ärligt och uppriktigt uppsåt misstänkliggörs. Att det skulle kunna ha varit något sexuellt kopplat till denna svårt sjuka ungdom känns både barockt och som ett hån. Att vårda en svårt sjuk på det sätt som man för ögonblicket i panik kan komma på, nämligen att ge närhet, är så långt i från att utnyttja en sårbar människa som man kan komma. Det var aldrig min tanke, eller mening att han skulle få ta så mycket plats i mitt liv. Men har man satt en människa i båten, får man ro hen i land. Man kan inte bara avbryta och säga: ”klara dig bäst du vill, du är lite för sjuk för mitt tycke”.

Kunde något ha uttryckts annorlunda i texten?

– Det som beskrivs i texten hade kunnat förklaras mer tydligt. Jag gick på kryckor, åt starka smärtlindrande mediciner och klarade helt enkelt inte av att sitta timmar i soffan med en ångestfylld ungdom.  Den ångest som han hade yttrade sig i att krampaktigt klamra sig fast i mig, jag var fastlåst, samtidigt som han talade sitt modersmål helt osammanhängande och tycktes avvärja angripare.

– Ungdomen har inte av mig utsatts för något förnedrande eller otillbörligt. Däremot har hela det svenska systemet svikit honom i alla led. Alla de som träffade honom dagligen och hade kunna gjort skillnad såg inte, eller insåg inte hur sjuk han var. De såg honom inte apatisk, totalt borta från omvärlden.

Vad tänker du kring den uppmärksamhet som din text har fått?

– Tidigare har jag hjälpt fyra svenska ungdomar på fötter, tre pojkar och en flicka. En har jag stadigt fortsatt kontakt med. Jag har aldrig blivit ifrågasatt eller misstänkliggjord när jag har stöttat dessa ungdomar och gett dem ett bättre liv. Två av dem har bott hos mig, den ena i nästan tre år. Då var ingen intresserad av att ens fundera på vad jag hade för motiv.

Hur ser du på att frågorna om övergrepp mot ensamkommande nu hamnat i fokus?

– All granskning är av godo, vare sig det handlar om samhällets funktioner, eller frivilliga krafter. Det är självklart att det är de ensamkommandes omsorg och rättigheter som ska stå i fokus. Det har framkommit exempel på otillbörligt utnyttjande i många olika former, inte bara med sexuella motiv, och det ska självfallet granskas.

Men det ska granskas sakligt och på fakta, inte genom spekulationer baserat på en text som har skönlitterär framtoning. Det ska också granskas av samhället så att nödvändiga åtgärder kan göras om det uppdagas missförhållanden. I samband med min text har det skrivits att det är skattepengar som används – det är helt fel, allt är frivilligt ideellt arbete.

– Jag har kontakt med ensamkommande som bor i familjehem där familjen är helt frånvarande, ingen daglig omsorg eller tillsyn. Det kommer nästan dagligen fram att olika samhällsfunktioner brister på olika sätt. Jag vill inte hänga ut några särskilda yrkesgrupper, det finns rötägg överallt på alla platser och positioner. Jag kan konstatera att när samhällets rötägg inte gör sitt jobb täcker frivilliga krafter upp och lappar och lagar ett samhällssystem som är under all kritik. Att vi som är frivilliga inte har professionens perspektiv är helt naturligt, jag är inte utbildad inom trauma, jag har ett helt annat yrke. Men jag är mamma till tre barn, och har tidigare stöttat barn där samhällets funktioner inte svarat upp mot behoven. Jag har tillämpat mina praktiska erfarenheter från dessa sju barn och unga på det sätt jag förmådde. Jag var i chock över att en ungdom i ett så katastrofalt skick kunde lämnas ensam att ta hand om sig själv.

Textförfattaren har valt att få vara anonym för att skydda den traumatiserade flyktingen. 

 

 

Hjälp oss skriva mer om Migration!

Vintern 2016 började svenska myndigheter utvisa ensamkommande afghaner som nekats asyl. Det blev början på en serie reportage och artiklar om svensk historias största deportationsvåg som skapades tillsammans med 8355 engagerade läsare.

Stöd det fortsatta arbetet med att bevaka ämnet genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem. Följ arbetet med reportagen och bidra med din kunskap i facebookgruppen: ”Uppdrag: Afghanistan”.