I augusti firas 20-årsjubileet för FN:s världskonferens om rasism som hölls i Durban, Sydafrika, 2001. Det är nu hög tid att plocka upp konferensens diskussioner om ersättning för slavhandeln, menar Rhoda E. Howard-Hassmann.
Av Blankspot 25 januari, 2021
Under konferensen diskuterade delegaterna en ersättning för den transatlantiska slavhandeln, där miljoner afrikaner tillfångatogs för att tillhandahålla gratis arbetskraft i Nord- och Sydamerika samt Karibien i över fyra och ett halvt århundrade.
Tyvärr överskuggades konferensen av attackerna den 11 september mot USA. Frågan om huruvida ersättningar ska betalas ut till den Afrikanska kontinenten för den transatlantiska slavhandeln diskuteras fortfarande tjugo år senare.
Det är med andra ord osannolikt att tidigare västerländska slavhandelsländer kommer att vidta åtgärder inom en snar framtid. Utvecklingen mot mer auktoritära system, främlingsfientlighet och rasism i de västerländska demokratierna gör det även osannolikt att välmenande regeringar kommer att föreslå ersättningar till Afrika.
Men trots dessa politiska förutsättningar finns det fortfarande ett starkt argument till varför kampen för ersättningar inte ska överges.
I ett FN-dokument från 2005 diskuteras olika aspekter av ersättningar, inklusive ursäkter för tidigare skador, rätten att veta sanningen och ekonomisk ersättning.
Men under de senaste 15 åren (efter FN: s rapport från 2005) har inga framsteg gjorts i dessa frågor, inte ens i frågan om en enkel ursäkt. Vid konferensen 2001 talade en nederländsk representant om sin regerings ”djupa ånger” för slavhandeln och slaveri.
2006 utfärdade den brittiska premiärministern Tony Blair ett uttalande som uttryckte “sorg” för slavhandeln, men bad inte om ursäkt. USA har inte heller utfärdat någon ursäkt. President Bill Clinton erkände ”fruktansvärd slavhandel” 1998 under ett besök i Uganda.
Men han bad inte om ursäkt.
Under ett besök i Senegal 2003 sa president George W. Bush att den transatlantiska slavhandeln hade varit ett av de största brotten i historien. Återigen: ingen ursäkt.
Vissa människor kan motsätta sig att deras regering ber om ursäkt för slavhandeln med motiveringen att varken de eller deras förfäder var inblandade.
Men som den kenyansk-amerikanska forskaren Ali Mazrui hävdade, om du är medborgare i ett land, måste du ta på dig dess historia och ansvar såväl som dess fördelar och framtid.
De forna slavhandelsländerna har en moralisk, om inte en laglig, skyldighet att be om ursäkt. Ett sätt att identifiera ansvaret för tidigare slavhandel i stater kan vara genom en sanningskommission om slavhandeln.
Kritiker kan hävda att en sådan sanningskommission borde involvera alla aktörer aktiva i en afrikansk kontext. Cirka 14 miljoner människor togs från Afrika i den transatlantiska slavhandeln, men ytterligare 10 miljoner togs till Mellanöstern.
Afrikaner deltog också i den transatlantiska handeln och höll sina egna slavar. Den nigerianska författaren Adaobi Tricia Nwaubani blev chockad när hon fick veta att hennes farfar var slavhandlare och sålde slavar till Kuba och Brasilien efter att handeln avskaffades av USA och Storbritannien.
När hennes farfars dog begravdes sex slavar levande med honom. Men genom att erkänna både det arabiska och afrikanska deltagande i förslavningen kunde en sanningskommission om slavhandel slå fast att internt afrikansk slaveri i allmänhet var mycket mer godartat än det amerikanska slaveriet.
Förslavade människor i Afrika införlivades ofta i familjen till sina ägare. På liknande sätt var det mer benägna att befria förslavade barn än västerländska ägare.
Denna typ av information skulle motverka argumentet om att den transatlantiska slavhandeln inte var värre än det interna afrikanska slaveriet. I vilket fall som helst är det faktum att andra enheter begick liknande fel inte en ursäkt för en förövare att inte be om ursäkt.
Ett problem i diskussionen om ekonomiska ersättningar för den transatlantiska slavhandeln är också att tidigare slavhandlare och slavinnehavare kan vara skyldiga ekonomiska ersättningar till Afrika.
Miljoner förslavade afrikaner landsteg i USA mellan 1626 och 1875, ytterligare 5,1 miljoner landade i Brasilien mellan 1401 och 1875. Men ska också Brasilien betala ut ersättning till Afrika? Eller är Portugal, en slavhandelsnation, skyldig till att ersätta Brasilien, som då var dess koloni?
På samma sätt kan man fråga sig om arabiska länder och afrikanska slavhandlare är skyldiga att betala ut ersättningar för sin del i slavhandeln?
Fallet med filosofen Anthony Appiah är lärorikt. Han var av blandad Ashanti (ghanesisk) och brittisk härkomst. Både hans brittiska och Ashanti-förfäder handlade med slavar. Ska Ashanti betala ut ersättningar till andra etniska grupper i Ghana från vilka de tog slavar från?
Som med ursäkterna, fritar inte dessa frågor, de västerländska slavhandelsmakter från deras särskilda ansvar.
USA, Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, Spanien och Portugal bär fortfarande ett kollektivt etiskt ansvar för de orättvisor som deras samhällen har begått tidigare.
Men även om dessa länder är skyldiga att betala ekonomisk ersättning kan kritiker fråga vem som ska motta ersättningarna? Ändå är det nu möjligt att genom genetisk forskning och forskning om slavhandelsfartyg avgöra var huvuddelen av fångarna har sitt ursprung (till exempel Ghana, Nigeria, Senegal eller Angola).
Stater i väst kunde sedan kompensera dessa länder. Västerländska kritiker kanske fortfarande frågar varför de ska betala ersättningar till Afrika när den transatlantiska slavhandeln slutade i mitten av 1800-talet.
Som svar hävdar vissa forskare och aktivister att utan slavhandeln skulle Afrika vara mycket mer utvecklat idag.
Dessutom kunde väst inte ha utvecklats utan den transatlantiska handeln.
Enligt detta argument bör västerländska slavhandelstater kompensera afrikanska stater eftersom väst utvecklades medan Afrika aktivt hölls underutvecklat.
De länder i väst som är villiga att betala ersättningar kan finansiera specifika projekt kopplade till slavhandeln. De kunde donera medel för att underhålla afrikanska museer och historiska handelsplatser.
De kunde också finansiera utbildningsprogram för att studera handeln över Atlanten eller finansiera en sanningskommission om slavhandeln.
De små beloppen som ägnas åt denna typ av ersättning skulle inte tillfredsställa förespråkare som argumenterar för ersättningar i miljardklassen, till och med krav på biljoner dollar.
Men de skulle åtminstone vara ett materiellt erkännande av de skador som slavhandeln orsakat.
Frågan om huruvida stödet ska vara en del av ekvationen väcker också en rad knepiga problem. Har, som vissa kanske hävdar, västländer inte redan kompenserat för slavhandeln via utländskt bistånd?
Och vad gäller missbruk av hjälp som har stulits av korrupta regeringar?
Oavsett om det rör sig om ersättningar eller hjälp uppstår samma problem med dålig förvaltning, brist på öppenhet och korruption.
Nu med firande som FN i höst arrangerar med anledning av 20-årsjubileet för Durban-konferensen, har tidigare västerländska slavhandelstater ett moraliskt ansvar att erbjuda ersättning till Afrika. Be om ursäkt och tillsätta en sanningskommission om den transatlantiska handeln.
En symbolisk ekonomisk ersättning kommer inte att lösa problemen med Afrikas fortsatta underutveckling. Men de skulle äntligen utgöra ett erkännande av att västvärlden aldrig skulle ha bedrivit denna handel.
De skulle också vara ett erkännande av västs ansvar att försöka avhjälpa det fortsatta arvet från slavhandeln i Afrika.
Text: Rhoda E. Howard-Hassmann, Professor Emeritus, Department of Political Science, Wilfrid Laurier University
Texten publicerades ursprungligen hos The Conversation (Creative Commons). Bild: Finn J.D. John
