Det som skulle bli en fredlig kulturfestival vid Eggeby Gård i Järva förvandlades till kaos. Kravallstaket raserades, tält stacks i brand och stenarna haglade när motdemonstranter stormade området i protest mot vad de kallade en "diktaturfestival". Två år senare återuppspelas händelserna i rättssalen – där sju åtalade står inför rätta och kampen om vad som egentligen hände fortsätter.
Av Martin Schibbye 18 mars, 2025
– Kolonn, följ mig! skriker en polis och sätter fart över Järvafältets höga gräs, fuktigt efter nattens sensommarregn.
Bredvid honom fäller en av kollegorna ut teleskopbatongen i steget med en smäll, samtidigt som skorna tjippar i leran. Kolonnen som rör sig ryckigt framåt är underlägsna i antal och flera av poliser har ännu inte hunnit knäppa hjälmarna.
På polisspråk har situationen gått från ”gult till rött” och därmed blivit akut. Runt om råder fullt slagsmål och motdemonstranter greppar sprängstenar, pinnar, grenar och järnrör. Andra slåss med paraplyer. En man kastar ett salladshuvud och hundratals personer rusar in mot de vita tälten där festivalarrangörerna håller på att plocka fram mat och bord till kvällens stora och årliga kulturfest.
– Släpp stenen, snälla, hörs en kvinnlig polis skrika, för att sedan ropa: Det brinner gasolflaskor, ut nu!
Ordningshållande befallningarna om att ”backa”, ekar. Piketbussarna kör som arga bin fram och tillbaka över grusvägarna, men varken det eller befallningarna får någon effekt – snarare tvärtom.
En av poliserna sliter av maskeringar från motdemonstranter och sprayar ett tiotal personer som håller i tillhyggen med pepparsprej. Okända föremål flyger i luften, tälts välts omkull och sätts i brand.
– Gå hem för i helvete, du kommer bli sprayad, släpp pinnen! Lägg av, du fattar ju ingenting. Nu räcker det, skriker en annan av poliserna.
Framför honom slår en av motdemonstranterna istället för att gå hem, ut med händerna och svarar att polisen borde kontrollera den andra sidan istället.
– Detta är en diktaturfestival, stoppa den!
– Släpp stenarna!
Efter en timme rör sig motdemonstranterna bort från området, medan det brinner i flera tält och bilar. Tjock svart rök stiger mot himlen och E18 är avstängd.
Kvar i gräset ligger skadade från bägge sidor, varav flera svårt.
Två år senare när filmerna från polisens kroppskameror och helikoptern i luften visas inne på Stockholms tingsrätts andra våningsplan är det knäpptyst bland åhörarna. Utanför står en rad polisbilar längs med Scheelegatan.
De äldre åhörarna, med sjalar i den eritreanska flaggans färger och de yngre med tighta jeans och hoodies ser på under tystnad medan kammaråklagare Lotta Karlsson yrkar på ansvar för våldsamt upplopp och menar att de sju åtalade motdemonstranterna ”tillsammans och i samförstånd med andra deltagit i och solidariserat sig i en folksamling med uppsåtet att sätta sig upp emot en myndighet”.
På ren svenska: att de inte lyssnat på polisen och kastat sten.
– Våldet har bestått i att deltagarna beväpnat sig med tillhyggen, kastat olika föremål mot andra deltagare och polisen för att hindra samlingen, samt tänt eld på föremål och bilar, fortsätter, åklagaren som också menar att de åtalade begått gärningen med uppsätt.
Festivalen har i snart trettio års tid fungerat som en mötesplats för ett folk som befrielsekriget spred för vinden. I Sverige finns idag cirka 60 000 personer med eritreansk bakgrund och gruppen har sedan länge varit splittrad för och emot landets ledning.
Trots att inga fria val har hållit sedan självständigheten 1991, hundratusentals flytt och landet sedan befrielsekriget styrts av Afewerki och hans närmaste som fängslat oppositionen och förbjudit fria medier, försvaras landet fortfarande av många i exil då de tror på kommande reformer.
Festivalen på Järvafältet har länge varit en plats där de olika grupperna mötts. På var sin sida om polisens kravallstaket.
På ena sidan, de som upplevt friheten om än så bara för ett par år och som tror på reformer. På den andra, de som bara levt med löftet om en framtid som aldrig kom. Men här finns varje år också eritreaner som, bortom politiken, bara vill ta del av sin kultur och tradition.
Men inget av detta finns med i åklagarens sakframställning. Inte heller beskrivs den blå revolutionen” eller ”Brigade N’Hamedu”, som den heter på tigrinja, den senaste av eritreanska oppositionsrörelser som utmanar diktaturen och dess historia. 2023 var det inte bara i Sverige som våldet urartade. Samma mönster upprepade sig även i Kanada, Tyskland och USA.
Istället visar åklagaren kartor över Järva och stillbilder från polisens filmer.
En av de åtalade pekas ut som anförare och åklagaren menar att hon ställt sig framför kravallstaketet och ”uppmanat de andra att agera”.
– Andra har haft andra roller i folksamlingen och genom att kasta föremål på personer samt agerat aggressivt och hotfullt inne på festivalområdet.
Flera av de åtalade är på plats i rättssalen, andra är med på länk från bland annat Gävle, Göteborg och Skellefteå. En greps i Tyskland utelämnades och sitter sedan december häktad.
Målsägande i det här målet är flera olika eritreanska föreningar som i sin tur yrkar ersättning för förstörda tält. Själva festivalen bygger på att olika lokalföreningar runt om landet sätter upp sina egna tält där de säljer mat, dryck eller ordnar olika kulturella aktiviteter.
Uträkningen av skadeståndet baseras på kvitton från leverantörer av tältutrustning och annat, men också för hyresavtalet för själva festivalen. Andra kvitton som åklagaren sammanställt rör kött, högrevsburgare, souvlakigrillspett, plankstek, samt engångstallrikar från serverings och cateringföretag.
I materialet finns även kostnader för en försvunnen tuschpenna. Företrädare för föreningarna skruvar på sig när de ombeds berätta om inköpen. De vill prata om det psykiska trauma de upplevde. Om skräcken och om den så kallade ”blå revolutionen” som de menar har våldet som metod.
Hela rättegången menar de handlar i grunden om ”allt annat än pengar” utan om psykiska skador för att ha arrangerat en festival.
De vill prata om mötesfriheten och yttrandefriheten. Åklagaren säger sig förstå det men vill ändå att de nu berättar om den ekonomiska skada som de drabbats av – och berättar om kvittona.
På Farsta orientlivs har det köpts grönsaker för strax under 3 000 kronor och charkprodukter för 4 000 kronor. Ett annat kvitto rör förstörda plastmuggar
Kvittona kompletteras av åklagaren på bilder av kött, papperstallrikar och annan mat utkastade på gräsmattan. Även bilder på krossade kylboxar visas upp. En bild visar en påse utspridda morötter och uppbrutna kartonger med bröd.
Den eritreanska föreningen i Solna vill ha ersättning för en förstörd kaffemaskin och filter för 4 917 kronor.
– Avseende kaffemaskinen så är det ett äldre datum, den är inköpt i september 2022, men maskinen är ju ingen färskvara, förklarar åklagaren.
Att återställa marken på Järvafältet, har dessutom kostat Trafikkontoret närmare 89 000 kronor vilket de som hyrde marken har fått betala till Stockholms stad.
– 2023 blev gräsmattan förstörd, tälten, bilarna och byggnaderna, allt blev förstört, säger en av arrangörerna.
Så här långt är bilden av åklagarens sakframställning tydligt. En festival stormas av motdemonstranter. Saker förstörs. Allt fångas på film.
Men när väl åklagaren går över till de sju åtalade blir allting lite mer komplicerat.
– Jag är glad att vara här, jag menar inte att jag är glad för vad som skedde, men jag är glad att vara i rätten för jag har mycket att berätta, säger en av de åtalade och fortsätter att berätta att han är ”emot diktatorn och den fest som hölls för diktatorn”.
Personen kom till Sverige som flykting från Eritrea 2022 och medger att det är han som syns på filmerna, men han har inte agerat hotfullt på något sätt. Motdemonstrationen han deltog i var laglig och att det fanns inga tankar på att andra skulle begå våldsamheter, menar han.
– I det land jag flytt ifrån är en människa inte mycket värd, säger personen och menar att han inte hade hört om några planerade våldsamheter och inte heller någon vilja att skada någon.
Istället vill han att rätten förstår att i Eritrea så fängslas människor utan rättegång och att han som barn fått se saker ”man inte borde få se som barn”.
Åklagaren avbryter honom och säger att hon förstår att det är mycket han vill berätta om Eritrea men att ”detta är fel ställe”.
Den åtalade menar tvärtom.
Förstår man inte Eritrea – så förstår man inte varför han var där.
– De på festivalen representerar diktatorn, de visar upp en bild av att allt är bra i landet och jag var där för att visa att detta inte stämmer. Vore det bra i landet, hade jag inte sökt asyl här. Jag var där för att vara en röst och för att synas, inte för att attackera folk eller slåss mot polisen.
I ett av polisförhören säger en annan av de åtalade att hans bröder dör i Eritreas krig medan de här anordnar en festival och festar. Det faktumet tillsammans med trakasserierna fick det att rinna över: ”Det är så att de har trakasserat oss, förolämpat oss. Att vi är förrädare. När de anser att deras far och syskon har dött för att landet ska bli självständigt, medan min bror som är 17 år gammal dött i kriget. Det känns ont i mig. Man blir känslomässig. Det är därför.”
Men i rättssalen stoppas utläggningarna av rättens ordförande tillsammans med åklagarna.
– Åklagaren måste låta oss säga vad vi tycker och inte trycka ner oss från att säga vad vi tycker och tänker även här.
Men rätten står på sig: detta är inte platsen för att prata om diktaturen.
– Alla vet att Eritrea är en diktatur, vi behöver inte hela historien, detta är inte platsen för att berätta om Eritrea, säger rättens ordförande.
– Men det var ju därför vi var där. Åklagaren frågar ju mig varför jag kom dit? Jag har flytt från Eritrea och sökt asyl och även här i Sverige blir vi nedtryckta. Åklagaren måste ge mig möjlighet att uttrycka mig! säger en annan av de åtalade.
Personen menar att Tingsrätten måste förstå, att om man demonstrerar mot regimen så ses man som en svikare av sitt land.
– De ropade förnedrande ord och de kastade stenar, berättar den åtalade och menar att åklagaren borde förstå att de blev provocerade.
På åklagarens fråga varför han inte lyssnar på poliserna som står på vägen, säger han att han försökte ”prata med polisen” om de stenar de fick kastade på sig.
När han på filmen ses plocka upp något på marken menar han att det är sina tappade glasögon och inte någon sten.
– Men varför har du fortsatt in på festivalområdet, du var ju inte en festivaldeltagare?
– Jag trycktes framåt av folkmassan och poliserna var långt ifrån mig så jag gick fram till poliserna för att prata med dem. För att få dem att fokusera på den andra sidan som kastade sten.
Men åklagaren köper inte den versionen och frågar varför han då springer ner och in på festivalområdet.
– Det är mycket folk bakom en, det är också en nedförsbacke så jag bara fortsätter neråt.
– Där nere står ju poliser och försöker stoppa er?
– Jag vill bara förtydliga att när vi kom ner för backen så kom det stenar och flaskor som kastades på oss. Så jag bara försvarade mig mot det.
– Men du, om du vill undvika att få stenar på dig, varför gick du in på festivalområdet?
– Jag blev träffad och backade, sedan letade jag efter en ambulans.
– Men du kastade ju flera stenar innan du gick undan?
Den åtalade menar nu att det bara är en kort stund och att han bara ”viftade med händerna och inte kastade någonting”. Det som syns på filmen menar personen är ”en kaströrelse men jag hade inte alltid något i handen”.
– Bara grus, ett par smågrus.
Åklagaren menar då att han i förhöret sagt något annat och visar på skärmarna upp att han där i förhöret med polisen från december 2023 sa att han ”bråkade” och ”kastade sten”.
På polisens fråga om varför han kastade sten svarade han då att han fick stenar kastade på sig.
– Så, var det stenar eller var det grus?
– Det här måste vara ett missförstånd, grus är en del av en sten, jag försvarade mig och jag kastade grus.
Åklagaren fortsätter att fråga varför han inte backade tillbaka och personen svarar att det inte gick varpå åklagaren säger att han ”är på ett fält” och undrar om det inte vore bättre att ha lyssnat på polisen?
Den åtalade menar att han inte förstod vad polisen sa och att han blev träffad och skadad i samband med att han backade tillbaka.
Väl vid en ambulans fick han vård för sina skador och det var också där som polisen skrev in honom som misstänkt. Några brinnande tält eller bilar såg han heller inte.
Den åtalades advokat har samma berättelse – men på juridiska. Klientens agerande skedde som en reaktion på att festivaldeltagarna kastade föremål på honom. Men han har inte velat eller försökt skada någon eller förstöra något. Han har heller inte uppsåt till andras agerande, när han märkte vartåt det barkade så backade han undan och blev själv skadad.
– Man ser heller aldrig något föremål lämnas hans hand, när han gör en kaströrelse, så det visar att han, i vart fall, inte kastade något större föremål, säger advokaten.
Stämningen bland åhörarna i pauserna blir allt mer irriterad. Både bland anhöriga till festivaldeltagare och bland motdemonstranternas vänner.
De som brukar gå på festivalen är missnöjda över att de som polisen identifierat mest ”verkar vara småpojkar som det är synd om” och inte de verkliga bråkstakarna.
De är också irriterade på åklagaren för att hon inte tar in hela den politiska bilden med en blå ungdomsrörelse som denna sommar gjorde sig kända för att storma regimkopplade arrangemang.
Än idag har flera av de eritreanska föreningarna svårt att hyra lokaler, då de som hyr ut är rädda för våldet.
Det finns också en ilska över vad de ser som en slarvig förundersökning där bara de som självmant låtit polisen identifiera dem åtalats och inte de som på filmerna syns tända eld på tält och slagits. Men trots det hoppas festivaldeltagarna att rättegången ska ha något gott med sig.
– Vi bor ju i samma land nu, så vi måste komma överens, vi måste ha en dialog och ska man se det positivt så kanske rättegången innebär att vi inte kommer mötas av våld längre. Det vore ett steg framåt, säger en av åhörarna.
De åtalade är sin är irriterade på att de i rätten inte låter de åtalade prata om Eritrea, trots att allting handlar om Eritrea. En av ungdomarna som kommit till Tingsrätten idag säger att det känns tråkigt att de flytt en diktatur att åtalas bara för att det demonstrerat.
– Det är inget olagligt att demonstrera. Det som hade hänt var inte planerat. Och det är inte heller vi som har gjort det, säger han.
Tvärtom menar han att om alla de som fick uppsöka sjukhus för skador på ögonen och armarna istället polisanmält så hade rollerna varit de omvända här i dag. Han vill nu att ”svenska folket, samhället och politiker ska förstå att vi invandrare har flyttat hit av anledning.”
– Det är politiska skäl som har gjort att vi kommer till Sverige. Vi har anledningar till att vara här. Vi måste demonstrera och visa att vi förföljs av regimen som vi trodde att vi hade lämnat i hemlandet.
De som borde åtalas menar han är festivaldeltagarna som bara väntade på att det skulle bli våldsamt.
– De hade planerat. De hade beväpnat sig med stenar och metallpinnar för att slå oss, varför säger åklagaren inget om det?
Efter rasten fortsätter förhöret med den äldste av de åtalade. En man i 60-årsåldern. På polisens filmer syns han tydligt då han bär en blå t-shirt med den sedan 23 år fängslade journalisten, Dawit Isaaks bild på magen.
Även han inleder med att via länk, bredvid sin advokat tacka för möjligheten att berätta.
– Att i ett demokratiskt och rättvist land få tillfälle att prata och uttrycka mina åsikter, är jag tacksam för, översätter tolken.
Men sedan tar det stopp. Den av Tingsrätten utsedda tolken bör inte tolka hans förhör säger han till rättens ordförande. Orsaken? Han är anhängare av det enda tillåtna partiet i Eritrea och den åtalade känner att tolken skulle kunna tolka gynnsamt för regimen och partiet – det vill säga festivaldeltagana och därför känner han inget förtroende för honom som tolk.
Med anledning av att Eritreas regering även förföljer personer i exil och att huvudförhandlingen är offentlig vill han försäkra sig om att hans förhör blir korrekt tolkat och hans protest menar han har sin grund i Eritreas förföljelse och inte en misstro till svenska myndigheter.
Rättens ordförande säger att domstolen har auktoriserade tolkar och det är de och inte den åtalade som bestämmer vem som ska tolka i rättegången – men av praktiska skäl, då det finns fler tolkar i salen så byts tolken ut mot en annan.
Frågan är inte ny. I ett antal asylmål har eritreanska tolkar ifrågasatts för att vara regimtrogna och utelämnat viktiga och avgörande detaljer i ungdomarnas berättelser. Men ribban är hög för att en auktoriserad tolk ska varnas eller förlora sin auktorisation. 2023 prövades också hur tolkars yttrandefrihet kan stå i vägen för opartiskhet vid rättegångar. En arabisktalande tolk anklagades för att vara medlem i den islamistiska gruppen Hizb ut-Tahrir. Efter att Kammarkollegiet dragit in behörigheten för den arabisktalande tolken 2018 överklagades det i förvaltningsrätten som valde att gå på tolkens linje.
Med den nya tolken på plats förklarar mannen att anledning till att han reste ut till Järva den aktuella dagen var för att den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak hade suttit fängslad i tjugotre år.
– Jag ville visa upp hans bild, säger mannen och poängterar att till skillnad mot andra hade han inte hade med sig vare sig pinnar eller stenar, utan var där för att bli hörd och för att demonstrera.
Det som syns på filmen att han går ner mot området, förbi kravallstaketet, menar han var ett försök att skydda de andra så att de inte skulle bli skadade av stenarna som kastandes.
– Men om du vill att folk ska gå tillbaka, varför går du inte själv tillbaka, undrar åklagaren. Du springer ju in på festivalområdet?
– Anledningen till att jag är där, är för att stoppa kaoset så att det inte ska urarta. Jag sa till dem på tigrinja att vi inte ska skapa problem.
Armrörelsen han gör, som åklagaren menar är för att vifta fram folk – är enligt honom själv en uppmaning till demonstranterna att ”komma tillbaka” alltså att de ska stanna där de är. Allt han ville var att situationen skulle lugna ner sig.
En annan av de åtalade är utpekad av polisen som uppviglare. På polisens filmer ser man att kvinnan är den första som kliver ut och ställer sig framför kravallstaketet. Enligt åtalet är hon det våldsamma upploppets anförare.
Nu två år senare sitter hon i vitprickig klänning med en svartvit sjal bredvid sin advokat. De är båda med på länk. Den åtalade kvinnan berättar att hon var på semester i Stockholm när hon fick höra talas om festivalen och eftersom hon var emot regimen i Eritrea bestämde hon sig för att resa ut till Järva.
Att hon står framför kravallstaketet handlar enligt henne själv om att därifrån var det lättare att framföra budskapet och väl där ”reste hon armen i luften som en symbolisk gest”.
De slagord hon ropade under den här tiden ville hon skulle vara på svenska, då det rörde kravet på att frige Dawit Isaak och att regimens långa arm måste stoppas.
Hennes plan var att ropa först och sedan skulle demonstranterna bakom henne svara. Men även om det inte blev som det var tänkt uppmanade hon aldrig demonstranterna att använda våld eller skada någon egendom.
– Det skulle jag aldrig göra, detta är ett demokratiskt land med lagar och regler. Jag kan bli hörd här så jag hade inte behövt göra så.
Åklagarens åsikt att hon uppmanade demonstranterna att sätta sig upp emot polisen genom sina handgester menar hon är fel. När väl kravallstaketet rasar framför henne går hon framåt för att inte få staketet på sig.
Hon menar också att hon inte ”sprang in” som åklagaren formulerar det – utan bara ”traskade fram”.
– Jag är åtalad för att vara någon typ av ledare, med en ledande roll. Det har jag inte varit, säger hon och poängterar att man på filmen även ser henne drar i en kvinna för att stoppa personen från att ta sig in på området.
Syftet med att hon gick in på området menar även hon är att för att ”tolka och lugna ner situationen”. På en av filmerna ser man henne lägga ett klädesplagg på en brinnande eld. Men det var enligt henne ett försök att släcka den.
– Jag försökte släcka elden genom att vifta och slå till den, förklarar kvinnan.
På slutet av filmen ser man henne göra en ”high five” med en person som innan sprungit med en brinnande säckkärra mot ett tält. Men det säger hon sig inte ha sett eller ha något minne av. Det är snarare tvärtom. På grund av hennes medgörlighet och vilja att samarbeta med polisen, så är hon en av de som sitter här idag, menar hon. I ett klipp hör man henne också skrika:
– Inte slå polisen. Jag har flytt från Eritrea kasta inte sten på mig!
Den andra av tre dagar i Tingsrätten går mot sitt slut. Utanför sal 37 står en av de åtalades advokater, Gustaf Wangson och småpratar med de andra offentliga ombuden. Efter att ha gått igenom bevisningen och lyssnat på sin klients förhör tycker han åtalet framstår som tunt.
– Det verkar inte vara grundat i den bevisning som finns i målet. Den visar helt enkelt inte att min klient agerat på det sätt som åklagaren påstår.
Diskrepansen handlar om skillnaden mellan de dramatiska filmerna som inledde huvudförhandlingen och de som åtalades.
– Tittar man på de individfilmer som finns blir det en väldigt annorlunda bild än den stora helhetsbilden som man fick se.
Att både de åtalade och målsägandena ville prata mer politik än vad rätten var intresserad har han förståelse för men menar att det som ska bedömas är ”ett agerande utifrån ett påstående om en brottslig gärning”.
– I vissa fall kan det finnas bevekelsegrunder som bör lyftas fram eller kan förklara ett agerande. Men här tror jag att det är mer relevant att titta på sakfrågan utifrån vad som påstås i gärningsbeskrivningen.
För rätten menar han är det nu finns mycket att fundera på. Dels hur man ska se på ”upploppet,” den identifiering som åklagarna gjort och även frågan om det verkligen går att tala om en folkmassa?
Även åklagaren är nöjd med rättegången så här långt. Kritiken mot att inte ha åtalat de som innehade demonstrationstillståndet förstår hon inte. Enligt henne hade det inte varit möjligt att pröva deras ansvar,
– Nej, de har ju inte ansvar för individernas agerande vid en demonstration om det inte går att visa att de på något sätt har uppviglat det eller så att säga, legat bakom det. Nu har inte jag varit förundersökningsledare men det finns ju inget som tyder på att det var planerat att det skulle gå på det här sättet, säger Lotta Karlsson och menar att man bara kan straffa de som faktiskt deltar i själva upploppet.
Situationen i Eritrea förstår hon att folk vill diskutera, men menar hon, det hör inte riktigt hemma i den här rättegången utan det är ju själva handlandet och varför man inte lyssnar på polisen i det här fallet som är själva den brottsliga gärningen.
Att det i hennes sakframställning saknades en beskrivning av oppositionsgrupperna och Eritrea ser hon inte som en brist.
– Sen kan man ju ha olika bevekelsegrunder att agera som man gör, men det är inte så viktigt för själva uppsåtsfrågan i målet.
Att ens försöka utreda vilka som tidigare deltagit på liknande upplopp eller om några hade sina sympatier hos den blå rörelsen tror inte hade varit framgångsrikt. Hon tror inte heller att det hade haft någon betydelse för målet.
– Jag anser att bevisläget är gott. Det finns mycket filmmaterial, säger åklagare Lotta Karlsson.
Läs också: Eritreafestivalen i Järva: En plats för både fest och protest och ”Den nya eritreanska ungdomsrörelsen laddar för en vecka av protester – men vad vill de blå?”
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Stöd oss så att vi kan fortsätta att rapportera från Afrikas horn. Swisha ditt stöd till 123 554 35 41 eller donera.
